Carsten: Törkel Tråndason

2017-05-29T06:10:19Z

Törkel Tråndason

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Törkel Tråndason]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''37. Törkel Tråndason'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Törkel han är den käckaste sven,
::Som svärd kunde binda vid sida:
::Hvar den dag, det i öster dagas,
::Då lyster herr Törkel att rida.
::Så fäller hon ljudet för honom.

::2. Han rider sig så arla ut
::Som fogeln under ö,
::Så fäste han stoltan Adeluds,
::Hon var så vän en mö.

::3. Han rider sig att beta djur
::Uti herr Laves hage,
::Lofvade han stolta Adeluds,
::Han ville henne sjelfver hafva.

::4. Der var han i dagar
::Och der var han i två,
::Ingen man det visste
::Och ingen man det såg.

::5. Ingen man det visste
::Och ingen man det såg,
::Förutan herr Törkels svenner
::Och fru Adeluds möer två.

::6. Törkel tog jungfrun i sin famn,
::Han talte till henne med gamman:
::»Det är en stor ynk att skilja dem åt,
::Som gerna vilja vara till samman.»

::7. Det var Elin lilla,
::Hon kunde både tukt och ära:
::»Törkel, ni vakter eder sjelfver väl,
::Spillen intet min jungfrus ära!»

::8. Det svarade Törkel Tråndason,
::Han icke af hjertat log:
::»Och hör du, Elin lilla,
::Det skall du hvarken tänka eller tro.»

::9. Törkel lät jungfrun kläder skära,
::Hurudana hon dem ville hafva,
::Hvar den söm, han lade derpå,
::Lät han med röda gull draga.

::10. Det talte stolten Adeluds,
::När hon de kläder såg:
::»Gud signe alla de skräddare,
::Som lade sin vinn derpå!»

::11. »Gud signe alla de skräddare,
::Som lade sin vinn derpå,
::Både först och sist Törkel Tråndason,
::Som all den kostnad månde stå!»

::12. Konungen lät en herrdag hålla,
::Med riddare och raska hofmän;
::Men intet kom Törkel Tråndason,
::Förrän herredagen var all.

::13. Det var på en söndag,
::Så heliga voro de tider,
::Det var Törkel Tråndason,
::Han lyster till konungen rida.

::14. Törkel kom der ridandes i gård,
::Främst för alla sina svenner,
::Konungen sporde honom tidender åt:
::»Hvar hafver du varit så länge?»

::15. »Med min hök och med min hund
::Var jag i grönan lund;
::Hvilken sven, som djur vill beta,
::Han skall väl töfva en stund.»

::16. »Du rider så länge att beta djur
::Uti herr Laves hage;
::Det samma djur, du lyster att beta,
::Det lägger ditt lif i grafven.»

::17. »Jag skall få dig annat att göra,
::Än beta djur i hagen;
::Du skall fara till Iseland,
::Allt med herr Esbjörn Snare.»

::18. Det svarade Törkel Tråndason,
::Han svarade honom med ära:
::»Jag hafver så ofta på Island varit,
::Jag en gång hemma må vara.»

::19. Det var Danmarks konung,
::Han slog sin hand i bord,
::Han satt allt så länge
::Och tänkte på det ord.

::20. »Här är väl de, som dig ynka,
::Och icke förglömma dig;
::Hör du, Törkel Tråndason,
::Till Island skall du för mig!»

::21. Det var Törkel Tråndason,
::Sin ord kunde han väl vända:
::»I är min herre och jag eder sven,
::Ehvart I viljen mig sända.»

::22. Det var allt om en söndag,
::Så heliga voro de tider,
::Törkel han sänder sin sven för sig,
::Bad presten skull' efter honom bida.

::23. Det var Törkel Tråndason,
::Bad sadla sin gångare med ära,
::Han rider till den samma kyrka,
::Som Adeluds inne månd' vara.

::24. Det var Törkel Tråndason,
::Han gångar åt kyrkan in,
::Helsar han fruer och stolta jungfruer,
::Så hederlig helsar han dem.

