Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge - Revisjonshistorikk

Carsten på 28. feb. 2023 kl. 16:06

2023-02-28T16:06:31Z

Carsten på 18. feb. 2023 kl. 11:20

2023-02-18T11:20:42Z

Carsten på 10. okt. 2021 kl. 10:46

2021-10-10T10:46:25Z

Jesper på 10. mai 2021 kl. 17:57

2021-05-10T17:57:21Z

Jesper på 10. mai 2021 kl. 17:56

2021-05-10T17:56:17Z

Jesper på 10. mai 2021 kl. 17:52

2021-05-10T17:52:16Z

Vis endringer

Carsten: Pehr Fjellström: Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge

2021-05-05T09:38:39Z

Pehr Fjellström: Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge

Vis endringer

@@ Linje 9: / Linje 9: @@
 [[File:Stories_of_persons_and_places_in_Europe_(1887)_(14803593523).jpg|thumb|450px|<center>Bjørnejagt<br>E. L. Benedict, 1887.</center>]]
 <center>
-<br>'''Pehr Fjellström'''
+<br>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Pehr Fjellström'''
 <br><br><big><big>'''Kort Berättelse om <br>Lapparnas Björna-fänge'''</big></big><br>'''Samt Deras der wid brukade widskeppelser'''

@@ Linje 87: / Linje 87: @@
 Sedan befaller han sin hustru, at fatta sig om lifvet. Sedan hon det giordt, går han på två fötter, bärandes henne ut ur hide; hon befaller då sin yngsta broder skiuta honom, hvilket ock skiedde. Den omtalte hustrun sätter sig nu et stycke der ifrån, öfvertäcker sit ansikte, såsom den der ej hade hjerta at se, det björn blef skuten, och skulle nu flås: skyttar doch med ena ögat der på. Här af skal sedan den seden vara kommen at intet qvinfolk får se björnen eller björnkarlarna, utan allenast med förtäkt ansikte, och genom en mässings ring; Hvar om nedanföre berättas skal.
-Sedan nu de 3 bröderne hade fält Björnen, samt alt köttet var lagt i kittelen at kokas, Kommer Sonen, för hvilken de 3 bröder berätta, at de skutit et underligit djur, som haft ett stycke mässing i pannan. Denne säger, at det är hans fader, som med en sådan mässing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björn med dem. När de ständigt der til neka, hotar sonen dem, om de ej ville gifva honom lott, skulle han väcka up sin fader, tager så ett spö, med hvilket han slår på huden, säj andes, min fader stat up! min fader stat up! deraf begynner köttet i kättelen så häftigt kokas, at det syntes såsom ville det springa up, hvaraf de nödsakades at gifva honom lika lott med sig. Här af lärer den seden vara kommen; om så skier som ''Schefferus'' berättar. ''När björn är fäld, draga de honom straxt utur sit läger och slå honom med ris eller mjuka spö: der af ordspråket: slå björn med ris'': Af den i björns panna fundna mässing skal dock det haft sit ursprung, at så väl björnkarlarna sielfva, som alt redskap, som vid björnfänge brukas, måste med mässing käd och ringar beprydas.
+Sedan nu de 3 bröderne hade fält Björnen, samt alt köttet var lagt i kittelen at kokas, Kommer Sonen, för hvilken de 3 bröder berätta, at de skutit et underligit djur, som haft ett stycke mässing i pannan. Denne säger, at det är hans fader, som med en sådan mässing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björn med dem. När de ständigt der til neka, hotar sonen dem, om de ej ville gifva honom lott, skulle han väcka up sin fader, tager så ett spö, med hvilket han slår på huden, säjandes, min fader stat up! min fader stat up! deraf begynner köttet i kättelen så häftigt kokas, at det syntes såsom ville det springa up, hvaraf de nödsakades at gifva honom lika lott med sig. Här af lärer den seden vara kommen; om så skier som ''Schefferus'' berättar. ''När björn är fäld, draga de honom straxt utur sit läger och slå honom med ris eller mjuka spö: der af ordspråket: slå björn med ris'': Af den i björns panna fundna mässing skal dock det haft sit ursprung, at så väl björnkarlarna sielfva, som alt redskap, som vid björnfänge brukas, måste med mässing käd och ringar beprydas.
 Hvad nu sielfva de brukade ''ceremonier'' vidkommer, så säjes at den ofta nämde qvinnan blifvit af björnen sielfvan derom undervister, hvilka hon sedan föreskrifvit sina bröder, såsom nödvändige, om de annars et sådant grymt djur skulle kunna öfvervinna: hafva altså Lapparne af gammal ''tradition'' alt af sina förfäder fått, och derföre så mycket angelägnare varit til at bibehålla och utöfva sådana af Björnen sielf anbefalte seder, som de trodt, at de utom dess, icke allenast intet kunnat blifva honom öfvermäktige, utan ock vid efterlåtande af den vedertagna sed, snarare af honom öfvervinnas och skadas.

