Andra delen: Offerlära (Læstadius) - Revisjonshistorikk

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2023-12-16T07:28:30Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 16. des. 2023 kl. 07:27

2023-12-16T07:27:44Z

Carsten på 15. des. 2023 kl. 11:14

2023-12-15T11:14:42Z

Carsten på 15. des. 2023 kl. 11:09

2023-12-15T11:09:16Z

Carsten på 15. des. 2023 kl. 07:13

2023-12-15T07:13:13Z

Carsten på 15. des. 2023 kl. 07:07

2023-12-15T07:07:36Z

Vis endringer

Carsten på 14. des. 2023 kl. 05:03

2023-12-14T05:03:21Z

Carsten på 13. des. 2023 kl. 12:49

2023-12-13T12:49:27Z

Carsten på 13. des. 2023 kl. 08:02

2023-12-13T08:02:02Z

Carsten på 13. des. 2023 kl. 06:56

2023-12-13T06:56:34Z

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 16. des. 2023 kl. 07:28
Linje 1:	Linje 1:
	+	{\| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
	+	\|- style="background-color:#e9e9e9"
	+	!align="center" valign="top" width="40%" \| '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk
	+	\|-
	+	! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Andra delen: Offerlära (Læstadius)]] !!
	+	\|-
	+	\|}

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 16. des. 2023 kl. 07:27
Linje 1:		Linje 1:
−	~~{\| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"~~
−	~~\|- style="background-color:#e9e9e9"~~
−	!align="center" valign="top" width="40%" \| '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk
−	\|-
−	~~! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Andra delen: Offerlära (Læstadius)]] !!~~
−	\|-
−	\|}

