heimskringla.no - Siste endringer [no]

Om lapparnas dödsrikesförestställningar

Jesper — Mon, 25 May 2026 14:28:33 GMT

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Samisk religion – Jagten

Carsten — Sun, 24 May 2026 17:51:30 GMT

Samisk religion – Trommen

Carsten — Sun, 24 May 2026 17:48:23 GMT

Samefolkets religion - Inledning

Carsten — Sun, 24 May 2026 17:44:08 GMT

Om lapparnas dödsrikesförestställningar

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:36:29 GMT

Main Page

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:18:30 GMT

Teksthistorik 2021-2030

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:17:35 GMT

Forside

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:16:09 GMT

Tekster på svensk

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:14:09 GMT

Samisk religion og mytologi

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:12:08 GMT

Kategori:Helge Rosén

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:06:54 GMT

Ny side: Kategori:Forfattere

Ny side

[[Kategori:Forfattere]]

Om lapparnas dödsrikesförestställningar

Carsten — Sun, 24 May 2026 15:05:46 GMT

Helge Rosén: Om lapparnas dödsrikesförestställningar

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om lapparnas dödsrikesförestställningar]] !!
|-
|}

<center>
[[Fil:Lapska myther (OE) 10.jpg|thumb|600px|<center>Ossian Elgström: »Lapska myther«, 1914</center>]]
 '''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''

 <big><big>'''Om lapparnas dödsrikesförestställningar'''</big></big>

'''Helge Rosén'''

1919</center>

Jens Kildal har i ett appendix till sitt verk Afguderiets Dempelse, som i likhet med så många andra källskrifter till den lapska mytologien är beroende av von Westens tyvärr förlorade arbete Missions Anstalter for Nordlandene, givit följande skildring av lapparnas odödlighetstro. När en lapp dör, kommer hans själ ner i Jabmeajmo, som är beläget ett stycke ner i jorden, och där får den en ny kropp. Har lappen varit sina gudar lydig, kommer han därifrån till Mailmenradien. Har han däremot inte det varit, kommer han till Rotaymo, som ligger långt nere i jorden, varest den får en ny kropp, och därifrån kan den aldrig komma till Mailmenradien.<ref>Reuterskiöld, Källskrifter till lapparnas mytologi 1910, sid. 89.</ref> Samma uppgift förekommer även i andra källskrifter. Flera författare ha påpekat den stora likheten mellan den här uttalade uppfattningen av de dödas liv och den katolska läran om skärseld, himmel och helvete. Och det lider intet tvivel om att denna lapska föreställning är ett lån från de katolska grannarna germanerna under medeltiden. Frågan är endast, om några lapska element kunna påvisas i dessa föreställningar. Skulle så ej vara förhållandet, vilka föreställningar ha då lapparna haft om de dödas liv?

'''Radien-Aimo'''.

Utom i nyssnämnda Kildals appendix omtalas Radien-aimo i några andra källskrifter. Forbus har i sin skrivelse till K. M:t år 1727 nästan ordagrant samma uppgift som Kildal.<ref>Reuterskiöld, o. a. a., sid. 32, 37.</ref> Skanke översätter i sin Epitome Radien-aimo med de Saligas plats i Guds Himmel. Och i Samilins uttydning av de lapska orden i v. Westens brev heter det: Radien säjes ock uptaga de döda till sig, sedan de en tid lång warit i jabmi aimo, eller i dödzens land.<ref>o. a. a., sid. 105, 12.</ref> I v. Westens brev till prästerskapet i Jämtland slutligen heter det: »De ventede et nyt legeme i Mubbenaimo og derfra at fare til ævigheds Verden, deres aand og dyrenes aand skulde fare fra legemet til Radienatsie. – – – De mente ingen fordömmedes eller kom til Rotaimo uden de som hafde stiaaled og vaared ildssindede, men störste Noider levede best udi Mubbenaimo og Ibmelaimo.»<ref>o. a. a., sid. 3.</ref> Uppgifterna om lapparnas Radien-aimo förekomma således uteslutande i källskrifter, som äro beroende av v. Westens stora arbete Missions Anstalter. Föreställningen har således antagligen varit lokalt begränsad. Redan detta tyder på, att den ej är ursprungligen lapsk utan är ett lån från de germanska grannarna. Denna förmodan finner bekräftelse därav, att Radien är, såsom Reuterskiöld påvisat, identisk med de kristnas Gud.<ref>Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion, sid. 100.</ref> En sådan identifiering står visserligen i strid med Kildals ovan anförda uppgift, att de goda skola komma till Mailmenradien. Enligt Kildal blir ju således Radien densamma som Mailmenradien. Men denne i sin tur är identisk med Weralden Olmai, d. v. s. den nordiske Frö.<ref>Rosén, Phallosguden i Norden (Antikvarisk Tidskrift 20,2), sid. 5; Hammarstedt Kvarlevor av en Frös-ritual (Festskrift till H. F. Feilberg, 1911), sid. 513.</ref> Denna Kildals uppgift är emellertid påtagligen oriktig. Kildals uppgifter grunda sig ju ej på några självständiga forskningar utan äro hämtade från v. Westens arbete. Men både i v. Westens brev till prästerskapet i Jämtland och i de skrifter, som direkt eller indirekt härröra från honom, kallas alltid de saligas boning Radien-aimo. Det är således tydligt, att denna föreställning kommit till lapparna från de kristna germanerna. Troligt är också, att den ej haft någon större utbredning bland lapparna.

'''Ibmelaimo'''.

Detta på några ställen i källskrifterna förekommande uttryck står som beteckning på de saligas boning. Med ordet Ibmel beteckna vanligen lapparna de kristnas Gud. Föreställningens kristna ursprung och karaktär är påtaglig.

'''Mubbeaimo och Fudnosaimo'''.

Om Radien-aimo är en beteckning på de kristnas himmel, så är tydligen dess motsats Mubbeaimo detsamma som katolikernas helvete. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av de skrifter, som stå i samband med v. Westens missionsarbete. I Skankes Epitome översättes Mubben med djävul och Mubbenaimo med helvete.<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 104.</ref> I Närömanuskriptet står Mubbenaimo – personen och hans boning förväxlas ofta – i betydelsen djävulen som motsats till Ibmel. Lappen har två dörrar på sin kåta, heter det där. »den eene kalder han Ux, dend hörer Mubenaimo Dievelen til, den anden kalder han Paasio, den hörer Immel, vor Herre til».<ref>Kildeskrifter til den lappiske Mythologi ved Qvigstad (Det kgl. norske videnskabers selskabs skrifter 1903 n:o 1) sid. 26, 41.</ref> Och då ett barn skall omdöpas, använder lappen denna formel: Jag döper dig från Gud till avgud, från Jemmel till Mubenaimo.<ref>o. a. a. sid. 55.</ref> Kerstin Jakobsdotter förklarade även, att »store Nojde – – – hwilka när dheras söner wilja lära all dheras konst, neka dhe der til och säya sig hafwa gifwit kropp och siähl för den konsten till Ula Kaimo eller Mud baimo».<ref>Reuterskiöld, o. a. a. sid. 9.</ref>

Identisk med Mubbe-olmai är Fudno. I Närömanuskriptet betraktas de som en och samma gudomlighet: Mubenaimo, det er Sathan, hvilken de og kalder Muben-Olmay, Ingil, Pahan, Phudno.<ref>Kildeskrifter ved Qvigstad sid. 35.</ref> Och Fudno översättes med djävulen och hans rike, Fudnosaimo, med helvetet. Kerstin Jakobsdotter översätter Fauno eller Fudno med »den wärsta i Helfwetet»,<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 9.</ref> och Samilin uttyder ordet med djävulen och tillägger, något som styrker identiteten mellan Fudno och denne senare, att ordet brukas, när lapparna svärja.<ref>o. a. a. sid. 14.</ref>

Både Mubbeolmai och Fudno ha således identifierats med djävulen. Häremot behöver naturligtvis ej Wiklunds antagande strida, att namnet Mubbeolmai framkonstruerats ur Mubbeaimo.<ref>o. a. a. sid. 115.</ref> Nu är det vanligt, att missionärer kalla hedningarnas gudar för djävulen. Tänkbart vore därför, att de båda gudarna sammanställts med djävulen endast och allenast därför, att de voro hednagudar. För ett sådant antagande kan också ett yttrande av Närömanuskriptets författare åberopas: »Mubenaimo det er Sathan – – – mens de anseer ham dog ikke paa den Maade, hand anseis effter Skriften af rette Christne – – – Pahan saa velsom det Nafn Phudno betyder hos dem een Hefnere eller Straffere.»<ref>Kildeskrifter etc. ved Qvigstad sid. 35.</ref> Men detta uttryck behöver ju endast innebära, att medeltida kristna föreställningar uppblandats med en del lapska element. Att Mubbeolmai och Fudno verkligen äro identiska med den kristna medeltida djävulen, framgår av den ovan nämnda motsats, vari han ställes till Radien, som ju är identisk med den kristne Guden. Därpå kan även det offer tyda, som ägnas Mubbeolmai. Lapparna nedgräva vid sina offer träbeläten i jorden. När de offra till Mubbeolmai, slaktas en hund, med vars blod träbelätet bestänkes, som sedan nedgräves. Möjligen kan detta vara en kvarleva från den katolska mytologien, som ställde djävulen och hunden i förbindelse med varandra. Enligt den kristnade mytologi, som vann insteg hos nordgermanerna under medeltiden, uppträdde onda människor efter döden samt djävulen ofta i hundskepnad.<ref>Rosén, Om själavandringstro i nordgermansk folkföreställning (Fm. Ft. 1918).</ref>

'''Rutaimo.'''

Enligt Kildals appendix kommo de onda till Rutaimo. Rutaimo skulle således närmast motsvara det kristna helvetet. Härmed äro vi inne på den svårlösta frågan om Rutos väsen. På trummorna framställes Ruto ridande på en häst.<ref>Friis, Lappisk Mythologi sid. 33, 35.</ref> En ständigt och jämt i källskrifterna återkommande uppgift är, att en död häst offras åt honom.<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 36, 69, 97; Kildeskrifter ved Qvigstad I s. 15; Fellman, Anteckningar under min vistelse i Lappmarken 2 sid. 18, 151.</ref> Ruto kommer med sjukdom och plågar därmed människor och renar.<ref>Reuterskiöld, o. a. a. sid. 59.</ref> I Närömanuskriptet säges på ett ställe, att han är klädd i blå kläder.<ref>Kildeskrifter ved Qvigstad I sid. 15.</ref> Rutos hem ligger långt i norr<ref>Reuterskiöld, o. a. a. sid. 9.</ref> och identifieras med helvetet.<ref>o. a. a. sid. 15.</ref> Detta hem skildras alltid som ett de dödas hemvist. Ulven kallas Rutos hund, Rutu-Sjuwen.<ref>o. a. a. sid. 105.</ref>

Enligt Wiklund har ordet lånats till finskan med vokalförkortning. Där heter guden Rutto.<ref>o. a. a. sid. 115.</ref> Till kännedomen om Rutos väsen kunna skildringarna av den finske guden ej lämna några bidrag. De båda gudarna skildras på helt olika sätt. Den finske guden är en pestgud. Han kommer söderifrån till Lappmarken med köpstadsgods. Han håller sig dold i akkjan, tills han kommer till en viss plats. Till Finnmarken kommer han med fartyg, vanligen med hampa. Rutto avbildas under form av ett nystan, en hermelin eller två vandrande dockor. Rutto vill särskilt förgöra allt, som är prålande. En gång, då man fått veta, att Rutto var i antågande, utstyrde man en ren med många dyrbarheter. Rutto anföll renen och omkom. Ett par gånger har man lyckats dränka pesten i en fors, så i Könesguoikka och Wulekewaes.<ref>Fellman, o. a. a. 2 sid. 151.</ref> Dessa pestskildringar påminna mycket om de nordiska.<ref> E. T. Kristensen, Danske sagn 4; Johnsson, Sagnene om den sorte Död i Nutids Strejflys (Troldesagn og dunkel tale, 1917 s. 37 o. f.).</ref> Även i Norden har pesten personifierats, även här kommer den med köpstadsgods, även här kan man oskadliggöra den på ett eller annat sätt. Därmed är naturligtvis ej sagt, att de finska pestskildringarna skulle vara nordiskt lånegods. De äro av den art, att de kunna uppstå självständigt på skilda ställen. Frågan om en påverkan från nordgermanerna skulle föreligga må här lämnas åsido, då den saknar betydelse för föreliggande spörsmål. Av vikt är endast, att motsvarigheter till de karakteristiska skildringarna av Rutto som den pestförande guden aldrig förekomma om Ruto. Många religionshistoriska forskare mena, att även Ruto var en pestgud. Men ett sådant antagande saknar varje som helst stöd i de lapska källskrifterna. Ruto sänder sjukdom men ej pest. Rutto å sin sida saknar Rutos viktigaste funktion att vara härskare i underjorden. Skildringarna av Ruto och Rutto äro således så grundväsentligt olika, att man, trots namnlikheten, kunde frestas att anta, att de äro två skilda gudomligheter. Så behöver emellertid ej nödvändigt vara fallet. Rutto kan mycket väl vara en senare utvecklingsform av Ruto. Pestguden Rutto kan mycket väl ha uppkommit ur dödsguden Ruto. Hur än härmed må förhålla sig, för kännedomen om Rutos egentliga karaktär måste man hålla sig till de skildringar, som lämnas i de lapska källskrifterna, då dessa tydligen lämna uppgifter om ett tidigare utvecklingsstadium.