@@ Linje 105: / Linje 105: @@
 Sedan nu björnen under sång är flådd, hugges och skäres väl köttet ifrån benen, dock at hvarken något ben blifver bräkt, eller någon ådra eller sena, efter deras begrepp blir af skuren. Alt kjöttet kokas på en gång, om kättelen eljest är så stor at han alt rymmer, i annor händelse blir ej mera af Björnen flådt, än kättelen rymmer, och när det är kokat, fortfares med flåningen. Det första som blir kokat är bloden, som blir utöst, så snart så stor öppning af björnen är giord, at den kan uttagas, hvar i lägges något ister, och när den är kokad, straxt upätes, förr än något annat kött blir kokat. Hufvudet blir oflådt, strupen med alla inälfvor hänga oafskurna fast vid hufvudet, tils alt det öfrige är kokadt. När hufvudet flås skäres det tunna och hårlösa skinnet fram på björnens näsa bort, och den som flår hufvudet binder det skinnet på sit ansikte. Sedan lyftas hufvudet med alla inälfvor, som ''taliter qualiter'' äro rensade upp i kättelen at kokas, men hänga doch ännu oafskurna fast vid hufvudet.
-''Schefferus'' skriver: ''Medan björnköttet kas, sittja de på båda sidor om elden alla i sin ordning, så at den ena icke får träda i den andras rum: främst sitter den som ringade björnen, dernäst den som slog på trumman, näst honom som först skiöt björnen, och sedan på den vänstra sidan, vedhuggaren och vatubäraren''. Om sålunda fordom och i Torneå Lapmark tilgåt, kan man hvarken neka eller bejaka, så vida man i de senare tider och södre Lapmarker ej kunnat der om någon kunskap och underrättelse erhålla.
+''Schefferus'' skriver: ''Medan björnköttet kokas, sittja de på båda sidor om elden alla i sin ordning, så at den ena icke får träda i den andras rum: främst sitter den som ringade björnen, dernäst den som slog på trumman, näst honom som först skiöt björnen, och sedan på den vänstra sidan, vedhuggaren och vatubäraren''. Om sålunda fordom och i Torneå Lapmark tilgåt, kan man hvarken neka eller bejaka, så vida man i de senare tider och södre Lapmarker ej kunnat der om någon kunskap och underrättelse erhålla.
 Under det at björnköttet kokas, måste noga aktas, at ej kättelen skal kokas så hårt, at något spad kommer i elden, hvilket räknas för olyckligit. Doch är ej tillåtet, at städja den kokande kättelen med vatn eller eldens afförande, utan den som är hufvudman, affärdar strax någon til den koja, hvar qvinfolken hålla til, at efterfråga om de något oanständigt och vid sådant högtideligit tilfälle otjänlig syssla förehafva, som förmenes förorsakat kättelen at koka för hårt; finnes der til hos qvinfolken ej någon skälig orsak, begynner ofvannämde hufvudman en besynnerlig och i sådan omständighet tjenlig och brukelig sång, hvar af den brusande kättelen måste sig sakta och koka lagom.

