Carsten: Riddaren Bryning

2017-05-31T10:32:36Z

Riddaren Bryning

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Riddaren Bryning]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''38. Riddaren Bryning'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Det var en gång en riddare, en riddareson,
::Han gjorde till sin fader så ödmjuk en bön
:::Om orlof och förlof,
:::Att rida under ö,
:::Och fästa sig en mö.

::2. Strax orlof han då fick och sadla' gångarn grå,
::Från fäderneslandet han gladelig månd' gå;
:::Herr Bryning heter han,
:::Det var en gildisk hjelt',
:::Som kunde stå i fält.

::3. Han reste genom många land i åren fem,
::Hans ridderliga rykte väl spordes uti dem.
:::Så mången jungfru skön
:::Honom älska' innerlig;
:::Den riddaren akta' sig.

::4. Den herren for till Engeland, hans hug stod derhän,
::Der hade han stor lycka och oförmärkt en vän;
:::Han lyckelig dit kom
:::På ridderlig manér
:::Som andra riddare fler.

::5. Den herren han logerad' i den kongeliga stad,
::Vid kongelig taffel han spisade sin mat,
:::Hans hog så vida rann,
:::Han tänkte då först på,
:::Hur detta skulle gå.

::6. Den skönaste prinsessa, som någon hade känt,
::Var konungens dotter af Engeland, och den
:::Herr Bryning har så kär
:::Som tusend' tunnor guld,
:::Dock hemligt och fördoldt.

::7. Hon önskade och tänkte i tankar ofta så:
::»Gud gifve, att herr Bryning mitt hjertelag kund' nå!
:::Då hoppades jag till,
:::Ant'en glädjas och le,
:::Ell' ock att döden se.»

::8. »Och väl är mig frånfallen min moder så god;
::Den sorg är dock liten, slätt intet deremot,
:::Som älskogen nu gör
:::Till denna riddareson;
:::Gud Fader, hör min bön!»

::9. »Min vilja uti penna att låta honom förstå,
::Det tör jag icke våga; hvad skall jag finna på?
:::Det står mig ock ej väl
:::Att skrifva uti lön
:::Till riddaren sä skön.»

::10. Herr Bryning så svåra i jungfruns tankar låg,
::Och hennes blod sig förändrar, när hon honom såg;
:::Den riddaren lika så,
:::Af kärleken sin
:::Måst' bära blekan kind.

::11. »Ack! ve och olycka är det mig kommen på,
::Jag älskar den så högt, som jag icke kan få,
:::Och hon vet ej deraf;
:::Dock kanske, visste hon det,
:::Det blef visst min förtret.»

::12. »Hvad skulle hon väl akta en främmad riddarson?
::Väl annat, än att honom gifva döden till lön?
:::Dock jag det hellre såg',
:::Att dö i morgon dag,
:::Än lefva utan behag.»

::13. Och der var nu den herren till fullo då ett år,
::Hans glädje var så liten, hans sorg var så stor.
:::Hans kinder gjordes blek
:::För älskog, kärlekssak,
:::Som mången gör i dag.

::14. Den engelandske konung han talte till sin sven:
::»Hvi sörjer då herr Bryning, den bäste af mina män
:::Hvad fattas honom väl?
:::Gör älskog honom det
:::Eller annan en förtret?»

::15. Den engelandske konung till honom talte så:
::»Herr Bryning, I sörjer, jag kan det väl förstå;
:::Begären allt af mig
:::Utan gullkronan fin
:::Och dertill dotter min.»

::16. »O nådige herre, jag sörjer nu derför,
::Min fader, har jag sport, är i svartaste jord,
:::Och kärasten min är död;
:::Jag är åt lifvet led,
:::Att dö är jag beredd.»

::17. »Se, derföre så blekna mina kinder, som I ser,
::Dock mest för den ena, som jag hafver kär,
:::Den dägeligaste mö,
:::Som lyckan än gaf bröd;
:::Gud gif jag vore död.»

