Carsten på 22. jun. 2024 kl. 13:24

2024-06-22T13:24:34Z

Jesper på 17. mar. 2024 kl. 16:12

2024-03-17T16:12:10Z

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2024-02-13T16:04:21Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 13. feb. 2024 kl. 16:03

2024-02-13T16:03:36Z

Carsten: Castrén : Fjerde Runan (Kalevala)

2024-02-11T07:44:26Z

Castrén : Fjerde Runan (Kalevala)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kalevala (F. Ohrt)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Fjerde Runan (Kalevala, Castrén)]] !!
|-
|}

[[File:Ekman_Vainamoinen.jpg|thumb|300px|right|<center>'''Väinämöinen''' Maleri af ''Robert Wilhelm Ekman''</center>]]

<center> '''[[Kalevala (Castrén)| Kalevala]]''' <big><big>'''Fjerde Runan'''</big></big> Öfversatt af
'''[[Matthias Alexander Castrén biografi |Matthias Alexander Castrén]]'''
</center>

<blockquote>
::Derpå gamle Wäinämöinen
::Sjelf ifrån sin släde stiger;
::Ohjelpt stiger han ur släden,
::Reser sig med egna krafter.
::Sedan träder han i stugan,
::Under taket sig begifver.

::Här ett silfver-stop man bringar,
::Hemtar fram en gyllne kanna.
::Kannan är dock alltför ringa,
::Rymmer ej den minsta delen
::Utaf bloden från den gamle,
::Ädle guden Wäinämöinen.

::Gubben ryter ofvan ugnen,
::Gråskägget på muren ropar:
::"Hvem kan du bland männer vara,
::Hvilken utur hjeltars skara,
::När af blod sju fulla båtar,
::Hela åtta stora såar
::Från ditt knä, du arme, flutit
::Och på golfvet runnit neder.
::Andra ord jag skulle minnas,
::Stora ord, som bloden hämma,
::Men jag minnes icke början,
::Vet ej, hvarest jernet föddes."

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Yttrade ett ord och sade:
::"Sjelf jag känner jernets ursprung
::Tror mig veta stålets början;
::Äldst bland bröderna är vattnet,
::Jernet är den yngsta brodren
::Ock i ordning mellerst elden.

::Elden börjar sanslöst rasa
::Lågan oförväget fördas,
::Upp sig öfvermodigt svingar,
::Växer till och blir förfärlig,
::Bränner kärr och bränner länder,
::Många kärr och många länder,
::Det der stora torko-året,
::Sommaren, då allt förbrändes
::Och ej elden släckas kunde.
::Jernet lyckas dock sig gömma,
::Gömma sig och finna tillflykt."

::Gubben ryter ofvan ugnen,
::Yttrar der ett ord och säger:
::"Hvarest gömde sig då jernet,
::Gömde sig och fann en tillflykt
::På det stora torko-året,
::Sommaren då allt förbrändes?"

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Sjelf till orda tog och sade:
::"Se, der gömde sig då jernet,
::Gömde sig och fann en tillflykt;
::Vid det långa molnets ända,
::I den släta ekens krona,
::Uti unga jungfru barmen
::Hos en än ej fullväxt flicka.

::Fyra mör i molnet funnos,
::Trenne jungfrur, sköna brudar,
::Jungfrur tre med bröst, som svällde,
::Och med spenar, hvilka värkte.

::Mjölken gjöto de på marken,
::Tömde ut de fyllda brösten;
::Svart kom mjölken från den ena,
::Hvit den flöt ifrån den andra,
::Röd den tredjes var som elden.

::Af den svarta jungfru-mjölken
::Alstrades det mjuka jernet,
::Af den hvita jungfru-mjölken
::Har man fött det spröda jernet,
::Och utaf eldröda mjölken
::Har man åter stålet bildat.

::Derpå jernet sig fördolde,
::Dolde sig ett år och tvenne
::Uti sanka mossans källa,
::I en åder uti gungflyn,
::Uppå kärrets längsta sträckning,
::På det vilda fjällets hjessa,
::Hvarest svanor äggen lägga,
::Gässen kläcka sina ungar.

::Vargen sprang längsefter kärret,
::Björnen ilade på heden,
::Vargen lyftar mull från kärret,
::Björnen sparkar jern ur heden.

::Guden råkar gå på vägen,
::Märker då det svarta gruset,
::Der som vargen lyftat foten,
::Björnen sina hälar fästat,
::Yttrar så ett ord och säger:
::"Ve dig jern, beklagansvärda,
::Hvad du är i uselt läge,
::I en låg och ömklig boning,
::Under vargens ben på mossan,
::Städse under björnens fotspår!"