@@ Linje 300: / Linje 300: @@
 '''§. 37.'''
-Nästan alla Förff., som skrifvit om Lapparnes vidskepelser, tala om Deras offrande åt de döda. Scheffer berättar derom följande: ''"Cæterum præter Deos hosce tres majores, habent quoque alios minulos ac veluti minorum gentium, utostendi jam in præcedentibus, præsertum manes defunctorum at Catervam sive coetum Juhlorum. Manibus nulla certa dant vocabula, sed generatim mortuos seu defunctos lingva sua sitte nuncupant. Sed nec figuris eos colunt singularibus erectisque ut Thoronem vel Storjunkare. Tantum Certa eis Quædam offerunt sacrificia. In quibus primum dant operam, ut voluntatem defunkti explorent per Tympanum suum, an nimirum cupiat se ista victima coli. Quod fit pulsato ritu suo tympano; adjectaque Cantilena istius modi: Maite verro Jabmeke site? oc est: quodnam sacrificium poscitis Manes? Sic annulo indicante victimam. quæ ipsis placeat, deinde per aurem dextram animalis immolandi trajiciunt filum Coloris nigri. Dictis sæpe auctor (Sam. Rhen)'': <ref>"Förutom dessa tre stora har de även mindre och liksom ringare gudar, såsom jag redan påvisat i det föregående, nämligen främst de dödas andar och "julfolket". Åt de dödas andar, manerna, ge lapperna inget nytt namn i stället för det som de döda burit utan kalla dem ''"sitte"''. Man dyrkar dem icke genom bilder och reser icke några beläten åt dem som åt Tor och Storjunkaren. Man bringar dem endast vissa offer. Därvid söka de först att med sin trumma utforska, om den döde vill ha offret. Det tillgår så, att de slå på trumman på vanligt sätt och sjunga: ''"Majte werro jabmike sitte?"'' (Maite väro japmekah sihtih?) dvs. Vilket offer kräven I, döde? När sedan ringen utvisat, vilket djur de döda vilja ha, drages genom offerdjurets högra öra en svart tråd. Schefferus 1956, 148].</ref> Samuel Rheen skriver igenom renens högra öra, som således offras skall till döden, varden sydd en svart tråd: ''Anonymus, qui docet et de Cantilena superius allata, religari scribit filum, illud circa Cornua, idque esse e lana.'' <ref>[Anonymus, som omnämner ovan anförda sång, skriver, att tråden bindes om hornen och att den är av ullgarn. Schefferus 1956, 148]</ref> The, Renar och Kreatur, som offras döden, om deras horn måste bindas en svart ylle tråd. ''Hoc modo signata dedicata victima, veniunt ad mactationam ipsam. Cornes victimæ absumunt suos in usus, exceptis particulis una cordis, altera pulmonum, quas singulas dividunt in partes tres et suffigunt in baquillis tribus post sangvine victimæ delibulos defodunt in terra. Memoratus Anonymus:<ref>[Sedan det invigda djuret sålunda blivit märkt, slaktas det. Djurets kött uppätes, förutom en bit av hjärtat och en bit av lungan, vilka var för sig delas i tre stycken och fästas på tre käppar, som sedan bestrykas med offerdjurets blod och nedgrävas i marken. (Anonymus. Schefferus 1956, 148).</ref> De taga ett stycke af hjertat och lungan, det de sönderskära i tre delar, och sätta dem på trenne spett, dem de med blod bestryka, och sammanledes i jorden, allt i en kista, gjord som en ackia, nedergräfva " Schef. pag. 117,118.
+Nästan alla Förff., som skrifvit om Lapparnes vidskepelser, tala om Deras offrande åt de döda. Scheffer berättar derom följande: ''"Cæterum præter Deos hosce tres majores, habent quoque alios minulos ac veluti minorum gentium, utostendi jam in præcedentibus, præsertum manes defunctorum at Catervam sive coetum Juhlorum. Manibus nulla certa dant vocabula, sed generatim mortuos seu defunctos lingva sua sitte nuncupant. Sed nec figuris eos colunt singularibus erectisque ut Thoronem vel Storjunkare. Tantum Certa eis Quædam offerunt sacrificia. In quibus primum dant operam, ut voluntatem defunkti explorent per Tympanum suum, an nimirum cupiat se ista victima coli. Quod fit pulsato ritu suo tympano; adjectaque Cantilena istius modi: Maite verro Jabmeke site? oc est: quodnam sacrificium poscitis Manes? Sic annulo indicante victimam. quæ ipsis placeat, deinde per aurem dextram animalis immolandi trajiciunt filum Coloris nigri. Dictis sæpe auctor (Sam. Rhen)'': <ref>"Förutom dessa tre stora har de även mindre och liksom ringare gudar, såsom jag redan påvisat i det föregående, nämligen främst de dödas andar och "julfolket". Åt de dödas andar, manerna, ge lapperna inget nytt namn i stället för det som de döda burit utan kalla dem ''"sitte"''. Man dyrkar dem icke genom bilder och reser icke några beläten åt dem som åt Tor och Storjunkaren. Man bringar dem endast vissa offer. Därvid söka de först att med sin trumma utforska, om den döde vill ha offret. Det tillgår så, att de slå på trumman på vanligt sätt och sjunga: ''"Majte werro jabmike sitte?"'' (Maite väro japmekah sihtih?) dvs. Vilket offer kräven I, döde? När sedan ringen utvisat, vilket djur de döda vilja ha, drages genom offerdjurets högra öra en svart tråd. (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 148).</ref> Samuel Rheen skriver igenom renens högra öra, som således offras skall till döden, varden sydd en svart tråd: ''Anonymus, qui docet et de Cantilena superius allata, religari scribit filum, illud circa Cornua, idque esse e lana.'' <ref>[Anonymus, som omnämner ovan anförda sång, skriver, att tråden bindes om hornen och att den är av ullgarn. (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 148)</ref> The, Renar och Kreatur, som offras döden, om deras horn måste bindas en svart ylle tråd. ''Hoc modo signata dedicata victima, veniunt ad mactationam ipsam. Cornes victimæ absumunt suos in usus, exceptis particulis una cordis, altera pulmonum, quas singulas dividunt in partes tres et suffigunt in baquillis tribus post sangvine victimæ delibulos defodunt in terra. Memoratus Anonymus:<ref>[Sedan det invigda djuret sålunda blivit märkt, slaktas det. Djurets kött uppätes, förutom en bit av hjärtat och en bit av lungan, vilka var för sig delas i tre stycken och fästas på tre käppar, som sedan bestrykas med offerdjurets blod och nedgrävas i marken. (Anonymus. Schefferus: ''Lappland'' 1956, 148).</ref> De taga ett stycke af hjertat och lungan, det de sönderskära i tre delar, och sätta dem på trenne spett, dem de med blod bestryka, och sammanledes i jorden, allt i en kista, gjord som en ackia, nedergräfva " Schef. pag. 117,118.
@@ Linje 325: / Linje 325: @@
 '''§. 41.'''
-Hvad som vidare är berättadt af Scheffers sagesmän om Lapparnes offrande åt de döda, är redan till det mästa anfört af Jessen, Högström och Leem. Scheffer berättar enligt Upgift af Steuchius: ''"Loculo addunt securim, chalybem, quo eliditur ignis et silicem. Interrogavi, quid sibi vellent securis et silex? respondit, eos ea regi superstitione, ultimo die, quando hic resurget, opus ille fore umine aliquo, ut viam sibi ad beatorum sedes paret, et si quæ obstant arbores, securi eas exscindat, his perferrum et ignes ad coelos grassari constitutum est."'' Schef. pag. 315.<ref>"I kistan lägga de en yxa, stål och flinta. Jag har frågat, vad yxan och flintan skulle tjäna till. Lappen har svarat, att de ha den tron, att den döde, när han uppstår på yttersta dagen, skall behöva ljus för att bana sig väg till de saligas boningar, och om några träd stå i vägen, hugger han ned dem med yxan; och vägen går utan hejd med yxa och eld till himlen." </ref> (Schefferus 1956, 343). Men Scheffer är af den tanken att detta var endast ett förebärande af Lapparne, sedan de fått en slags föreställning om de Christnas himmelrike. Samme Författare anför äfven en stroph af Olaus Petri: ''"Ignitabulum, ait arcum et sagittas penes mortui Cadaver exlam sepeliunt, rati, eum, cum tandem surrexerit, idem Agressurum vitæ genus."''<ref>"De begrava, säger han, i hemlighet hos den döde elddon, båge och pilar, emedan de förmena, att den döde efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt." (Schefferus 1956,344).</ref> Denna Förklaring af saken var icke så oäfven. Lappen, som väntade en förnyad kropp i andra verlden, kunde väl ej annat föreställa sig, än att han der skulle få fortsätta sitt käraste handtverk, och dertill behöfde han naturligtvis pil och båge yxa och Eldstål m. m.