::25. Han talar till fruer och stolta jungfruer,
::Som honom stod allra näst,
::Både först och sist stoltan Adeluds,
::Han unte henne allra bäst.

::26. Det var stolta Adeluds,
::Talte till sin moder med ära:
::»Hvem är då det sändningebud,
::Som skall åt Island fara?»

::27. Det svarade hennes kära moder,
::Hon log under skarlakan fin:
::»Det skall Törkel Tråndason,
::Den hjertanskäraste din.»

::28. Jag hafver icke mer med Törkel att göra.
::Än med en annan unger sven;
::Herre Gud låte mig lefva den dag,
::Att Törkel kommer glader igen!»

::29. Messan den var sluten,
::Och folket det for hem;
::Törkel och stolts Adeluds
::De gjorde deras tal så länge.

::30. »Hör du, stolta Adeluds,
::Du skall hvarken sörja eller qvida;
::En liten stund, icke mycket länge,
::Skall jag till Island rida.»

::31. »En stackot resa ar snarlig änd',
::Till Iseland att rida;»
::Den tyckes en stackot tid vara lång,
::Som både skall sörja och qvida.

::32. Det var stolta Adeluds,
::Följde Törkel till gångaren sin;
::När hon vände tillbaka igen,
::Så rann henne tårar på kind.

::33. Det var liten glädje,
::De böd hvarandra god natt;
::Så fick de en vind så blider,
::De seglade till Island så brådt.

::34. Fyra af sina svenner
::Tog han af landet med sig:
::»De andra skulle vara hemma
::Och vakta min käraste för mig.»

::35. De vinda upp deras silkessegel,
::Under deras förgylda rå;
::Då seglade de till Island
::Med mindre än månader två.

::36. De vinda upp deras silkessegel,
::I dem blåste väder och vind;
::Allt satt Törkel Tråndason
::Med hand under hvitan kind.

::37. Vädret det blåste och skeppet skred,
::Böljan slog öfver bord;
::Stilla satt Törkel Tråndason,
::Han talte icke ett ord.

::38. Det var herr Esbjörn Snare,
::Han talade hastelig under skind:
::»Icke är här segladt den sjö i dag,
::Att Törkel torde blekna om kind.»

::39. »Jag vill segla en sjö med dig,
::Om tusend' gyllen att vara;
::Jag vill bryta en stång med dig
::Om alla jungfrurs ära. »

::40. Så kasta de deras ankar
::Allt på den hvita sand:
::Törkel och herr Esbjörn Snare
::De trädde der först i land.

::41. Midt uti den borgagård
::Der axlade de deras skinn,
::Och så gå de i högan loft
::För Islands konung in.

::42. »Här sitter I, Islands konung,
::Allt öfver edert breda bord,
::Konungen af Dannemark
::Hafver sändt eder bref och ord.»

::43. Det var Islands konung,
::När han uti brefvet såg,
::Så tog han ut en liten knif
::Och skar det i stycken små.

::44. Det svarade Islands konung,
::Honom kom så mycket i hog:
::»Förr hafver man hört så fattig en sven
::Fått en så rik jungfru.»

::45. Det svarade Törkel Tråndason,
::Han stod konungen allra näst:
::»Icke var brefvet så illa skrifvet,
::I måtte ju det hafva läst.»

::46. »Hör du, Törkel Tråndason,
::Fullväl känner jag dig:
::Sju tunnor af det hvita silfver
::Det skattade din fader från mig.»

::47. »Sju tunnor af det hvita silfver
::Dem skattade din fader från mig;
::Åtta tunnor af det röda guld
::Vill jag icke hafva för dig.

::48. Det svarade Törkel Tråndason,
::Det bästa, som han torde:
::»Väl kan jag icke deruti vålla,
::Hvad som min fader gjorde.»

::49. »Hör du, Törkel Tråndason,
::Har du icke det förr hört?
::Det skall grisen umgälla,
::Hvad gamla svinet har gjort?»