::Men allt efter denna dagen
::Vaskas jernet upp från mossan,
::Ifrån jordens smuts befrias,
::Ryckes upp ifrån det blöta.

::Gubben ryter ofvan ugnen,
::Yttrande med dessa orden:
::"Deraf alltså föddes jernet,
::Deraf alstrades då stålet."

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Sjelf till orda tog och sade:
::"Deraf än ej jernet föddes,
::Nej deraf alldeles icke;
::Ej det arma jernet födes
::Utan vilda eldens tillhjelp,
::Icke heller blir det härdadt,
::Utan att i vattnet vätas".

::Bragtes uti smedens smidja,
::Ned i Ilmarinens ässja.
::Sade smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn:
::"Om jag dig i elden bringar,
::Drifver ned uti min ässja,
::Alltför öfvermodig blir du,
::Växer till och blir förfärlig,
::Hugger väl ännu din broder,
::Sårar barn af egen moder".

::Eden svor nu arma jernet,
::Jernet svor den svåra eden
::Uti ässjan, uppå städet,
::Under slagen utaf hammarn:
::"Finns ju träd för mig att äta,
::Stenens hjerta till att bita,
::Att jag ej min broder hugger,
::Sårar barn af egen moder."

::Derpå smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn
::Bringar jernet ned i lågan,
::Drifver det uti sin ässja.
::Först uppmjukade han jernet,
::Härdade det sen i vatten.
::Pröfvar vattnet med sin tunga;
::Mycket gerna smeden smakar
::Vättskorna, der stålet bildas,
::Vattnet, hvari jernet härdas.
::Sade smeden Ilmarinen:
::"Ej är detta vatten tjenligt,
::Att deri jag bildar stålet,
::Att jag jernet der bereder.
::Mehiläinen, du vår fogel,
::Flyg nu hän med lätta vingar
::öfver hela nio hafven
::Och det tionde till hälften,
::Ila öfver fält och mossor,
::Flyg på snedden öfver hafven;
::Bringa honung med din vinge,
::Honung med din tunga hemta,
::Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,
::Skaffa från sex blomster-toppar
::Till det stål, som här beredes,
::Jernet, som jag nu tillverkar."

::Herhiläinen, Hiisis fogel
::Lyssnar noga och betraktar,
::Under takets list beskådar,
::Tittar fram i skygd af näfret,
::Medan smeden jern bereder,
::Ilmarinen stål tillverkar.

::Bar så ormens skarpa etter,
::Bragte maskens svarta vätskor
::Och de ting, som ödlan ögnat,
::Äfven hemligt gift af grodan,
::Till det stål som nu bereddes,
::Jernet, som af smeden smiddes.
::Dervid smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn
::Trodde, att hon bringat honung,
::Hemtat af de söta safter,
::Yttrar så ett ord och säger:
::"Se det här är godt och tjenligt,
::Att deri jag bildar stålet,
::Att jag jernet der bereder".

::Gick en liten tid till ända,
::Ganska ringa tid var liden;
::Se då vredgas arma jernet,
::Jernet vredgas och förargas,
::Bryter eden som det svurit,
::Äter som en hund sin ära:
::Hugger i sin egen broder,
::Sårar barn af samma moder.
::Jernet studsade i köttet,
::Tog i knät på arme mannen,
::Fick så bloden till att flyta,
::Till att flyta, till att frusta.

::Gubben ryter ofvan ugnen,
::Skägget sjunger, hufvet skakas:
::"Nu jag jernets ursprung känner,
::Känner ock dess värsta öden.
::Ve dig jern, beklagansvärda,
::Stackars jern, du usla smidslagg!
::Monn' till stor du ren hann fostras,
::Växte alltför stor och väldig,
::När mot din natur du brutit
::Och din slägt med munnen fattat.

::Icke var du stor den tiden,
::Icke stor och icke liten,
::Icke var du alltför vacker
::Och ej heller mycket smärtsam,
::När du såsom mjölk låg stilla,
::När ännu du, flöt som sötmjölk
::Uti unga jungfru-bröstet,
::Hos en icke fullväxt flicka,
::Vid det långa molnets ända,
::I den släta ekens krona.

::Icke var du stor den tiden,
::Icke stor och icke liten,
::När du hvilade som vätska,
::Stod ännu som vatten stilla
::Uti sanka mossans källa,
::I en åder uti gungflyn,
::Uppå kärrets längsta sträckning,
::På det vilda fjällets hjessa.

::Icke var du stor den tiden,
::Icke stor och icke liten,
::När du vaskades från mossan.
::Rycktes upp ifrån det blöta,
::Blef från jordens smuts befriad,
::Renad ifrån lerans blandning,
::Utan att ens handen vättes,
::Utan att en tå blef fuktad.