@@ Linje 31: / Linje 31: @@
 Det är til märkandes, at ingen fält någon Björn-hona, som haft ungar qvar i lifvet; ty så snart hon får kunskap af folk, kastar hon sitt alster af sig, antingen det är af större eller mindre växt, samt äter det sielf up. Men har nog ynglat för än hon af folk ärtappas, så blifva ungarna qvar i hide, om de än vore nyfödde och ännu ej fått ögon.
-Ibland Lapparne är en i almänhet veder-  tagen lag, at på hvilkens skatteland björnen blifver fäld, den får ock sin lott i den samma, antingen han varit med eller ej; har han sielf varit med, tar han först såsom landägare, i Björnen sin särskilte lott, och sedan lika lott med de andra, som varit hans medföljare och kamerader.
+Ibland Lapparne är en i almänhet vedertagen lag, at på hvilkens skatteland björnen blifver fäld, den får ock sin lott i den samma, antingen han varit med eller ej; har han sielf varit med, tar han först såsom landägare, i Björnen sin särskilte lott, och sedan lika lott med de andra, som varit hans medföljare och kamerader.
 Här tils och vid Björnens fällande, kunna inga ''ceremonier'' brukas; emedan hvar och en då är föranlåten at skicka sig efter som tilfället och omständigheterna det medgifvit. ''Schefferus'' i sin ''Lapponia'', pag. 231. ''Seq''. som jämväl om Lapparnas björnafänge skrifvit, berättar, ''at den Lappen som ringat Björnen, kallar tilhopa närmaste af släkten och vännerna när Björnen skal fångas, såsom til et stort gästabud, det de låta slå på trumman, at få kunskap om Björnens tilhål: den som ringat Björnen skal gå främst, och hafva en käp i handen, hvar på en mässings ring är bunden, och sedan hvar och en i sin ordning''. Om sådant varit brukligt fordom och i synnerhet i den Lapmark, hvarest ''Comministern Samuel Rehn'' varit, af hvilken ''Schefferus'' fåt det mästa, hvad han om Lapparne skrifvit; det kan man ej vist säja: dock har man om sådant i de sednare tider och de södre Lapmarker ej hört, synes ock, at sådana omständigheter äro mindre gällande; ty om spå trumman skulle gifva tilkänna Björnens tilhål, så kunde det altid skie, och utan at Björnen blefve ringad: at den skal gå främst som ringat Björnen, är dock ej underligit; ty honom förutan veta de andra ej, hvar Björnen skal sökas. Men sedan Björnen är fäld, äro månge och snart otrolige vidskeppelige ting föröfvade. Så stort förakt som de giordt af vargen<ref>Att emellertid äfven om vargen, stalpe, mera välljudande eller åtminstone mera hänsynsfulla namn användes — man trodde sig eljest på något sätt frammana djuret eller att det i hvarje fall lätt kunde bringa ofärd att uttala det rätta namnet ''stalpe'' — anser jag framgår af att jag i Lule lappmark ännu sommaren 1903 hört namnen ''kumpe, vaarakka'' och seipek (den långsvansade). Lindahl och Öhrling (se nästa not) anföra äfven, namnen stakke (sönderrifvaren) och ''kvotsanje'' (springaren). I finskan förekommer jämte namnet ''susi äfven'' hukka (fördärfvaren). Æschill Nordholm (Jämtelands Djur-Fänge, Upps. 1749, sid. 29) omförmäler, att i Jämtland "varg kallas av landtmannen kuse". – H. Samzelius</ref>, den de hållit före fåt kroppen af den onda, men lifvet af allas skapare, så stor ära hafva de ock bevist emot Björnen, såsom et djur, det de hållit för det heligaste, derföre han ock kallas ''passe vaisje, et heligt djur;'' han hafver ock hos Lapparna andra namn, såsom ''Puoldekats'', Bärg tilhörig, ''Puolde'' ''pådnje'', bärggubbe, ''Puoldaja'', Bärgfarfader, Puoldossek, Bärgskorf, ''Puoldtsobbo'', Bärggroda, ''ruemsek, Tarffok'' etc. <ref>''Lindahl o. Öhrling'' i sitt 1780 utgifna ''Lexicon lapponicum'' uppräknas öfven följande namn: ''bire, berdn, admo, attje, vari aija, ruomsek'' och ''ruomsekalles, suokok, kvoptja. G. von Düben'' — till hvars "Om Lappland och Lapparne", Sthlm 1873, sid. 278—284, jag vidare hänvisar den intresserade — angifver äfven följande namn: ''guoftsa, muodda-aija'' (far i skinnpälsen). ''Puoldekats'' eller ''puoldakats'' betyder bärgsbon, ''ruomsek'' mossgubben, suokok tjocken, ''tarfok'' svarten, ''vari-aija'' klokfar, ''passevaitse'' heligt vildt. Guds hund eller "skogsbonden, såsom husbonde öfver alla djur".  –  H. Samzelius </ref>  Som nu Björnen har sina besynnerliga namn, så brukas ock besynnerliga och ifrån Lapparnas allmänna språk, skiljaktige ord, så väl om Björnens alla lemmar, som ock uti det, hvad deras sång, ceremonier och alt äfventyr angår, som de vid hela förrätningen hafva. Man vil här nämna allenast några ord, så väl huru de på rent Lappska och i allmänt tal brukas, samt huru de ombytas, när det talas om Björnen: och sådana ord, ära antingen tagne til läns af andra språk, eller ock om de än äro pura Lapska, hafva de dock sin besynnerliga bemärkelse.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 10. mai 2021 kl. 17:56