::50. Det svarade Törkel Tråndason,
::Det bästa, som han kunde:
::»Upp då växer den lilla gris,
::Med hvassa tänder i munnen.»

::51. Alla utaf konungens hofmän
::Fick orlof hem att fara,
::Förutan Törkel Tråndason,
::Han måste der ensam vara.

::52. Alla reste, kungens hofmän,
::Då hem till deras mör,
::Förutan Törkel Tråndason,
::Han skulle i tornet dö.

::53. Togo de Törkel Tråndason,
::Ledde honom i tornet in;
::Han sörjde för fruer och stolta jungfruer.
::Och mest för kärasten sin.

::54. Alla så stodo de danske hofmän,
::De sågo så illa dervid;
::Togo de Törkel Tråndason,
::Vindad' honom i tornet ned.

::55. Det svarade Törkels lilla smådräng,
::Var klädd i kjortel röd:
::Antingen skall jag följa Törkel hem,
::Eller skall jag med honom dö.»

::56. »Hör du, herr Esbjörn Snare,
::En lön så beder jag dig:
::Säg stoltan Adeluds tusen god natt,
::Bed henne icke förglömma mig!»

::57. »Du bed henne dansa och qväda,
::Och vara både glad och fro;
::Jag vill innan år och dag
::Med henne bygga och bo.»

::58. De vinda upp deras silkessegel
::Under deras förgylta rå,
::Så segla de till Dannemark,
::Mindre än månader två.

::59. Så kasta de ut sitt ankar
::Allt på den hvita sand,
::Det var herr Esbjörn Snare,
::Han steg der först på land.

::60. Det var herr Esbjörn Snare,
::Han steg der först på land;
::Det var stoltan Adeluds,
::Hon räckte honom snöhvitan hand,

::61. »Välkommen, herr Esbjörn Snare,
::Och vill du säga mig:
::Hvad lider Törkel Tråndason,
::Som reste af landet med?»

::62. »Törkel han tjenar i Island
::Både för guld och ära;
::Han sänder eder tusen god natt,
::I ären hans hjertliga kära.»

::63. »Han bad eder hvarken sörja eller qvida,
::I skolen vara glad och fro;
::Han vill, innan år och dag framskrida,
::Med eder bygga och bo.»

::64. Då svarade stoltan Adeluds,
::Och henne rann tårar på kind:
::»Tjenar Törkel i Iseland,
::Allerhjertanskäraste min?»

::65. Det så svarade den lilla smådräng,
::Var klädd i kjortelen röd:
::»Törkel sitter uti Iseland,
::I tornet månde han dö.»

::66. »Törkel han sitter i Iseland
::Allt inom så hårda gömmen,
::Han bad eder för den högste Gud,
::I honom icke förglömmen.»

::67. »Är nu Törkel uti Island
::Allt uti tornet satt,
::Det vill jag för sanning säga,
::Att jag glömmer honom aldrig bort»

::68. »Sitter nu Törkel i Island
::Allt uti så hårdan gömma;
::Jag vill mitt lif för Törkel våga,
::Jag vill honom aldrig glömma.»

::69. Det var icke mer derefter
::Än bara månader två,
::Det var herr Stig Jonsson,
::Han bodde sunnan vid å.

::70. Det var herr Stig Jonsson,
::Han bad att sadla sin häst:
::»Jag vill rida upp åt land,
::Herr Lave vill jag gästa.»

::71. Det var herr Stig Jonsson,
::Han kom der ridandes i gård,
::Ute står herr Lave,
::Han var väl klädd i mård.

::72. »Här ståndar du, herr Lave,
::Du är väl svept i skinn,
::Du gif mig stoltan Adeluds,
::Allrakäraste dotter din!»

::73. Det svarade herr Lave,
::Sin' ord väl kunde han föra:
::»Jag vill spörja min dotter åt
::Och hennes vilje höra.»