::Icke var du stor den tiden,
::Icke stor och icke liten,
::När du såsom smidslagg fräste
::Och din ed, du usla, gjorde,
::Uti ässjan, uppå städet,
::Under slagen utaf hammarn.

::Sedan blef du ond i sinnet,
::Blef förderfvad af din plåga,
::Bröt den ed, som du besvurit,
::Åt som hunden, upp din ära.

::Hvem har bedt till onda verket,
::Hvem har rådt till usla bragden?
::Monn' din fader, eller moder,
::Monn' den äldsta ibland bröder,
::Den bland dina systrar yngsta
::Eller andra höga fränder?
::Ej din fader, ej din moder,
::Ej den äldsta ibland bröder,
::Ej den yngsta ibland systrar.
::Icke andra höga fränder,
::Sjelf du gjorde onda verket,
::Kalmas bragd du sjelf förrättat.

::Kom att se den bragd, du öfvat,
::Att ditt onda verk förbättra,
::Förrän jag åt modren säger,
::Yppar allt inför den gamla.
::Mer får modren då att göra,
::Större blir den gamlas möda,
::När det onda sonen öfvar,
::När sig barnet illa uppför.

::Hvem bland männerna är skicklig,
::Hvilken ibland hjeltar vuxen
::Att på bloden sluta munnen,
::Att dess strida flöde hämma?

::Skulle man i mig ej finnas,
::Ej i Ukkos son en hjelte,
::Till att detta flöde hejda,
::Till att dämma åder-forssen,
::Så har Lempo feta händer,
::Onde mannen tjocka fingrar
::Till att hämma detta flöde,
::Hindra bloden från att forssa.
::Foga nu det feta fingret,
::Tryck din tjocka tummes ända
::Till en bom i grymma hålet,
::Till en lapp för stygga porten.

::Stadna blod, hör upp att flyta,
::Hejda dig i snabba farten,
::Stå orörlig såsom väggen,
::Som en gärdsgård, på ditt ställe,
::Såsom svärdet står i hafvet
::Och på mossig tufva starren,
::Hällen uppå åker-renen,
::Furu-trädet uti skogen.

::Men om sinnet dig vill bjuda
::Att med största snabbhet röras,
::Må du röras uti köttet,
::Kroppens ben igenomströmma.
::Bättre är för dig derinne,
::Skönare för dig att löpa
::Under hullet, inom senor,
::Och att uti benen flyta,
::Än att rinna ned på marken,
::Der du utaf stoft besudlas.

::In i hjertat är ditt ställe,
::Och din källare i lungan;
::Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
::Ila hastigt till din boning.
::Hör o dyre! upp att drypa,
::Låt o röda blod! dig hämma,
::Eller må du sjelfmant stadna;
::Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,
::Stadnade ock Jordan-floden,
::Torrt blef hafvet, torr blef himlen
::Uppå sommaren den torra,
::Då ej elden släckas kunde.

::Om ej det tillfyllest vore,
::Ännu minns jag annan utväg,
::Ropar mig en Hiisis gryta,
::Ifrån Helvetet en kittel,
::Hvaruti man bloden kokar,
::Värmer upp den röda vätskan,
::Att den ej på marken rinner,
::Får på jorden forssa neder."

::Derpå band han ådror samman,
::Knöt tillhopa deras ändar.
::Räknar alla åder-strängar,
::Och med dessa orden talar:
::"O du ådrornas Gudinna,
::Suonetar, du vackra qvinna!
::Du som spinner ådror skickligt,
::Spinner med den nätta tenen,
::Med din slända utaf koppar,
::Hjulet, som af jern är hopsmidt:
::Kom nu hit, då du behöfves,
::Vandra hit, när du anropas.
::Tag i famn en knippe ådror
::Och af hull en bundt på armen,
::För att ådror sammanfoga,
::Ändorna tillhopaknyta.

::Tuonis son med röda kinder!
::Af det röda garnet tvinna,
::Tvinna mot det venstra låret
::Ned inunder högra handen,
::Att dermed jag ådror binder,
::Ändorna tillhopaknyter."

::Dermed hop han ådror fogar
::Och förenar deras ändar.
::Stora ådror och arterer
::Fäster han emot hvarandra,
::Vid hvarandra smärre ådror.
::Sänder så sin son i smedjan,
::För att goda salvor göra,
::Och tillreda läkemedel
::Utaf fröskal ifrån gräsen,
::Af de tusen blomster-knoppar,
::Som man bragt från andra länder.
::Fjerran ifrån byn den kalla.
::Icke hört, ej sett man hafver
::Gräs-slag alla, som der växa.