Från Ruto bör troligen även skiljas Ruota. Åt denna gud, som har en motsvarighet i det skandinaviska Juola-folket, offrade man vid jultiden.<ref>Fellman, Handlingar och uppsatser 1 sid. 404.</ref> Föreställningen om denna gudomlighet, som sällan omnämnes i källskrifterna, har troligen varit lokalt begränsad.

Det är ju nu med full säkerhet bevisat, att en hel del av de lapska gudagestalterna äro lånade från nordgermanerna. Har också Ruto någon motsvarighet i den nordgermanska gudavärlden? Olrik påpekade i sin märkliga uppsats Nordisk og lappisk Gudsdyrkelse vissa likheter mellan Ruto och Odin. Båda äro dödsgudomligheter. Både Ruto och Odin framställas ridande och uppenbara sig i blå kläder. Men Olrik vågade ej identifiera dem. I stället uttalade han, fastän med en viss tvekan, den åsikten, att Ruto var en gud, som lapparna själva skapat som förklaring till ett från nordborna lånat offerskick.<ref>Danske Studier 1905 sid. 53.</ref> Reuterskiöld och Unwerth ha med fog uttalat sina tvivel på ett sådant lån.<ref>Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion s. 100; v. Unwerth, Untersuchungen über Totenkult und Odinnverehrung 1911 s. 183.</ref> Det ser också ut, som om Olrik gripit till sin hypotes närmast därför, att han ej funnit någon nordisk gud, med vilken han kunde identifiera Ruto.

Unwerth har i sin avhandling tagit fasta på Olriks jämförelse mellan Ruto och Odin, och han söker bevisa deras identitet. Ruto är enligt Unwerth en av de norska lapparnas huvudgudar. Människor offrades åt Odin och sannolikt även åt Ruto. Sådana offer bragte man åt Odin vid livsfara. Även från Ruto måste man köpa sig fri. Båda härska över ett dödsrike. Att Ruto saknar många av Odins egenskaper, söker v. Unwerth förklara därmed, att lapparna upptagit ej Eddans Odinsgestalt utan en ursprungligare form av denne gud.<ref>v. Unwerth, a. a. sid. 183. Jfr Bråte, Vanerna s. 30.</ref> Mot denna argumentering kan först med Reuterskiöld anmärkas, att Ruto ingalunda är någon av lapparnas huvudgudar.<ref>Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion sid. 100.</ref> Vidare omnämna källskrifterna aldrig människooffer till Ruto. Båda äro visserligen dödsgudomligheter. Men hur olika äro ej de världar, som de regera över. Odin styr i krigarparadiset Valhall – varken folktron eller Eddan låter honom regera över något annat dödsrike. Ruto däremot råder över de osaliga. Olrik fäste uppmärksamheten på och även Unwerth framhåller, att både Ruto och Odin äro blåklädda. Men den blå färgen är ej något för Odin särskilt utmärkande, och av lapparnas gudar uppträdde även Horagalles, som är identisk med Tor, i blå kläder.<ref>Kildeskrifter ved Qvigstad sid. 15.</ref> Något verkligt stöd för en identifiering av Ruto med Odin finns således inte.

Enligt Reuterskiöld äro både offerskicket och guden ett lån från germanerna.<ref>Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion sid. 100.</ref> Likhetspunkterna mellan Ruto och Odin voro för få, för att de båda gudarna skulle kunna identifieras. Finns någon annan nordgermansk gud, med vilken Ruto företer likheter? Det finns verkligen en nordisk gudomlighet, som har flera drag gemensamma med Ruto. Det är Hel. Rutos viktigaste uppgift var att härska över ett dödsrike. Detta stämmer ju väl med Hels funktioner. Ruto framställes ridande på en häst. I den nordiska mytologien och folkföreställningen sättes även Hel i förbindelse med hästen. I Ynglingasagan kallas Hel hästmön.<ref>Kap. 20.</ref> I skandinavisk folktro sättes döden i förbindelse med hästen. Saxo omtalar Helhästen. Och i ännu levande jylländsk folktro bådar Helhästen, som i allmänhet uppträder utan ryttare, död.<ref>Kristensen, Danske sagn.</ref> Ruto uppträdde i blåa kläder. Den blåa färgen var något för Hel så karakteristiskt, att ordspråket uppkom: blå som Hel.<ref>Edda Snorra Sturlusonar 1 sid. 106; Eyrbyggja saga kap. 115; Njals saga kap. 177; Flateyarboken II sid. 136; Fornmanna sögur III sid. 189.</ref> Ruto tänktes sända sjukdom till människor och djur. Att samma föreställning funnits om Hel, därpå tyda ordet helsot och tron, att till Hel kommo de i sotsäng döda. Rutos rike låg långt mot norr och dit förlade även nordborna sitt dödsrike. Hels rike blev i senare nordisk föreställning mer och mer en förvisningsort och till sist helvetet. Även Rutos hem var ett pinoställe. Och Ruto blev ofta likställd med Fudno och djävulen. Westen säger i sitt brev till Jämtlands prästerskap om lapparna, att »deres forfædre ere dend störste deel gandske farne Rautu i vold».<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 5.</ref> Mot en identifiering av Hel med Ruto kunna ett par invändningar göras. Stundom säges visserligen Ruto vara ett kvinnligt väsen, men i allmänhet betraktas han dock i de lapska källskrifterna som en manlig varelse. Hel däremot var en kvinnogestalt. Men sådana övergångar från ett genus till ett annat äro ej ovanliga i religionshistorien. Här behöver blott hänvisas till Nerthus-Njord. De kunna sammanhänga med sociala förhållanden. Även en annan invändning kan göras mot identifieringen av Hel och Ruto. Namnet Ruto kan ej härledas av Hel eller något av hennes binamn. Men denna invändning är föga vägande. Guden Bieggolmai anses ju allmänt som identisk med Njord fastän det förra namnet ej kunnat härledas ur det senare. Att lapparna skapat ett eget namn på en gud, som de lånat från ett främmande folk, kan ju förefalla egendomligt. När det gäller Hel, kan emellertid saken finna sin förklaring däri, att denna gudomlighet först sent blivit personifierad. De invändningar, som skulle kunna göras mot identifieringen av Hel och Ruto, äro av liten betydelse. Likheterna mellan de båda gudomligheterna äro däremot så pass väsentliga, att man kan våga identifiera dem med varandra.

'''Jabmi-aimo'''.

Det är ytterst få uppgifter, som källskrifterna lämna om detta dödsrike. Frånsett den förut nämnda, i Kildals appendix förekommande uppgiften, säga källskrifterna, att den sjukes själ är i Jabmi-aimo<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 92.</ref> och att trollkarlens själ beger sig dit, då den i exstasen lämnar kroppen.<ref>o. a. a. sid. 23, 93.</ref> Av trummorna att döma ser det ut, som om Jamikuciaibmo, de dödas rike, såg ut som de levandes. Där funnos både kyrka och lapphyddor.<ref>Friis, a. a., trumma n:o 1, fig. 17.</ref> De döda, Jamekatserna, äro lika mäktiga, som de varit på jorden. De åstunda att få sin släkt, sina barn och anhöriga ner till sig.<ref>Reuterskiöld, o. a. a. sid. 35, 59.</ref> Över de döda härskade Jabmi-akka, men denna föreställning är tydligen sen.<ref>o. a. a. sid. 23, 35, 59, 98; Reuterskiöld, De nordiska lapparnas religion, sid. 97.</ref> Detsamma gäller naturligtvis om Jabme-ajmi-Ollmaj, som finns omtalad i Solanders relation.<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 23.</ref> Jabmi-akkas offerdjur skulle, som vanligt är fallet i religionshistorien, då det gäller offer åt de döda, vara av svart färg.<ref>o. a. a. sid. 97.</ref> På renar, som offrades åt henne, bands omkring högra örat eller hornet en svart ylletråd.<ref>Fellman, Anteckningar 2 sid. 101.</ref>

Enligt den ovannämnda framställningen i Kildals appendix motsvarade Jabmi-aimo katolikernas skärseld. Efter att ha varit någon tid i Jabmi-aimo, kommo de döda till salighetens rike. Men detta är också den enda likhetspunkten med den katolska föreställningen om skärselden. Det förefaller därför otroligt, att den lapska Jabmi-aimo-föreställningen skulle ha uppkommit ur denna katolska åskådning. Förefintligheten av kyrkor i de dödas rike behöver naturligtvis ej innebära, att föreställningen skulle ha kristet ursprung. Jabmi-aimo har ej heller några likheter med den nordgermanska hedendomens dödsriken, Hel och Valhall. Valhall-åskådningen saknade f. ö. lapparna förutsättningar att tillägna sig. Det förefaller därför mest troligt, att Jabmi-aimo-föreställningen utbildats av lapparna själva. Förklarligt blir då, varför föreställningen är så lite utvecklad. I allmänhet ha dödsrikesföreställningarna uppkommit i samband med hopandet av gravarna. Lapparna ha på grund av sitt nomadliv länge ej haft några allmänna begravningsplatser utan jordat liken, där det fallit sig lägligast. Det är först då lapparna börjat bosätta sig eller övergå till kristendomen, som de fått allmänna begravningsplatser.

'''Saivo'''.

Enligt en del religionshistoriska forskare hade lapparna utom de nämnda dödsrikena ännu ett, nämligen Saivo. Beträffande denna föreställning kan hänvisas till Wiklunds uttömmande och grundliga undersökning.<ref>1</ref> Endast det viktigaste må här framhävas. En nordlig motsvarighet till Saivo är Passevare. Saivo äro heliga fjäll eller sjöar. I dem bo Saivo-Ollmaj, Saivomännen. De äro »Spiritus Familiares, hwilka kiöpas el. ärfwes, och äro uti wissa fiäll».<ref>2</ref> De giva »rååd uthi åtskilliga swårigheter».<ref>3</ref> Saivofolket levde ett liv, som påminde om lapparnas eget. Av Saivodjuren betjänade sig noiderna. Saivoföreställningen är, som Wiklund påvisat, ett nordiskt lån. Saivofolket motsvarar fullständigt det norska huldrefolket. Sägner av samma slag berättas om båda. Något dödsrike kan Saivo inte vara. Visserligen säges någon enstaka gång, att de, som dö, komma till Saivo.<ref>4</ref> Men sådana föreställningar äro tydligen av sent datum. Drag, som egentligen tillkomma gengångare, överflyttas lätt på andra övernaturliga väsen.