::74 »Här ståndar du, stoltan Adeluds,
::Väl vare dig till att lefva!
::Om dig beder herr Stig Jonsson,
::Och honom vill jag dig gifva.»

::75. »Här sitter du, stoltan Adeluds,
::Väl vare dig alla dina dagar!
::Dig hedrar herr Stig Jonsson,
::Och honom skall du hafva.»

::76. Det svarade stoltan Adeluds,
::Hon svor vid Gud och man:
::»Det kom aldrig uti min hog,
::Att jag skulle gifta mig än.»

::77. Detta sade hennes moder,
::Hon svarade henne så:
::»Den sven han är i Island,
::Som hennes hog ligger på.»

::78. »Den sven han är i Island,
::Som all din hog ligger pä,
::Och vore han än från Island,
::Du skulle honom aldrig få.»

::79. »Jag har icke mer med Törkel att göra,
::Än med en ann' ungersven:
::Herre Gud låte mig lefva den dag,
::Att Törkel kommer glad igen!»

::80. Detta sade Adeluds tjenstemö,
::Och svarade hon dertill:
::»I gifven ej min jungfru nå’n annan sven,
::Än den hon sjelf hafva vill.»

::81. Fullsnart så svarade herr Lave,
::Han var en man så bråd:
::»Fullväl gifver jag min dotter bort,
::Och spörjer ej min tärna till råd.»

::82. Aldrig så fingo de hennes vilja,
::Och aldrig sade hon ja;
::Drucko de deras bröllop
::Den samma månadsdag.

::83. Drucko de deras bröllop
::Allt både med glädje och gamman,
::Adeluds och hennes tjenstemö
::De lade råd till samman.

::84. Det var sent om afton,
::De följde den bruden till sänge;
::Stoltan Adeluds och hennes mö
::De gjorde sitt tal så länge.

::85. »Hör du, Elin lilla,
::Vill du vara brud för mig?
::Alla de dagar, jag lefva må,
::Fullväl skall jag löna dig.»

::86. Det svarade Elin lilla,
::Hon svarade sin fru med ära:
::»Gerna vill jag det göra,
::Hvad eder till vilje kan vara.»

::87. Serla det var om afton,
::Då skickade det sig så,
::Elin lilla hon gångar till brudehus
::Och stoltan Adeluds hon gångar derifrån.

::88. Det var herr Stig Jonsson,
::Han klappade henne på kind:
::»Är jag den allra käraste,
::I hafven uti edert sinn?»

::89. Det var Elin lilla,
::Hon svarade sin jungfrus ord:
::»Allt är I den allra käraste;
::Me’n jag må icke Törkel få.»

::90. »Jag vill det aldrig neka,
::Att Törkel hade mig kär;
::Men det vill jag för sanning säga,
::Han böd mig aldrig oära.»

::91. Arla om den morgon,
::Då skickade det sig så:
::Adeluds hon gick till brudehus,
::Och Elin lilla gick derifrå.

::92. Arla om den morgon,
::Det första dagen var ljus,
::Det var Dannemarks konung,
::Han går till brudehus.

::93. »Jag gifver dig det hvita silfver
::Och så det guld så rödt,
::Tig still, herr Stig Jonsson,
::Om bruden icke var mö.»

::94. »Jag gifver dig det hvita silfver
::Och så det röda gullband;
::Tig still, herr Stig Jonsson,
::Om det var tvifvel ibland.»

::95. »Haf sjelf det hvita silfver
::Och edert guld så rödt;
::I gaf mig stoltan Adeluds,
::Hon var så vän en mö.»

::96. »Är det sannt, du säger mig,
::Att Adeluds var mö,
::Då skall Törkel Tråndason
::Uti Island för henne ej dö.»

::97. De drucko deras bröllop
::Både med skänk och vin,
::Åtta dagar derefter kom,
::Så följde de bruden hem.

::98. Det var icke mer derefter,
::Än bara månader fem,
::Det var Törkel Tråndason,
::Han kom från Island hem.

