heimskringla.no - Siste endringer [no]

Kontaktside for heimskringla.no

2026-08-08T18:56:47Z

Teksthistorik 2026-2030

2026-08-08T06:04:50Z

Main Page

2026-08-08T05:57:15Z

Kvinnelige makter - Alateivia: Legens idol

2026-08-08T05:38:01Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Knut

Forside

2026-08-08T05:32:35Z

Heimskringla Reprint

2026-08-08T05:19:06Z

Fil:Fedrekult - cover.jpg

2026-08-08T05:16:35Z

Carsten lastet opp Fil:Fedrekult - cover.jpg == Beskrivelse == Emil Birkeli: Fedrekult – Fra norsk folkeliv i hedensk og kristen tid Kategori:Bøker Kategori:Heimskringla Reprint Kategori:Emil Birkeli

Ny side

== Beskrivelse ==
Emil Birkeli: Fedrekult – Fra norsk folkeliv i hedensk og kristen tid

[[Kategori:Bøker]]
[[Kategori:Heimskringla Reprint]]
[[Kategori:Emil Birkeli]]

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-07T07:44:26Z

Main Page

2026-08-07T07:07:02Z

Forside

2026-08-07T07:05:27Z

Teksthistorik 2026-2030

2026-08-07T07:04:27Z

Kvinnelige makter - Alateivia: Legens idol

2026-08-07T07:02:12Z

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-07T07:01:54Z

Kvinnelige makter - Alateivia: Legens idol

2026-08-07T06:59:39Z

Kvinnelige makter - Alateivia: Legens idol

2026-08-07T06:50:59Z

Ny side: {|class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse" |- style="background-color:#e9e9e9" !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg spr…

Ny side

{|class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=:Kvinnelige makter - Alateivia: Legens idol]] !! !! !!
|-
|}

<center>'''[[Kvinnelige makter]]''' 

<big>'''Alateivia: Legens idol'''</big>

 av [[Bruker: Knut| Knut Rage]]
</center>

==Fotnoter==

<references/>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på norsk]]
[[Kategori:Knut Rage]]

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-07T06:02:11Z

Fil:Pehr Högström.jpg

2026-08-06T14:02:11Z

Carsten lastet opp Fil:Pehr Högström.jpg Pehr Högström (1714-1784) Kategori:Portrætter Kategori:Pehr Högström Kategori:Samisk mytologi

Ny side

== Beskrivelse ==
Pehr Högström (1714-1784)

[[Kategori:Portrætter]]
[[Kategori:Pehr Högström]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-06T13:28:49Z

Om sättet att vinna hedningarna för den sanna religionen och bevara dem i densamma

2026-08-06T13:09:08Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-06T11:17:33Z

Main Page

2026-08-06T05:57:48Z

Forside

2026-08-06T05:57:00Z

Teksthistorik 2026-2030

2026-08-06T05:55:20Z

Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven

2026-08-06T05:53:39Z

Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven

2026-08-06T05:51:56Z

Ny side: {|class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse" |- style="background-color:#e9e9e9" !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg spr…

Ny side

{|class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=:Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven]] !! !! !!
|-
|}

<center>'''[[Det norske Folks Historie bind 5]]''' 

<big>'''Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven'''</big>

 av[[Peter Andreas Munch biografi| Peter Andreas Munch]]
</center>

==Fotnoter==

<references/>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på norsk]]
[[Kategori:Peter Andreas Munch]]

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

2026-08-05T14:30:02Z

Superstitioner

2026-08-05T09:43:53Z

@@ Linje 18: / Linje 18: @@
 '''Kulturformidlingen Norrøne Tekster og Kvad'''
@@ Linje 84: / Linje 82: @@
 <br>SWIFT/BIC: DNBANOKK
 <br>SEPA SWIFT-kode: SKIANOBB
 <br><br>[[Fil:find_us_on_facebook_badge.gif|144px|link=http://www.facebook.com/heimskringla]]

@@ Linje 15: / Linje 15: @@
 '''2026 August'''
 * [[Kvinnelige  makter - Alateivia: Legens idol]] (norsk; ''Knut Rage'', 2026)
 * [[Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven]] (norsk; ''Peter Andreas Munch'', 1857)