Undersökningen av lapparnas tankar om de döda ger vid handen, att de mera utvecklade dödsrikesföreställningarna äro lån från nordgermanerna. Detta är ej ägnat att förvåna. Förutsättningen för uppkomsten av föreställningen om ett dödsrike har hos många folk varit hopandet av gravarna. Och även där föreställningen om ett alla omfattande dödsrike uppstått, brukar tanken, att den döde bor i graven, fortleva med utomordentlig seghet. Även hos de kulturellt mycket högre stående nordgermanerna var föreställningen om ett stort dödsrike mycket svag under hednatiden. De hade föreställning om ett Hel och ett Valhall, men det oaktat återkommo de ständigt och jämt till tanken, att den döde bodde i graven. Många av nordgermanernas dödsbruk åsyftade att göra gravlivet så drägligt som möjligt. Men det finns ej ett enda dödsbruk, om vilket det klart och tydligt kan visas, att det stått i förbindelse med tanken på ett dödsrike. Även enligt lapparna lever den döde i graven. Som bevis för att lapparna skulle ägt en föreställning om ett stort, avlägset dödsrike, har ofta anförts seden att vid graven kvarlämna den släde, varpå liket transporterats. Men innebörden i detta bruk förklaras vida enklare på ett annat sätt. En mängd folk ha brukat förstöra alla saker, som på något sätt varit i beröring med ett lik. Detsamma ha även lapparna brukat göra. Det ligger då nära till hands att förklara seden att kvarlämna släden därmed, att även denna ansågs vara besmittad, tabu. I graven fortsätta de döda det liv, de levat. Noiderna fortsätta att vara noider. Antagligen har man att häri söka förklaringen till uppgiften hos Rheen, att en mässingsring bindes kring likets högra arm.<ref>Rheen, En kortt Relation, Sv. L. XVII: 1, sid. 46.</ref> Noiderna brukade ha en sådan ring, ett bruk, som enligt Olrik lånats från nordgermanerna.<ref>Olrik, Nordisk og lappisk Gudsdyrkelse sid. 53.</ref> Det är därför troligt, att Rheens uppgift är oriktig såtillvida, att detta bruk iakttogs endast på noidernas lik. Föreställningen, att den döde lever i graven, har givit upphov till en mängd sägner. Här må endast en sådan anföras. Johan Turi berättar, att en gång en lapp lagt sig att sova i en håla. Då kom där en människoskepnad, som befallde honom att gå bort och sade: »Du får ej sova ovanpå mig.»<ref>Turi, Muittalus samid birra sid. 112.</ref> Man kommer att tänka på den nordiska sagans Asolfr, som klagade över, att en tjänstepiga torkade sina fötter på hans grav.<ref>Islendinga sögur I sid. 43.</ref> Man behöver naturligtvis ej anta, att denna lapska föreställning skulle vara ett lån från deras grannar. Tankarna om de dödas liv i graven äro av den art, att de kunna uppkomma överallt, där liken jordas.

'''Själavandringsföreställningar'''.

Vid sidan om föreställningarna om livet i graven har hos lapparna funnits en tro på själavandring. Någon mera utbildad åskådning därom ha lapparna lika litet ägt som deras germanska grannar. Om människosjälens övergång i djur finnas, såvitt jag vet, blott en enda uppgift. Enligt nu levande lapsk föreställning bli mördade, oäkta barn till äppar. Men äppar är också ett namn på en fågel, Falco apivorus.<ref>Drake, Lapparna sid. 350.</ref> Då det är föga troligt, att lapparna ursprungligen gjort någon större skillnad mellan äkta och oäkta barn, är denna föreställning säkerligen av sent, kristet ursprung. Om de hedniska lapparna således ej synas ha ägt någon föreställning om människors förvandling till djur efter döden, så ha de däremot, i likhet med sina germanska grannar, trott, att de döda levde upp i människor. När ett barn insjuknade, ansågs detta bero på, att någon av de döda förtörnats, emedan det ej uppkallats efter den avlidne.<ref>Düben, Om Lappland och lapparne sid. 264.</ref> Ett barn, som ej uppkallats efter någon död, vantrivdes.<ref>Högström, Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker sid. 137.</ref> Dog någon anförvant, uppkallades det första barn, som föddes därpå, efter den avlidne.<ref>Rheen, a. a. sid. 8; Graan, Relation (Sv. L. XVII: 2) sid. 21.</ref> Det var en tro, att barnet kom att likna den person, det uppkallats efter.<ref>Kildeskrifter ved Qvigstad I sid. 14.</ref>

==Fodnoter==
<references/>

==Kilde:==
Fataburen, 1919, s. 16ff.

 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Helge Rosén]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]

Källskrifter till Lapparnas mytologi Kap. VII

Carsten — Sun, 24 May 2026 06:27:06 GMT

Källskrifter till Lapparnas mytologi Kap. VI

Carsten — Sun, 24 May 2026 06:05:34 GMT

Om sju främmande bröder

Jesper — Sat, 23 May 2026 05:23:23 GMT

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Main Page

Carsten — Sat, 23 May 2026 04:38:45 GMT

Teksthistorik 2021-2030

Carsten — Sat, 23 May 2026 04:37:48 GMT

Forside

Carsten — Sat, 23 May 2026 04:37:05 GMT

Ytterligare om landets läge och natur

Carsten — Sat, 23 May 2026 04:35:59 GMT

OM: Ytterligare om landets läge och natur

Ny side

Om biskop Augustin

Jesper — Fri, 22 May 2026 18:49:20 GMT

Teksthistorik 2021-2030

Jesper — Fri, 22 May 2026 18:47:33 GMT

Forside

Jesper — Fri, 22 May 2026 18:46:52 GMT

Main Page

Jesper — Fri, 22 May 2026 18:46:13 GMT

Om biskop Augustin

Jesper — Fri, 22 May 2026 18:44:57 GMT

Om biskop Augustin

Ny side

Kvinnelige makter - Fulla: Friggs fortrolige

Jesper — Fri, 22 May 2026 12:42:22 GMT

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Knut

Main Page

Knut — Fri, 22 May 2026 06:58:34 GMT

Forside

Knut — Fri, 22 May 2026 06:57:10 GMT

Teksthistorik 2021-2030

Knut — Fri, 22 May 2026 06:55:47 GMT

Kvinnelige makter - Fulla: Friggs fortrolige

Knut — Fri, 22 May 2026 06:51:32 GMT

Kvinnelige makter - Fulla: Friggs fortrolige

Knut — Fri, 22 May 2026 06:41:06 GMT

Ny side: {|class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse" |- style="background-color:#e9e9e9" !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg spr…

Ny side

Main Page

Carsten — Fri, 22 May 2026 04:40:32 GMT

Teksthistorik 2021-2030

Carsten — Fri, 22 May 2026 04:39:43 GMT

Forside

Carsten — Fri, 22 May 2026 04:39:15 GMT

Om sju främmande bröder

Carsten — Fri, 22 May 2026 04:37:17 GMT

OM: Om sju främmande bröder

Ny side

Små eventyr

Jesper — Fri, 22 May 2026 04:36:29 GMT

Fil:Skeletter.jpg

Jesper — Fri, 22 May 2026 04:30:45 GMT

Fil:Skeletter.jpg

Jesper — Fri, 22 May 2026 04:30:19 GMT

Jesper lastet opp Fil:Skeletter.jpg '''Skeletter''' Fra Håndskriftet ''The Maastricht Hours'' (ca. 1325) Stowe MS17, British Library Kategori:Håndskrifter

Ny side

== Beskrivelse ==
'''Skeletter'''
 Fra Håndskriftet ''The Maastricht Hours'' (ca. 1325)
 Stowe MS17, British Library
[[Kategori:Håndskrifter]]

Om Finnmarken och dess inbyggare

Jesper — Thu, 21 May 2026 18:02:49 GMT

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Afguderiets Dempelse og den sande Lærdoms Fremgang