::99. Det var Törkel Tråndason,
::Han kom från Island hem,
::Starka voro de tidender
::Der honom mötte emot igen.

::100. Starka voro de tidender,
::Och angick Törkel mest,
::Det var herr Stig Jonsson,
::Han hade stoltan Adeluds fäst.

::101. Det var allt om en söndag,
::Så heliga voro de tider,
::Törkel han sände sina svenner för sig,
::Bad presten skull' honom bida.

::102. Törkel han gångar åt kyrkan in,
::Hans hår det sken som guld,
::Det kunde man väl på honom se,
::Hans hjerta var sorgefullt.

::103. Det var Törkel Tråndason,
::Han talte ett ord med ära:
::»Hvem tog af det röda gull,
::Stolt Adeluds brukade bära?»

::104. Dertill svarade den lilla smådräng,
::Han svarade Törkel sä:
::»Det gjorde herr Stig Jonsson,
::Som bodde sunnan å.»

::105. Messan hon var sjungen,
::Och folket det for hem,
::Törkel han gångar i kyrkan fram,
::Han helsar vänner sin.

::106. Han talar till fruer och stolta jungfruer,
::Som honom stod allra näst,
::Både först och sist stoltan Adeluds,
::Och henne unte han allra bäst.

::107. »Hör du, stoltan Adeluds,
::Och hvad jag åtspör dig:
::Var det med din vilja,
::Du bröt din tro mot mig?»

::108. Det svarade den stolta Adeluds
::Med tukt och fullgodt sinne:
::»Det gjorde vänner och fränder mina,
::Det var aldrig med mitt minne.»

::109. »Hör du, stoltan Adeluds,
::Och är det med din vilja,
::Så vill jag slå herr Stig Jonsson ihjel,
::Och dig från honom skilja.»

::110. »Hör I, Törkel Tråndason,
::Det sker aldrig med min vilja;
::Den samme Gud oss sammanfogat,
::Han kan oss bäst åtskilja.»

::111. »Hör I, Törkel Tråndason,
::Min vilja vill jag låta er veta:
::I skolen rida uppå landet.
::Herr Peders dotter att gilja.»

::112. »I beder icke om den yngsta,
::I beder icke om den äldsta,
::I beder om stolts Sissa lill':
::Hon är den allra bästa.»

::113. »I beder om stolts Sissa lill',
::Hon är både fager och hvit.
::Det säga alla, som henne se,
::Att hon är mig så lik.»

::114. »Hör du det, stolts Adeluds,
::För din skull det så sker;
::Dock vill jag för sanning säga:
::Jag hafver henne aldrig kär.»

::115. Det var Törkel Tråndason,
::Han bad att sadla sin häst:
::Jag vill rida mig uppåt landet,
::Herr Peder vill jag gästa.»

::116. Det var Törkel Tråndason,
::Han kom der ridandes i gård,
::Ute ståndar herr Peder,
::Han var väl svept i mård.

::117. Här ständar du, herr Peder,
::Och är väl svept i skinn,
::Du gif mig stoltan Sissa lill',
::Allra käraste dotteren din!»

::118. Det svarade herr Peder,
::Han var en man så bråd:
::»Jag går mig uti högan loft,
::Att spörja min dotter till råd.»

::119. »Här sitter du, stolts Sissa lilla,
::Väl vare dig alla dina dagar!
::Om dig beder Törkel Tråndason,
::Och honom vill jag dig gifva.»

::120. Det svarade stolts Sissa lilla,
::Hon kunde både tukt och ära:
::»Det är icke godt trolofva den sven.
::Till en annan kärlek månd' bära.»

::121. De fingo hennes vilja derpå,
::Och gladlig sade hon ja,
::Så drucko de deras bröllop
::Den samma månadsdag.

::122. Det var Törkel Tråndason,
::Han bad att sadla sin häst:
::»Jag vill ännu i afton
::Min kära moder gästa.»