::18. »Du håll nu upp att sörja och aflägg sorgen svår;
::Jag vet så rikt ett adelsvif, af er skall bli ett par!
:::En enka af min slägt,
:::Hon har en dotter så prud,
:::Och det skall bli din brud.»

::19. »Stor tack, min nådig herre, i djupaste respekt!
::Men aldrig den mö jag tager till min äkt';
:::Jag ville icke det
:::Mina vänner spörja skull'
:::För tusen tunnor guld.»

::20. »Och hör du, riddar Bryning, du tag dig ej så när,
::Du må då ej så blekna, hon är dig fullväl värd!
:::Två tusen tunnor guld
:::Med henne fångar du:
:::Hvad synes dig väl nu?»

::21. »Mig synes nu som förr och svarar ännu dertill:
::Den mö jag ej älskar, långt mindre hafva vill;
:::Om jag än half ert land
:::Med henne kunde få,
:::Jag tog' henne ej ändå.»

::22. »Och hör du, riddar Bryning, föraktar du mitt land,
::Dertill min slägtings dotter, den däglig liljevand?
:::Den skall dig icke mer
:::Tillbjudas någon tid;
:::På kongaord du lit!»

::23. Kong Edvard han lät bjuda alla sina goda hofmän:
::»I binder mig herr Bryning, i tornet honom sänd,
:::Tills i morgon den dag,
:::Sitt lif han låta må
:::För han oss svarat så!»

::24. Hvad sorg den kongeliga prinsessan då fick,
::Är ej väl att beskrifva; till sängs hon strax då gick;
:::Hon var då nästan död
:::Den tid hon hörde det,
:::Hvad riddaren var skedt.

::25. Den andra dag om morgon de ledde honom ut,
::Den kongeliga prinsessan hon suckade till Gud.
:::Och tårar det rann
:::På jungfruens kind
:::För riddaren så fin.

::26. »Det vållar nu det unga adeliga vif,
::Och dägligaste riddarn måst låta så sitt lif;
:::Ack, bättre vore mig,
:::Jag aldrig vore född;
:::Gud gif’, jag vore död!

::27. Så kom de då med riddaren på platsen härut;
::Så innerlig han suckade och hoppades på Gud,
:::Och tänkte så vid sig:
:::»Min själ, Gud, nådig var,
:::Också den kär jag har!»

::28. Då trädde fram till honom kong Edvard på stund:
::»Och hafver du en käraste i annat främmande land,
:::Och du vill ödmjukt be
:::Om nåd här hos mig,
:::Då lös jag gifver dig.»

::29. »Då skämde jag mång riddare allt uti mitt land,
::Om jag nu skulle tigga mitt lif utaf din hand;
:::Det vare långt från mig,
:::Jag förr oskyldigt här
:::Vill dö nu för ett svärd.»

::30. »Om du nu ock den endaste i Engeland än var,
::Som svärdet sitt vid sidan af röda guldet bar,
:::Så skall du dock nu dö
:::För blanka bödelns svärd,
:::Allt efter ditt begär.»

::31. »Så säger jag, I herrar, god natt, som nu här står,
::Så villig som oskyldig till döden jag hän går,
:::Och beder att I nu
:::Min oskuld kunnog här
:::Vill göra för en hvar.»

::32. Så gräto de så många, som derhos månde stå,
::Och aldra mest jungfruer, både stora och små,
:::De klagade aldramest
:::Den unga riddarens död,
:::God natt de honom böd.

::33. Då trädde elfva riddare der fram med stor hast,
::För kongen i ödmjukhet knäföllo de strax,
:::Och bådo för honom så:
:::»O nådige herre kär,
:::Den riddaren nådig vär!»

::34. Då svarade den konung: »jag skänker honom lif,
::Men fången hårdt till döden den riddaren må bli,
:::Och sätt honom strax
:::Uti det mörka torn,
:::Från måne och från sol!»

::35. Den dägligaste prinsessa, den tid hon hörde det,
::Så blef hennes hjerta något tröstadt dervid,
:::Och tänkte så vid sig:
::: »Ännu förhoppning är
:::Om den jag hafver kär.»