@@ Linje 28: / Linje 28: @@
 <div class="toccolours" style="background-color:#5985c3;color:#fff;font-size:14px;font-weight:bold;">'''<big>'''SHOP'''</big>'''</div>
 [[Fil:Källskrifter till Lapparnas mytologi- Cover.jpg|164px|left|link=Heimskringla Reprint]]
@@ Linje 40: / Linje 42: @@
 [[Fil:Grågås Cover.jpg|164px|link=Heimskringla Reprint]]
 |-
@@ Linje 59: / Linje 59: @@
-:[[Fil:Islandske Bispesagaer cover.jpg|left|200px|link=Heimskringla Reprint]]
+:[[Fil: Fedrekult - cover.jpg|left|210px|link=Heimskringla Reprint]]
-:::::::::::<FONT COLOR=darkblue><big><big>[[Heimskringla Reprint| '''Islandske Bispesagaer''']]</big></big><br>By ''Knut Rage'', 2026<br>
+::::::::::::<FONT COLOR=darkblue>[[Heimskringla Reprint|<big><big> '''Fedrekult</big> – Fra norsk folkeliv i hedensk og kristen tid'''</big>]]<br>By ''Emil Birkeli'', 1943<br>
-:::::::::::'''The Icelandic bishops’ sagas''' have long lived in the shadow of Snorri Sturluson’s kings’ sagas, Flateyjarbók, and the Icelandic family sagas. This volume gathers some of the most important bishops’ sagas in chronological order. Alongside their vivid and reliable picture of the first centuries of Christianity in the Nordic world, they rival both Snorri’s kings’ sagas and the family sagas in conflict and dramatic events. '''Knut Rage''' (born 1952) is a Norwegian author and local historian who has written and translated numerous books and articles on medieval history and the Norse heritage. Some of the sagas in this collection have never before been translated into Norwegian.<br><br>Order here: '''[[Heimskringla Reprint]]'''.</FONT COLOR=darkblue>
+::::::::::::The account of previously little-known forms of Norwegian folk religion presented here is the result of many years of research. In all essential respects it is based on the scholarly material previously presented and published in two monographs issued by Videnskapsakademiet in Oslo, namely «Fedrekult i Norge. Et forsøk på en systematisk og deskriptiv behandling.» (Ancestor Worship) Oslo 1938. Og: «Huskult og Hinsidighetstro. Nye studier i norsk fedredyrkelse.» (Household Cult and Belief in the Afterlife) presented to Videnskapsakademiet in 1940 and published in 1943–44.<br><br>Order here: '''[[Heimskringla Reprint]]'''.</FONT COLOR=darkblue>
 |-

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 8. aug. 2026 kl. 05:38
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 28: / Linje 28: @@
 <div class="toccolours" style="background-color:#5985c3;color:#fff;font-size:14px;font-weight:bold;">'''<big>'''SHOP'''</big>'''</div>
 [[Fil:Källskrifter till Lapparnas mytologi- Cover.jpg|164px|left|link=Heimskringla Reprint]]
@@ Linje 40: / Linje 42: @@
 [[Fil:Grågås Cover.jpg|164px|link=Heimskringla Reprint]]
 |-
@@ Linje 60: / Linje 60: @@
-:[[Fil:Islandske Bispesagaer cover.jpg|left|200px|link=Heimskringla Reprint]]
+:[[Fil: Fedrekult - cover.jpg|left|210px|link=Heimskringla Reprint]]
-:::::::::::<FONT COLOR=darkblue><big><big>[[Heimskringla Reprint| '''Islandske bispesagaer''']]</big></big><br>Av ''Knut Rage'', 2026<br>
+::::::::::::<FONT COLOR=darkblue>[[Heimskringla Reprint|<big><big> '''Fedrekult</big><br> – Fra norsk folkeliv i hedensk og kristen tid'''</big>]]<br>Av ''Emil Birkeli'', 1943<br>
-:::::::::::'''De islandske bispesagaene''' har på mange vis levd et stille liv i skyggen av Snorres kongesagaer, Flatøybok og ættesagaene. I denne boken er noen av de mest sentrale bispesagaer samlet i kronologisk orden. Samtidig som de gir et godt og troverdig bilde av de første århundrene med kristendom i Norden, står de ofte ikke tilbake for hverken Snorres kongesagaer eller de islandske ættesagaene når det gjelder strid og dramatiske hendelser.<br>'''Knut Rage''' (f. 1952): norsk forfatter og lokalhistoriker. Rage har skrevet og oversatt en rekke bøker og artikler om historiske emner med fokus på middelalder og den norrøne arven. Noen av sagaene i denne samlingen er ikke tidligere oversatt til norsk.<br><br>Bestil bogen her '''[[Heimskringla Reprint]]'''.</FONT COLOR=darkblue>
+::::::::::::Den fremstilling av hittil lite kjente former for norsk folkereligion som her fremlegges, er frukten av lang forskning. I alt vesentlig bygger den på det videnskapelige materiale som tidligere er fremlagt og trykt i to av-handlinger utgitt av Videnskapsakademiet i Oslo, nemlig «Fedrekult i Norge. Et forsøk på en systematisk og deskriptiv behandling.» Oslo 1938. Og: «Huskult og Hinsidighetstro. Nye studier i norsk fedredyrkelse.» Fremlagt i Videnskapsakademiet 1940, trykt i 1943-44.<br><br>Bestil bogen her '''[[Heimskringla Reprint]]'''.</FONT COLOR=darkblue>
 |-

@@ Linje 29: / Linje 29: @@
 <font face="Optima">
 <td valign="top">
@@ Linje 1 028: / Linje 1 045: @@
 Fil:Källskrifter till Lapparnas mytologi- Cover.jpg
 Fil:Islandske Bispesagaer cover.jpg
 </gallery></center>
 <br>