Linje 115:		Linje 115:
	Nu återstår huden, som härtils legat på sit ställe med granris öfvertäckt, i hvilken ock mässingsringar, och mässingskäd varit fästade vid hufvudet eller härnan. Intet qvinfolk har henne ännu sedt, få ej heller se, förr än följande ''ceremonie'' henne öfvergåt, nemligen. Sedan huden är spitad på en stake långs efter och med små käppar tvärs öfver, samt med ahlbark bestruken, sättes hon antingen i en snöhop, eller emot någon stubbe eller trä icke långt ifrån kojan. Sedan skal alt qvinfolk binda för sina ögon för än de gå utur kåijan, när de kommit ut gifves dem en båge, eller afhuggna ahlkäppar i handen, hvar med de skola skiuta eller kasta på huden, den de ej se, men blifva allenast underviste, hvart ut de sig vända skola, den som då träffar huden, räknas för den prisvärdaste, och at hennes man der näst skal fälla Björnen: Är hon ogift, som träffar björnskinnet, räknas det henne til des större heder, samt et vist tekn, at hon får en oförskräckt björnkarl til man. Här på tages täcket bort hvar med deras ögon varit ombundna, då de sedan alla genom en mässingsring skola se på huden, och så blir hela denne förrättning slutad. De vid huden fästade ringar tages ej bort, förr än huden blivit torr, somlige låta den ock följa med tils hon bäres at försäljas. ''Schefferus'' har om björnskinnet sålunda: ''den hustrun som först träffat björnskinnet, skal sömma på kläde så många kors af tentrå, efter björnarnas tal, som dräpes, hvilka hon skal hänga på alla de Lappars hals, som varit med at dräpa Björnarna, dessa kors skola Lapparna låta hänga på sina halsar alt in til aftonen på tredje dagen emot solens nedergång. Sammaledes hänga de et sömmat kors på den ren som hafver dragit Björnen, hvilket der blifver hängandes til des han bandet söndersliter''.		Nu återstår huden, som härtils legat på sit ställe med granris öfvertäckt, i hvilken ock mässingsringar, och mässingskäd varit fästade vid hufvudet eller härnan. Intet qvinfolk har henne ännu sedt, få ej heller se, förr än följande ''ceremonie'' henne öfvergåt, nemligen. Sedan huden är spitad på en stake långs efter och med små käppar tvärs öfver, samt med ahlbark bestruken, sättes hon antingen i en snöhop, eller emot någon stubbe eller trä icke långt ifrån kojan. Sedan skal alt qvinfolk binda för sina ögon för än de gå utur kåijan, när de kommit ut gifves dem en båge, eller afhuggna ahlkäppar i handen, hvar med de skola skiuta eller kasta på huden, den de ej se, men blifva allenast underviste, hvart ut de sig vända skola, den som då träffar huden, räknas för den prisvärdaste, och at hennes man der näst skal fälla Björnen: Är hon ogift, som träffar björnskinnet, räknas det henne til des större heder, samt et vist tekn, at hon får en oförskräckt björnkarl til man. Här på tages täcket bort hvar med deras ögon varit ombundna, då de sedan alla genom en mässingsring skola se på huden, och så blir hela denne förrättning slutad. De vid huden fästade ringar tages ej bort, förr än huden blivit torr, somlige låta den ock följa med tils hon bäres at försäljas. ''Schefferus'' har om björnskinnet sålunda: ''den hustrun som först träffat björnskinnet, skal sömma på kläde så många kors af tentrå, efter björnarnas tal, som dräpes, hvilka hon skal hänga på alla de Lappars hals, som varit med at dräpa Björnarna, dessa kors skola Lapparna låta hänga på sina halsar alt in til aftonen på tredje dagen emot solens nedergång. Sammaledes hänga de et sömmat kors på den ren som hafver dragit Björnen, hvilket der blifver hängandes til des han bandet söndersliter''.