Carsten — Thu, 21 May 2026 15:19:42 GMT

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 25. mai 2026 kl. 14:28
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 112: / Linje 112: @@
 <blockquote><big>'''Uno Holmberg-Harva'''</big><br><br>Ett negativt bevis för att lapparnas huvudgudar äro lånade, är vidare enligt Kaarle Krohns mening den ringa utveckling deras mytologi nått i de delar, som röra deras egen, ursprungliga kultur. Till vår förvåning finna vi bland figurerna på trolltrummorna, där även skyddsandar för främmande näringar såsom åkerbruket och sjöfarten uppträda blott en enda skyddsande för jakten, nämligen ''leib-olmai'', och även denne synes vara känd företrädesvis blott i de södra lappmarkerna.
-Samilin omtalar, att ''leib-olmai'' "råder över skytteri, och till honom offra lapparna, på det att han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri." Även Forbus kallar honom "en gud för skytteri, åt vilken offras, sjunges, göres bön och knäfall." Att nämnda gudomlighet i främsta rummet var björnens skyddsande, visas av följande skildring hos Randulf: "Leibolmai, björnmannen, eller den avgud, som är skickad både att hålla skydd över björnen, såsom ett heligt kreatur, så ock att giva lappar¬na björn, när han därom tillspörjes och ombedes. Egentligen betyder hans namn så mycket som al-mannen." Han berättar vidare, att lapparna be¬trakta honom som "en beskyddare för björnen, som kan beskydda honom, när de icke förut ha sökt hjälp för sig, så att de icke allenast icke skola få honom, utan till och med kan hjälpa björnen att riva dem i stycken och som tillika, när de medels trolltrumman, innan de gå ut för att jaga björnen, ha ansökt honom om, att han skall undandraga björnen sitt skydd, kan hjälpa dem att få björnen skjuten." Han påpekar dessutom uttryckligen, att lapparna anse ''leib-olmai'' vara björnens beskyddare.
+Samilin omtalar, att ''leib-olmai'' "råder över skytteri, och till honom offra lapparna, på det att han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri." Även Forbus kallar honom "en gud för skytteri, åt vilken offras, sjunges, göres bön och knäfall." Att nämnda gudomlighet i främsta rummet var björnens skyddsande, visas av följande skildring hos Randulf: "Leibolmai, björnmannen, eller den avgud, som är skickad både att hålla skydd över björnen, såsom ett heligt kreatur, så ock att giva lapparna björn, när han därom tillspörjes och ombedes. Egentligen betyder hans namn så mycket som al-mannen." Han berättar vidare, att lapparna betrakta honom som "en beskyddare för björnen, som kan beskydda honom, när de icke förut ha sökt hjälp för sig, så att de icke allenast icke skola få honom, utan till och med kan hjälpa björnen att riva dem i stycken och som tillika, när de medels trolltrumman, innan de gå ut för att jaga björnen, ha ansökt honom om, att han skall undandraga björnen sitt skydd, kan hjälpa dem att få björnen skjuten." Han påpekar dessutom uttryckligen, att lapparna anse ''leib-olmai'' vara björnens beskyddare.
-Om de offer, som man gav åt ''leib-olmai'', talas icke närmare i källorna liksom icke heller om själva tillvägagångssättet därvid. Endast Randulf nämner, att man till honom offrat jaktredskap: pilar och bågar. På den i Friis’ arbete avbildade lapptrumman uppträder han också med en båge i handen, men på von Westens motsvarande teckning har han ett stavliknande föremål (jfr bild 13:23). Vid offer till ''leib-olmai'' fingo kvin¬nor på inga villkor deltaga i offrandet. I följd av gudens helighet fingo, enligt J. Kildal kvinnorna icke heller närma sig jägarne, när de återvände från jakten, icke gå genom den av jägarne använda heliga bakdör¬ren och icke med bara händer föra björnköttet till munnen; de skulle stänka albarkssaft i ansiktet på björnjägarne. Forbus påpekar, att stän¬kandet av albarkssaft skedde just "till ''leib-olmais'', ära". Härav framgår, att detta andeväsens namn, "almannen" säkerligen härleder sig av seden att använda albarkssaft vid björnfesten.
+Om de offer, som man gav åt ''leib-olmai'', talas icke närmare i källorna liksom icke heller om själva tillvägagångssättet därvid. Endast Randulf nämner, att man till honom offrat jaktredskap: pilar och bågar. På den i Friis’ arbete avbildade lapptrumman uppträder han också med en båge i handen, men på von Westens motsvarande teckning har han ett stavliknande föremål (jfr bild 13:23). Vid offer till ''leib-olmai'' fingo kvinnor på inga villkor deltaga i offrandet. I följd av gudens helighet fingo, enligt J. Kildal kvinnorna icke heller närma sig jägarne, när de återvände från jakten, icke gå genom den av jägarne använda heliga bakdörren och icke med bara händer föra björnköttet till munnen; de skulle stänka albarkssaft i ansiktet på björnjägarne. Forbus påpekar, att stänkandet av albarkssaft skedde just "till ''leib-olmais'', ära". Härav framgår, att detta andeväsens namn, "almannen" säkerligen härleder sig av seden att använda albarkssaft vid björnfesten.
 Möjligen har också leib-olmai, vilken på trolltrumman finnes avbildad bredvid björnen, stundom även framställd som en björn, utvecklats just ur björnkulten.
-De finska lapparna sägas hava haft en särskild "skogens gudinna", som de dyrkat med rikliga offer. Tornaeus kallar henne ''virku-akka'' och säger, att hon var en "ryktbar seite", som utgjordes av en vanlig trästubbe utan någon särskild form. Enligt Niurenius kallade kemilapparna henne ''viresakka'' och försågo den sejte, som föreställde henne, med människoliknande ansikte. ''Viron-akka'' levde ännu på Fellmans tid i folkets hågkomst vid Kemijärvi, där hennes bild hade stått i en tät skog. Betydelsen av nam¬nets första del är osäker. Fellman ser däri det finska ordet ''virka'' (fälla, giller). Man har jämfört denna akka med den av Agricola nämnda ''virankannos'', en karelsk gudomlighet.
+De finska lapparna sägas hava haft en särskild "skogens gudinna", som de dyrkat med rikliga offer. Tornaeus kallar henne ''virku-akka'' och säger, att hon var en "ryktbar seite", som utgjordes av en vanlig trästubbe utan någon särskild form. Enligt Niurenius kallade kemilapparna henne ''viresakka'' och försågo den sejte, som föreställde henne, med människoliknande ansikte. ''Viron-akka'' levde ännu på Fellmans tid i folkets hågkomst vid Kemijärvi, där hennes bild hade stått i en tät skog. Betydelsen av namnets första del är osäker. Fellman ser däri det finska ordet ''virka'' (fälla, giller). Man har jämfört denna akka med den av Agricola nämnda ''virankannos'', en karelsk gudomlighet.
 Finnarnas jaktgudomlighet Tapio torde hos kolalapparna motsvaras av ''tava'' eller ''tavaj'' (även ''tava-ajk'', "t.-moder"), vilken säges beskydda såväl jakten som fisket.
-Hos de ryska lapparna finnes enligt Haruzin ytterligare en skogsande vid namn miehts-hozjin ("skogshusbonden"). Det är en svart besvansad varelse. Den gör icke något ont åt människorna, såvida de icke reta honom. Men om man ropar, sjunger eller väsnas i skogen, då vredgas han och för människorna vilse i skogen, så att de aldrig slippa därifrån; skogens ande älskar nämligen tystnad. Utom de vid densamma fästa före¬ställningarna antyder även dess namn (''hozjin'' ryska ''hozjain''), att detta andeväsen är lånat från ryssarna. Samma andeväsen torde den av Genetz antecknade ''värejielle'' ("skogsinvånaren") vara."<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 74-75.''</blockquote>
+Hos de ryska lapparna finnes enligt Haruzin ytterligare en skogsande vid namn miehts-hozjin ("skogshusbonden"). Det är en svart besvansad varelse. Den gör icke något ont åt människorna, såvida de icke reta honom. Men om man ropar, sjunger eller väsnas i skogen, då vredgas han och för människorna vilse i skogen, så att de aldrig slippa därifrån; skogens ande älskar nämligen tystnad. Utom de vid densamma fästa föreställningarna antyder även dess namn (''hozjin'' ryska ''hozjain''), att detta andeväsen är lånat från ryssarna. Samma andeväsen torde den av Genetz antecknade ''värejielle'' ("skogsinvånaren") vara."<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, , 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 74-75.''</blockquote>
 |}

@@ Linje 565: / Linje 565: @@
 Wiklund nämner ännu en, troligen i Kemi lappmark använd typ av trolltrummor, vilken han anser vara en mellanform mellan de båda ovannämnda. Dess botten bildas av flera hopfogade träskivor.
-Skiljaktigheten mellan lapptrummorna framträder dessutom i de figu¬rer som voro målade på deras skinn. Sålltrummans figurer bilda en enda, gemensam krets, i vars mitt solens bild är tecknad (t.ex. bild 7). Denna är vanligen fyrkantig, och från dess hörn gå fyra smala streck eller strålar ut åt skinnets kanter. Mycket sällan är på dessa trummor solens bild rund.
+Skiljaktigheten mellan lapptrummorna framträder dessutom i de figurer som voro målade på deras skinn. Sålltrummans figurer bilda en enda, gemensam krets, i vars mitt solens bild är tecknad (t.ex. bild 7). Denna är vanligen fyrkantig, och från dess hörn gå fyra smala streck eller strålar ut åt skinnets kanter. Mycket sällan är på dessa trummor solens bild rund.
 Locktrummans målade yta är däremot delad i två eller flera delar medelst raka tvärstreck, på vilkas övre sida figurerna stå i rader; sällan hänga de under tvärstrecken. Överst stå de himmelska övergudarna. På dessa trummor har solens bild icke någon dominerande plats i mitten som på sålltrummorna. Även övergångsformer finnas.
-De båda typerna skilja sig dessutom från varandra genom prydnader, varmed de behängts. Sålltrumman, som även i sina figurer stundom erin¬rar om den sibiriska trumtypen,<ref>Trummor med figurer påträffas t.ex. hos Abakan-tatarerna i Altai.</ref> är liksom denna försedd med brokiga snören, omspunna med tenntråd, och med kedjor, i vilka ytterligare hängts allehanda grannlåt av silver, mässing och järn. Snörena och ked¬jorna äro fästade på trummans baksida antingen i trästommens kant eller på handtaget. De vid locktrumman fästade prydnaderna synas vara av annat slag. Vanligen utgöras de av vilddjursklor, allehanda villebråds öron, hår m.m. Ofta saknas även dessa prydnader och ersättas då endast av i stommen inristade ornament. Denna trumtyp, som synes vara en för lapparna egendomlig form, har enligt tillgängliga källor varit känd huvudsakligen i Lule och Torne lappmarker.
+De båda typerna skilja sig dessutom från varandra genom prydnader, varmed de behängts. Sålltrumman, som även i sina figurer stundom erinrar om den sibiriska trumtypen,<ref>Trummor med figurer påträffas t.ex. hos Abakan-tatarerna i Altai.</ref> är liksom denna försedd med brokiga snören, omspunna med tenntråd, och med kedjor, i vilka ytterligare hängts allehanda grannlåt av silver, mässing och järn. Snörena och kedjorna äro fästade på trummans baksida antingen i trästommens kant eller på handtaget. De vid locktrumman fästade prydnaderna synas vara av annat slag. Vanligen utgöras de av vilddjursklor, allehanda villebråds öron, hår m.m. Ofta saknas även dessa prydnader och ersättas då endast av i stommen inristade ornament. Denna trumtyp, som synes vara en för lapparna egendomlig form, har enligt tillgängliga källor varit känd huvudsakligen i Lule och Torne lappmarker.
-Utom prydnader och grannlåter hörde även till trolltrumman en av renhorn förfärdigad, stundom med bäverskinn överdragen, tvågrenad hammare (bild 10). De flesta bevarade hammare äro ganska konst¬närligt utsirade. I senare tider hade man, då man begagnade trumman, även ett löst ringknippe, som utgjordes av en mängd små mässingsringar, uppträdda på en större sådan eller på en trehörning av mässing. De finska lapparna kallade detta föremål ''"lott"''.
+Utom prydnader och grannlåter hörde även till trolltrumman en av renhorn förfärdigad, stundom med bäverskinn överdragen, tvågrenad hammare (bild 10). De flesta bevarade hammare äro ganska konstnärligt utsirade. I senare tider hade man, då man begagnade trumman, även ett löst ringknippe, som utgjordes av en mängd små mässingsringar, uppträdda på en större sådan eller på en trehörning av mässing. De finska lapparna kallade detta föremål ''"lott"''.
-Hallström skildrar på grund av traditionerna, huru en ny trolltrumma skulle invigas. Hela kåtalaget skulle då vara samlat och deltaga i den heliga förrättningen. De vuxna kvinnorna skulle fästa någon mässingsgrannlåt som prydnad på trumman. Själva förrättningen tillgick på föl¬jande sätt: Lappen satte sig på den förnämsta platsen i kåtan, tog mössan av sig, ställde trumman mot elden och vände på den så, att de vid densam¬ma hängande skramlande föremålen stogo mot trumskinnet; härmed fort¬for han, till dess han hörde, att skinnet genom uppvärmningen blivit tillräckligt spänt. Därpå lutade han sig framåt, hamrade med hammarens jämna sida på trumskinnet och mumlade något för sig själv. Sedan gjorde han några underliga rörelser med trumman, bl.a. stötte han den mot olika föremål i kåtan, och slutligen lade han den triangelformiga "lotten" på dess skinn och började så småningom låta den hoppa omkring på trum¬man.
+Hallström skildrar på grund av traditionerna, huru en ny trolltrumma skulle invigas. Hela kåtalaget skulle då vara samlat och deltaga i den heliga förrättningen. De vuxna kvinnorna skulle fästa någon mässingsgrannlåt som prydnad på trumman. Själva förrättningen tillgick på följande sätt: Lappen satte sig på den förnämsta platsen i kåtan, tog mössan av sig, ställde trumman mot elden och vände på den så, att de vid densamma hängande skramlande föremålen stogo mot trumskinnet; härmed fortfor han, till dess han hörde, att skinnet genom uppvärmningen blivit tillräckligt spänt. Därpå lutade han sig framåt, hamrade med hammarens jämna sida på trumskinnet och mumlade något för sig själv. Sedan gjorde han några underliga rörelser med trumman, bl.a. stötte han den mot olika föremål i kåtan, och slutligen lade han den triangelformiga "lotten" på dess skinn och började så småningom låta den hoppa omkring på trumman.
-Sin trolltrumma höll lappen i synnerligen stor ära. För att icke vem som helst skulle kunna se den, förvarade han den i ett skinnfodral i bakre delen av kåtan. Särskilt måste man se till, att ingen kvinna kom att fördärva trumman; hon fick icke ens med sin hand beröra den och fick icke på tre dagars tid ens stiga över den väg, på vilken trumman transpor¬terats vid flyttningen. Om hon gjorde detta, trodde man att följden därav blev döden eller någon annan stor olycka. Om det emellertid icke på något sätt kunde undvikas att hon kom i beröring med trumman, skulle hon blidka den genom att offra en mässingsring till densamma. Av försiktig¬hetsskäl togs trumman ut ur kåtan endast genom den heliga dörren i dess bakre del, och under flyttningarna medfördes den i den sista rensläden. Om möjligt forslades den endast på sådana sidovägar, där ingen männi¬ska förut färdats. Så snart trolltrumman blivit på något sätt orenad, ansågs den oduglig till spådom. Om den fick en stöt, trodde man, att den kunde ge sitt misshag tillkänna på hörbart sätt antingen med gråt eller med hotelser. Ju äldre en trolltrumma var, som gick i arv från far till son, i desto större heder höll man den.
+Sin trolltrumma höll lappen i synnerligen stor ära. För att icke vem som helst skulle kunna se den, förvarade han den i ett skinnfodral i bakre delen av kåtan. Särskilt måste man se till, att ingen kvinna kom att fördärva trumman; hon fick icke ens med sin hand beröra den och fick icke på tre dagars tid ens stiga över den väg, på vilken trumman transporterats vid flyttningen. Om hon gjorde detta, trodde man att följden därav blev döden eller någon annan stor olycka. Om det emellertid icke på något sätt kunde undvikas att hon kom i beröring med trumman, skulle hon blidka den genom att offra en mässingsring till densamma. Av försiktighetsskäl togs trumman ut ur kåtan endast genom den heliga dörren i dess bakre del, och under flyttningarna medfördes den i den sista rensläden. Om möjligt forslades den endast på sådana sidovägar, där ingen människa förut färdats. Så snart trolltrumman blivit på något sätt orenad, ansågs den oduglig till spådom. Om den fick en stöt, trodde man, att den kunde ge sitt misshag tillkänna på hörbart sätt antingen med gråt eller med hotelser. Ju äldre en trolltrumma var, som gick i arv från far till son, i desto större heder höll man den.
-Vid den hedniska tidens slut var trolltrumman mycket vanlig i Lappland. Såsom de kristna ha bibeln, säger Friis, så hade nära nog varje lappfamilj sin trolltrumma. Och v. Westen tog över hundra sådana av till kristendomen omvända lappar i de norska lappmarkerna. Varje lappgub¬be, som ägde ett sådant trollföremål, var emellertid fördenskull icke nå¬gon egentlig nåjd. Han använde den vanligen endast för eget behov som spådomsredskap. Vad lappen än skulle företaga sig, flyttning, jakt, fiske, eller om han skulle taga reda på, var hans på villovägar komna renhjord var att söka på fjällen, eller utröna, varav någon motgång förorsakats, eller om han ville blidka sina gudar med offer, tog han nämligen alltid sin tillflykt till sin trumma och rådfrågade den.
+Vid den hedniska tidens slut var trolltrumman mycket vanlig i Lappland. Såsom de kristna ha bibeln, säger Friis, så hade nära nog varje lappfamilj sin trolltrumma. Och v. Westen tog över hundra sådana av till kristendomen omvända lappar i de norska lappmarkerna. Varje lappgubbe, som ägde ett sådant trollföremål, var emellertid fördenskull icke någon egentlig nåjd. Han använde den vanligen endast för eget behov som spådomsredskap. Vad lappen än skulle företaga sig, flyttning, jakt, fiske, eller om han skulle taga reda på, var hans på villovägar komna renhjord var att söka på fjällen, eller utröna, varav någon motgång förorsakats, eller om han ville blidka sina gudar med offer, tog han nämligen alltid sin tillflykt till sin trumma och rådfrågade den.
-När lappen av en eller annan anledning skulle börja spå, var det som en högtidsdag för honom. Han tvättade sig, kammade sitt hår och klädde sig i sina bästa kläder. På samma sätt gjorde också de andra, som deltogo i den heliga förrättningen. Vid denna infunno sig, säger Olsen, också alla grannarna "iklädda sina bästa kläder och stass, som är röda och blå koltar, ståtliga mössor och bälten av silver eller också av tenn och mäs¬sing, med kedjor, ringar, maljor och all annan stass och grannlåt." Då själva förrättningen började, påpekar Thurenius, var allt skämt fjärran, man skrattade icke och pratade icke, utan väntade med största andakt på vad nåjden skulle giva tillkänna. När denne skulle börja, ställde han sig på sitt vänstra knä, hållande trumman med vänstra handen i vågrät ställning. Till en början placerade han lottringen vid solens bild på trum¬skinnet och började sakta slå på skinnet med sin renhornshammare runt kring ringen. Samtidigt jojkade han någon slags sång. Om lotten började röra sig medsols, var det ett lyckosamt tecken, men om den gick i motsatt riktning, bådade det olycka, sjukdom och allt annat ont. Av den figur, vid vilken ringen blev stående en längre stund, slöt man sig utgången av den sak, som trumningen gällde. En jaktfärd eller fisketur hade säker fram-gång, om ringknippan stannade hoppande på ett och samma ställe vid bilden av ett villebråd eller ett fiskevatten. Om den åter stannade vid någon gudabild, var detta ett tecken på att ifrågavarande gud önskade offer. När man skulle utröna, om ett offerdjur var behagligt för guden, plägade man taga ett hår från djurets hals och fästa det vid ringknippan. Om lotten blev stående vid de dödas tecken eller rentav hoppade ned från trumskinnet, bådade detta död eller annan stor olycka. Den för spådomen lämpligaste tiden på dygnet var enligt lapparnas uppfattning kvällen.<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 85-88.''</blockquote>
+När lappen av en eller annan anledning skulle börja spå, var det som en högtidsdag för honom. Han tvättade sig, kammade sitt hår och klädde sig i sina bästa kläder. På samma sätt gjorde också de andra, som deltogo i den heliga förrättningen. Vid denna infunno sig, säger Olsen, också alla grannarna "iklädda sina bästa kläder och stass, som är röda och blå koltar, ståtliga mössor och bälten av silver eller också av tenn och mässing, med kedjor, ringar, maljor och all annan stass och grannlåt." Då själva förrättningen började, påpekar Thurenius, var allt skämt fjärran, man skrattade icke och pratade icke, utan väntade med största andakt på vad nåjden skulle giva tillkänna. När denne skulle börja, ställde han sig på sitt vänstra knä, hållande trumman med vänstra handen i vågrät ställning. Till en början placerade han lottringen vid solens bild på trumskinnet och började sakta slå på skinnet med sin renhornshammare runt kring ringen. Samtidigt jojkade han någon slags sång. Om lotten började röra sig medsols, var det ett lyckosamt tecken, men om den gick i motsatt riktning, bådade det olycka, sjukdom och allt annat ont. Av den figur, vid vilken ringen blev stående en längre stund, slöt man sig utgången av den sak, som trumningen gällde. En jaktfärd eller fisketur hade säker fram-gång, om ringknippan stannade hoppande på ett och samma ställe vid bilden av ett villebråd eller ett fiskevatten. Om den åter stannade vid någon gudabild, var detta ett tecken på att ifrågavarande gud önskade offer. När man skulle utröna, om ett offerdjur var behagligt för guden, plägade man taga ett hår från djurets hals och fästa det vid ringknippan. Om lotten blev stående vid de dödas tecken eller rentav hoppade ned från trumskinnet, bådade detta död eller annan stor olycka. Den för spådomen lämpligaste tiden på dygnet var enligt lapparnas uppfattning kvällen.<br><br>''Kilde: Uno Holmberg-Harva, 1915/1996: Lapparnas religion, ss. 85-88.''</blockquote>
 |}

