Carsten: Hönsgummans visa

2017-07-23T07:31:41Z

Hönsgummans visa

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Hönsgummans visa]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''105. Hönsgummans visa'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Hanar å hönor å kycklingar små,
::Spring glättuga nu,
::Qvad mina pullor å tuppar, hå, hå,
::Sjung kuckuliku!
::Lät si, hvar en hoppar
::Ikring sina koppar
::Å näbbana doppar.
::Jag orkar illa gå,
::Sitter gammal å grå,
::Men qväder ändå.

::2. Fyra tjog år, å så nitton dertill,
::Ä min ålder i dag.
::Folcke må tro mäg sä mycke di will,
::Men aldrig vet jag,
::Min hog vari bätter
::Förnögder å lätter,
::Båd dagar och nätter,
::Än han ha varit nu
::På sex år eller sju
::För nån herre å fru.

::
::3. Fem stora herrskap på herrgålen var,
::Allt efter hvar ann,
::Mins jag så väl, som de varit i går;
::Och derföre kan
::Min åldriga tunga
::Om herrskapet sjunga,
::Bå gamla å unga;
::Den, som ha vari mä,
::Må ju veta hur dä ä,
::Var man säker på dä.

::4. Årsgammal var jag, då fröken for bort,
::Då hörd jag di sa
::Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt,
::Dä va som dä va;
::Men bort vill hon resa
::Te den, som kan läsa
::Bakfram i katkesa;
::Lika hva di sa,
::Nog ha fröken vari bra;
::Men di narra’na sta.

::5. Sen var en herre på gålen, jag mins.
::Han va väldug med art;
::Yppare husbonde näppliga fins,
::Men han dödde så snart;
::Å frun, som vardt enka,
::Fick sörja och tänka,
::Hvad hon skulle skänka
::Te dem, som mä magt
::Uppå gålen hade akt
::Och om egorna vakt.

::6. Bästa, som frun i sitt hus hade qvar,
::Var en endaste son,
::Fyra års herre, som miste sin far;
::Men mins, han va mån
::Om åkrar å ängar
::Å flitiga drängar,
::Om egor å pengar.
::Han föga var stor,
::När han fölgde sin mor
::Å kring egona for.

::7. Grannsämja, hemfred å styr på sitt hus
::Hölt han som en kar.
::Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
::En fröken så rar,
::Så from å gudfruktig,
::Så sedig å tuktig,
::I hushållet dugtig,
::Att af detta par
::Är åminnelse qvar
::Alla verldenes dar.

::8. Arfvingar fingo den herre å fru,
::Jag mins inte grannt;
::Som jag kan tycka så voro de sju.
::Jo, jo, dä va sannt;
::Ty fyra, de siste
::Små herrar, jag visste,
::Att herrskape miste;
::Den äldsta va qvar
::Å så fröknar et par,
::Med moder å far.

::9. Herrskape sjelfva, de lefde så kort,
::Jag mins hur vi grät,
::När som vår nådiga fru dödde bort.
::Den sorgen var het
::Å svår för oss alla
::Som bittraste galla.
::Vi gick här å valla
::Bå nätter å dar,
::Å den ömmaste var
::Vår bedröfvade far.

::10. Fyra, så när som ett fjerendels år,
::Han lefde derpå:
::Men famikatten! när han stog på bår,
::Hur di glunkade då.
::Di sa: vi få värre
::Bå större och smärre;
::Vi miste en herre,
::Som ville å fick
::Hålla ordning å skick.
::Gissa på hur ä gick.

::11. Sonen tog hushälle först uti akt,
::Men sen for han ut,
::Reste med junkrar a drängar på jagt,
::Hade kulor å krut.
::Men trolla dä krute,
::Di hölts mä der ute!
::Dä vålde på slute
::Att räfvana log
::Åt dä skotte, som tog,
::Då vår husbonde dog.

::12. Endaste systern va frommer å go,
::Som ärfde sin bror;
::Att hennes herre på lofven a tro,
::Som han henne svor,
::Fick styra å stella,
::Så de blefvo sälla,
::Som hade vari snälla.
::Å sen ha dä gått
::Bå mä stort å mä smått
::Såsom han ha förmått.

::13. Nog va dä mer än hälft anna tjog år,
::Då herrskape här
::Rådande voro på herrgålen vår,
::Med mycke besvär.
::Nu ä di döda
::Från omsorg å möda;
::Vår ögon ä röda,
::Ty jemmer å gråt
::Va vår dagliga låt
::Hela tiden bort åt.

::14. Men huru väl ha den Högste försett
::Vår herrgål igen?
::Mä både herre å fru han ha gett,
::Så jag aldrig vet än,
::Sen jag börja lära
::Ta maten å bära
::Te pullorna kära,
::Dä låti så väl
::För bå' junker å häl,
::Bå' te kropp å te själ.

::15. Herrskape läser å sjunger å ber,
::Dä märker väl jag;
::Unge små herrarna lära ju mer
::Hvar endaste dag.
::Aldri ska höras
::Nån orätt få gjöras,
::El' någon ska töras
::Te peka säg fram,
::Å biu te nogon skam,
::Munser ell madam.