::36. Hon bad då således: »O du, all nådens Gud,
::Låt mig dock en gång blifva den fångne riddarens brud!
:::Ty här förutan mig
:::Ej minsta glädje han
:::I verlden njuta kan.»

::37. »Gud låte mig dock lefva den dag så lyckelig,
::Jag må med honom tala, allt hvad som synes mig!
:::O Gud, du gifve det
:::Jag nu hos honom stod’,
:::Det adeliga blod!»

::38. Herr Bryning han suckade i tornet, som han låg:
::»Gud nåde mig fånge, som här nu dödas må,
:::Och mina unga år
:::Således bringa hän!
:::O Gud, du var' min vän!»

::39 »Jag sörjer ej så mycket för lifvet mitt nu här,
::Som för den prinsessa, jag lönlig hafver kär;
:::Det smärtar mig nu mest,
:::Jag henne ej skall se;
:::Det gör mig sorg och ve.»

::40. »Olycklig, jag dåre, hvad tänker jag väl på!
::Jag älskar den så högt, som jag aldrig kan få;
:::Änskönt jag än var fri,
:::Hvad aktad' hon dock den,
:::Som är till döden känd?»

::41. »Jag sörjer så mycket för henne uti lön,
::Kanske hon sig kan glädja, den jungfrun så skön
:::Gud vet, min sorg är stor,
:::Som jag i hjertat bär,
:::Mest för den jag har kär.»

::42. En tid derefter fiender det land belade så,
::Att Edvard den konung sjelf han måste med utgå;
:::Ty redde han sig till,
:::Att fara hän sin väg,
:::Han länge töfva' ej.

::43. Prinsessan hon då sade: »Herr fader, säg dock hvem
::Tör I betro herr Bryning, till dess I kommen hem?
:::Jag beder, se er för,
:::Ty om han frihet njöt',
:::Det blef så mångens död.»

::44. »Tack vare dig, min dotter, allt för din' snälla ord,
::Slätt ingen utan dig på hela verldens jord;
:::Der har du nycklar små
:::Till vård om fången sjelf,
:::Adjö, adjö, far väl!»

::45. Nu råder den jungfrun, den dägliga mö,
::Hon aktar att göra sin fånge ett besök,
:::Och sjelfver en glädje stor;
:::Ty tänker hon nu på,
:::Hur detta skulle gå.

::46. Hon trodde slätt ingen att bära det bud,
::Och sjelfver att gånga, dertill var hon så blyg;
:::Dock kärlek henne tvang,
:::Hon sjelfver tog sig på,
:::Till fången sig att gå.

::47. En timme öfver midnatt den jungfrun var beredd,
::Allena sjelf att gånga till fangen sin då ned,
:::Som jernbunden låg;
:::Hon läste upp dörren då,
:::Och helsade honom så:

::48. »God afton, riddar Bryning, det är mig så kärt,
::Att I är i min vilja, också min fånge är;
:::Hvad synes er om det,
:::Att jag om midnattstid
:::Så ensam kommer hit?»

::49. »O herre, o herre, hvad är det för en röst,
::Hvad är det för en syn, som jag ser i mitt bröst!
:::Uti mitt fängselband,
:::I detta mörka torn,
:::Från måne och från sol.»

::50. »Hvad heller månn' jag drömma, eller månn' jag vaken är
::Mig synes för mig stånda den, som jag har så kär!
:::Jag, dödsens gifne man,
:::Som jernbunden är,
:::Hvad är det, som jag ser?»

::51. »Hvem synes jag er vara, riddar Bryning så kär?»
::»O nådigste jungfru, jag tycker att I är
:::Den dägliga mö,
:::Som hjertat gjorde sårt,
:::Allt uti kungens gård.»

::52. »Jag älskad' henne svåra, och det i lönlighet.
::Hon tvingade mitt hjerta, så kinderna dervid
:::Dödsbleka färger fick;
:::Men yppa det en stund
:::Jag torde ingalund.»