@@ Linje 156: / Linje 156: @@
 '''§. 30.'''<br>
-Af gammalt hafwa Lapparna brukat åtskillige widskepelser med sina döda. At de undertiden offrat några år Renar til deras åminnelse, blir äfwen af ''Scheffero''<ref>Pag. 317.</ref> förmält, som berättar<ref>Pag. 117.</ref> dem holla sina döde såsom ''Deos minores gentium'', och således offra deße ''manibus'' såsom sina andra Gudar. De döda, eller deras manes, berättar han kallas hos Lapparna ''Sitte''<ref> Hwilket lärer komma af en orätt version af de orden ''maite verro jabmike sitte''. Ty da man gifwit deruppå et sådant Latin, ''quodnam sacrificium poscitis manes? '' så kunde det synas som woro sitte och ''manes'' swarande emot hwarandra. Hade ''Anonymus'' skrifwit: ''Quodnam sacrificium, manes, poicitis? '' så hade ''Schefferus'' förmodeligen ej misstagit sig, ehuru det dock eljest synes antingen wara mindre ''accurat verteradt'', eller de Lapske orden orätt utförde.</ref>. Jag har ej annat ord hört uppå de döda, än ''Jabmig'' eller ''æppar''<ref>Undantagande ''rauke'' det de bruka likasom wi det ordet salig om de döda, Til exempel ''attjam rauke'', min salige fader.</ref>, (så kalla de barnen, som dödt utan döpelse), och Lapparna hafwa jemwäl tilståt det man undertiden en lång tid brukat offra åt dem. At de eljest haft sälsamma tankar om dem, har jag märkt dels derutaf, at när de swept dem, hafwa de sedt noga efter om swepningen wälbetäkt hela kroppen, föregifwande at själen, om kroppen ej wore wäl omswept, skulle slippa bort, dels emedan de på somliga ställen brukat lägga tobak, yxa, några torra stickor samt eldsaker, etc. uti Likkistan, I Åsele Lapmark blef man för en tid sedan warse sådana saker, då man wid Kyrkan af en händelse komat byta om Likkista. I Kaitom har det warit brukeligit, at när den dödas slägtingar eller goda wänner farit förbi de ställen, på hwilka de haft sina Lik obegrafna, hafwa de kastat åt dem et stycke tobak. För en gammal widskepelse kan det ock räknas, at de somligstädes pläga nedergrafwa med Liket de kläder, i hwilka någon blifwit död, samt merendels förtära den Renen wid grafölet, med hwilken den döde blifwit förd til grafwen, som ock sedermera des ben i jorden begrafwa.
+Af gammalt hafwa Lapparna brukat åtskillige widskepelser med sina döda. At de undertiden offrat några år Renar til deras åminnelse, blir äfwen af ''Scheffero''<ref>Pag. 317.</ref> förmält, som berättar<ref>Pag. 117.</ref> dem holla sina döde såsom ''Deos minores gentium'', och således offra deße ''manibus'' såsom sina andra Gudar. De döda, eller deras manes, berättar han kallas hos Lapparna ''Sitte''<ref> Hwilket lärer komma af en orätt version af de orden ''maite verro jabmike sitte''. Ty då man gifwit deruppå et sådant Latin, ''quodnam sacrificium poscitis manes? '' så kunde det synas som woro sitte och ''manes'' swarande emot hwarandra. Hade ''Anonymus'' skrifwit: ''Quodnam sacrificium, manes, poicitis? '' så hade ''Schefferus'' förmodeligen ej misstagit sig, ehuru det dock eljest synes antingen wara mindre ''accurat verteradt'', eller de Lapske orden orätt utförde.</ref>. Jag har ej annat ord hört uppå de döda, än ''Jabmig'' eller ''æppar''<ref>Undantagande ''rauke'' det de bruka likasom wi det ordet salig om de döda, Til exempel ''attjam rauke'', min salige fader.</ref>, (så kalla de barnen, som dödt utan döpelse), och Lapparna hafwa jemwäl tilståt det man undertiden en lång tid brukat offra åt dem. At de eljest haft sälsamma tankar om dem, har jag märkt dels derutaf, at när de swept dem, hafwa de sedt noga efter om swepningen wälbetäkt hela kroppen, föregifwande at själen, om kroppen ej wore wäl omswept, skulle slippa bort, dels emedan de på somliga ställen brukat lägga tobak, yxa, några torra stickor samt eldsaker, etc. uti Likkistan. I Åsele Lapmark blef man för en tid sedan warse sådana saker, då man wid Kyrkan af en händelse komat byta om Likkista. I Kaitom har det warit brukeligit, at när den dödas slägtingar eller goda wänner farit förbi de ställen, på hwilka de haft sina Lik obegrafna, hafwa de kastat åt dem et stycke tobak. För en gammal widskepelse kan det ock räknas, at de somligstädes pläga nedergrafwa med Liket de kläder, i hwilka någon blifwit död, samt merendels förtära den Renen wid grafölet, med hwilken den döde blifwit förd til grafwen, som ock sedermera des ben i jorden begrafwa.
 Hurudan tanka de eljest haft om sina döda har jag kunnat sluta af en wiß Laps utlåtelse öfwer en man som dödde i sin bästa ålder. Gud hade ej, sade han, så snart tagit en sådan man til sig, om han honom ej behöft och haft arbete, at sätta honom göra. Det är ock wist, at aldrig sättes den Ren för oket mera, som dragit en död til grafwa.
@@ Linje 174: / Linje 174: @@
 '''§. 34.'''<br>
-Utom hittils omtalte Lapparnas Afgudar och widskepelser, kunde man ännu upräkna en hop af mindre wärde, der ej detta gjorde tilfyllest at wisa, det tilståndet i somliga Lapmarken är ännu nog beklageligit. Man kan ej eller neka, at de ju uti alt detta äro, som i tungomål, seder och opförande, fins emellan olika och skiljaktige: och jag har märkt at de nu mera, sedan Guds hel. Ord begynt wisa sin werkan ibland dem, mycket kommit i oordning med sina konster, hwaraf är skedt, at man nu har swårare före at komma under wädret med sjelfwa sammanhanget af deras Afgudatjenster, än fordomdags. De som ännu lefwa i sit mörker kunna ej bewekas at rätt beskrifwa sina konster, eller drista de det göra. Och de, som fått smak af Christendomen, blyas merendels wid at tala om sådant; hwaraf händt, at då jag fått se ögonskenliga märken til något dylikt, hafwa deße sökt ej allenast at förtiga det, utan ock al wända det til andra ändamål. Jag har just ej eller warit så mycket angelägen at utspana deras werk, efter jag sedt man kunde ingen nyttig sanning upfinna, om man än wiste et noga sammanhang på hela deras Afgudatjenst, ej eller någon nytta dermed skaffa, emedan det fast nödigare är, at häfwa otron och mörkret ur deras hjertan och sinnen, då det öfriga lärer af sig sjelft, med Guds hjelp, småningom förswinna, o. s. w.
+Utom hittils omtalte Lapparnas Afgudar och widskepelser, kunde man ännu upräkna en hop af mindre wärde, der ej detta gjorde tilfyllest at wisa, det tilståndet i somliga Lapmarken är ännu nog beklageligit. Man kan ej eller neka, at de ju uti alt detta äro, som i tungomål, seder och opförande, fins emellan olika och skiljaktige: och jag har märkt at de nu mera, sedan Guds hel. Ord begynt wisa sin werkan ibland dem, mycket kommit i oordning med sina konster, hwaraf är skedt, at man nu har swårare före at komma under wädret med sjelfwa sammanhanget af deras Afgudatjenster, än fordomdags. De som ännu lefwa i sit mörker kunna ej bewekas at rätt beskrifwa sina konster, eller drista de det göra. Och de, som fått smak af Christendomen, blyas merendels wid at tala om sådant; hwaraf händt, at då jag fått se ögonskenliga märken til något dylikt, hafwa deße sökt ej allenast at förtiga det, utan ock at wända det til andra ändamål. Jag har just ej eller warit så mycket angelägen at utspana deras werk, efter jag sedt man kunde ingen nyttig sanning upfinna, om man än wiste et noga sammanhang på hela deras Afgudatjenst, ej eller någon nytta dermed skaffa, emedan det fast nödigare är, at häfwa otron och mörkret ur deras hjertan och sinnen, då det öfriga lärer af sig sjelft, med Guds hjelp, småningom förswinna, o. s. w.