@@ Linje 26: / Linje 26: @@
 Källorna rörande samernas fornreligion ha så ofta omnämnts i moderna arbeten om deras religion och kultur, att vi ej här behöva närmare ingå på och värdesätta dem. Rikast och ur religionshistorisk synpunkt intressantast är det material vi ha angående de ''norska'' samerna och för vilket vi huvudsakligen ha »lapparnas apostel», Thomas von Westen, och hans medhjälpare att tacka. Visserligen var lapparnas eller »finnarnas» omvändelse till den enda sanna religionen huvudsaken även för von Westen, men han besjälades även av ett visst vetenskapligt intresse och insåg för övrigt, att detta omvändelseverk kunde krönas med framgång endast i fall man lärde känna deras egen uppfattning i religiösa ting. Ett visst studium av deras hedniska mytologi var därför nödvändigt. Användningen av det av den norska eller dansk-norska missionen hopbragta materialet underlättas i vår tid därigenom, att det numera föreligger samlat och kritiskt belyst i lätt tillgängliga arbeten. Främst bör i detta avseende nämnas lektor J. Qvigstads »Kildeskrifter til den lappiske mythologi» i två delar, av vilka del I (tryckt 1903) innehåller det viktiga av John Randulf författade s.k. Närömanuskriptet, del II åter detaljerade upplysningar »Om lappernes vildfarelser och overtro» (1910), vars författare är Isaac Olsen. Andra arbeten från äldre tid av grundläggande betydelse för de norska lapparnas mytologi äro Knud Leems »Beskrivelse over Finmarkens Lapper» (1767), till vilken såsom bilaga är fogad Jessens »Afhandling om de norske Finners och Lappers hedenske Religion», i huvudsak grundad på uppgifter av missionären Hans Skanke. Båda dessa avhandlingar voro likaledes inspirerade av von Westen.
-Icke mindre viktiga äro de äldre upplysningar om de ''svenska'' och ''finska'' samernas religion som av K. B. Wiklund publicerats i »Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen», vol. VII (1897–1909), innehållande meddelanden av Samuel Rheen, Olaus Graan, Nicolaus Lundius, Olaus Petri Niurenius, Johannes Tornaeus och Gabriel Tuderus. Ett klassiskt arbete om de svenska samerna från äldre tid ha vi även i Pehr Högströms »Beskrivning av de till Sveriges krona hörande Lappmarker» (1747). Jämförliga med de nämnda arbetena såsom religionshistoriska källor äro vidare de äldre handskrifter som, delvis med förklarande noter, år 1910 utgåvos av Edgar Reuterskiöld under titeln »Källskrifter till lapparnas mytologi». Dessutom finnas som bekant från såväl äldre som nyare tid flere sammanfattande större arbeten om samernas religion vilka till stor del stöda sig på de nämnda primärkällorna. Bäst känd är Schefferus’ »Lapponica» (1673), vari bl.a. de av K. B. Wiklund publicerade källorna ha använts. Samernas religion i dess helhet behandlas även i norrmannen J. A. Friis’ arbete »Lappisk mytologi» (1871), medan v. Düben i sitt stora arbete »Lappland och lapparna» (1873) särskilt uppehåller sig vid de svenska samerna och utförligt behandlar även deras religion. M. A. Castrén, den finska mytologins grundläggare, behandlar i sitt stora arbete »Nordiska resor och forskningar» mångenstädes även samernas religion, särskilt deras seitadyrkan. Originala smärre bidrag till denna sida av deras kultur ha givits av många senare nordiska forskare, av vilka bland norrmän och svenskar må nämnas J. Qyigstad, Gustaf Hallström, Ernst Manker och Carl Johansson och bland finnar Samuli Paulaharju, T. I. Itkonen, U. Harva m.fl. Ett av de viktigaste moderna bidragen till de finska lapparnas religion ha vi i Jacob Fellmans till stor del på egna iakttagelser grundade arbete »Anteckningar från min vistelse i Lappmarken» i fyra delar, publicerat 1910 av hans son Isac Fellman.
+Icke mindre viktiga äro de äldre upplysningar om de ''svenska'' och ''finska'' samernas religion som av K. B. Wiklund publicerats i »Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen», vol. VII (1897–1909), innehållande meddelanden av Samuel Rheen, Olaus Graan, Nicolaus Lundius, Olaus Petri Niurenius, Johannes Tornaeus och Gabriel Tuderus. Ett klassiskt arbete om de svenska samerna från äldre tid ha vi även i Pehr Högströms »Beskrivning av de till Sveriges krona hörande Lappmarker» (1747). Jämförliga med de nämnda arbetena såsom religionshistoriska källor äro vidare de äldre handskrifter som, delvis med förklarande noter, år 1910 utgåvos av Edgar Reuterskiöld under titeln »Källskrifter till lapparnas mytologi». Dessutom finnas som bekant från såväl äldre som nyare tid flere sammanfattande större arbeten om samernas religion vilka till stor del stöda sig på de nämnda primärkällorna. Bäst känd är Schefferus’ »Lapponica» (1673), vari bl.a. de av K. B. Wiklund publicerade källorna ha använts. Samernas religion i dess helhet behandlas även i norrmannen J. A. Friis’ arbete »Lappisk mytologi» (1871), medan v. Düben i sitt stora arbete »Lappland och lapparna» (1873) särskilt uppehåller sig vid de svenska samerna och utförligt behandlar även deras religion. M. A. Castrén, den finska mytologins grundläggare, behandlar i sitt stora arbete »Nordiska resor och forskningar» mångenstädes även samernas religion, särskilt deras seitadyrkan. Originala smärre bidrag till denna sida av deras kultur ha givits av många senare nordiska forskare, av vilka bland norrmän och svenskar må nämnas J. Qvigstad, Gustaf Hallström, Ernst Manker och Carl Johansson och bland finnar Samuli Paulaharju, T. I. Itkonen, U. Harva m.fl. Ett av de viktigaste moderna bidragen till de finska lapparnas religion ha vi i Jacob Fellmans till stor del på egna iakttagelser grundade arbete »Anteckningar från min vistelse i Lappmarken» i fyra delar, publicerat 1910 av hans son Isac Fellman.
 Det källmaterial rörande de skandinaviska samernas äldre religion, som för närvarande står till vårt förfogande, är dock i verkligheten icke så rikt som de ovannämnda arbetena synas giva vid handen. Att märka är nämligen, att de norska och svenska missionärer, som stå för dessa arbeten, i vidsträckt mån utnyttjat sina föregångares anteckningar eller begagnat sig av informationer som härstamma från samma källa. De flesta upplysningar vi ha angående de skandinaviska samernas äldsta hedniska religon återgå i själva verket direkt eller indirekt på »lapparnas apostel» Thomas von Westen.
@@ Linje 36: / Linje 36: @@
 Det var norrmannen J. Fritzner som först riktade forskarnas uppmärksamhet på det skandinaviska inslaget i samernas religion. Det skedde i en uppsats med titeln »Lappernes Hedenskab og Trolddomskunst sammenholdt med andre Folks, isaer Nordmaendis, Tro og Overtro», publicerad i (Norsk) Historisk Tidsskrift 1877. Fritzner sökte i denna uppsats visa att samernas hela religion måste betraktas såsom ett lån från skandinaverna. Samma åsikt har med stort eftertryck gjorts gällande i början av detta århundrade av en del andra nordiska forskare, särskilt av Axei Olrik i Köpenhamn och Kaarle Krohn i Finland. För dessa forskare är samernas hela religion skandinaviskt påverkad till den grad, att man rent av ansett den kunna kasta ljus över den fornskandinaviska religionen. I överensstämmelse därmed har även Krohn givit sin uppsats om detta ämne den betecknande titeln »Lappische Beiträge zur germanischen Mythologie» (Finnisch-Ugrische Forschungen 1906)<ref>Olriks hithörande artiklar äro »Nordisk och lappisk gudsdyrkelse» samt »Tordenguden og hans dreng», båda publicerade i »Danske Studier», 1905 o. 1906.</ref> Påverkad av Krohn skattar U. Harva i sitt arbete om lapparnas religion åt samma överdrift när han säger att »deras enda genuina och samtidigt äldsta form av religion är dyrkan av de avlidnas andar»<ref>Holmberg-Harva, »Lappalaisten uskonto», 13.</ref>, vilken även den enligt honom röjer en del främmande drag. Denna fråga skall i det följande närmare belysas med hänsyn till olika religiösa föreställningar och kultbruk. Här må i detta sammanhang endast sägas, att de skandinaviska element, som kunna påvisas i den samiska religionen, mera hänföra sig till det periferiska än till själva dess kärna. Att ett naturfolk skulle »låna» så gott som hela sin religion av något annat högre stående folk är en uppenbar orimlighet.
-Harvas ovannämnda, på finska skrivna bok »Lappalaisten uskonto» (1915) samt Reuterskiölds »De nordiska lapparnas religion» (1912) höra åtminstone i Finland till de mera kända sammanfattande skildringarna av lapparnas religion i början av detta sekel. Harvas arbete är ett populärt översiktsarbete utan strängt vetenskaplig karaktär, vilket framgår även därav att alla litteraturhänvisningar uteslutits. Även innehållsförteckning och sakregister saknas, vilket allt gör det lilla arbetet svåranvändbart.<ref>Detta är f.ö. en brist som vidlåder alla tidigare till serien »Suomen suvun uskonnot» hörande publikationer, bl.a. Kaarle Krohns »Suomalaisten runojen us¬konto» samt Holmberg-Harvas monografier om tscheremissernas och Permfolkens religioner.</ref> Många viktiga problem rörande samernas religion förbliva olösta. Reuterskiölds arbete har formellt mera karaktären av en vetenskaplig undersökning, men är enligt min mening skrivet med otillräcklig religionsvetenskaplig kunskap, och en oriktig tolkning gives av flere lapska religionsbruk. Författaren har vid sin tolkning bl. a. låtit alltför mycket påverka sig av en i början av detta århundrade härskande religionshistorisk teori om ett »föranimistiskt» stadium i naturfolkens religioner, vilken icke längre kan vidhållas.
+Harvas ovannämnda, på finska skrivna bok »Lappalaisten uskonto» (1915) samt Reuterskiölds »De nordiska lapparnas religion» (1912) höra åtminstone i Finland till de mera kända sammanfattande skildringarna av lapparnas religion i början av detta sekel. Harvas arbete är ett populärt översiktsarbete utan strängt vetenskaplig karaktär, vilket framgår även därav att alla litteraturhänvisningar uteslutits. Även innehållsförteckning och sakregister saknas, vilket allt gör det lilla arbetet svåranvändbart.<ref>Detta är f.ö. en brist som vidlåder alla tidigare till serien »Suomen suvun uskonnot» hörande publikationer, bl.a. Kaarle Krohns »Suomalaisten runojen uskonto» samt Holmberg-Harvas monografier om tscheremissernas och Permfolkens religioner.</ref> Många viktiga problem rörande samernas religion förbliva olösta. Reuterskiölds arbete har formellt mera karaktären av en vetenskaplig undersökning, men är enligt min mening skrivet med otillräcklig religionsvetenskaplig kunskap, och en oriktig tolkning gives av flere lapska religionsbruk. Författaren har vid sin tolkning bl. a. låtit alltför mycket påverka sig av en i början av detta århundrade härskande religionshistorisk teori om ett »föranimistiskt» stadium i naturfolkens religioner, vilken icke längre kan vidhållas.
 Under de senaste åren ha i Sverige och Finland, två framstående arbeten om lapparnas kultur publicerats i vilka även deras religion beaktats. Det ena är Ernst Mankers arbete om »De svenska fjällapparna» (1947), det andra I. T. Itkonens stora verk »Suomen lappalaiset», (1949) det största arbete som hittills utgivits om de finska samerna. Den allmänna bild Manker i sin bok ger av de svenska lapparnas religion är kortfattad, men koncis och träffande, och Itkonens motsvarande utförligare framställning av de finska lapparnas religiösa föreställningar utgör ett nytt värdefullt bidrag till ämnet. Ingendera författarens framställning i berörda avseende gör dock anspråk på fullständighet. Itkonen hade några år tidigare (1946) publicerat ett större arbete om de nutida finska lapparnas religion under titeln »Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen» vilket i något förkortad form ingår i hans senaste verk »Suomen lappalaiset». Även Manker har tidigare beträtt det religionshistoriska området genom sitt monumentala verk »Die lappischen Zaubertrommel» I—II (1938, 1950), vari dock först del II behandlar den egentligt religionshistoriska sidan av saken.
@@ Linje 48: / Linje 48: @@
 Naturfolk levande i bergstrakter synas även starkt påverkas av den naturliga miljön. Det är särskilt på denna grund jag i det följande stundom kommer att jämföra lapparna med ett lägre folk i en annan del av världen som, rent etnografiskt sett, synes ha föga eller intet gemensamt med dem, nämligen quichuaindianerna i Perus och Bolivias fjälltrakter. Fastän Lapplands fjäll icke på något sätt kunna jämföras med de skyhöga Anderna, ha dock livsbetingelserna för de båda folken i vissa avseenden gestaltat sig tämligen lika. Framför allt kan man på båda hållen studera vissa sidor av den religiösa vördnad en imponerande bergsnatur alltid synes väcka hos lägre stående naturfolk och de kultbruk till vilka den ger upphov. Men även på annat håll i världen finna vi intressanta jämförelsepunkter när det gäller att belysa samernas animistiska naturdyrkan. Den jämförande metoden skall hjälpa oss att förstå åtskilliga drag i deras primitiva religion som kanske annars skulle te sig svårförklarliga.
-Frågan i vilken grad en jämförande metod, enligt vilken i olika delar av världen boende lägre stående folks föreställningar och bruk sammanställas med varandra och förklaras enligt likartade principer, äger något berättigande i sociologin och religionsvetenskapen, har mycket diskuterats intill den dag som i dag är. Den jämförande metod, som allmänt kom till användning i större arbeten på dessa områden vid den tid då den jämförande sociala antropologin uppkom i slutet av förra århundradet representerad av sociologer sådana som H. Spencer, sir John Lubbock, Letourneau och otaliga deras efterföljare i England och i Frankrike har med rätta kritiserats, fastän man ganska ofta ser den tillämpas ännu den dag som i dag är. Till dess svagheter hör framför allt att den leder till en okritisk och ytlig användning av den etnologiska litteraturen samt till förhastade slutsatser och generalisationer, vilka i många fall visa sig vetenskapligt ohållbara. Här är icke den rätta platsen att närmare ingå på dessa metodfrågor.<ref>Utförligare behandlas dessa metodfrågor bl.a. i min »Inledning till religions¬vetenskapen», 14 o. följ. »The Origins of Religion», Introduction., samt i »Stridsfrågor i den moderna sociologin och religionsvetenskapen».</ref> Med hänsyn till den metod jag själv följer i detta arbete är det dock nödvändigt att betona, att man ingalunda är berättigad att helt förkasta den jämförande sociologiska metoden. Allt beror sist och slutligen på ''huru'' man använder den. Dess berättigande baserar sig först och främst på det obestridliga psykologiska faktum, att själva det mänskliga själslivet till sin daning är lika överallt, och att det följaktligen hos olika folk under mer eller mindre likartade förhållanden måste ge upphov till likartade föreställningar och bruk. Den moderna religionsvetenskapen är tvungen att erkänna tillvaron av såväl »elementartankar» som »folktankar», för att använda de av tysken A. Bastian införda uttrycken. På religionens område ha rent psykologiska synpunkter sin särskilda betydelse. Men för att man skall kunna jämföra de religionsbruk, som anträffas hos ett primitivt folk i en trakt av världen med motsvarande bruk hos ett annat folk i en helt annan del därav och på denna grund möjligen kunna härleda sig till en för båda gällande allmän lag av objektiv giltighet, fordras att föreställningarna på båda hållen blivit noggrant och kritiskt under-
+Frågan i vilken grad en jämförande metod, enligt vilken i olika delar av världen boende lägre stående folks föreställningar och bruk sammanställas med varandra och förklaras enligt likartade principer, äger något berättigande i sociologin och religionsvetenskapen, har mycket diskuterats intill den dag som i dag är. Den jämförande metod, som allmänt kom till användning i större arbeten på dessa områden vid den tid då den jämförande sociala antropologin uppkom i slutet av förra århundradet representerad av sociologer sådana som H. Spencer, sir John Lubbock, Letourneau och otaliga deras efterföljare i England och i Frankrike har med rätta kritiserats, fastän man ganska ofta ser den tillämpas ännu den dag som i dag är. Till dess svagheter hör framför allt att den leder till en okritisk och ytlig användning av den etnologiska litteraturen samt till förhastade slutsatser och generalisationer, vilka i många fall visa sig vetenskapligt ohållbara. Här är icke den rätta platsen att närmare ingå på dessa metodfrågor.<ref>Utförligare behandlas dessa metodfrågor bl.a. i min »Inledning till religionsvetenskapen», 14 o. följ. »The Origins of Religion», Introduction., samt i »Stridsfrågor i den moderna sociologin och religionsvetenskapen».</ref> Med hänsyn till den metod jag själv följer i detta arbete är det dock nödvändigt att betona, att man ingalunda är berättigad att helt förkasta den jämförande sociologiska metoden. Allt beror sist och slutligen på ''huru'' man använder den. Dess berättigande baserar sig först och främst på det obestridliga psykologiska faktum, att själva det mänskliga själslivet till sin daning är lika överallt, och att det följaktligen hos olika folk under mer eller mindre likartade förhållanden måste ge upphov till likartade föreställningar och bruk. Den moderna religionsvetenskapen är tvungen att erkänna tillvaron av såväl »elementartankar» som »folktankar», för att använda de av tysken A. Bastian införda uttrycken. På religionens område ha rent psykologiska synpunkter sin särskilda betydelse. Men för att man skall kunna jämföra de religionsbruk, som anträffas hos ett primitivt folk i en trakt av världen med motsvarande bruk hos ett annat folk i en helt annan del därav och på denna grund möjligen kunna härleda sig till en för båda gällande allmän lag av objektiv giltighet, fordras att föreställningarna på båda hållen blivit noggrant och kritiskt under-
 sökta. Tvenne bruk, som ytligt betraktade te sig alldeles lika, ''kunna'' nämligen det oaktat basera sig på alldeles olika föreställningar. Dessutom visar det sig ofta att själva uppgifterna, grundade på alltför ytliga forskningar, äro oriktiga. Den allmänt jämförande metoden förutsätter därför att på olika håll noggranna specialforskningar blivit utförda. I fråga om många sociala och religiösa företeelser och institutioner borde därför sociologin och religionsvetenskapen tillsvidare gå fram i specialforskningens tecken.