+Hvad som vidare är berättadt af Scheffers sagesmän om Lapparnes offrande åt de döda, är redan till det mästa anfört af Jessen, Högström och Leem. Scheffer berättar enligt Upgift af Steuchius: ''"Loculo addunt securim, chalybem, quo eliditur ignis et silicem. Interrogavi, quid sibi vellent securis et silex? respondit, eos ea regi superstitione, ultimo die, quando hic resurget, opus ille fore umine aliquo, ut viam sibi ad beatorum sedes paret, et si quæ obstant arbores, securi eas exscindat, his perferrum et ignes ad coelos grassari constitutum est."'' Schef. pag. 315.<ref>"I kistan lägga de en yxa, stål och flinta. Jag har frågat, vad yxan och flintan skulle tjäna till. Lappen har svarat, att de ha den tron, att den döde, när han uppstår på yttersta dagen, skall behöva ljus för att bana sig väg till de saligas boningar, och om några träd stå i vägen, hugger han ned dem med yxan; och vägen går utan hejd med yxa och eld till himlen." </ref> (Schefferus: ''Lappland'' 1956, 343). Men Scheffer är af den tanken att detta var endast ett förebärande af Lapparne, sedan de fått en slags föreställning om de Christnas himmelrike. Samme Författare anför äfven en stroph af Olaus Petri: ''"Ignitabulum, ait arcum et sagittas penes mortui Cadaver exlam sepeliunt, rati, eum, cum tandem surrexerit, idem Agressurum vitæ genus."''<ref>"De begrava, säger han, i hemlighet hos den döde elddon, båge och pilar, emedan de förmena, att den döde efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt." (Schefferus: ''Lappland'' 1956,344).</ref> Denna Förklaring af saken var icke så oäfven. Lappen, som väntade en förnyad kropp i andra verlden, kunde väl ej annat föreställa sig, än att han der skulle få fortsätta sitt käraste handtverk, och dertill behöfde han naturligtvis pil och båge yxa och Eldstål m. m.
@@ Linje 377: / Linje 377: @@
 '''§.47.'''
-Om offer åt den så kallade ''"Joulå-Herra"'' (Julherrn) har Scheffer fått följande Upgift af Samuel Rhen: ''"Pridie festum Juliorum, quod nativitas Christi alias vocatur ipsoque festo die, superstitiosum faciunt Sacrificium in Honorem usumve circumerrantis turbæ Juliæ, quam vagari tunc existimant per sylvas et montes, ipsis vicinas, isto modo. Pridie festum nativitiorum jejunare fere solent, vel potius abstinere ab omni esu Carnium, de ceteris vero cibis, quos edunt, sumere particulam et diligenter servare: Idem faciunt isto festo die, quo dant operam, ut lautis sime vivant. Particulas ita per bi duum servates, conjiciuntin arculam ex cortice betulino factam, specie navigii, cum velis remisque, infunduntque aliquid adipis ex jure. Id deinde navigum, plenum istis frustulis, suspendunt in arborepost lugunium suu, unius teli jactus. Spacio distante, pro circumerrante tum in aëre, per sylvas montesque, turba sive multitudine Juliorum."'' Schef. pag. 118.<ref>"På julaftonen och på själva juldagen anställa de ett vidskepligt offer för det kringirrande julfolket, som de tro vandra omkring i skogen och fjällen hos dem, och det sker sålund: På julafton pläga de fasta eller åtminstone avhålla sig från att äta kött av något slag, men av den övriga maten, som de äta, taga de undan en liten del och förvara den noga. Samaledes göra de på juldagen, då de beflita sig om att ha mycken mat. De under två dagar sålunda sparade matbiterna kasta de i en näverskäpp, gjord som en båt med segel och åror, och ösa däröver litet flott från soppan. Denna med matbitar fyllda båt hänga de sedan upp i ett träd bakom kåtan på ett spjuthålls avstånd att givas till det i luften, skogen och fjällen kringvandrande julfolket." Schefferus 1956,149].</ref>
+Om offer åt den så kallade ''"Joulå-Herra"'' (Julherrn) har Scheffer fått följande Upgift af Samuel Rhen: ''"Pridie festum Juliorum, quod nativitas Christi alias vocatur ipsoque festo die, superstitiosum faciunt Sacrificium in Honorem usumve circumerrantis turbæ Juliæ, quam vagari tunc existimant per sylvas et montes, ipsis vicinas, isto modo. Pridie festum nativitiorum jejunare fere solent, vel potius abstinere ab omni esu Carnium, de ceteris vero cibis, quos edunt, sumere particulam et diligenter servare: Idem faciunt isto festo die, quo dant operam, ut lautis sime vivant. Particulas ita per bi duum servates, conjiciuntin arculam ex cortice betulino factam, specie navigii, cum velis remisque, infunduntque aliquid adipis ex jure. Id deinde navigum, plenum istis frustulis, suspendunt in arborepost lugunium suu, unius teli jactus. Spacio distante, pro circumerrante tum in aëre, per sylvas montesque, turba sive multitudine Juliorum."'' Schef. pag. 118.<ref>"På julaftonen och på själva juldagen anställa de ett vidskepligt offer för det kringirrande julfolket, som de tro vandra omkring i skogen och fjällen hos dem, och det sker sålund: På julafton pläga de fasta eller åtminstone avhålla sig från att äta kött av något slag, men av den övriga maten, som de äta, taga de undan en liten del och förvara den noga. Samaledes göra de på juldagen, då de beflita sig om att ha mycken mat. De under två dagar sålunda sparade matbiterna kasta de i en näverskäpp, gjord som en båt med segel och åror, och ösa däröver litet flott från soppan. Denna med matbitar fyllda båt hänga de sedan upp i ett träd bakom kåtan på ett spjuthålls avstånd att givas till det i luften, skogen och fjällen kringvandrande julfolket." Schefferus: ''Lappland'' 1956,149].</ref>
 Högström berättar samma sak litet annorlunda. "Att man åt den såkallade Julherrn plägar offra små skepp eller båtar, besynnerligen under något gjordt löfte, derpå har jag sett flera prof. Dessa båter om 3 quarters eller högst en alns längd, hafva varit tillhuggne med yxa af furuträd med master uti, samt här och der korssade, och med renblod öfverstrukne. Sådana båtar göra de gemenligen färdige till den tiden de slagta sina offer Renar till juhl; emedan de Skola under slagtandet, med blod bestrykas. De jag sett hafva varit högt upsatte uti stora Granar, dock ej hängande, utan liggande på några af samma Granar ihopvekne quistar, varandes äfven själfva Granarne korssade här och der, samt ett godt stycke opp med blod öfverstrukne." Högstr. Cap. II §. 15. Högström har icke fått reda på ordsaken till dessa båtars fabricerande, eller hvad som dermed skulle afbildas; men Scheffer tror, att de Christna först kommit till Lapparne med skepp, och att Lapparne göra dessa skepp till en åminnelse deraf.