@@ Linje 71: / Linje 71: @@
 * [[Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven]] (Norwegian; ''Peter Andreas Munch'', 1857)
 * [[Det norske Folks Historie bind 5 - Haakon Ivarssøn bliver paany uenig med Harald, og modtager Jarlsnavn af Sven]] (Norwegian; ''Peter Andreas Munch'', 1857)
@@ Linje 95: / Linje 96: @@
 * [[Om marknader på isen‎]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om varubyte utan penningar‎‎]] (Swedish; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

@@ Linje 72: / Linje 72: @@
 * [[Det norske Folks Historie bind 5 - Haralds Uenighed med Oplændingerne. Fredsslutning med Kong Sven]] (norsk; ''Peter Andreas Munch'', 1857)
 * [[Det norske Folks Historie bind 5 - Haakon Ivarssøn bliver paany uenig med Harald, og modtager Jarlsnavn af Sven]] (norsk; ''Peter Andreas Munch'', 1857)
@@ Linje 96: / Linje 97: @@
 * [[Om marknader på isen‎]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)
 * [[Om varubyte utan penningar‎‎]] (svensk; ''Olaus Magnus'', 1555 / 2010)

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 7. aug. 2026 kl. 07:02
Linje 16:		Linje 16:


−	[[File:Alateiviae.PNG\|thumb\|~~400px~~\|Gjengivelse av en romersk navnestein med innskriften "Alateivi ae ex iussu Divos (!) medicus". Illustrasjon i boken Römische Denkmäler der Gegend von Xanten und Wesel am Nieder-Rhein und an der Lippe av F. Fiedler. 1884. (Commons.)]]Alateivia er en av de mer obskure germanske gudinnene. Hun er faktisk bare kjent fra en votivstein på et alter som ble avdekket i Xanten, en by i det vestlige Tyskland i Kreis Wesel, som ligger i delstaten Nordrhein-Westfalen, ved Rhinen. Det er interessant å merke seg at Xanten ble grunnlagt i romertiden. Stedet vokste frem som romersk lagerplass under navnet Vetera Castra. Det utviklet seg til den nest viktigste byen i den romerske provinsen Germania Inferior og ble oppgradert til en ''colonia'' under keiser Trajan: Colonia Ulpia Traiana. Under et angrep av frankerne i 275 ble byen nærmest fullstendig ødelagt. En mindre festningsby under navnet Tricensimae ble bygget på samme plass. Siste romerske mynt som er funnet på stedet er fra 426. Det er mot denne historiske bakgrunnen at Alateivia ble dyrket, skjønt i hvor stor grad vet vi ikke.	+	[[File:Alateiviae.PNG\|thumb\|300px\|Gjengivelse av en romersk navnestein med innskriften "Alateivi ae ex iussu Divos (!) medicus". Illustrasjon i boken Römische Denkmäler der Gegend von Xanten und Wesel am Nieder-Rhein und an der Lippe av F. Fiedler. 1884. (Commons.)]]Alateivia er en av de mer obskure germanske gudinnene. Hun er faktisk bare kjent fra en votivstein på et alter som ble avdekket i Xanten, en by i det vestlige Tyskland i Kreis Wesel, som ligger i delstaten Nordrhein-Westfalen, ved Rhinen. Det er interessant å merke seg at Xanten ble grunnlagt i romertiden. Stedet vokste frem som romersk lagerplass under navnet Vetera Castra. Det utviklet seg til den nest viktigste byen i den romerske provinsen Germania Inferior og ble oppgradert til en ''colonia'' under keiser Trajan: Colonia Ulpia Traiana. Under et angrep av frankerne i 275 ble byen nærmest fullstendig ødelagt. En mindre festningsby under navnet Tricensimae ble bygget på samme plass. Siste romerske mynt som er funnet på stedet er fra 426. Det er mot denne historiske bakgrunnen at Alateivia ble dyrket, skjønt i hvor stor grad vet vi ikke.