::123. Det var Törkel Tråndason,
::Han sporde sin moder med ära:
::»Och hvilken skall nu vara den fru,
::Som bruden skall framföra?»

::124. Det svarade hans kära moder
::Så listelig under skinn:
::»Du bjuder stoltan Adeluds,
::Den allrakärasten din.»

::125. Det var Törkel Tråndason,
::Han bad att sadla sin häst:
::»Jag vill rida mig upp åt lande,
::Herr Stig Jonsson att gästa.»

::126. Det var Törkel Tråndason,
::Han kom der ridandes i gård,
::Ute stod herr Stig Jonsson,
::Han var väl svept i mård.

::127. Här står du, stolta Adeluds,
::Du äst väl svept i skinn:
::Och vill du vara nu den fru,
::Som föra skall bruden min?»

::128. Länge stod stolts Adeluds
::Och torde honom inte svara:
::»Ja , sade herr Stig Jonsson,
::»Du skall det gerna göra »

::129. Hon skar ned två silkes
::Och så två sindalsväfvar;
::Ingen der till brölloppet kom,
::Som gaf bruden sådan gåfva.

::130. Ingen der till brölloppet kom,
::Som gaf bruden sådan gåfva;
::Hon gaf henne samma sven,
::Som hon önskade sjelf att hafva.

::131. Och det var stoltan Adeluds,
::Rider Törkels brud emot,
::Silke och så det röda sindal
::Hänger ned öfver gängarens fot.

::132. De redo öfver den gröna äng,
::Igenom de gröna skogar,
::Aldrig kom Törkels hvita hand
::Af stoltan Adeluds' sadelboga.

::133. »Hör du, stoltan Adeluds,
::Jag spör dig under ö:
::Hvad sade herr Stig Jonsson
::För du var icke mö?»

::134. »Jag tackar Elin, min tjenstemö,
::Ty brud var hon för mig,
::Och löst hon hafver äran min
::Och hvitan hals för dig.»

::135. Det var Törkel Tråndason,
::Och smilade han dervid:
::»I afton skall jag mig vakta
::För sådant qvinnosned.»

::136. Det var stolts Adeluds,
::Log listigt under skinn :
::»Hvar fick du det ohöfviska ord,
::Hjertans allrakärasten min?»

::137. Det var serla om aftonen,
::De följde bruden till säng;
::Törkel och stolts Adeluds
::De gjorde sitt tal så länge.

::138. »Hvi ståndar du här så länge ?
::Det är för dig mycket värre;
::Du får otack af din brud
::Och jag utaf min herre.»

::139. »Hjelpe mig så sannt den högste Gud
::Både af sorg och qvida,
::Att jag ville hellre tala med dig,
::Än sofva vid brudens sida! »

::140. »Hjelpe mig så sannt Gud af himmelrik
::Både af sorg och harm,
::Jag vill hellre tala med dig,
::Än sofva på brudens arm. »

::141. Det var stoltan Adeluds,
::Hon drog sparlakanen samman,
::Hennes ögon runno och hjertat grät:
::Hon gjorde det af godt gamman.

::142. Det var stoltan Adeluds,
::Drog öfver dem silkespell:
::Det vete Gud Fader i himmelrik,
::Att jag heller låge der sjelf.»

::143. Det var stoltan Adeluds,
::Stängde brudehusdörrn så brådt;
::Törkel Tråndason och hans brud
::Dem böd hon tusend' god natt.

::144. Det var herr Stig Jonsson,
::I sorg och sjukdom han låg;
::Det var stoltan Adeluds,
::Hon gick honom till och från.

::145. Det var herr Stig Jonsson,
::Ett ord talte han med harm:
::Gud vare lof i himmelrik,
::Vi ha ej tillsammans ett barn!»

::146. Det svarade stolts Adeluds
::Så listelig under skind:
::»Det båtar rika fränder din,
::Men skadan blifver min.»

::147. Det var herr Stig Jonsson,
::Han vändes till väggen dervid:
::Det vill jag för sanning säga,
::Han dödde så hastelig.