−	Til slut bör man ej lämna obemält, at hvad i denna berättelse blifvit anfördt såsom smakande af en hednisk vantro, ej bör anses, som skulle af mig påstås, det hela Lapska ''nationen'' hade der uti någon gemensam del. Fast hälre måste man lämna detta folket den rätt, at sedan de nu mera genom ~~Christen- domens~~ tilväxt blifvit öfvertygade om det oförnuft för hvilket deras förfäder häftat, hafva större delen af deras förr brukade konster aftagit, och hvad än på en eller annan ort torde deraf märkas, skier gemenligen så hos dem som andra, mer af en blott vana och et obetänksamt följande af förfädernas seder, än någon vidskeppelig tanka och mening. Detta är jämväl orsaken, hvarföre så mycken skiljaktighet härutinnan nu mera befinnes, efter orternas skilnad och den uplysning, hvar af den ena hittils hunnit undfå större, den andra mindre mått. Imedlertid är ingen tvifvel, at ju slika mistänkte-åtbördar, som nu antingen blifvit aldeles aflagde och äro blotta härmelser, eller sparsamt brukas under olikhet och oredighet skola komma med tiden i allmän förgätenhet, då den högste der til förlänar nåd, och en Christelig öfverhet ej tröttas vid, at än ytterligare befordra til fulbordan de prisvärdaste anstalter, som under förflutne åren til detta nog länge i mörkret lämnade folkets uplysning, blifvit företagne. I sådan högst efterönskad och lycklig händelse skal på desse orter alt hvad som kallas oförnuft, vidskeppelse och vantro, med andra otrones foster, sjelfmante vika för uppenbarelsen undan, som agnar för vädret.	+	Til slut bör man ej lämna obemält, at hvad i denna berättelse blifvit anfördt såsom smakande af en hednisk vantro, ej bör anses, som skulle af mig påstås, det hela Lapska ''nationen'' hade der uti någon gemensam del. Fast hälre måste man lämna detta folket den rätt, at sedan de nu mera genom Christendomens tilväxt blifvit öfvertygade om det oförnuft för hvilket deras förfäder häftat, hafva större delen af deras förr brukade konster aftagit, och hvad än på en eller annan ort torde deraf märkas, skier gemenligen så hos dem som andra, mer af en blott vana och et obetänksamt följande af förfädernas seder, än någon vidskeppelig tanka och mening. Detta är jämväl orsaken, hvarföre så mycken skiljaktighet härutinnan nu mera befinnes, efter orternas skilnad och den uplysning, hvar af den ena hittils hunnit undfå större, den andra mindre mått. Imedlertid är ingen tvifvel, at ju slika mistänkte-åtbördar, som nu antingen blifvit aldeles aflagde och äro blotta härmelser, eller sparsamt brukas under olikhet och oredighet skola komma med tiden i allmän förgätenhet, då den högste der til förlänar nåd, och en Christelig öfverhet ej tröttas vid, at än ytterligare befordra til fulbordan de prisvärdaste anstalter, som under förflutne åren til detta nog länge i mörkret lämnade folkets uplysning, blifvit företagne. I sådan högst efterönskad och lycklig händelse skal på desse orter alt hvad som kallas oförnuft, vidskeppelse och vantro, med andra otrones foster, sjelfmante vika för uppenbarelsen undan, som agnar för vädret.