	Steinen ble funnet i 1822 i en hage utenfor byporten, og havnet først hos den lokale sognepresten, som het Spenrath. Etter hans død ble steinen med inskripsjonen donert til Philipp Houben, siviltjenestemann, notar og autodidakt arkeolog født i 1767, som innlemmet den i sin samling. Først etter hans død i 1855 ble steinen overtatt av Bonner Provinzial-Museum, der steinen fikk den vitenskapelige oppmerksomhet den fortjente.		Steinen ble funnet i 1822 i en hage utenfor byporten, og havnet først hos den lokale sognepresten, som het Spenrath. Etter hans død ble steinen med inskripsjonen donert til Philipp Houben, siviltjenestemann, notar og autodidakt arkeolog født i 1767, som innlemmet den i sin samling. Først etter hans død i 1855 ble steinen overtatt av Bonner Provinzial-Museum, der steinen fikk den vitenskapelige oppmerksomhet den fortjente.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 7. aug. 2026 kl. 07:01
Linje 152:		Linje 152:

	'''§. 29.'''<br>		'''§. 29.'''<br>
−	I somlige Lapmarker har man wetat berätta om den konsten at göra det den andra måste löpa Warg, ändock sådant på de andra och mäste ställen är ohördt. För några år tilbaka berättade en Lapp uti en wiß Församling för sin Själesörjare, at då han skulle taga skinnet af en Warg, fann han under huden et Tenbälte samt pung och knifslidor. En annan berättade för många år, äfwen för Häradshöfdingen i orten, at en wiß man kommit och bedt honom om förlåtelse, at han året tilförene, såsom Warg, dräpte tre Renar för honom, det ock denne sig påminte. Jag wet, at en sådan sak holles ibland de lärde ''inter paradoxa''. Jag har sådant ej sedt. Men är det sant, så lärer det wara den Ondas gäckeri, hwarmed han bjuder til at apa efter Skaparens underwerk på ''Nebucadnezar''.	+	I somlige Lapmarker har man wetat berätta om den konsten at göra det den andra måste löpa Warg, ändock sådant på de andra och mäste ställen är ohördt. För några år tilbaka berättade en Lapp uti en wiß Församling för sin Själesörjare, at då han skulle taga skinnet af en Warg, fann han under huden et Tenbälte samt pung och knifslidor. En annan berättade för många år, äfwen för Häradshöfdingen i orten, at en wiß man kommit och bedt honom om förlåtelse, at han året tilförene, såsom Warg, dräpte tre Renar för honom, det ock denne sig påminte. Jag wet, at en sådan sak holles ibland de lärde ''inter paradoxa vulgaria''. Jag har sådant ej sedt. Men är det sant, så lärer det wara den Ondas gäckeri, hwarmed han bjuder til at apa efter Skaparens underwerk på ''Nebucadnezar''.