::53. »Jag brukte salta tårar i stället för vin;
::Men nu är lyckan värre, nu ser jag döden min.
:::Det enda är min tröst,
:::Att en så daglig mö
:::Mig sjelfver låter dö.»

::54. Den jungfrun hon suckade så svåra för sig sjelf,
::Dess ögon flöt' med tårar som en stridan dam och elf ;
:::Dock tvang hon ut de ord:
:::»Hvad menar du, fånge god,
:::Att älska kongablod?»

::55. »Min fader han är borta, och han är icke här,
::Jag vill dig annat lära, än mig att hafva kär:
:::I morgon skall du dö,
:::Täm kärlekstankar slik',
:::Tro fritt jag säger dig.»

::56. »Så dör jag, för ingen på jorden nu här
::Jag högre i tanke har älskat än er;
:::Och det är all min lust,
:::Att en så däglig mö
:::Mig sjelfver låter dö.»

::57. Den jungfrun sig omvände med tåreögonflod,
::Den riddaren han suckade och jungfrun han bad
:::Hon ville icke fler
:::Så löna kärlighet!
:::Hon suckade dervid.

::58. »Dock vet jag väl en fånge är ingalunda värd,
::Att älska en prinsessa och hafva henne kär;
:::Dock kan jag ingalunda
:::De orden dölja mer,
:::Att jag er hafver kär.»

::59. Hon längre ej kan vara att höra på hans ord,
::Så läste hon då tornet, i hjertat hon då svor:
:::Hon aldrig någon man
:::Utan Bryning ville ha
:::Eller ock den svarta graf.

::60. Herr Bryning blef allena och sorgelig han var,
::Förty hans kärlekstal fick dödeliga svar,
:::Han älskade innerlig
:::Den domaren, som
:::Öfver honom fälde dom.

::61. Han suckade så ofta, hans ögon de flöt’:
::»Nu händer mig det samma, jag mången jungfru söt
:::Allt oförtjent förakt
:::För kärlighet har gett;
:::Nu har mig det samma skett.»

::62. Han visste ej att jungfrun honom älskade så,
::Ty hennes ord vor' hård', då hon för honom månd' stå,
:::Så sorgelig han bad:
:::»Gud vare ej henne vred,
:::För min oskyldighet!»

::63. »Att fälla flere tårar för kärlek, det är skam;
::Men jag är så förvirrad som ett förvilladt lam,
:::Det vilse vandrat har,
:::Allt uti rosenlid,
:::Så mången viller stig.»

::64. »O sorgeliga hjerta, din hug från den du vänd,
::Som sjelf så omildelig till döden dig har känt!
:::Dock smärtar mig nu ej
:::Den förestående död
:::För kärleken så söt.»

::65. Nu jungfrun tiden så fördref, och den var henne lång,
::Att öppna till herr Bryning sitt hjertelag en gång;
:::Emellertid kom bud
:::Från stående ett krig,
:::Att kongen han stod lik.

::66. »Högborna prinsessa, i det grönaste fält
::Der byttes med kulor, och konungen sjelf det gält.
:::Vi hämnade hans död,
:::Och segern vi vann
:::Till ära för vårt land.»

::67. Den jungfrun hon bleknade och signade till jord,
::Det kan en hvar väl tänka, hur nu hon var till mod:
:::En enslig fogel lik,
:::Förutan far och mor
:::Och syster och bror.

::68. Hon klagade sin smärta, med kinderna våt':
::»I mina ungdomsdagar blef mig den sorgen spådd:
:::Oblida lycka, du
:::Allt hugger sår i sår,
:::Gif’, att jag låg på bår!»

::69. Så tänkte hon på Bryning, hur' honom månde gå:
::»O du utvalde riddare, om jag dig kunde få,
:::Så nöjes jag dock väl
:::Änskönt i ringa stånd,
:::Än ega Engeland.»

::70. Som hon då stod och klagade, då in åt dörren komm'
::De högborne riddare och adelskap så fromm’;
:::De svoro henne tro;
:::För henne lif och blod
:::De höllo ej för god.