@@ Linje 71: / Linje 71: @@
 * [[Ytterligare om landets läge och natur]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om biskop Augustin]] (Danish; ''Jesper Lauridsen'', 2026)
@@ Linje 95: / Linje 96: @@
 * [[Kvinnelige makter - Frigg: En gudinne vevet av visdom og sorg]] (Norwegian; ''Knut Rage'', 2026)
 * [[Om nattlig dans af älfvor, d.v.s. gastar]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 65: / Linje 65: @@
 '''Saivo'''.
-Enligt en del religionshistoriska forskare hade lapparna utom de nämnda dödsrikena ännu ett, nämligen Saivo. Beträffande denna föreställning kan hänvisas till Wiklunds uttömmande och grundliga undersökning.<ref>1</ref> Endast det viktigaste må här framhävas. En nordlig motsvarighet till Saivo är Passevare. Saivo äro heliga fjäll eller sjöar. I dem bo Saivo-Ollmaj, Saivomännen. De äro »Spiritus Familiares, hwilka kiöpas el. ärfwes, och äro uti wissa fiäll».<ref>2</ref> De giva »rååd uthi åtskilliga swårigheter».<ref>3</ref> Saivofolket levde ett liv, som påminde om lapparnas eget. Av Saivodjuren betjänade sig noiderna. Saivoföreställningen är, som Wiklund påvisat, ett nordiskt lån. Saivofolket motsvarar fullständigt det norska huldrefolket. Sägner av samma slag berättas om båda. Något dödsrike kan Saivo inte vara. Visserligen säges någon enstaka gång, att de, som dö, komma till Saivo.<ref>4</ref> Men sådana föreställningar äro tydligen av sent datum. Drag, som egentligen tillkomma gengångare, överflyttas lätt på andra övernaturliga väsen.
+Enligt en del religionshistoriska forskare hade lapparna utom de nämnda dödsrikena ännu ett, nämligen Saivo. Beträffande denna föreställning kan hänvisas till Wiklunds uttömmande och grundliga undersökning.<ref>Le monde oriental, 10 s. 45 o. f.</ref> Endast det viktigaste må här framhävas. En nordlig motsvarighet till Saivo är Passevare. Saivo äro heliga fjäll eller sjöar. I dem bo Saivo-Ollmaj, Saivomännen. De äro »Spiritus Familiares, hwilka kiöpas el. ärfwes, och äro uti wissa fiäll».<ref>Reuterskiöld, Källskrifter sid. 24.</ref> De giva »rååd uthi åtskilliga swårigheter».<ref>o. a. a. sid. 58.</ref> Saivofolket levde ett liv, som påminde om lapparnas eget. Av Saivodjuren betjänade sig noiderna. Saivoföreställningen är, som Wiklund påvisat, ett nordiskt lån. Saivofolket motsvarar fullständigt det norska huldrefolket. Sägner av samma slag berättas om båda. Något dödsrike kan Saivo inte vara. Visserligen säges någon enstaka gång, att de, som dö, komma till Saivo.<ref>Drake, Lapparna och deras land 1918 sid. 309.</ref> Men sådana föreställningar äro tydligen av sent datum. Drag, som egentligen tillkomma gengångare, överflyttas lätt på andra övernaturliga väsen.
 Undersökningen av lapparnas tankar om de döda ger vid handen, att de mera utvecklade dödsrikesföreställningarna äro lån från nordgermanerna. Detta är ej ägnat att förvåna. Förutsättningen för uppkomsten av föreställningen om ett dödsrike har hos många folk varit hopandet av gravarna. Och även där föreställningen om ett alla omfattande dödsrike uppstått, brukar tanken, att den döde bor i graven, fortleva med utomordentlig seghet. Även hos de kulturellt mycket högre stående nordgermanerna var föreställningen om ett stort dödsrike mycket svag under hednatiden. De hade föreställning om ett Hel och ett Valhall, men det oaktat återkommo de ständigt och jämt till tanken, att den döde bodde i graven. Många av nordgermanernas dödsbruk åsyftade att göra gravlivet så drägligt som möjligt. Men det finns ej ett enda dödsbruk, om vilket det klart och tydligt kan visas, att det stått i förbindelse med tanken på ett dödsrike. Även enligt lapparna lever den döde i graven. Som bevis för att lapparna skulle ägt en föreställning om ett stort, avlägset dödsrike, har ofta anförts seden att vid graven kvarlämna den släde, varpå liket transporterats. Men innebörden i detta bruk förklaras vida enklare på ett annat sätt. En mängd folk ha brukat förstöra alla saker, som på något sätt varit i beröring med ett lik. Detsamma ha även lapparna brukat göra. Det ligger då nära till hands att förklara seden att kvarlämna släden därmed, att även denna ansågs vara besmittad, tabu. I graven fortsätta de döda det liv, de levat. Noiderna fortsätta att vara noider. Antagligen har man att häri söka förklaringen till uppgiften hos Rheen, att en mässingsring bindes kring likets högra arm.<ref>Rheen, En kortt Relation, Sv. L. XVII: 1, sid. 46.</ref> Noiderna brukade ha en sådan ring, ett bruk, som enligt Olrik lånats från nordgermanerna.<ref>Olrik, Nordisk og lappisk Gudsdyrkelse sid. 53.</ref> Det är därför troligt, att Rheens uppgift är oriktig såtillvida, att detta bruk iakttogs endast på noidernas lik. Föreställningen, att den döde lever i graven, har givit upphov till en mängd sägner. Här må endast en sådan anföras. Johan Turi berättar, att en gång en lapp lagt sig att sova i en håla. Då kom där en människoskepnad, som befallde honom att gå bort och sade: »Du får ej sova ovanpå mig.»<ref>Turi, Muittalus samid birra sid. 112.</ref> Man kommer att tänka på den nordiska sagans Asolfr, som klagade över, att en tjänstepiga torkade sina fötter på hans grav.<ref>Islendinga sögur I sid. 43.</ref> Man behöver naturligtvis ej anta, att denna lapska föreställning skulle vara ett lån från deras grannar. Tankarna om de dödas liv i graven äro av den art, att de kunna uppkomma överallt, där liken jordas.