@@ Linje 8: / Linje 8: @@
 <center>
-[[Fil:Pehr_Hogstrom.jpg|thumb|250px|<center>Pehr Högström (1714-1784)</center>]]
+[[Fil:Pehr Högström.jpg|thumb|200px|<center>Pehr Högström (1714-1784)</center>]]
 <br>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Pehr Högström'''
 <br><br><big><big>'''Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser'''</big></big>
@@ Linje 118: / Linje 118: @@
 Det ömkeligaste är at se då Lappen (både Fjäll- och Fiskare-Lapp) går at offra. Ty, då han kommer så när, at han ser rummet hwarest Guden bor, så tager han af sig mößan samt begynner buga och bucka sig, och då han kommer närmare intil, börjar han krypa på fyra fötter intil des han kommer intil stenen, hwarest han lemnar sina offer. Om han brukar derwid något tal eller andra ''complementer'' är mig okunnigt.
-Et besynnerligit offer är det som ''Schefferus'' nämner, och som jag äfwen tyckes hafwa funnit några spor til denna tiden, nämligen at man undertiden gör Afgudabeläten, dem man straxt efter offrandet tillika med offren gräfwer ned i jorden<ref>Hwar wid dock ''Schefferus'' (pag. 111) litet mißtagit sig; ty under det han ''verterade Spirri Nilses'' ord: den de sedan tillika med benen i jorden nedergrafwa, uti hwilka synes wara någon twetydighet, och owist, om particula den skal swara emot stenen eller Afguden, har ''Schefferus'' gifwit Latin derpå: ''postremo rangiferum una sum offibus defodiunt in terra; '' der likwäl ''Auctoris'' mening lärer förmodeligen wara: den de, nämligen Afguden, sedan tillika med benen etc.; åtminstone är det nu obrukeligt at Lappen offrar åt sina Gudar någon hel Ren.</ref>. Jag har funnit allehanda beläten och bilder (äfwen under liknelse af Renar) jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfwerhölgde. Jag har ock sedt dem gräfne blott under snön, samt hölgde med trän och ris, förmodeligen emedan de antingen för is eller sten ej sluppit ned med dem i sjelfwa marken. Det synes som skulle sådana offer wara ''déstinerade'' åt dem, som äro rådande under jorden, lika som de lägga på marken och hänga op i trän åt dem som äro på jorden och i luften regerande.
+Et besynnerligit offer är det som ''Schefferus'' nämner, och som jag äfwen tyckes hafwa funnit några spor til denna tiden, nämligen at man undertiden gör Afgudabeläten, dem man straxt efter offrandet tillika med offren gräfwer ned i jorden<ref>Hwar wid dock ''Schefferus'' (pag. 111) litet mißtagit sig; ty under det han ''verterade Spirri Nilses'' ord: den de sedan tillika med benen i jorden nedergrafwa, uti hwilka synes wara någon twetydighet, och owist, om particula den skal swara emot stenen eller Afguden, har ''Schefferus'' gifwit Latin derpå: ''postremo rangiferum una cum ossibus defodiunt in terra; '' der likwäl ''Auctoris'' mening lärer förmodeligen wara: den de, nämligen Afguden, sedan tillika med benen etc.; åtminstone är det nu obrukeligt at Lappen offrar åt sina Gudar någon hel Ren.</ref>. Jag har funnit allehanda beläten och bilder (äfwen under liknelse af Renar) jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfwerhölgde. Jag har ock sedt dem gräfne blott under snön, samt hölgde med trän och ris, förmodeligen emedan de antingen för is eller sten ej sluppit ned med dem i sjelfwa marken. Det synes som skulle sådana offer wara ''déstinerade'' åt dem, som äro rådande under jorden, lika som de lägga på marken och hänga op i trän åt dem som äro på jorden och i luften regerande.
 En omständighet mins jag mig än hafwa hört wid offrandet, nämligen at då Lappen går til och från offrandet, får han ej ens tala, då någon kunde möta eller eljest råka honom. Detta har jag ej sjelf sedt, men holler det så mycket troligare, som jag märkt huru en del Fiskare-Lappar, under det de äro på sina fisk-fängen, ei wilja tala; och om man kommer oförwarandes på dem, så fly de, som wildjur, undan, at de må slippa uplåta munnen. <ref>Det berättas, at i Lule-Lapmark har för 30 år sedan sig tildragit, at enär Pesten ibland Rendjuren begynt gå i swang, hwarigenom en stor myckenhet af dem bortdödt, hafwer en Lapman trägit och med all uptänkelig flit flera resor om dagen infunnit sig hos sin och grannarnes Afgud, som de hade i skogen, i mening at han skulle hjelpa honom. Men enär ingen bot derå fölgde, förelade denne Lapman sin Afgud en wiß tid med utlåtande, at om han wille blifwa ärad och dyrkad för en Gud, så skulle han åtminstone innom samma tid stilla sjukdomen; Men i annor händelse blifwa förbränd och aldeles utrotad såsom en bedragare. Den förelagde tiden gick til ända, och Rendjurs störtningen påstod lika fult. Lapmannen lät fördenskul sit gjorde slut gå i werkställighet medelst en stor stockelds görande ikring och ofwanpå Afguden, hwilken så mycket förr blef förderfwad, som hela Bylaget i många tider den samma med åtskillige feta saker smort, och således hade elden med honom en större kraft, än uti annor osmord sten.
@@ Linje 126: / Linje 126: @@
 '''§. 23.'''<br>