::148. In så kom en liten smådräng,
::Var klädd i kjortelen röd,
::Ett Pater noster för herr Stig Jonsson
::Han bad, för han blef död.

::149. Det var Törkel Tråndason,
::Han slog de tafvelbord samman,
::Ett Pater noster för hans själ han bad,
::Det gjorde han med gamman.

::150. Det var icke derefter
::Mer än månader tre,
::Det var stolts lill’ Sissa,
::Hon födde fager en son.

::151. Det var stolts lill’ Sissa,
::Hon var så vänt ett vif;
::Det vill jag för sanning säga,
::För honom låter hon sitt lif.

::152. Det var stoltan Adeluds,
::Hon breder på sina bänkar:
::»Herre Gud Fader i himmelrik
::Han unne mig det jag tänker!»

::153. »Herre Gud Fader i himmelrik
::Han unne mig det jag tänker,
::Han låte mig vara inom år och dag
::Hvarken mö eller enka!

::154. Det var Törkel Tråndason,
::Han bad att sadla sin häst:
::»Jag vill rida uppå land,
::Stolts Adeluds vill jag gästa.»

::155. Det var Törkel Tråndason,
::Kom ridandes i gård,
::Ute stod stolts Adeluds,
::Hon var väl svept i mård.

::156. Det var Törkel Tråndason,
::Han talar till henne så brådt:
::»Och hör du, stoltan Adeluds,
::Mig låna hus i natt!»

::157. »Och hör du, Törkel Tråndason,
::Stig ned utaf din häst!
::Du har ju sjelfver hus och gård,
::Du hafver här aldrig gäst.»

::158. »Och hör du, Törkel Tråndason,
::Du må icke annat tro!
::Ett år det vill jag efter sitta,
::Allt uti mitt eget bo.»

::159. Det var den största glädje,
::Att de komm' till samman;
::Men det var ock den största sorg.
::Den sommarnatt var icke lång.

::160. Det gjorde stoltan Adeluds,
::Emedan hon satt så allena.
::Hon gaf Elin lilla
::En af Törkels svenner.

::161. Det var Törkel Tråndason,
::Och han bad sadla sin häst:
::»Jag vill mig rida uppåt land,
::Herr Lave vill jag gästa.»

::162. Det var Törkel Tråndason,
::Han kom der ridandes i gård;
::Ute ståndar herr Lave,
::Han var väl svept i mård.

::163. »Här standar du, herr Lave,
::Du äst svept väl i skinn,
::Gif mig stoltan Adeluds,
::Allra käraste dotteren din!»

::164. Det svarade herr Lave,
::Han var en man så klok:
::»Jag vill mig gå i högan loft,
::Och spörja min dotter åt.»

::165. »Här sitter du, stolts Adeluds,
::Väl vare dig att lefva!
::Om dig beder Törkel Tråndason,
::Och honom vill jag dig gifva.»

::166. »Med min sax och med min söm
::Dermed vill jag mig föda,
::Jag vill icke gifta mig igen,
::Jag sköter icke hafva den möda.»

::167. »Med din sax och med din söm
::Dermed kan du litet vinna;
::Du skall gifta dig igen,
::Så göra andra qvinnor.»

::168. Det var stoltan Adeluds,
::Hon log under skarlakan fin:
::»Det kom aldrig i min hog,
::Att jag skulle gifta mig igen.

::169. Det var stoltan Adeluds,
::Hon talte till sin moder så:
::»Allt är Törkel den samme sven,
::I sade jag skulle aldrig få.»

::170. De drucko deras bröllop
::Både med skänk och vin;
::Åtta dagar derefter
::Följde de bruden hem.

::171. De drucko deras bröllop
::Både med lust och gamman;
::Törkel och stoltan Adeluds,
::De hade sju barn tillsamman.
::Så fäller hon ljudet för honom.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Törkel Tråndason - Revisjonshistorikk

Carsten: Törkel Tråndason