::16. Herre Gud, signa di dygdiga två,
::För all ordning å tukt!
::Himlen bevare de plantorna små,
::Deras härliga frukt!
::Så den må bli mogen,
::Te dygd redebogen,
::Rättrådig å trogen!
::Ty då bli dä gott,
::Te få del i den lott,
::Som jag ha nu fått.

::17. Solen å månan å stjernorna ge
::Sin härliga glänts,
::Djuren på markene nöje bete
::Med lek uti dants.
::Hela jolen hoppar,
::Å mustiga droppar
::Gör lustiga kroppar.
::Flicka, qvick å ung,
::Kan du bättre, så siung;
::Jag ä gammal å tung.

::
::'''Fortsättning.'''

::1. Aldrig jag tänkte få lefva den dag,
::Då så skulle gå.
::Knappt någon aktade ordning och lag,
::Hvar en ville rå.
::Å gårdsvenner dyra,
::I tvedrägt och yra,
::Ble styfva att styra.
::Sjelf Herren, god och mild,
::Må ställa hur han vill;
::Det dock illa gick till!

::2. Ledsen, då husbond' gaf all ting god dag,
::Det mins fuller jag;
::Sade: »så följ då hvar en sitt behag,
::Hur det tager lag.»
::Men huru de maka,
::Gafs styret tillbaka
::At husbonden att vaka.
::Å hade nog gått bra,
::Om dä gått som han sa;
::Men dä gick som dä va.

::3. Aldrig jag glömmer en tisdag om qväll,
::Hur illa bar tell:
::Ruggoter satt hvar en tupp på sitt gjäll
::Och mådde ej väl.
::Jag sade: »vassmänte!
::Någ ondt vi oss vänte,
::Det slår inte slänte.»
::Jo menna, hvad det drog:
::Ack, vår husbonde dog,
::Å det var ju allt nog.

::4. Borta var den, som tog gården om hand
::I främmande land.
::Tårar här flöto, med hjertsuckar bland,
::På land å i strand.
::Ack! allt lik en öken;
::Vi ryste för höken,
::När fru mor å fröken,
::Ja, hela gårdens ros
::Frå oss reste sin kos.
::Sorg och saknad derhos!

::5. Trohet å sämja fanns knappt mer igen,
::Ty agget det brann.
::Dräng emot fogde å fogde mot den,
::Hvar man emot man.
::De betos å trätte,
::Sig inbördes frätte,
::Hvar andra ej sätte.
::Den, som då tömmen fick,
::Körde på utan skick,
::Hej! så långt, som dä gick.

::6. Hem kom herren (å säll vare han!),
::Han gården tar an;
::Ställer i ordning oredan, han fann,
::Det bästa han kan.
::Folket sig brydde,
::Allt illa uttydde,
::De honom ej lydde,
::Ty alla ville rå.
::Men ack! gissa bara på,
::Huru kunde det gå?

::7. Trollen i bergen de sågo derpå,
::De logo i mjugg,
::Blåste på elden, livar en i sin vrå,
::Å vakte för glugg.
::Å än deltes pengar,
::Än ovett å slängar
::Bland herrgålens drängar.
::Den striden håldes fast
::Om ett husbondekast.
::Men si! kedjan hon brast.

::8. Högt talte husbond till folket en dag:
::»Är slikt lyda lag?
::En ska bli rådande, I eller jag.»
::Det tog ock ett tag — —
::Ty för detta öga
::Straxt föllo till föga
::Båd låga och höga.
::De krupo i en vrå,
::Gjorde ed deruppä
::Att nu herren ska rå.

::9. Allt går nu skickligt, som höfves det gå,
::Var man säker derpå!
::Sysslorna drift å nytt lif börja få,
::Så bland stora å små.
::Kom, se man hur sämja
::Kan pullorna främja,
::Å ofällen tämja.
::Se, hur roffogeln flyr,
::Så fort som dagen gryr;
::Ty en husbonde styr.

::10. Alla gärdsegor han noga kringfar,
::I sigte dem tar;
::Å för ofredande, nätter å dar,
::Han ställer försvar.
::Se! hur han sträfvar,
::Med svenska mannanäfvar,
::De örnar å räfvar,
::At drifva härifrå,
::Som torde lura på
::Mina kycklingar slå.

::11. Knappt maken herre, att dygder ha fått,
::Om gården har rådt,
::Hyllar ej mer det, som stort är, än smått;
::Men alla gör godt.
::Den armod vill öda,
::Å hungeren döda,
::Som far ger han föda.
::Han gifver mig ock stat,
::Så att hönsen få mat;
::Si! så väl vill han hat.

::12. Signe den högste, som magtena har,
::Vår husbond' å far!
::Göre dess lefnad lycksalig å klar,
::Mång tusen tjog dar!
::Dess syster å moder
::Samt frua så goder
::Få ock ärestoder!
::Nu har jag lefvat nog — —

::''Tänk! att dödsklockan slog''
::''Å vår hönsgumma dog.''

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Hönsgummans visa - Revisjonshistorikk

Carsten: Hönsgummans visa