::71. Så trädde fram den biskop med ordensbröder god',
::De önskade henne lycka och dem på stället stod',
:::Som henne ment med tro,
:::Att hålla trogen ed
:::I hörsam ödmjukhet.

::72. Då svor' de henne troskap, både hög och nedrig stånd,
::Och önskade henne lycka att döma Engeland,
:::Och rikena regera
:::Och lefva länge väl,
:::Allt, som hon önskar sjelf.

::73. Hon tedde sig nådigt och ödmjuk tack dem böd,
::Hon tänkte mer på fången än på gullkronan röd,
:::Hon aktad’ - honom mer,
:::Den fångne riddarson,
:::Än England med sin kron'.

::74. Som natten så tillstundar, en hvar sin väg då gick,
::De orlof månde taga; men hon i sinnet fick,
:::Till fången sin att gå:
:::Hon mente honom bäst,
:::Vill' vara honom näst.

::75. När alla var till sängs, den jungfrun passade på,
::Så ena till sin fånge hon aktade att gå,
:::Hon inom dörren steg
:::Och helsade riddaren,
:::Sin allra bästa vän.

::76. »Stor tack, så bör du hafva, o dägelig jungfru skön!
::Hvi töfvar du så länge, med döden till min lön
:::Att skänka fången din,
:::Som lifvet ej begär,
:::Att njuta längre här?»

::77. »O, visste du, herr Bryning, mitt hjertelag till dig,
::Du önskte dig ej döden, men då väl snarare mig,
:::Som kronan utaf guld
:::I Engeland skall bär',
:::Ack, hafver du mig kär?»

::78. »Ack, nådigsta prinsessa, hon spotte icke mig!
::Hvad hafver jag dock syndat, me’n jag så ynkelig
:::Skall höra sådant spe
:::Utaf den enda mö,
:::För den jag ville dö?»

::79. »Ack, nådiga prinsessa, nu spotte inte mig,
::Jag hafver förr haft tankar, och väl så ypperlig'.
:::Och varit buden den,
:::Så hög och mägtig är:
:::Jag döden nu begär.»

::80. Prinsessan fälde tårar, satte sig hos honom ned,
::För grät hon ej kund' tala med riddaren dervid;
:::Han dubbelt fången blef,
:::Då han den jungfru såg,
:::Så sorglig der han låg.

::81. Prinsessan upp månd' stånda, på honom vänligt såg:
::»Och riddare, herr Bryning, hör hvad jag säga må:
:::Da är du endast den,
:::Som jag än har haft kär
:::Af allt i verlden är.»

::82. »Hvad jag tillförne talte, det icke var så ment,
::Mitt hjertelag att öppna är icke än för sent
:::För den, som jag har kär
:::Öfver verldens röda guld;
:::Herr Bryning, var mig huld!»

::83. »Jag glad har aldrig varit, se’n jag första gång dig såg;
::Ty kärleken till dig jag städse tänkte på,
:::Och fält har mången tår,
:::Som rinner för dig än,
:::Min allra käraste vän!»

::84. Hon lossade den riddaren och sade till honom så:
::»Dersom jag dig nu sviker, då Gud mig löna må!
:::Se här den för dig står,
:::Som unnar dig allt godt,
:::I ära utan spott.»

::85. Herr Bryning af förundran blef ganska tyst och stum,
::Den jungfrun honom träffad’: »och hör du, riddar from,
:::Vill du ej svara den,
:::Som älskar dig så,
:::I ära och i tro?»

::86. Den riddaren ned månd' falla för jungfruns fot,
::Hon honom månd' upptaga af ett förälskadt mod,
:::Och vänligt tog i famn;
:::De fälde mången tår
:::Af kärleken så stor.

::87. »Jag för till dig en krona, och det i trofasthet,
::Hvem jag nu har utkorat, slätt ingen kommer vid.
:::Du är den endaste,
:::Med den på verldens ö
:::Jag lefva vill och dö.»

::88. »Om än jag Englands krona förlora skall för dig,
::Och jag dig nu kan vinna, jag är förnöjelig;
:::Sker det ej, ser du visst
:::Den kind, som nu är röd,
:::Om dagar få är död.»