@@ Linje 14: / Linje 14: @@
 <blockquote>
 '''2026 Maj'''
 * [[Ytterligare om landets läge och natur]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om biskop Augustin]] (dansk; ''Jesper Lauridsen'', 2026)

@@ Linje 72: / Linje 72: @@
 * [[Ytterligare om landets läge och natur]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om biskop Augustin]] (dansk; ''Jesper Lauridsen'', 2026)
@@ Linje 96: / Linje 97: @@
 * [[Kvinnelige makter - Frigg: En gudinne vevet av visdom og sorg]] (norsk; ''Knut Rage'', 2026)
 * [[Om nattlig dans af älfvor, d.v.s. gastar]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 113: / Linje 113: @@
 * [[Om Christendomens fortplantande och tilwäxt ibland Lapparna]] – av Pehr Högström (1747)
 * [[Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser]] – av Pehr Högström (1747)
 * [[Om Lapparne och deras gudar]] – av Jonas Ulrik Grönlund  (1848)
 * [[Om Lappland och Lapparne]] – av Gustaf von Düben (1873)

@@ Linje 211: / Linje 211: @@
 :Rheen, Samuel: '''[[En kortt Relation om Lapparnes Lefwerne och Sedher]]''' (svensk; 1671)
 :Rosenvinge, Eiler Hagerup: '''[[To anekdoter om samerne]]''' (norsk; 1790)
@@ Linje 429: / Linje 431: @@
 :'''[[Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser]]''' (Pehr Högström, svensk; 1747)
 :'''[[Om Lapparne och deras gudar]]''' (Jonas Ulrik Grönlund, svensk; 1848)

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 24. mai 2026 kl. 06:27
Linje 20:		Linje 20:


−	Härwed måste man giöra sig noga underrättad om följande,	+	Härwed måste man giöra sig noga underrättad om följande.


Linje 53:		Linje 53:


−	11° Om Possioacca, Iameacca, sielfwa döden ~~Nubelolraai~~ Vurneslodde etc.	+	11° Om Possioacca, Iameacca, sielfwa döden Nubelolmai Vurneslodde etc.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 24. mai 2026 kl. 06:05
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
Linje 30:		Linje 30:


−	4° Skall D:n Kildahl effter sin berättelse uppbrändt 17 st. Offeraltar och afgudabeläten under sin resa till Pitheå lappmark; för hwilken ordsak han ifrån Luleå lappmarks plats Iockmok intet fördristadt resa, genom Caitoma till Iukasjerf, såsom hans tanka warit emädan Caitomo lappar ~~botat~~ honom till lifwet, det han af Pastor Alstadii käresta<ref>= hustru. Per Alstadius. f. ~~1670~~, blef pastor i Jokkmokk 1710 och dog därstädes 1740; gift med sin företrädares, Mats ~~Gröts~~ dotter Kristina.</ref> förnummit.	+	4° Skall D:n Kildahl effter sin berättelse uppbrändt 17 st. Offeraltar och afgudabeläten under sin resa till Pitheå lappmark; för hwilken ordsak han ifrån Luleå lappmarks plats Iockmok intet fördristadt resa, genom Caitoma till Iukasjerf, såsom hans tanka warit emädan Caitomo lappar hotat honom till lifwet, det han af Pastor Alstadii käresta<ref>= hustru. Per Alstadius. f. 1679, blef pastor i Jokkmokk 1710 och dog därstädes 1740; gift med sin företrädares, Mats Grots dotter Kristina.</ref> förnummit.