-At Lapparna, utom deras Afguderi, hafwa jämwäl namn före at wara starke i hwarjehanda Truldoms konster, är en sak, som är så allmänt bekant, at nästan ingen, som hört detta folket nämnas, ju hollit Lapp och Trollkarl för ''Synonyma'', eller et och samma ord. At ju mycken widskepelse fins hos detta folket kan jag ei neka; men tror dock at ryktet gjort deras konst til många delar större, än hon är. At all widskepelse fordomdags kommit ifrån Norden, har warit en gammal sägn, hwilket ''Herodotus'' skal hafwa gifwit de gamla Skribenter anledning at tro, som sagt at ''Skytherna'', från hwilka en hop helgedomar sig utspridt kring hela werlden, hafwa fått de samma ifrån ''Hyperboreis'' etc. <ref>Conf. Plin. Hist. Nar. L. IV. c. 12.</ref> At förtiga hwad en del Utlänningar weta förtalja om oß i Swerige, så är det bekant, at få af den gemena hopen i de södre ''Provincier'' äro, som ju tro, at man i Norrland är i alla Truldoms konster mycket öfwad. I deße länder, hwarest sådana konster äro mindre bekante än nästan på någon annan ort, har man samma tanka om Lapparna. Då jag kom til Ume-Lapmark hördes ej af sådant, utan man hölt före, at man i Lule-Lapmark sådant brukade. Deße sköto åter skulden på Finnarna, o, s. w. Dock hwad jag hos deße af något wärde i dy mål hört och funnit, skal kort blifwa berättadt.
+At Lapparna, utom deras Afguderi, hafwa jämwäl namn före at wara starke i hwarjehanda Truldoms konster, är en sak, som är så allmänt bekant, at nästan ingen, som hört detta folket nämnas, ju hollit Lapp och Trollkarl för ''Synonyma'', eller et och samma ord. At ju mycken widskepelse fins hos detta folket kan jag ei neka; men tror dock at ryktet gjort deras konst til många delar större, än hon är. At all widskepelse fordomdags kommit ifrån Norden, har warit en gammal sägn, hwilket ''Herodotus'' skal hafwa gifwit de gamla Skribenter anledning at tro, som sagt at ''Skytherna'', från hwilka en hop helgedomar sig utspridt kring hela werlden, hafwa fått de samma ifrån ''Hyperboreis'' etc. <ref>Conf. Plin. Hist. Nat. L. IV. c. 12.</ref> At förtiga hwad en del Utlänningar weta förtalja om oß i Swerige, så är det bekant, at få af den gemena hopen i de södre ''Provincier'' äro, som ju tro, at man i Norrland är i alla Truldoms konster mycket öfwad. I deße länder, hwarest sådana konster äro mindre bekante än nästan på någon annan ort, har man samma tanka om Lapparna. Då jag kom til Ume-Lapmark hördes ej af sådant, utan man hölt före, at man i Lule-Lapmark sådant brukade. Deße sköto åter skulden på Finnarna, o, s. w. Dock hwad jag hos deße af något wärde i dy mål hört och funnit, skal kort blifwa berättadt.
 '''§. 24.'''<br>
-Uti Gelliware Församling, hwarest man kan räkna af Lappar til hundrade matlag, dem jag allesamman wäl känner, har jag ej öfwer par personer fått namn uppå, som blifwit holdne för sådana at de kunnat i detta målet något göra, Jag talar ej om dem, som brukat allehanda skrock och widskepelser, emedan sådant sker snart allmänt, utan blott om dem, som ibland Lapparna blifwit holdne för Trollkarlar, och som kunnat genom Truldom göra sin nästa något godt eller ondt. I hwad mål de kunnat göra godt har jag förr til en del nämt, och består förnämligast deruti, at de förmenas med någon läsning och andra medel kunna hjelpa någon til helsan. De blifwa altså af dem, som äro i nöd, besökte, hwilka tilstå, at deras hjelpmedel ibland hulpit, och ibland ej. Äfwen holla de det för en god Truldom, at de kunna göra igen hwad stulit är. Men ibland de många stölder, som skedt sedan jag kommit dit, har jag ej ännu hört någon enda på det sättet hafwa fått igen sit, ej eller kan någon påminna sig sådant hafwa skedt, Så hafwa de ock wißa läsningar emot Spökerien (''æpparlockus''), hwilka dock jämwäl brukas af dem, som ej äro Trollkarlar; men deße måste de hafwa lärdt af sina grannar, emedan man uti sådana läsningar undertiden fått höra klara Skriftenes språk ur Davids Psalmer och andra böcker.
+Uti Gelliware Församling, hwarest man kan räkna af Lappar til hundrade matlag, dem jag allesamman wäl känner, har jag ej öfwer par personer fått namn uppå, som blifwit holdne för sådana at de kunnat i detta målet något göra, Jag talar ej om dem, som brukat allehanda skrock och widskepelser, emedan sådant sker snart allmänt, utan blott om dem, som ibland Lapparna blifwit holdne för Trollkarlar, och som kunnat genom Truldom göra sin nästa något godt eller ondt. I hwad mål de kunnat göra godt har jag förr til en del nämt, och består förnämligast deruti, at de förmenas med någon läsning och andra medel kunna hjelpa någon til helsan. De blifwa altså af dem, som äro i nöd, besökte, hwilka tilstå, at deras hjelpmedel ibland hulpit, och ibland ej. Äfwen holla de det för en god Truldom, at de kunna göra igen hwad stulit är. Men ibland de många stölder, som skedt sedan jag kommit dit, har jag ej ännu hört någon enda på det sättet hafwa fått igen sit, ej eller kan någon påminna sig sådant hafwa skedt. Så hafwa de ock wißa läsningar emot Spökerien (''æpparlockus''), hwilka dock jämwäl brukas af dem, som ej äro Trollkarlar; men deße måste de hafwa lärdt af sina grannar, emedan man uti sådana läsningar undertiden fått höra klara Skriftenes språk ur Davids Psalmer och andra böcker.
 '''§. 25.'''<br>