@@ Linje 300: / Linje 300: @@
 '''§. 37.'''
-Nästan alla Förff., som skrifvit om Lapparnes vidskepelser, tala om Deras offrande åt de döda. Scheffer berättar derom följande: ''"Cæterum præter Deos hosce tres majores, habent quoque alios minulos ac veluti minorum gentium, utostendi jam in præcedentibus, præsertum manes defunctorum at Catervam sive coetum Juhlorum. Manibus nulla certa dant vocabula, sed generatim mortuos seu defunctos lingva sua sitte nuncupant. Sed nec figuris eos colunt singularibus erectisque ut Thoronem vel Storjunkare. Tantum Certa eis Quædam offerunt sacrificia. In quibus primum dant operam, ut voluntatem defunkti explorent per Tympanum suum, an nimirum cupiat se ista victima coli. Quod fit pulsato ritu suo tympano; adjectaque Cantilena istius modi: Maite verro Jabmeke site? oc est: quodnam sacrificium poscitis Manes? Sic annulo indicante victimam. quæ ipsis placeat, deinde per aurem dextram animalis immolandi trajiciunt filum Coloris nigri. Dictis sæpe auctor (Sam. Rhen)'': <ref>"Förutom dessa tre stora har de även mindre och liksom ringare gudar, såsom jag redan påvisat i det föregående, nämligen främst de dödas andar och "julfolket". Åt de dödas andar, manerna, ge lapperna inget nytt namn i stället för det som de döda burit utan kalla dem ''"sitte"''. Man dyrkar dem icke genom bilder och reser icke några beläten åt dem som åt Tor och Storjunkaren. Man bringar dem endast vissa offer. Därvid söka de först att med sin trumma utforska, om den döde vill ha offret. Det tillgår så, att de slå på trumman på vanligt sätt och sjunga: ''"Majte werro jabmike sitte?"'' (Maite väro japmekah sihtih?) dvs. Vilket offer kräven I, döde? När sedan ringen utvisat, vilket djur de döda vilja ha, drages genom offerdjurets högra öra en svart tråd. Schefferus 1956, 148].</ref> Samuel Rheen skriver igenom renens högra öra, som således offras skall till döden, varden sydd en svart tråd: ''Anonymus, qui docet et de Cantilena superius allata, religari scribit filum, illud circa Cornua, idque esse e lana.'' <ref>[Anonymus, som omnämner ovan anförda sång, skriver, att tråden bindes om hornen och att den är av ullgarn. Schefferus 1956, 148]</ref> The, Renar och Kreatur, som offras döden, om deras horn måste bindas en svart ylle tråd. ''Hoc modo signata dedicata victima, veniunt ad mactationam ipsam. Cornes victimæ absumunt suos in usus, exceptis particulis una cordis, altera pulmonum, quas singulas dividunt in partes tres et suffigunt in baquillis tribus post sangvine victimæ delibulos defodunt in terra. Memoratus Anonymus:<ref>[Sedan det invigda djuret sålunda blivit märkt, slaktas det. Djurets kött uppätes, förutom en bit av hjärtat och en bit av lungan, vilka var för sig delas i tre stycken och fästas på tre käppar, som sedan bestrykas med offerdjurets blod och nedgrävas i marken. Anonymus. Scheffer 1956, 148].</ref> De taga ett stycke af hjertat och lungan, det de sönderskära i tre delar, och sätta dem på trenne spett, dem de med blod bestryka, och sammanledes i jorden, allt i en kista, gjord som en ackia, nedergräfva " Schef. pag. 117,118.
+Nästan alla Förff., som skrifvit om Lapparnes vidskepelser, tala om Deras offrande åt de döda. Scheffer berättar derom följande: ''"Cæterum præter Deos hosce tres majores, habent quoque alios minulos ac veluti minorum gentium, utostendi jam in præcedentibus, præsertum manes defunctorum at Catervam sive coetum Juhlorum. Manibus nulla certa dant vocabula, sed generatim mortuos seu defunctos lingva sua sitte nuncupant. Sed nec figuris eos colunt singularibus erectisque ut Thoronem vel Storjunkare. Tantum Certa eis Quædam offerunt sacrificia. In quibus primum dant operam, ut voluntatem defunkti explorent per Tympanum suum, an nimirum cupiat se ista victima coli. Quod fit pulsato ritu suo tympano; adjectaque Cantilena istius modi: Maite verro Jabmeke site? oc est: quodnam sacrificium poscitis Manes? Sic annulo indicante victimam. quæ ipsis placeat, deinde per aurem dextram animalis immolandi trajiciunt filum Coloris nigri. Dictis sæpe auctor (Sam. Rhen)'': <ref>"Förutom dessa tre stora har de även mindre och liksom ringare gudar, såsom jag redan påvisat i det föregående, nämligen främst de dödas andar och "julfolket". Åt de dödas andar, manerna, ge lapperna inget nytt namn i stället för det som de döda burit utan kalla dem ''"sitte"''. Man dyrkar dem icke genom bilder och reser icke några beläten åt dem som åt Tor och Storjunkaren. Man bringar dem endast vissa offer. Därvid söka de först att med sin trumma utforska, om den döde vill ha offret. Det tillgår så, att de slå på trumman på vanligt sätt och sjunga: ''"Majte werro jabmike sitte?"'' (Maite väro japmekah sihtih?) dvs. Vilket offer kräven I, döde? När sedan ringen utvisat, vilket djur de döda vilja ha, drages genom offerdjurets högra öra en svart tråd. Schefferus 1956, 148].</ref> Samuel Rheen skriver igenom renens högra öra, som således offras skall till döden, varden sydd en svart tråd: ''Anonymus, qui docet et de Cantilena superius allata, religari scribit filum, illud circa Cornua, idque esse e lana.'' <ref>[Anonymus, som omnämner ovan anförda sång, skriver, att tråden bindes om hornen och att den är av ullgarn. Schefferus 1956, 148]</ref> The, Renar och Kreatur, som offras döden, om deras horn måste bindas en svart ylle tråd. ''Hoc modo signata dedicata victima, veniunt ad mactationam ipsam. Cornes victimæ absumunt suos in usus, exceptis particulis una cordis, altera pulmonum, quas singulas dividunt in partes tres et suffigunt in baquillis tribus post sangvine victimæ delibulos defodunt in terra. Memoratus Anonymus:<ref>[Sedan det invigda djuret sålunda blivit märkt, slaktas det. Djurets kött uppätes, förutom en bit av hjärtat och en bit av lungan, vilka var för sig delas i tre stycken och fästas på tre käppar, som sedan bestrykas med offerdjurets blod och nedgrävas i marken. (Anonymus. Schefferus 1956, 148).</ref> De taga ett stycke af hjertat och lungan, det de sönderskära i tre delar, och sätta dem på trenne spett, dem de med blod bestryka, och sammanledes i jorden, allt i en kista, gjord som en ackia, nedergräfva " Schef. pag. 117,118.
@@ Linje 325: / Linje 325: @@
 '''§. 41.'''
-Hvad som vidare är berättadt af Scheffers sagesmän om Lapparnes offrande åt de döda, är redan till det mästa anfört af Jessen, Högström och Leem. Scheffer berättar enligt Upgift af Steuchius: ''"Loculo addunt securim, chalybem, quo eliditur ignis et silicem. Interrogavi, quid sibi vellent securis et silex? respondit, eos ea regi superstitione, ultimo die, quando hic resurget, opus ille fore umine aliquo, ut viam sibi ad beatorum sedes paret, et si quæ obstant arbores, securi eas exscindat, his perferrum et ignes ad coelos grassari constitutum est."'' Schef. pag. 315.<ref>"I kistan lägga de en yxa, stål och flinta. Jag har frågat, vad yxan och flintan skulle tjäna till. Lappen har svarat, att de ha den tron, att den döde, när han uppstår på yttersta dagen, skall behöva ljus för att bana sig väg till de saligas boningar, och om några träd stå i vägen, hugger han ned dem med yxan; och vägen går utan hejd med yxa och eld till himlen." </ref> (Schefferus 1956, 343). Men Scheffer är af den tanken att detta var endast ett förebärande af Lapparne, sedan de fått en slags föreställning om de Christnas himmelrike. Samme Författare anför äfven en stroph af Olaus Petri: ''"Ignitabulum, ait arcum et sagittas penes mortui Cadaver exlam sepeliunt, rati, eum, cum tandem surrexerit, idem Agressurum vitæ genus."''<ref>"De begrava, säger han, i hemlighet hos den döde elddon, båge och pilar, emedan de förmena, att den döde efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt." [Scheffer 1956,344].</ref> Denna Förklaring af saken var icke så oäfven. Lappen, som väntade en förnyad kropp i andra verlden, kunde väl ej annat föreställa sig, än att han der skulle få fortsätta sitt käraste handtverk, och dertill behöfde han naturligtvis pil och båge yxa och Eldstål m. m.
+Hvad som vidare är berättadt af Scheffers sagesmän om Lapparnes offrande åt de döda, är redan till det mästa anfört af Jessen, Högström och Leem. Scheffer berättar enligt Upgift af Steuchius: ''"Loculo addunt securim, chalybem, quo eliditur ignis et silicem. Interrogavi, quid sibi vellent securis et silex? respondit, eos ea regi superstitione, ultimo die, quando hic resurget, opus ille fore umine aliquo, ut viam sibi ad beatorum sedes paret, et si quæ obstant arbores, securi eas exscindat, his perferrum et ignes ad coelos grassari constitutum est."'' Schef. pag. 315.<ref>"I kistan lägga de en yxa, stål och flinta. Jag har frågat, vad yxan och flintan skulle tjäna till. Lappen har svarat, att de ha den tron, att den döde, när han uppstår på yttersta dagen, skall behöva ljus för att bana sig väg till de saligas boningar, och om några träd stå i vägen, hugger han ned dem med yxan; och vägen går utan hejd med yxa och eld till himlen." </ref> (Schefferus 1956, 343). Men Scheffer är af den tanken att detta var endast ett förebärande af Lapparne, sedan de fått en slags föreställning om de Christnas himmelrike. Samme Författare anför äfven en stroph af Olaus Petri: ''"Ignitabulum, ait arcum et sagittas penes mortui Cadaver exlam sepeliunt, rati, eum, cum tandem surrexerit, idem Agressurum vitæ genus."''<ref>"De begrava, säger han, i hemlighet hos den döde elddon, båge och pilar, emedan de förmena, att den döde efter uppståndelsen skall återtaga sitt förra levnadssätt." (Schefferus 1956,344).</ref> Denna Förklaring af saken var icke så oäfven. Lappen, som väntade en förnyad kropp i andra verlden, kunde väl ej annat föreställa sig, än att han der skulle få fortsätta sitt käraste handtverk, och dertill behöfde han naturligtvis pil och båge yxa och Eldstål m. m.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 15. des. 2023 kl. 07:13
Linje 19:		Linje 19:
	<big>'''Andra Delen innehållande''' <br><big><big>'''Offerläran'''</big></big></big>		<big>'''Andra Delen innehållande''' <br><big><big>'''Offerläran'''</big></big></big>