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 23. mai 2026 kl. 05:23
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 22. mai 2026 kl. 18:49
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 72: / Linje 72: @@
 * [[Kvinnelige  makter - Fulla: Friggs fortrolige]] (norsk; ''Knut Rage'', 2026)
 * [[Om sju främmande bröder]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
@@ Linje 96: / Linje 97: @@
 * [[Gregers Fougner-Lundh biografi|Hvem var Gregers Fougner-Lund?]] (norsk biografi)
 * [[Om feer och skogsjungfruar]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 71: / Linje 71: @@
 * [[Kvinnelige  makter - Fulla: Friggs fortrolige]] (Norwegian; ''Knut Rage'', 2026)
 * [[Om sju främmande bröder]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
@@ Linje 95: / Linje 96: @@
 * [[Gregers Fougner-Lundh biografi|Hvem var Gregers Fougner-Lundh?]] (Norwegian biography)
 * [[Om feer och skogsjungfruar]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 22. mai 2026 kl. 12:42
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 3: / Linje 3: @@
 !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 |-
-! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=:[[Kvinnelige  makter - Fulla: Friggs fortrolige]]
+! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=:Kvinnelige  makter - Fulla: Friggs fortrolige]] !!  !! !!
 |-
 |}
@@ Linje 14: / Linje 13: @@
 <br>av [[Bruker: Knut| Knut Rage]]
 ==Fotnoter==
 <references/>

@@ Linje 71: / Linje 71: @@
 * [[Om Finnmarken och dess inbyggare]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om Bjarmaland, dess läge och beskaffenhet]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
@@ Linje 95: / Linje 96: @@
 * [[Om den hellige Thomas]] (Danish; ''Jesper Lauridsen'', 2026)
 * [[Om strider med gudarna]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 72: / Linje 72: @@
 * [[Om Finnmarken och dess inbyggare]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om Bjarmaland, dess läge och beskaffenhet]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
@@ Linje 96: / Linje 97: @@
 * [[Om den hellige Thomas]] (dansk; ''Jesper Lauridsen'', 2026)
 * [[Om strider med gudarna]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 24: / Linje 24: @@
 <blockquote>
-[[Fil:Djævelen.jpg|right|235px]][[Fil:To_munke.jpg|right|235px]][[Fil:Crane_in_its_vigilance_-_illustration_in_the_Harley_Bestiary.jpeg|right|235px]][[Fil:Skrædder_med_saks.jpeg|right|235px]]
+[[Fil:Skeletter.jpg|right|250px]][[Fil:Silvester II. and the Devil Cod. Pal. germ. 137 f216v (cropped).jpg|right|250px]][[Fil:Edderkop.jpg|right|250px]][[Fil:Crane_in_its_vigilance_-_illustration_in_the_Harley_Bestiary.jpeg|right|250px]]
 * [[Om kong Konstantin]] (2026)
@@ Linje 36: / Linje 36: @@
 * [[Om den hellige Dunstan]] (2026)
 * [[Om den hellige Thomas]] (2026)
@@ Linje 96: / Linje 98: @@
 * [[Ulven og ræven]] (2026)
 </blockquote>

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
 == Beskrivelse ==
 '''Skeletter'''
-<br>Fra Håndskriftet ''The Maastricht Hours'' (ca. 1325)
+<br>Fra håndskriftet ''The Maastricht Hours'' (ca. 1325)
 <br>Stowe MS17, British Library
 [[Kategori:Håndskrifter]]

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 21. mai 2026 kl. 18:02
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 355: / Linje 355: @@
 Da (at ieg skal tale om een af disse; men forbie-gaae, at tale om de øvrige, saa gik det dog, paa det næste, sammeledes til med dem saa som med denne) efter at hr Thomas i hemmelighed havde faldet paa knæ med lappen, og længe giort tak, og bøn, til Gud med lappen i den form, som da udfordredes, begyndte lappen først (i hemmelighed) at sige, at hans guder havde med store truseler forbødet ham, at aabenbare dem for hr Thomas; men eftersom hand (lappen) havde faaet, at vide, at de vare dievle, vilde hand u-mulig lyde dem; men ret, tvert imod deres forbud, aabenbare dem for hr Thomas.
-Hand bekiendte da for hr Thomas, at dievlene i den og den, post havde bedraget ham til at dyrke dem, og saa falt i hiertelig graad; og beklagede, at hand var saare bange, at Gud skulle ikke ville forlade ham hans store afguderies synder; men hr Thomas trøstede ham, og forsikkrede ham om Guds Naade ved troen til Jesum, da, saasom hand vidste,at hr Thomasis store kiærlighed til lapper tillod ham ikke, at tale løgen for ham, som var en lap, da antog hand for sant (saasom det og sandelig var) alt det, som hr Thomas prædikede for ham om Guds Naade, og saa fattede trøst der af i sit hierte ved Jesu fortieniste.
+Hand bekiendte da for hr Thomas, at dievlene i den og den, post havde bedraget ham til at dyrke dem, og saa falt i hiertelig graad; og beklagede, at hand var saare bange, at Gud skulle ikke ville forlade ham hans store afguderies synder; men hr Thomas trøstede ham, og forsikkrede ham om Guds Naade ved troen til Jesum, da, saasom hand vidste, at hr Thomasis store kiærlighed til lapper tillod ham ikke, at tale løgen for ham, som var en lap, da antog hand for sant (saasom det og sandelig var) alt det, som hr Thomas prædikede for ham om Guds Naade, og saa fattede trøst der af i sit hierte ved Jesu fortieniste.
 Hand bekiendte mere af sit afguderie, og saa, iblant, lod sig undervise af hr Thomas udj et og andet, som hans omvendelse angik, og saa fremdeles bekiendte alle sine afguderies stykker det ene efter det andet, saa hand ikke vidste mere, at bekiende, hvilke hans bekiendelser hr Thomas allesammen nøye anskrev i Confessions bog.
@@ Linje 461: / Linje 461: @@
 En Noid har mange Passe vare olmaj, og mange Passe vare neyda, saa, at om hand end har 4 Passe vare, saa har hand dog Passe vare olmaj, og Passe vare neyda i et hvert af dem; men en noyd har gemenlig ikke meer, end een Passe vare lodde, een Passe vare guli, og een Passse vare Sarva; En hver af disse boer kun i et af hans Passevare; dog kand det endelig vel hende sig, at en Noyd har 2 Passe vare lodde, een i et hans Passe vare, een i et andet; men 2 Passe vare guli har hand ikke; i et hans Passe vare kand hand have staaendes sin afdøde fader (eller en anden nær beslægtet) hvilken hand, efter accord, mod offer, har faaet op af Jabmeaymo til at være reyn-vogter af Passe vare 1. 2 eller 3 aar, og saa farer faderen (eller hvem hand har faaet til reyn-vogter) ned i Jabmeajmo igjen.
-Naar nu en Noyd vil have Passe vare olmay til sig, for at spørge dem om raad udj et, eller andet, da kalder hand med sin gøuge-sang [joik] sin Passe vare lodde til sig, for at hand skal flyve hen, og hente til ham Passe vare olmaj; og saa som hand da giemenlig har bedre haab om et hans Passe vare, at dets olmaj skal komme til ham, end til et andet Passe vare om dets olmaj skal komme til ham, saa siger hand Passe vare lodde, til hvilket et af hans Passe vare hand skal flyve hen, for at begiere, at dets olmaj skal komme til ham, vil de ikke komme, saa sender hand denne lodde til et andet hans passe vare, komme da dets olmaj, saa spørger hand dem om hvad hand trænger om, at spørge, og faar svar der paa.
+Naar nu en Noyd vil have Passe vare olmay til sig, for at spørge dem om raad udj et, eller andet, da kalder hand med sin gøuge-sang sin Passe vare lodde til sig, for at hand skal flyve hen, og hente til ham Passe vare olmaj; og saa som hand da giemenlig har bedre haab om et hans Passe vare, at dets olmaj skal komme til ham, end til et andet Passe vare om dets olmay komme, saa siger hand Passe vare lodde, til hvilket et af hans Passe vare hand skal flyve hen, for at begiere, at dets olmaj skal komme til ham, vil de ikke komme, saa sender hand denne lodde til et andet hans Passe vare, komme da dets olmaj, saa spørger hand dem om hvad hand trænger om, at spørge, og faar svar der paa.
 Naar Noyden setter gan ud paa andre, da bruger hand fornemmelig ''Vurnes lodde'', og ''Passe vare guli'' der til, endelig og ''Passe vare lodde''; ellers naar det angaar store ting, setter hand og ''Passe vare Sarva'', og ''Passe vare Olmaj'' ud, hvilket gan dog ikke giør virkning uden paa afgudiske, eller vantroe mennisker (ex.g. i hemmelig aandelig handling fik hr Thomas af lapper, som hand i en vis fiæld-bygd havde faaet alle omvendte, mange vidne (ia vidne af en hver lap i sær) at de selv, førend hand kom op i samme fiæld-bygd til dem, holt alle samtlig den største ''Noyde-kionka'' og spanderte 14 oxe-reyn til offer for at faa gan udsat paa ham; men alt gan kom med en sær fart tilbage, og Noyderne, som havde giort ganen ud, kom i stor fare).
@@ Linje 505: / Linje 505: @@
 Til ''Rananeyda'' ofres og aarlig, hvert høst, en oxe af reyn, eller andet fæe, til den ende, at hun i betids om vaaren skal giøre fiældene grøne, at reynen kand faae nyt græs, at æde, og hende til ære settes ved ofre-alteret en rok og snælle, hvilke blive oversmurdte med den oxes blod, som bliver hende ofret, og det tegen, som hun giver til, at hun har behag til offeret, er, at hun ved slaaen paa Runbommen, lader dens ring gaae hen op under Kiorvaradiens afmaling paa den til den side af den, som vender mod den venstre haand, der er det og, som hun staar afmalet, hvilket betegner, at hun er en gudinde, som boer, saa langt neden under stiernene, at hendes bolig er neden under Kiorvaradiens bolig, og derfor er en gudinde, som er mindre, end Kiorvaradien.
-Naar nu en Noyd, eller en anden giemen afgudiske lap, vil ofre en oxe af reyn, eller andet fæe, til een af fornævnte guder, eller fornævnte gudinde, beder hand sin slægt og naboer til sig, og saa gaae de alle til skovs med de bæste klæder paa, som de eyer. Naar de komme hen mod den plads, hvor paa offeret skal skie, og har oxen med sig, da tager Noyden, eller lappen, som offeret skal giøre, sit belte af sig, og, til ydmygheds tegen, henger det over sine skuldre, og baade hand og alt folket, som hand har med sig, ydmyge sig saa dybt, at de gaae, til ydmygheds tegen, med staver, dybt krommendes mod jorden hen til pladsen, hvor paa offeret skal skie, og, naar oxen er slagtet, da skier blodsmurningen over det træ af de fornævnte træer, som hør til guden, eller gudinden, som offeret da giøres til, og det de af oxen til offer aflegger, er begge hornene, hans pudenda (kniv) et stykke af tungen, et stykke af lungen, et stykke af hiertet, alle benene, hvor af inten (been) maae brydes. Til den ende har Noyden, eller lappen, som ofrer, saa mange mennisker til et ofremaaltid samlet, at de kand æde kiødet af alle benene; thi benene med alt dette andet opnævnte annammer guden, eller gudinden, som ofres til, saasom et tienligt offer; thi hand, eller hund, skaber selv kiød paa benene, og giver oxen liv i sit hiem, og har saa der en fuldkommen og levende oxe.
+Naar nu en Noyd, eller en anden giemen afgudiske lap, vil ofre en oxe af reyn, eller andet fæe, til een af fornævnte guder, eller fornævnte gudinde, beder hand sin slægt og naboer til sig, og saa gaae de alle til skovs med de bæste klæder paa, som de eyer. Naar de komme hen mod den plads, hvor paa offeret skal skie, og har oxen med sig, da tager Noyden, eller lappen, som offeret skal giøre, sit belte af sig, og, til ydmygheds tegen, henger det over sine skuldre, og baade hand og alt folket, som hand har med sig, ydmyge sig saa dybt, at de gaae, til ydmygheds tegen, med staver, dybt krommendes mod jorden hen til pladsen, hvor paa offeret skal skie, og, naar oxen er slagtet, da skier blodsmurningen over det træ af de fornævnte træer, som hør til guden, eller gudinden, som offeret da giøres til, og det de af oxen til offer aflegger, er begge hornene, hans pudenda (kniv) et stykke af tungen, et stykke af lungen, et stykke af hiertet, alle benene, hvor af intet (been) maae brydes. Til den ende har Noyden, eller lappen, som ofrer, saa mange mennisker til et ofremaaltid samlet, at de kand æde kiødet af alle benene; thi benene med alt dette andet opnævnte annammer guden, eller gudinden, som ofres til, saasom et tienligt offer; thi hand, eller hund, skaber selv kiød paa benene, og giver oxen liv i sit hiem, og har saa der en fuldkommen og levende oxe.
 Det alter, hvor paa Noyden, eller lappen, som ofrer, legger offeret, er enten en høy steen, eller en klift i et stort træe, hvilken klift er ikke mer, end en favn fra iorden, og opreyses da ved saadane ofre-altere det træe af de tit bemælte blodsmurdte træer, som hør hen til guden, eller gudinden, til hvilken offeret skier.