JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:14

2013-12-23T18:14:47Z

Jesper: Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)

2013-01-13T09:58:08Z

Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)]] !!
|-
|}

<center><big>'''[[Frithiofs saga]]'''</big> af Esaias Tegnér (1782-1846)

<big>'''Frithiof hos Angantyr'''</big></center>

<blockquote>Nu är att säga, huru
 jarl Angantyr satt än
 uti sin sal af furu
 och drack med sina män.
 Han var så glad i hågen,
 såg ut åt blånad ban,
 der solen sjönk i vågen
 allt som en gyllne svan.

 Vid fönstret gamle Halvar
 stod utanför på vakt.
 Han vaktade med allvar,
 gaf ock på mjödet akt.
 En sed den gamle hade:
 han jämt i botten drack,
 och intet ord han sade,
 blott hornet in han stack.

 Nu slängde han det vida
 i salen in och qvad:
 "Skepp ser jag böljan rida,
 den färden är ej glad.
 Män ser jag döden nära;
 nu lägga de i land,
 och tvenne jättar bära
 de bleknade på strand." -

 Utöfver böljans spegel
 från salen jarl såg ned.
 "Det är Ellidas segel
 och Frithiof, tror jag, med.
 På gången och på pannan
 käns Thorstens son igen.
 Så blickar ingen annan
 i Nordens land som den."

 Från dryckesbord helt modig
 sprang Atle viking då,
 svartskäggig berserk, blodig
 och grym att se uppå.
 "Nu", skrek han, "vill jag pröfva,
 hvad ryktet ment dermed,
 att Frithiof svärd kan döfva
 och aldrig ber om fred."

 Och upp med honom sprungo
 hans bistra kämpar tolf,
 på förhand luften stungo
 och svängde svärd och kolf.
 De stormade mot stranden,
 der tröttadt drakskepp stod,
 och Frithiof satt å sanden
 och talte kraft och mod.

 "Lätt kunde jag dig fålla",
 skrek Atle med stort gny,
 "vill i ditt val dock ställa
 att kämpa eller fly.
 Men blott om fred du beder,
 fastän en kämpe hård,
 jag som en vän dig leder
 allt upp till jarlens gård."

 "Väl är jag trött af färden",
 genmälte Frithiof vred,
 "dock må vi pröfva svärden,
 förr än jag tigger fred."
 Då såg man stålen ljunga
 i solbrun kämpehand,
 på Angurvadels tunga
 hvar runa stod i brand.

 Nu skiftas svärdshugg dryga,
 och dråpslag hagla nu,
 och bägges sköldar flyga
 på samma gång i tu.
 De kämpar utan tadel
 stå dock i kretsen fast.
 Men skarpt bet Angurvadel,
 och Atles klinga brast.

 "Mot svärdlös man jag svänger",
 sad' Frithiof, "ej mitt svärd,
 men lyster det dig länger,
 vi pröfva annan färd."
 Likt vågor då om hösten
 de bägge storma an,
 och stålbeklädda brösten
 slå tätt emot hvarann.

 De brottades som björnar
 uppå sitt fjäll af snö,
 de spände hop som örnar
 utöfver vredgad sjö.
 Rotfästad klippa hölle
 väl knappast ut att stå,
 och lummig jernek fölle
 för mindre tag än så.

 Från pannan svetten lackar,
 och bröstet häfves kallt,
 och buskar, sten och backar
 uppsparkas öfverallt.
 Med bäfvan slutet bida
 stålklädde män å strand;
 det brottandet var vida
 berömdt i Nordens land.

 Till slut dock Frithiof fälde
 sin fiende till jord,
 han knät mot bröstet stälde
 och talte vredens ord:
 "Blott jag mitt svärd nu hade,
 du svarte berserksskägg,
 jag genom lifvet lade
 på dig den hvassa egg."

 "Det skall ej hinder bringa",
 sad' Atle, stolt i håg.
 "Gå du och tag din klinga,
 jag ligger som jag låg.
 Den ena som den andra
 skall en gång Valhall se:
 i dag må jag väl vandra,
 i morgon du kanske."

 Ej länge Frithiof dröjde,
 den lek han sluta vill,
 han Angurvadel höjde,
 men Atle låg dock still.
 Det rörde hjeltens sinne,
 sin vrede då han band,
 höll midt i hugget inne
 och tog den fallnes hand.

 Nu Halvar skrek med ifver
 och hof sin hvita staf:
 "För edert slagsmål blifver
 här ingen glädje af.
 På bord stå silfverfaten
 och röka länge se'n,
 för er skull kallnar maten,
 och törsten gör mig men."

 Försonta trädde båda
 nu inom salens dörr,
 der mycket var att skåda,
 som Frithiof ej sett förr.
 Grofhyflad planka kläder
 ej nakna väggar der,
 men dyrbart gyllenläder
 med blommor och med bär.