−
−	~~<big><FONT COLOR=darkred>'''SIDEN ER UNDER OPBYGNING'''</font></big>~~
	</center>		</center>

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 14. des. 2023 kl. 05:03
Linje 460:		Linje 460:

	Men icke blott Björnen sjelf ble hedrad med särskilta hederstitlar; man hade i och för Björn jagten bildat ett eget jägarspråk, hvilket endast öfvade Björnjägare nyttjade och förstodo. Så till ex. anmärker Fjellström, att Björnsången, som annars hette ''Juoikem'' kallades i Björnjägar språket ''"Siggem"''. Öra, i vanliga språket ''"pelje"'', i Björnjägar språket ''"auros"''. Öga, ''"tjalme"'' i Björnjägar språket ''"naste"'' Skinnet, ''"nakke"'' i Björnjägar språket ''"låtek"''. Hjerta, ''"vaimo"'', i Björnjägarspråket ''"jalos"'' o.s.v. Detta Björnjägarspråk låter för de oinvigda, som Arabiska, ock så kunnig Fjellström var i Lappskan har han dock icke kunnat öfversätta många ord af Björnjägarspråket. Det är också icke godt, att öfversätta ett nydiktadt språk, som hvarken har Etymologi eller syntax, det är endast bevis på Upfinnarens fintlighet. Leem anmärker äfven det samma som Fjellström, att Lapparne brukade ett särskilt och För andra obegripligt språk, när de voro på Björnjagt. Så till ex. att koka hette på vanlig Lappska ''"vuossjet"'' men på Björnjägar språket hette det ''"guordestam''; hvaraf man kan finna, att Lappska Björnjägarspråket var ett rigtigt "abakadabra", hvilket troligen ingen annan än gamla och öfvade Björn jägare förstodo.		Men icke blott Björnen sjelf ble hedrad med särskilta hederstitlar; man hade i och för Björn jagten bildat ett eget jägarspråk, hvilket endast öfvade Björnjägare nyttjade och förstodo. Så till ex. anmärker Fjellström, att Björnsången, som annars hette ''Juoikem'' kallades i Björnjägar språket ''"Siggem"''. Öra, i vanliga språket ''"pelje"'', i Björnjägar språket ''"auros"''. Öga, ''"tjalme"'' i Björnjägar språket ''"naste"'' Skinnet, ''"nakke"'' i Björnjägar språket ''"låtek"''. Hjerta, ''"vaimo"'', i Björnjägarspråket ''"jalos"'' o.s.v. Detta Björnjägarspråk låter för de oinvigda, som Arabiska, ock så kunnig Fjellström var i Lappskan har han dock icke kunnat öfversätta många ord af Björnjägarspråket. Det är också icke godt, att öfversätta ett nydiktadt språk, som hvarken har Etymologi eller syntax, det är endast bevis på Upfinnarens fintlighet. Leem anmärker äfven det samma som Fjellström, att Lapparne brukade ett särskilt och För andra obegripligt språk, när de voro på Björnjagt. Så till ex. att koka hette på vanlig Lappska ''"vuossjet"'' men på Björnjägar språket hette det ''"guordestam''; hvaraf man kan finna, att Lappska Björnjägarspråket var ett rigtigt "abakadabra", hvilket troligen ingen annan än gamla och öfvade Björn jägare förstodo.
		+
		+
		+	'''§.56.'''
		+
		+	Både detta Björnjägarspråk jämte alla tokiga Uptåg, som Lapparne hade för sig på Björnjagten, skola, enligt Lapparnes egen berättelse hafva sin uprinnelse från följande historia, hvilken Lapparne i Lycksele berättat för Fjellström. (sid. 13).
		+
		+	"Tre Bröder hade en enda syster, hvilken hatades af sina Bröder, att hon nödsakades taga sin tillflyckt i villda marken, då hon uttröttad ändteligen råkar på ett Björnhide, dit hon ingår att hvila. Till samma hide kommer ock en Björn, hvilken efter närmare bekantskap tager henne till hustru, och aflar med henne en Son. Efter någon tid, sedan Björnen blifvit gammal, och Sonen Upväxt, skall Björn hafva sagt till sin hustru, att han för ålderdoms skull, ej längre kunde lefva; ville derfore gå ut på första snö om hösten, att hennes tre bröder kunde se sporr efter honom, och således ringa och döda honom. Ehuruväl hans hustru sökte detta på det högsta att hindra, lät Björnen sig dock ej öfvertala, utan gjorde som han sagt: att de tre Bröder kunde af hans sporr honom omringa. Härpå befaller Björnen, att ett stycke messing skulle fästas i hans panna, till ett tekn, att han både kunde igen kännas från andra Björnar, såsom och, att hans egen Son, som och nu var gången ifrån honom, ej måtte honom döda.
		+
		+	Sedan en djup snö fallen var, följas de 3 bröderna, att fälla denna Björnen, som de tillförene ringat. Då frågar Björn sin hustru, om alla 3 bröderne varit henne lika hätske? Hvartill hon svarade, att de tvänne äldre varit henne svårare, men den yngste något mildare.
		+
		+	När då dessa bröder kommo till Björn idet springer Björn ut, och öfverfaller den äldsta Brodern, biter och sårar honom ganske illa, då Björnen oskadd går straxt derpå in i sitt Ide igen. När den andra Brodern kommer löper Björnen ock emot honom, och skadar honom på lika sätt, som den förra, och går så in i sitt hide igen. Sedan befaller han sin hustru, att fatta sig om lifvet. Sedan hon det gjort, går han på två fötter bärandes henne ut ur sitt hide; hon befaller så sin yngsta Broder skjuta honom, hvilket ock skedde.
		+
		+	Den omtalte hustrun sätter sig nu ett stycke derifrån, öfvertäcker sitt ansigte, såsom den der ej hade hjerta att se, det Björn blef skuten och skulle nu flås: skyttar dock med ena ögat derpå. Häraf skall sedan den seden vara kommen, att intet quinfolk får se Björnen eller Björnkarlarne, utan allenast med förtäckt ansigte, och genom en messings ring. Hvarom nedanföre berättas skall.
		+
		+	Sedan nu de tre Bröderne hade fått Björnen, samt allt köttet var lagt i kittelen, att kokas, kommer Sonen, för hvilken de berätta, att de skutit ett underligt djur, som hade et stycke messing i pannan. Denne säger, att det är hans fader, som med en sådan messing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björnen med dem. När de ständigt neka dertill, hotar sonen dem, om de ej vilja gifva honom lott, skulle han väcka upp sin Fader; tager så ett spö, med hvilket han slår på huden Sägandes: Min fader! statt up! Min fader statt upp! deraf begynner köttet i kitteln så häftigt kokas, att det syntes såsom ville det springa upp, hvaraf de nödsakades, att gifva honom lika lott med sig. Häraf lärer den seden vara kommen, (om så sker, som Scheffer berättar) när Björn är fälld, draga de honom straxt utav sitt läger, och slå honom med ris eller mjuka Spön. Af den i Björns panna fundna messing, skall och det haft sitt ursprung, att såväl Björnkarlarne sjelfve, som allt redskap, som vid Björnfånge brukas, måste med messingsked och ringar beprydas."
		+
		+
		+	'''§. 57.'''
		+
		+	Fjellström anmärker vidare, att Björnens hustru säger hafva undervisatt sina bröder om alla ceremonier, som borde iagtagas vid Björnjagten, samt att de i annat fall icke kunde blifva ett så grymt djur öfvermäktige. Enligt Samuel Rhens och den Anonymes Upgifter hos Scheffer, borde den gå främst, som ringat Björnen, dernäst Trumslagaren, som enligt Trummans anvisning skulle bidraga till Björnens hides uptäckande; näst honom i ordningen borde den Käckaste Jägaren gå, som skulle gifva Björnen första hugget o.s.v. Den som gick främst, hade en käpp eller spö i sin hand med en Messings ring i ändan. Schef. pag. 232; beriktigadt af Fjellström s. 9.
		+
		+	"När Björn är fälld, draga de honom straxt utur sitt läger, och slå honom med ris eller mjuka spö: deraf ordspråket: slå Björn med ris". Samuel Rhen hos Schef. pag. 233, Fjellström, sid. 15. Högstr. § 11,32.
		+