::89. »Ack, nådiga prinsessa, den endaste du är,
::Som jag ännu har älskat och haft i hjertat kär,
:::Du endast är ock den,
:::Jag älskar till min död,
:::Skönt jag dig aldrig njöt.»

::90. De famntogo hvarannan och grät' af kärlighet,
::Så englarne hos sjelfver Gud de gladdes dervid
:::Deras hjerta stod i brand
:::Och ögonen i gråt
:::Förutan svek och hat.

::91. »Hör, all min tröst och glädje, hör, hvad jag säger dig
::O du, min engel kära, o du, mitt smycke rik',
:::Nu går jag från dig bort;
:::Till mig du komma må,
:::När jag dig beder så.»

::92. »Nu ega vi ett hjerta, en själ, också ett lif,
::Att vi ock en regering må ega, Jesu gif,
:::Vår ingång vare god,
:::Som i all ärlighet
:::Är skedd af kärlighet!»

::93. När solen upp månd' skrida, prinsessan klädde sig,
::Och gick så i salen, der mången riddare rik
:::Till uppvakt färdig stod;
:::Hon bad dem litet stå,
:::De vänta ville då.

::94. Hon riksens råd månd' kalla, der de nu samlad' var
::»Jag har ett ord till eder, vill I mig gifva svar,
:::Och unna vill mig den
:::I tro att lefva med,
:::Som jag nu sjelf begär?»

::95. Der stod mång' riddare, som mod dervid månd' få;
::Hertigar, furstar bålde tänkte vid sig så:
:::»Det vara kan väl mig»;
:::Hvarför de alla svor,
:::Att lyda hennes ord.

::96. Och de högborne herrar de stälde sig nu fram,
::De visste icke, hvilken det vara skulle af dem;
:::Ty svor' de andra gång,
:::Hvem hon sig önskade,
:::Skull' strax och villigt ske.

::97. Hon märkte deras tankar, och talte så till dem:
::»Jag vill begära fangen, som är i tornet gömd;
:::Herr Bryning heter han,
:::Han är den enda nu,
:::Jag hafver i min hug.»

::98. »Och om jag icke skulle till äkta gifvas den,
::Som hjertat mitt är gifvet, och älskar som en vän,
:::Så dör jag i min sorg,
:::Och ingen till är född,
:::Som bota kan min död.»

::99. De herrar henne svara: »hvad hennes vilja är,
::Det långt från oss skall vara, ej annat att begär':
:::Lät hemta honom hit,
:::Den riddaren lyckelig,
:::Den riddaren så rik.»

::100. Herr Bryning fick de ordres, så gladelig han kom;
::Han blef bevist stor ära, och mest utaf dem, som
:::Nu visste hvad skull' ske;
:::Den jungfrun honom såg,
:::Hon då till honom går.

::101. »Se här, I furstar bålde och riddare manerlig,
::Här ser I hos mig stånda den jag har utvalt mig.»
:::De bugade alla då:
:::»Till lycka, konung båld,
:::Till lycka tusenfaldt!»

::102. »Ditt rike och din krona du lyckelig reger',
::Och kungars store konung dig gifve lycka här,
:::Att bära kronan så,
:::Du evigt bära kan
:::En krona i himmelsland!»

::103. »Gud kröne eder begge med lycka och fred,
::Att I må lefva länge i stor lycksalighet
:::På denna verldens ö,
:::Och se'n evinnerlig,
:::Att lefva i himmelrik!»

::104. Då äktade hon sin fånge, och gjorde honom till man,
::Och detta till en konung allt öfver Engeland;
:::De lefde länge väl,
:::I lust och glädje stor
:::Allt uppå denna jord.

::105. Så fick herr Bryning glädje för all sin suck till Gud;
::Från fångahus till kronan Gud sände honom ut.
:::Så hjelper Gud visst den,
:::Till honom har sitt hopp;
:::Han hörer deras rop.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Riddaren Bryning - Revisjonshistorikk

Carsten: Riddaren Bryning