JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:10

2013-12-23T18:10:43Z

Jesper: Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga)

2013-01-13T09:59:59Z

Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga)]] !!
|-
|}

<center><big>'''[[Frithiofs saga]]'''</big> af Esaias Tegnér (1782-1846)

<big>'''Frithiof går i landsflykt'''</big></center>

<blockquote>På skeppsdäck satt
 i sommarnatt
 bedröfvad hjelte.
 Som vågor välte
 än sorg, än harm
 uti hans barm,
 och tempelbranden
 rök än från stranden.

 "Du tempelrök,
 flyg högt och sök,
 sök opp Valhalla
 och nederkalla
 den Hvites hämnd,
 åt mig bestämd!
 Flyg dit och sqvallra,
 så hvalfven skallra,
 om tempellund,
 förbränd till grund;
 om träbelätet,
 som föll från sätet
 och brände ned
 som annan ved;
 om lunden sedan,
 fridlyst allt sedan
 svärd bands vid länd -
 nu är han bränd,
 fick ej den heder
 att ruttna neder! -
 Det der, med mer,
 som hvar man ser,
 glöm ej att föra
 till Balders öra,
 du töckenbud
 till töcknig gud!

 Helt visst besjungen
 blir milde kungen,
 som bannlyst mig,
 ej just från sig,
 men från sitt rike.
 Välan, vi vike
 till riken blå,
 der vågor gå.
 Du får ej hvila,
 du måste ila,
 Ellida, ut
 till verldens slut.
 Du måste vagga
 i saltad fragga,
 min drake gul:
 en droppe blod
 ej heller skadar,
 ehvar du vadar.
 I stormens sus
 är du mitt hus;
 det andra brände
 gud Balders frände.
 Du är min Nord,
 min fosterjord;
 ifrån den andra
 jag måste vandra.
 Du är min brud
 i becksvart skrud;
 ty på den hvita
 var ej att lita. -

 Du fria haf,
 du vet ej af
 kung, som förtrycker
 med herskarnycker.
 Din kung är den
 bland frie män,
 som aldrig skälfver,
 hur högt du hvälfver
 i retad harm
 hvitskummig barm.
 De blåa fälten
 förnöja hjelten.
 Hans kölar gå
 som plog derpå,
 och blodregn dugga
 i ekens skugga,
 men stålblankt är
 utsädet der.
 De fälten bära
 sin skörd af ära,
 sin skörd af guld.
 Blif du mig huld,
 du vilda bölja!
 Dig vill jag följa.
 Min faders hög
 står still och trög,
 och vågor döna
 omkring den gröna.
 Min skall bli blå,
 med hafsskum på,
 skall ständigt simma
 i storm och dimma
 och dra allt fler
 i djupet ner. -
 Du blef mig gifvet
 till hem i lifvet,
 du blir min graf,
 du fria haf!"

 Så qvad den vilde.
 Med sorg sig skilde
 hans trogna stäf
 från välkänd säf.
 Han vaggar sakta
 bland skär, som vakta
 ännu i Nord
 den grunda fjord.
 Men hämnden vakar:
 med tio drakar
 kung Helge sam
 i sundet fram.
 Då ropte alla:
 "Nu kung vill falla.
 Ett slag han ger;
 ej trifves mer
 Valhallasonen
 inunder månen,
 vill ofvanom,
 hvarfrån han kom;
 den gudabloden
 vill hem till Oden."

 Knappt var det sagdt,
 förr'n osedd makt
 vid köln sig hakar
 på Helges drakar.
 Allt mer och mer
 de dragas ner
 till Ranas döda,
 och sjelf med möda
 kung Helge sam
 från halfdränkt stam. -

 Men Björn den glade
 log högt och sade:
 "Du Asablod,
 den list var god.
 Mig ingen sporrat,
 jag skeppen borrat
 förliden natt,
 ett lofligt spratt!
 Jag hoppas, Rana
 af gammal vana
 dem håller qvar
 men skada var,
 att icke drotten
 gick med till botten."

 I vredesmod
 kung Helge stod,
 knapt frälst ur vågen.
 Han spände bågen,
 stålgjuten, rund,
 mot klippig grund.
 Han sjelf ej kände,
 hur hårdt han spände,
 tills med en klang
 stålbågen sprang.

 Men Frithiof väger
 sin lans och säger:
 "En dödsörn bär
 jag bunden här.
 Om ut den flöge,
 då låge höge
 kungsniding fäld
 för våld och väld.
 Men frukta icke,
 min lans ej dricke
 den feges blod!
 Han är för god
 för de bedrifter.
 På runogrifter
 han ristas må,
 men icke på
 de nidingsstänger,
 der ditt namn hänger. -
 Ditt mandomsrön
 försjönk i sjön.
 Till lands ej heller
 det mycket gäller.
 Rost bryter stål,
 ej du; ett mål
 mer högt än detta
 vill jag mig sätta.
 Gif akt, hur vidt
 det går från ditt!" -

 Då tar han furen,
 till åra skuren,
 en mastfur fäld
 i Gudbrands däld.
 Han tar dess make
 och ror sin drake.
 Han ror med kraft:
 som rörpils skaft,
 som kallbräckt klinga,
 de åror springa. -

 Nu sol går opp
 bak fjällens topp,
 och vinden ljuder
 från land och bjuder
 hvar våg till dans
 i morgonglans.
 På böljans toppar
 Ellida hoppar
 i fröjd åstad;
 men Frithiof qvad:

 "Heimskringlas panna,
 du höga Nord!
 Jag får ej stanna
 uppå din jord.
 Från dig att stamma
 jag yfs med skäl
 Nu, hjelteamma,
 farväl, farväl!

 Farväl, du höga
 Valhallastol,
 du nattens öga,
 midsommarsol!
 Du klara himmel,
 lik hjeltens själ,
 du stjernevimmel,
 farväl, farväl!

 Farväl, I fjällar,
 der äran bor!
 I runohällar
 för väldig Thor!
 I blåa sjöar,
 jag känt så väl,
 I skär och öar,
 farväl, farväl!

 Farväl, I högar
 vid bölja blå,
 dem linden snögar
 sitt blomdoft på;
 men Saga dömmer
 med rättvis själ
 hvad jorden gömmer
 farväl, farväl!

 Farväl, I lunder,
 I gröna hus,
 jag lekt inunder
 vid backens sus!
 I barndomsvänner,
 som ment mig väl,
 jag än er känner
 farväl, farväl!

 Min kärlek gäckad,
 min gård är bränd,
 min ära fläckad,
 i landsflykt sänd!
 Från jord vi vädje
 till hafvet väl,
 men lifvets glädje,
 farväl, farväl!"</blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Naturlyrikk og romantikk]]
[[Kategori:Esaias Tegnér]]

Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga) - Revisjonshistorikk

JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:10

Jesper: Frithiof går i landsflykt (Frithiofs saga)