		+	"När Björn är dräpen, upstämma Björn jägarne en sång, och den som bär spödet med Ringen, är chapellmestare, (dirigerar musiken). Sången börjar med dessa ord: ''kitulis puorré I skada (tackamiss) såbbi jala saiti.''" / Tack sägelse Gode! (Du) ej skada (gjort) at staf och spjut." Anonym, hos Scheffer.
		+
		+	<blockquote>Anmärkn. Det händer ofta, att Björnen med Ramen slår stafven ur Björnjägarens hand, hvilket är ett högst olyckligt tag, ty Björnjägaren Blir derigenom värnlös. I afseende härpå börjades Björnvisan med ofvan anförda ord. Den seden, att slå den dödade Björn med ris, menar Fjellström voro tagen af den förut anförda berättelsen, att "Björnens son slog på Björnhuden med ett Spö." </blockquote>
		+
		+
		+	'''§. 58.'''
		+
		+	"Så snart Björnen är fälld, skjuta alla de som varit med, sina skidor öfver Björnen, till bevis, att de honom öfvervunnit, såsom ock derföre, om de det ej göra, är fruktan att Björn en annan gång, blir dem så närgången, att han löper öfver deras skidor. Sedan vrides en vidja, hvilken, såsom en ring sättes på Björnens nedra käft: deri binder den förnämsta Björnkarlen bälte, derpå han rycker 3 gånger, sjungandes med besynnerlig ton och ord, att han blifvit öfverman. Somlige taga ock spjutet och föra det tre gånger af och till emot Björn, med samma sång och i samma afsikte. Sedan öfvertäckes Björn med granris, och blir så ligande till andra dagen, om han ock vore så nära deras hemvist, att hon samma dag kunde skaffas hem och blifva flådd." Fjellström, sid. 16,17.
		+
		+	"När de då komma så nära sina hemvister, att de kunna höras, begynna de med en sådan vid detta tillfället brukelig sång, att de hemmavarande kunna förstå, att Björnen är fäld. Då kläda sig alla quinnor straxt i sina bästa högtids kläder och silfverskrud, hvarpå äfven quinnorna besvara männernas sång, bevälkommande både Jägarne och Björnen, som fälld är. En sådan sång kallas ''"sides"'' låt. Den blandjägarne, som varit hufvudman, vrider en mjuk vidja och gör på ändan en ring. Denna vidja kallas ''"Söive risse"''. Med den slår han utan på kojan 3 gånger midt för Dören, och säger: ''"Söive ålma"'' (Såives man) om det är en hanbjörn, som är fäld; men är det Björnhona, som är dräpen, så säger han: ''Söive neit''. (Söives dotter). Somliga tillägga sedan Björnkarlen och dess hustru detta namn". Fjellström sid. 17.
		+
		+	<blockquote>Anmärkn. hvarken ''"Side"'' eller ''"Söive"'' förekommer i något Lexikon; men jag skulle förmoda, att ''"Side"'' är ett Sörländsk uttal af ''Seide'', äfven som ''"Söive"'' torde vara det samma som ''"Saiva"'' hvadan ''"Sides"'' låt skulle betyda en tacksägelse sång Guden Seite till äro; ''"Söive ålma"'' och ''"Söive neit"'' afser Björnens heliga Natur såsom härstammande från Saivo; ''Söive ålma'' en man ifrån Saivo, och ''Söive neit'' en jungfru från Saivo: d.v.s. den underjordiska mannen, den underjordiska dottren. Björnen troddes också framför allt stå opp och få nytt lif i Saivo; i afseende hvarpå den dödade Björnen i Björnjägerspråkets förblomeringar fick heta ''"Saivo ålma", "Saivoneit"''.</blockquote>
		+
		+
		+	'''§. 59.'''
		+
		+	Efter dessa förberedande Ceremonier(?) säger Fjellström "stiga alla Björnjägarne in i kåtan, icke genom den vanliga dörren, utan genom ''"Påssjo raige"'', och genom samma hål skulle äfven alla hundar, som varit med på jagten, släppas in. Quinfolken som nu såto i fina Silfverskrudar och högtids drägter öfvertäckte alla på en gång sina ansigten med ett täcke av valmar, linne eller kläde. När de skulle se på Björnkarlarne, skedde det icke med uptäckt ansigte, utan de togo hvardera en Messings Ring, och höllo den för ena ögat, och glonade eller siktade genom den, samt spottade i det samma Björnjägarne i ansigtet med tuggad alderbark, hvarmed äfven hundarna, som varit med på jagten skulle rödfärgas. Fordom (?) hade äfven quinnorna sjelfva färgat och korsat sig sjelfva, med alderbarks lag.
		+
		+	Efter denna bestänkelse pryda quinnorna alla karlarne med Messings ringar och länkar af Messings käd, fästade på trådar, dem de binda på Jägarnes halls, samt på ena handen och ena benet. Detta allt kallas ''"Kaltek"'' En Björnjägar fras, som icke står i Lexicon ejheller kan jag veta ordets betydelse, så framt icke detta ord må hafva afseende på hvad som straxt nedan för berättas om förbudet för Björnjägarne, att hafva samlag med sina hustrur på 4 eller 5 dygn; i thy fall betyder ''"kaltek"'' castrerad. Björnjägarnes utsirande med Messings ringar och messings kedjor, har mycken likhet med hvad som förut är berättadt om offermannen.(§. 10.)
		+
		+	"Den förutnämde vridna vidjan lemnas nu till ''Söiveneit'' (den förnämste Björnjägarens hustru) hvilken hon förvarar i ett linnekläde, till dess Björnsvansen blir kokad."
		+
		+	"Sedan allt detta blifvit förrättadt, fram bäres mat, den bästa, som efter deras smak är den delicataste. Björnkarlarne spisa för sig sjelfva, och quinnorna för sig sjelfva. Sedan blir ej något vidare företaget den dagen; utan alla lägga sig att hvila, hvar och en, med den prydning han fått. Dock ligga de då ej tillsammans med sina hustrur, utan hvar för sig, som sker 3 nätter å rad. Scheffer säger, att ingen Lapp må komma till sin hustru på tre dygn, och den, som har Spödet och ringen (d.v.s. den som ringad Björnen,) får icke komma till sin hustru på 5 dygn". Fjellström. sid. 18,19.
		+
		+
		+	'''§.60.'''
		+
		+	"Den andra dagen göres anstalt till Björnens hemförande, som sker på det sättet, att somliga af Björnkarlarne blifva hemma för att förfärdiga en ny koja såsom ett skjul af klufna bräder, som betäckes med granris. Denna koja kallas ''"Quertek."'' De öfriga Jägarne föra hem Björnen; dock måste äfven den ren, som skal draga Björnen, beprydas med messings ringar, och käd på tråd fästade, hvilken prydning bindas om renens halls. När de hemkomma, sjunga quinnorna: Säll du, som bär en sådan prydning. Scheffer säger, att männema sjunga på vägen när de föra Björn hem: ''"i paha talkev ådtjo, i paha talkev faronis."'' Ej elakt väder han får, ej elakt väder med sig (föra). Fjellström sid. 19.
		+
		+	Samuel Rhen har upgifvit en annan uplaga af den sång, som söngs, när Björnen fördes hem. Men han har icke anfört de lappska orden, utan endast bifogat en öfversättning hvilken lyder sålunda:"Derefter börja de med fröjd sjunga Björnvisan, som efter deras tungomål så lyder: att de tacka Gud, som kreaturen dem till godo skapat hafver, och behagat gifva dem frimodighet och magt, att sådant grymt och mägtigt djur öfvervinna."
		+
		+	Dett är skada, att Författarena icke kunnat få reda på sjelfva orden, som nyttjades i Björnvisan. Endast Tuderus har teknat opp en sång, som skulle vara Lappernes Björnvisa i Kemi Lappmark, men den är författad på bruten finska, och tyckes derföre vara mera finsk än Lappsk. Dessutom har utgifvaren af Tuderi manuscript, såsom okunnig i båda Lappska och Finska språken, icke förstått sig på att corrigera de grofva tryckfel, som insmugit sig i finska originalet, hvarföre hela stycket är svårt, att taga reda på. Som emellertid Tuderi skrift är ganska rar och sällsynt i Antiquariska Bokhandeln, så kan det icke skada, att här reproducera den Lappfinska Björnvisan, såsom den För Tuderus blifvit upgifven. De mest i ögonen fällande tryckfel har jag likväl sökt att rätta.
		+
		+

