Linje 81:

Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest saknade, till uttryck: familjekärlek och skonsamhet mot släkten, frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda — de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig att mera umgås med pännan än med svärdet.

Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest saknade, till uttryck: familjekärlek och skonsamhet mot släkten, frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda — de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig att mera umgås med pännan än med svärdet.

−

Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och historia, varom såväl hans Edda (1) som hans Konungasagor bära vittne. Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.

+

Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och historia, varom såväl hans Edda<ref>Snorres Edda är en handbok för skalder. Dess första och största avdelning utgöres av en systematisk framställning av den gamla gudaläran. Kännedomen om denna var för skalderna nödvändig, emedan det poetiska bildspråket — även i kristen tid — till stor del var hämtat därifrån.</ref> som hans Konungasagor bära vittne. Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.

Linje 122:

Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla skrift, som plägar gå under namnet ''Ágrip af Nóregs konungasǫgum''. Denna utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra sagoredaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.

Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla skrift, som plägar gå under namnet ''Ágrip af Nóregs konungasǫgum''. Denna utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra sagoredaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.

−

Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare, är den s. k. ''Morkinskinna''(2). Denna skrift börjar med skildringen av Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt, och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer, samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres verk.

+

Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare, är den s. k. ''Morkinskinna''<ref>Namnet har givits av den gamle norske historikern Torfæus och syftar på det dåliga skick, i vilket handskriftens pergament befinner sig (isl. ''morkinn'', murken).</ref>. Denna skrift börjar med skildringen av Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt, och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer, samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres verk.

−

En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av Torfæus givna namnet ''Fagrskinna'' (3). Detta arbete skildrar liksom Ágrip de norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år 1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av personkaraktäristik.

+

En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av Torfæus givna namnet ''Fagrskinna''<ref>Detta namn har Torfæus givit boken på grund av det vackra band, i vilket hans handskrift av densamma var inbunden. Skriftens egentliga titel är ''Nóregs konunga tal''.</ref>. Detta arbete skildrar liksom Ágrip de norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år 1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av personkaraktäristik.

Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing, är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.

Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing, är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.

Linje 189:

'''Anmärkningar:'''

'''Anmärkningar:'''

−

1. Snorres Edda är en handbok för skalder. Dess första och största avdelning utgöres av en systematisk framställning av den gamla gudaläran. Kännedomen om denna var för skalderna nödvändig, emedan det poetiska bildspråket — även i kristen tid — till stor del var hämtat därifrån.

+

<references/>

−

2. Namnet har givits av den gamle norske historikern Torfæus och syftar på det dåliga skick, i vilket handskriftens pergament befinner sig (isl. ''morkinn'', murken).

−

3. Detta namn har Torfæus givit boken på grund av det vackra band, i vilket hans handskrift av densamma var inbunden. Skriftens egentliga titel är ''Nóregs konunga tal''.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Indledning (Norges konungasagor) - Revisjonshistorikk

Lars: fotnoter til

Jesper: Indledning (Norges konungasagor)