Linje 47:

Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult, såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som kunde sjunga mässa öfver henne. Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga, som heter Nedre näset. Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden sådant. Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret. De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan mat. Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i fatburen. Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma sig henne. När hon till sist lagat sä mycket mat, hon ville, bar hon den in i stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen. Då sade de nyss anlända männen till bonden: »Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder ogästvänlighet kostat eder väl mycket.» »Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan välfägnad, som I behöfven.» Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort mot dörren och försvann. Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de ingen skada däraf. De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem. Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt sig, fann man det rådligast — hvar de färdades fram — att gifva dem den förplägning, de åstundade. Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.

Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult, såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som kunde sjunga mässa öfver henne. Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga, som heter Nedre näset. Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden sådant. Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret. De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan mat. Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i fatburen. Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma sig henne. När hon till sist lagat sä mycket mat, hon ville, bar hon den in i stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen. Då sade de nyss anlända männen till bonden: »Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder ogästvänlighet kostat eder väl mycket.» »Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan välfägnad, som I behöfven.» Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort mot dörren och försvann. Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de ingen skada däraf. De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem. Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt sig, fann man det rådligast — hvar de färdades fram — att gifva dem den förplägning, de åstundade. Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.

−

Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon satt kvar vid elden. Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore svarade, att det var en Urdmåne<ref>Olycksbådande tecken; Urd var en afödets gudinnor.</ref>, och efter den skulle människodöd följa. Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.

+

Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon satt kvar vid elden. Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore svarade, att det var en Urdmåne<ref>Olycksbådande tecken; Urd var en af ödets gudinnor.</ref>, och efter den skulle människodöd följa. Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.

Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man trodde honom vara förhäxad. Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf. Sådan var han någon tid. Men när två veckor gått af vintern, gick han en kväll efter hemkomsten strax bort till sin säng och lade sig. Nästa morgon fann man honom död, och han begrofs invid kyrkan. Kort därefter började det spöka starkt.

Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man trodde honom vara förhäxad. Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf. Sådan var han någon tid. Men när två veckor gått af vintern, gick han en kväll efter hemkomsten strax bort till sin säng och lade sig. Nästa morgon fann man honom död, och han begrofs invid kyrkan. Kort därefter började det spöka starkt.

Gengångare - Revisjonshistorikk

Jesper på 3. nov. 2013 kl. 14:41

Jesper: Gengangere