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 13. des. 2023 kl. 12:49
Linje 17:		Linje 17:


−	<big>Andra ~~delen~~ <br><big><big>'''~~Offerlära~~'''</big></big></big>	+	<big>'''Andra Delen innehållande''' <br><big><big>'''Offerläran'''</big></big></big>

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 13. des. 2023 kl. 08:02
Linje 418:		Linje 418:
	Det af Leem ofvan anförda merket på Stjernornas ställning har Rhen äfven uppgifvit och Högström. Schef. pag. 296. Högstr. c. 10:12.		Det af Leem ofvan anförda merket på Stjernornas ställning har Rhen äfven uppgifvit och Högström. Schef. pag. 296. Högstr. c. 10:12.

		+
		+	'''§. 51.'''
		+
		+	"Vid uppkommen Boskapssjuka, flytta Lapparne bort ifrån stället, (där smittan först upkom) emedan de trodde att sjelfva stället hade uti sig någon förborgad orsak till den upkomna sjukdomen." Leem, sid. 500. "De inbillade sig, att en varg kunde förtrolla en bössa, att den ej gick rätt." Id. sid. 504. Hästen och vargen skall icke vara skapad af Vårherre utan af den Onde. Högström. "Att leka med Elden, skulle hafva det till följd, att deras Renkalfvar blefvo blinde." Leem, pag. 504.
		+
		+	"Om en droppa mjölk af Renkons Jufr föll i elden, skulle alla Renkor få ondt i jufren." Petr. Læst. Journal. 2. pag. 342. Om man kastar in huggen ved, med smalare eller toppändan förut, skola Renkornas kalfvar födas bakfram. "För Barnen offrades en quiga, medan de ännu voro i moderlifvet; När Barnet föddes offrades en hund, och när Barnet var födt, offrades ett djur, som nedgräfdes i jorden med en hufva på hufvudet." Leem. pag. 428.
		+
		+	När man badar sig en kallkälla för elakartad skabb, bör man lägga en knappnål eller liten penning i samma källa såsom offer åt källans genius. Detta er Finnarnes tro på Torneå Elf.
		+
		+
		+	'''§. 52.'''
		+
		+	Sympathi Curer. Bot för hufvudverk. Man tar en Groda från en Mossbeväxt källa, och stryker ansigtet sakta med den, så botas hufvudverken. Upgift af en Lappquinna i Piteå Lappmark.
		+
		+	Bot för Tandverk. Från norra sidan af en gran lossas en spån; ur denna spån låssas en flisa, så pass stor, som en nål, hvarmed tänderna petas. Sedan sätter man in samma flisa i samma Spån, och spånen inpassas åter i samma ställning i Granen: dermed botas tandverken. Upgift af samma quinna.
		+
		+	Bot för halsfluss. Enda eller äldsta Dottrens Skohö, sakta värmdt för Eld insvept i ett linne och lagdt på halsen botar sjukdomen, om det är en karl. Är det en quinna, så tagas äldsta eller enda sonens Skohö, hvarmed förfaras på samma sätt. id.
		+
		+	Bot för locala svullnader. ''Åutse muoran kidna'', det är: Yttersta epidermis af 9 Sorters träd lägges på svulnaden, deraf skall svullnaden gå öfver. id. it. Om den som har tandverk, petar tänderna med en Björntingest (penis ursus), så skall tandverken gå öfver. Att bota reform. Man far med en nålsudd rundt omkring reformen, eller med en bränd brödbit; dertill skall man också läsa och spotta; men hvad som läses är mig obekant.
		+
		+	Att få en böld, att gå till baks: Att stämma blod, m.m. sker genom läsning och spottning samt tummens påläggande eller tryckning, men hvad som läses vet jag icke, ty, om jag också någon gång i min barndom sett sådane under kurer, har jag dock icke fått veta innehållet af läsningen, ej heller har jag velat lära konsten.
		+
		+
		+	'''§. 53.'''
		+
		+	Lapparnes vidskepliga bruk vid Björnfångsten står i närmaste sammanhang med offerläran, och torde derföre böra bifogas här. Utom andra Författare har i synnerhet Pehr Fjellström gifvit en utförlig berättelse derom. Denna vördnads värde, och nitiske Lärare var Pastor och Prost i Lycksele af Umeå Lappmark. Han har öfversatt de flesta Christendoms Böcker på Lappska, och Hans afhandling om Björnafånget, är tryckt i Stockholm 1755. Jag tillåter mig häraf göra några utdrag, jämte bifogande af några andra Författares berättelser i samma ämne.
		+
		+	Sedan Författaren förutskickat några underrättelser om Björnens natural historia, samt de i Lappmarken brukliga sätten, att fånga honom hvaribland den, visserligen märkvärdiga Upgiften, förekommer, "att ingen fält någon Björnhona, som haft ungar quar i lifvet; ty så snart hon får kunskap om folk, kastar hon sitt alster af sig, antingen der är af större eller mindre växt, samt äter det sjelf upp." (pag. 8). –
		+
		+	Anför han Samuel Rhens Upgift hos Schef. att den Lappen, som ringat Björn, kallar tillhopa närmaste af Slägten och vännerna, när Björnen skall fångas, såsom till ett stort Gästabud; der de låta slå på Trumman om Björnens till.<ref>Der er et brud i teksten her og sætningen er ufuldstændig. I den engelske oversættelse foreslås denne betydning: "There they beat the drum in order [to get the bear]".</ref>. Men Förf. Fjellström anmärker, att Trummingen icke var bruklig mera i hans tid. Detta hindrar icke, att Trummingen för Björn, kunde vara bruklig 50-60 år derförut, då Scheffer Skref. Förf. anser väl trummingen hafva varit utan ändamål, sedan Björnen var ringad: "Ty om Spåtrumman skulle gifva tillkänna Björnens tillhåll så kunde detta ske, utan att Björnen blefve ringad." Men det förhåller sig icke alldeles så, ty fastän Björnen är ringad, så återstår ännu mycket, innan Björnens Ide kan Uptäckas innom Ringen, och det var för denna sak, som Lappen måste rådfråga Trummans orakel.
		+
		+	<blockquote>Anmärkn. Till de Läsares tjenst, som icke hafva något begrepp om, huru Björnen fångas i den skandinaviska Norden, torde det vara nödigt, att förklara, hvad som menas med Björnens Ringande. Björnen, är som bekant är ett sådant djur, som icke behöfver någon föda om vintern, utan ligger i Ide och suger på sina Ramar. Om hösten pläga gamla och försigtiga Björnar gå i sitt Ide, innan snö faller; men då det likväl stundom händer, att Björnen blir öfver raskad af Snö, innan han hunnit krypa in i sitt vinter läger, pläga Björnjägare i Norden söka opp hans Spår; och när de se på Spåren, att Björnen icke går långt mera, innan han lägger sig, följa de icke spåren vidare, utan gå rundt omkring det Berg eller den trakt, hvarest de förmoda, att Björnen ämnar bereda sitt Ide. Om Jägaren nu, sedan han gått ett slag rundt omkring, finner, att Björnen icke gått utom denna Ring, så gör han ännu en cirkel rund omkring den samma trakten; men denna inre cirkelens diamäter är vida kortare än den första cirkelns. Och om den första cirkelns diamäter var till ex. en half mil, och den inre cirkelens diamäter en fjerdels mil, så kan Jägaren ännu gå ett hvarf rundt omkring samma trakt, ända till des Björnens förmodade Ide blir inneslutet innom en trång cirkel, hvars diamäter kan utgöra vid pass 3/8 dels mil, 2/8 dels mil eller 1/8 dels mil o.s.v. Detta kallas, att hvärfva eller ringa Björnen. Jägaren tar då noga märke af Stället, och lämnar Björnen i fred till dess mera snö faller; då han kan hinna opp Björnen på Skarskidor, äfven om Björnen skulle slippa ut från Idet, innan han blir dödad. </blockquote>
		+
		+
		+	'''§. 54.'''
		+
		+	Fjellström anmärker vidare, att Lapparne icke benämna Björnen med dess rätta namn, när de äro stadde på Björnjagt, utan de bruka särskilta mystiska ord, för att beteckna Björnen sjelf och allt, som med honom hade någon gemenskap. "De hafva bevist Björnen så stor ära, såsom ett djur; det de hålla för det heligaste, derföre han och kallas ''Passe vaisje'', (ett heligt villebråd); ''Puoldekats'' (lilla Backmannen), ''Puolda-pådnje'' (BackGubben); ''Puold-Aja'' (Backfarfar) ''Puoldossek'' (Bärgskorf efter Fjellström), rectius: ''Puoldussek'' (Backskorf) item ''Puold-tsuobbo'', (Berg-groda) rectius Backgroda); ''ruemsek'' (rectius ''rumsek'') ett ibland Björnens mystiska namn, som Fjellström icke kunnat öfversätta, och ordet finnes icke heller i Lappska Lexicon, men torde vara närmast beslägtadt med finska ordet ''Runsu'', slarfvor, trosor, båss, med afseende på Björnens egenskap att bädda under sig allehanda smålk (ifrån skogen;) ''Tarfok'', moss samlaren, i anledning af Björnens egenskap, att samla Björn Mossa (Polytrictrum commune Lin), hvaraf han tillreder sig en mjuk bädd o.s.v." Leem tillägger: "Björn nämna de icke med dess rätta namn ''Qvuowtja'', på det han ej må skada deras Boskap, utan de kalla honom ''Muodd-Aja'' Pelsfarfar." Leem pag. 502. I Luleå Lappmark kallas Björnen ''"muoddekis"'' den bepälsade. Gamal hane kallas i jägarspråket ''"Änak"''; honan kallas ''"estev"'', en unge, som modern icke låter di mera, kallas ''"tsabmek"'' den piskade, emedan Björnhonen afvänjer ungarne, derigenom, att hon slår och piskar dem.
		+
		+
		+	'''§. 55.'''
		+
		+	Men icke blott Björnen sjelf ble hedrad med särskilta hederstitlar; man hade i och för Björn jagten bildat ett eget jägarspråk, hvilket endast öfvade Björnjägare nyttjade och förstodo. Så till ex. anmärker Fjellström, att Björnsången, som annars hette ''Juoikem'' kallades i Björnjägar språket ''"Siggem"''. Öra, i vanliga språket ''"pelje"'', i Björnjägar språket ''"auros"''. Öga, ''"tjalme"'' i Björnjägar språket ''"naste"'' Skinnet, ''"nakke"'' i Björnjägar språket ''"låtek"''. Hjerta, ''"vaimo"'', i Björnjägarspråket ''"jalos"'' o.s.v. Detta Björnjägarspråk låter för de oinvigda, som Arabiska, ock så kunnig Fjellström var i Lappskan har han dock icke kunnat öfversätta många ord af Björnjägarspråket. Det är också icke godt, att öfversätta ett nydiktadt språk, som hvarken har Etymologi eller syntax, det är endast bevis på Upfinnarens fintlighet. Leem anmärker äfven det samma som Fjellström, att Lapparne brukade ett särskilt och För andra obegripligt språk, när de voro på Björnjagt. Så till ex. att koka hette på vanlig Lappska ''"vuossjet"'' men på Björnjägar språket hette det ''"guordestam''; hvaraf man kan finna, att Lappska Björnjägarspråket var ett rigtigt "abakadabra", hvilket troligen ingen annan än gamla och öfvade Björn jägare förstodo.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 13. des. 2023 kl. 06:56
Linje 375:		Linje 375:

	Hvad för föröfrigt angår Rosenvinges Upgift, att Lapparne begärligt köpa Svarta Kreatur i Norrige, förr än de begifva sig till baks till Svenska sidan; så är detta visserligen sant, och eger rum ännu, Men dessa Kreatur köpas af Lapparne icke, för att offras åt deras Afgudar, utan för de svarta skinnens skull; emedan det är ett mod hos Lapparne i Luleå Lappmark, samt äfven i Piteå Lappmark, att kanta Renskinn pelsarne med brem af Svarta Får eller Getskinn: det synes dem opassande att kanta den mörka Renskinns pelsen med hvitt brem; och detta är egentliga anledningen hvarföre Svarta får och Getter äro så begärliga; de anse det dessutom förmånligare, att köpa kreaturet lefvande, emedan köttet af får och get anses såsom välsmakligare än det vanliga Renköttet, hvadan okså rökt Får eller Getkött sättes fram för bättre främmande.		Hvad för föröfrigt angår Rosenvinges Upgift, att Lapparne begärligt köpa Svarta Kreatur i Norrige, förr än de begifva sig till baks till Svenska sidan; så är detta visserligen sant, och eger rum ännu, Men dessa Kreatur köpas af Lapparne icke, för att offras åt deras Afgudar, utan för de svarta skinnens skull; emedan det är ett mod hos Lapparne i Luleå Lappmark, samt äfven i Piteå Lappmark, att kanta Renskinn pelsarne med brem af Svarta Får eller Getskinn: det synes dem opassande att kanta den mörka Renskinns pelsen med hvitt brem; och detta är egentliga anledningen hvarföre Svarta får och Getter äro så begärliga; de anse det dessutom förmånligare, att köpa kreaturet lefvande, emedan köttet af får och get anses såsom välsmakligare än det vanliga Renköttet, hvadan okså rökt Får eller Getkött sättes fram för bättre främmande.
		+
		+
		+	'''§.47.'''
		+
		+	Om offer åt den så kallade ''"Joulå-Herra"'' (Julherrn) har Scheffer fått följande Upgift af Samuel Rhen: ''"Pridie festum Juliorum, quod nativitas Christi alias vocatur ipsoque festo die, superstitiosum faciunt Sacrificium in Honorem usumve circumerrantis turbæ Juliæ, quam vagari tunc existimant per sylvas et montes, ipsis vicinas, isto modo. Pridie festum nativitiorum jejunare fere solent, vel potius abstinere ab omni esu Carnium, de ceteris vero cibis, quos edunt, sumere particulam et diligenter servare: Idem faciunt isto festo die, quo dant operam, ut lautis sime vivant. Particulas ita per bi duum servates, conjiciuntin arculam ex cortice betulino factam, specie navigii, cum velis remisque, infunduntque aliquid adipis ex jure. Id deinde navigum, plenum istis frustulis, suspendunt in arborepost lugunium suu, unius teli jactus. Spacio distante, pro circumerrante tum in aëre, per sylvas montesque, turba sive multitudine Juliorum."'' Schef. pag. 118.<ref>"På julaftonen och på själva juldagen anställa de ett vidskepligt offer för det kringirrande julfolket, som de tro vandra omkring i skogen och fjällen hos dem, och det sker sålund: På julafton pläga de fasta eller åtminstone avhålla sig från att äta kött av något slag, men av den övriga maten, som de äta, taga de undan en liten del och förvara den noga. Samaledes göra de på juldagen, då de beflita sig om att ha mycken mat. De under två dagar sålunda sparade matbiterna kasta de i en näverskäpp, gjord som en båt med segel och åror, och ösa däröver litet flott från soppan. Denna med matbitar fyllda båt hänga de sedan upp i ett träd bakom kåtan på ett spjuthålls avstånd att givas till det i luften, skogen och fjällen kringvandrande julfolket." Schefferus 1956,149].</ref>
		+
		+	Högström berättar samma sak litet annorlunda. "Att man åt den såkallade Julherrn plägar offra små skepp eller båtar, besynnerligen under något gjordt löfte, derpå har jag sett flera prof. Dessa båter om 3 quarters eller högst en alns längd, hafva varit tillhuggne med yxa af furuträd med master uti, samt här och der korssade, och med renblod öfverstrukne. Sådana båtar göra de gemenligen färdige till den tiden de slagta sina offer Renar till juhl; emedan de Skola under slagtandet, med blod bestrykas. De jag sett hafva varit högt upsatte uti stora Granar, dock ej hängande, utan liggande på några af samma Granar ihopvekne quistar, varandes äfven själfva Granarne korssade här och der, samt ett godt stycke opp med blod öfverstrukne." Högstr. Cap. II §. 15. Högström har icke fått reda på ordsaken till dessa båtars fabricerande, eller hvad som dermed skulle afbildas; men Scheffer tror, att de Christna först kommit till Lapparne med skepp, och att Lapparne göra dessa skepp till en åminnelse deraf.
		+
		+	Detta är likväl blott en gissning af Scheffer. Mig synes både Skeppsbyggeriet med Julherrn samt Juhlafolket m.m. vara lånadt.
		+
		+	"Vid Julmånens (''Bisse mano'') nytändning vågade ingen quinna spinna, ejheller någon man företaga något arbete, som förorsakade buller, och när månen första gången gick opp hängdes en ring i ''kåtareppan'' (rökhålet), genom hvilken månens sken skulle intränga." Jessen pag. 81.
		+
		+
		+	'''§.48.'''
		+
		+	Det hufvudsakligaste af offer Läran finnes nu i föregående §.§. anfört. Det återstående som icke kunnat hänföras till någon viss Gudomlighet, måste jag här bifoga.
		+
		+	"Utom de offer till hvilka Lapparne finna sig årligen förpliktade, har jag funnit, att de offer, som han gör för nöds skull och under något löfte, falla honom under tiden något kostsammare. Ty om Folk eller deras kreatur blifva sjuka och vantrifvas, eller ock om eljest något vidrigt möter dem: så göra de löfte åt en viss Gud (den de antigen sjelfve hafva bästa förtroende till, eller den deras Trumma pekar på) eller ock flere tillika, att offra det eller det om de vinna sin önskan och undvika det onda. - Det, som de i ringare mål lofva, till ex. om en ren sjuknar eller vantrifves plägar ej gerna sträcka sig längre än till horn och ben af Renar. Till exempel när en Ren sjuknar, så gör Lappen löfte, att om han kommer sig före igen och lefver, vill han en viss tid slagta honom, samt ej hugga sönder eller låta förkomma något ben, utan alltsammans förvara åt den Guden, som han gör löfte åt, och som han menar skall kunna hjelpa sig. Hvad Lappen sålunda lofvar håller han troligen och då han slagtar en sådan ren, hugger han icke ett ben sönder, utan delar honom led från led, samt förvarar benen. Om en hund råkar draga bort något deraf, så måste han sätta lifvet till, och man offrar ett af hunens ben i stället." Högstr. §. 18. Såsom en fortsätting af detta offrande, som skedde efter föregånget löfte plägar Lappen nu lofva offer åt kyrkor, när han är stadd i någon nöd; hvarom redan (i 1 Del § 64.) är nämt.
		+
		+
		+	'''§. 49.'''
		+
		+	"Man trodde att offren misshagade Gudarne, om icke alla, vid sådane högtider, från gammalt lärde Ceremonier, iagttogos till punct och prikka; derföre måste Barnen undervisas af Nåiden uti allt, som hörde till offertjensten." Jessen, pag. 53.
		+
		+	''"Passe vareh"'' (heliga Berg) höllos i vördnad. Lapparne gjorde der böner och knäfall; de besökte dessa heliga ställen årligen, och om icke alltid offrade, så rörde de vid de förut offrade benen. De ville icke bo i grannskapet af ''Passe vareh'', för att icke oroa med Barnskrik och annat buller. Under förbifarten nära ett sådant berg tillåto de sig icke någon sömn, ty det hölls för sidvördnad och vanhelgande af Gudoml. De vågade icke tala högt i grannskapet af ett sådant berg, icke skjuta en fogel eller annat djur; Om de hade blåa kläder på sig, så klädde de af sig dem, till dess de kommit förbi det helgade rummet." Leem sid. 443. Samme Författare upräknar en hel hop sådana heliga Berg, klippor, Sjöar m.m. som funnos i Finnmarken. Deribland förekomma flere ställen, som fått namn af ''"Seite"'' hvaraf man kan sluta, att denna Gudomlighet varit allmänt dyrkad i Finnmarken.
		+
		+
		+	'''§. 50.'''
		+
		+	Såsom bihang till offerläran, kan man här placera några vidskepliga bruk, som varit föranledde af Lapparnes föreställning om det Gudomliga och öfvematurliga, men hvilket icke kunnat inrymmas uti föregående §.§.
		+
		+	"När quinnorna undergingo sin månads rening, måste de aflägga krage och bälte för Sarakkas skull." Jessen pag. 78.
		+
		+	"När quinnans månads rening var öfverstånden, tvättade hon sitt hufvud med vatten i en kittel, och skurade densamma med mjöl, samt bakade en kaka deraf, hvilken endast quinnor fingo äta. - Efter concubitus gaf quinnan akt på en stjerna nära månen. Om den var längre eller fjermare derifrån så slutande hon deraf, om fostret skulle födas med lif.
		+
		+	Man fick ej skäfta en yxa i det hus, der en hafvande quinna var.
		+
		+	En Barnsängsquinna fick ej hafva någon knut på sina kläder; hon fick icke flytta från det rum der hon först laggt sig förr än hon tillfrisknat. De kläder hon haft under födseln, förkastade hon sedan. Ju längre Barnet didde, desto lyckligare blef det." Leem pag. 494.
		+
		+	Quinnorna fingo ej äta hufvudet på Renen. Om en man eller quinna hade krämpa i någon del af kroppen, ville de ej äta det motsvarande stället på Renen." Leem, pag. 500. (Om jag icke bedrager mig, lärer det vara många flera delar af ren, som quinnan icke fick äta; men då man nu mera icke vet grunden till detta urval, så är det föga värdt att skrypa bort rummet med upräknande af en hop skråckfulla bruk).
		+
		+	Det af Leem ofvan anförda merket på Stjernornas ställning har Rhen äfven uppgifvit och Högström. Schef. pag. 296. Högstr. c. 10:12.
		+