::Sonen kommer så ur smedjan,
::Der han goda salvor lagat
::Och tillverkat läkemedel;
::Bragte dem i Gubbens händer.
::Denne smorde Wäinämöinen,
::Helade den illa farne,
::Smorde nedan, smorde ofvan,
::Smorde midtuppå tillika;
::Höjde då sin röst och sade,
::Talade med dessa orden:
::"Ifrån Gudar komme bistånd,
::Hjelp ifrån grundämnens mödrar!
::Gode skapare bevara,
::Milde Gud du oss beskydda,
::Att vi ej i lyten bringas
::Och af plågor ej besväras.
::Sjelf o Gud, du uppenbare,
::Spänn i rede dina fålar.
::Dina hästar ställ i ordning;
::Kör så med din granna släde
::Genom ben och genom leder,
::Genom köttet, som är skadadt,
::Genom än ej knutna ådror.
::Lägg i benens gropar silfver,
::Guld, der ådern är förderfvad,
::Ben, der köttet är ihopklämdt,
::Blod, der ådern blifvit knuten.
::Hvarest hullet sönderbrustit,
::Der må hull du låta växa:
::Hvarest ben har slintat undan,
::Må du åter ben insätta;
::Der som ådern blifvit vrickad,
::Må du nya ådror knyta;
::Hvarest bloden har afrunnit,
::Dit du låte bloden rinna;
::Och der köttet blifvit skadadt,
::Dit du åter kött må foga."

::Derpå band han om med silke,
::Lindade med sköna tråden
::Knäet på den arme mannen,
::Tårna uppå Wäinämöinen;
::Höjde så sin röst och sade,
::Talade med dessa orden:
::"Bandet vare Skaparns silke,
::Herrens hull må blifva linda,
::Kringom detta goda knäet
::Dessa tår, som äro fasta."

::När nu smörjelsen var pålagd,
::Pålagdt säkra läkemedlet,
::När med silke knät var bundet,
::Lindadt om med sköna tråden,
::Svimnar nästan Wäinämöinen,
::Dras tillsamman utaf smärta.

::Gubben manade nu plågor
::Och fördref de svåra smärtor
::Hän till plågo-backens kulle,
::Toppen utaf sjukdoms-berget,
::För att bringa stenar smärta,
::Hafva hällar till att värka.

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Deraf verklig hjelp försporde,
::Återstäldes snart till helsan.
::Köttet växte och blef vackert,
::Blef aldeles heladt nedtill,
::Midtuppå från smärta friadt,
::Blef på alla sidor felfritt.
::Ofvantill fullkomligt botadt,
::Mera friskt än tillförene,
::Bättre än det förr ens varit.

::Nu en tacksam blick han sänder
::Upp emot den höga himmel;
::Höjande sin röst han säger,
::Och med dessa orden talar:
::"Dän ju nåden städse utgår,
::Dädan komma kända tecken:
::Upp ifrån den höga himmel,
::Från den makt, som allt ting skapat.
::Nu o Gud, du uppenbare,
::Som med ömhet vårdar lifvet,
::Har mig hjelp och bistånd gifvit
::Uti dessa svåra smärtor,
::Dessa jernets onda plågor,
::Skador utaf stålet gjorda."

</blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på dansk]]
[[Kategori:Finsk mytologi]]
[[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
[[Kategori:Elias Lönnrot]]

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
-[[Fil:Robert_Wilhelm_Ekman_-_Väinämöinen’s_Play.jpg|400px|]]
+{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
+|- style="background-color:#e9e9e9"
 <center><br>'''[[Kalevala (Castrén)| Kalevala]]'''<br><br><big><big>'''Fjerde Runan'''</big></big><br><br>Öfversatt af

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
-{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
+[[Fil:Robert_Wilhelm_Ekman_-_Väinämöinen’s_Play.jpg|400px|]]
-|- style="background-color:#e9e9e9"
 <center><br>'''[[Kalevala (Castrén)| Kalevala]]'''<br><br><big><big>'''Fjerde Runan'''</big></big><br><br>Öfversatt af

@@ Linje 538: / Linje 538: @@
 [[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 [[Kategori:Tekster på svensk]]
-[[Kategori:Finsk mytologi]]
+[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]
 [[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
 [[Kategori:Elias Lönnrot]]

Fjerde Runan (Kalevala, Castrén) - Revisjonshistorikk

Carsten på 22. jun. 2024 kl. 13:24

Jesper på 17. mar. 2024 kl. 16:12

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 13. feb. 2024 kl. 16:03

Carsten: Castrén : Fjerde Runan (Kalevala)