 Ej midt på golfvet glöder
 den muntra brasans sken,
 men emot vägg sig stöder
 kamin af marmorsten.
 Ej rök i sal sig lade,
 ej sågs der sotad ås,
 glasrutor fönstren hade,
 och dörren hade lås.

 Der sträcka silfverstakar
 ut armarna med ljus,
 men intet stickbloss sprakar
 att lysa kämpens rus.
 Helstekt, med späckad bringa,
 står hjort på bordets rund,
 med guldhof lyft att springa
 och löf i hornens lund.

 Bak kämpens stol en tärna
 står med sin liljehy
 och blickar som en stjerna
 bakom en stormig sky.
 Der flyga lockar bruna,
 der stråla ögon blå,
 och som en ros i runa
 så glöda läppar små.

 Men hög å silfverstolen
 satt jarlen i sin prakt;
 hans hjelm var blank som solen
 och pansart guldbelagdt.
 Med stjernor öfversållad
 var manteln rik och fin,
 och purpurbrämen fållad
 med fläcklös hermelin.

 Tre steg han gick från bordet,
 bjöd handen åt sin gäst
 och vänligt tog till ordet:
 "Kom hit och sitt mig näst!
 Rätt månget horn jag tömde
 med Thorsten Vikingsson
 hans son, den vidtberömde,
 ej sitte fjärran från."

 Då sågs han bägarn råga
 med vin från Sikelö;
 det gnistrade som låga,
 det skummade som sjö:
 "Välkommen gäst här inne,
 du son utaf min vän!
 Jag dricker Thorstens minne,
 jag sjelf och mina män."

 En skald från Morvens kullar
 då pröfvar harpans gång.
 I velska toner rullar
 hans dystra hjeltesång.
 Men i norräna tunga
 en ann på fädrens vis
 hörs Thorstens bragder sjunga,
 och han tog sångens pris.

 Nu mycket jarlen sporde
 om fränderna i Nord,
 och Frithiof redo gjorde
 för allt med vittra ord.
 Ej någon kunde klaga
 på väld uti hans dom,
 han talte lugnt som Saga
 i minnets helgedom.

 När han dernäst berättar
 hvad han på djupet såg,
 om Helges troll och jättar,
 besegrade på våg,
 då glädas kämpar alla,
 då småler Angantyr,
 och höga bifall skalla
 till hjeltens äfventyr.

 Men när han talar åter
 om älskad Ingeborg,
 hur ömt den sköna gråter,
 hur ädel i sin sorg,
 då suckar mången tärna
 med kinderna i brand.
 Ack, hur hon tryckte gerna
 den trogne älskarns hand!

 Sitt ärende framförde
 den ungersven till slut,
 och jarlen tåligt hörde,
 till dess han talat ut.
 "Skattskyldig var jag icke,
 mitt folk är fritt som jag:
 kung Beles skål vi dricke,
 men lyda ej hans lag.

 Hans söner ej jag känner,
 men fordra de en gärd,
 väl, som det höfves männer,
 de kräfve den med svärd!
 Vi möta dem på stranden -
 dock var din far mig kär." -
 Då vinkar han med handen
 sin dotter, som satt när.

 Då sprang den blomstervidja
 från stol med gyllne karm;
 hon var så smal om midja,
 hon var så rund om barm.
 I gropen uppå kinden
 satt Astrild, liten skalk,
 lik fjäriln, förd af vinden
 allt i en rosenkalk.

 Hon sprang till jungfruburen
 och kom tillbaka med
 grönvirkad pung, der djuren
 gå under höga träd
 och silfvermånen skiner
 på sjö af segel full;
 dess lås är af rubiner
 och tofsarna af gull.

 Hon lade den i handen
 uppå sin fader huld;
 han fylde den till randen
 med fjärran myntadt guld.
 "Der är min välkomstgåfva,
 gör med den hvad du vill,
 men nu skall Frithiof lofva
 bli här i vinter still.

 Mod gagnar allestädes,
 men nu är stormens tid,
 och Hejd och Ham, jag rädes,
 ha åter qvicknat vid.
 Ej alltid gör Ellida
 så lyckligt språng som sist,
 och många hvalar rida
 sin våg, fast en vi mist." -

 Så skämtades i salen
 och dracks till dager ljus,
 men gyllne vinpokalen
 gaf glädje blott, ej rus.
 Fullbräddad skål vardt egnad
 åt Angantyr till slut,
 och så i god välfägnad
 satt Frithiof vintern ut.</blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Naturlyrikk og romantikk]]
[[Kategori:Esaias Tegnér]]

Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga) - Revisjonshistorikk

JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:14

Jesper: Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)