-Hwad den Truldomen beträffar, med hwilken man plägar tilfoga någon ondt, som är at sända skott på honom och hans kreatur, med mera sådant, så har jag ej hört någon berättelse, som jag kan säja om sådant kunna aldeles öfwertyga mig. At de undertiden hotas at göra hwarandra ondt, som dock är en ilslughet hos dem, deraf kan man ingen ting sluta, så länge man ej rönt at deras hot haft någon werkan. At man undertiden hört dem joicka och siunga några onda önskningar, som jag märkt ej wara olika ''Busræ'' önskningar i ''Herröds'' och ''Bosa Saga''. Det kan ej eller göra något til saken: emedan man har exempel på dem, som hotat förtrolla den andra, och jämwäl med de wanliga Truldoms ''Formulairen'' önskat ondt öfwer honom, hans hus och egendom; dock dermed ej det ringaste uträttat. Den enda berättelse, som warit uti förenämde Församling af någon trowärdighet, skal hafwa til-dragit sig 1741 om hösten, at då en wiß Lapp-hustru, som begärat af deß Far sin afledne Moders kläder, men fick icke, hotades göra honom skada, blefwo dagen derpå några och 30 Renar för honom förskingrade. Detta är alt hwad jag hört i dylika mål ibland det folk, som hafwa namn före at wara de alrawildaste. Sådana Trollpackor förmenas hos Lapparna hafwa lärdt konsten af de Swenske, emedan de til en del mäst warit någon tid wistandes på landet. Warandes ock beklageligit, at man wet Nybygare, som blifwit hitsände ifrån Wermeland och andra södre orter, hafwa gjort sådana konster, som satt alla Lapmarkens Inbyggare i förundran.
+Hwad den Truldomen beträffar, med hwilken man plägar tilfoga någon ondt, som är at sända skott på honom och hans kreatur, med mera sådant, så har jag ej hört någon berättelse, som jag kan säja om sådant kunna aldeles öfwertyga mig. At de undertiden hotas at göra hwarandra ondt, som dock är en ilslughet hos dem, deraf kan man ingen ting sluta, så länge man ej rönt at deras hot haft någon werkan. At man undertiden hört dem joicka och siunga några onda önskningar, som jag märkt ej wara olika ''Busræ'' önskningar i ''Herröds'' och ''Bosa Saga''. Det kan ej eller göra något til saken: emedan man har exempel på dem, som hotat förtrolla den andra, och jämwäl med de wanliga Truldoms ''Formulairen'' önskat ondt öfwer honom, hans hus och egendom; dock dermed ej det ringaste uträttat. Den enda berättelse, som warit uti förenämde Församling af någon trowärdighet, skal hafwa tildragit sig 1741 om hösten, at då en wiß Lapp-hustru, som begärat af deß Far sin afledne Moders kläder, men fick icke, hotades göra honom skada, blefwo dagen derpå några och 30 Renar för honom förskingrade. Detta är alt hwad jag hört i dylika mål ibland det folk, som hafwa namn före at wara de alrawildaste. Sådana Trollpackor förmenas hos Lapparna hafwa lärdt konsten af de Swenske, emedan de til en del mäst warit någon tid wistandes på landet. Warandes ock beklageligit, at man wet Nybyggare, som blifwit hitsände ifrån Wermeland och andra södre orter, hafwa gjort sådana konster, som satt alla Lapmarkens Inbyggare i förundran.
 '''§. 26.'''<br>
-Jag nekar ej, at Truldom kan brukas så wäl ibland Lapparna som andra folkslag, och mäst hos dem, som minst weta; emedan jag wäl wet hwad den onda Anden uti och genom otrones barn kan uträtta, och dristar för ingen del at draga de exempel och berättelser i twifwelsmål, som af så lärde, förnuftige och hederlige Män blifwit rönte<ref>Hwaribland jag ock kan räkna hwad en wiß prestman i en annan Lapmark för mig berättat, om hvilkens trovärdighet jag ei må twifla, nämligen at de genom Truldom pläga skada och döda hwars andras Renar, samt at de undertiden upmana hwarandra dertil, då den, som är swagare i konsten, ei får taga sådant illa op, om han blir wunnen, utan plägar hälre utlåta sig i dylika ord: »Nu min Bror, aldrig tänkte jag du hade warit så stark i konsten,« etc.</ref> som hos Schefferum och andra berättes. Men jag har den tron, at den Högste ej någonsin tilstadt eller tilstäder, at deße konster blifwa så allmänt brukade, som man föregifwit. Ty, det är för mig obegripeligit, huru någon nation kunde blifwa beståndandes, hos hwilken et så grufweligit Trolleri föröfwes, som man för detta berättat om Lapparna. Hos deße har jag wäl märkt så många trätor och twistigheter, som hos annat folk. Med Truldom höres ganska sällan at de skada hwarandra, men wäl antingen medelst lag och rätt, eller hugg och slag. Om samma konster blifwit nu i de fläste Lapmarker mindre öfwade än förr, sedan man märkt, at de största Trolkarlar warit gemenligen de största stackare, är mycket troligit. Men det är wist, at de äro ganska få, som lägga sig deruppå: och då de samme något besynnerligit uträtta, så är det ibland dem så sälsamt och underliga, som hos oß. Och emedan jag således har orsak at tro, det en stor del, som blifwit talt om Lapparnas Truldom, warit blott grundadt på gemene mans lösa rykten och berättelser, så holler jag det för ''injurieust'' emot sjelfwa nationen at tilwita dem en sådan last, för hwilken en och an-nan ibland dem kan wara häftad, och til hwilken de gemensamt draga en sådan leda, som någon af oß.
+Jag nekar ej, at Truldom kan brukas så wäl ibland Lapparna som andra folkslag, och mäst hos dem, som minst weta; emedan jag wäl wet hwad den onda Anden uti och genom otrones barn kan uträtta, och dristar för ingen del at draga de exempel och berättelser i twifwelsmål, som af så lärde, förnuftige och hederlige Män blifwit rönte<ref>Hwaribland jag ock kan räkna hwad en wiß prestman i en annan Lapmark för mig berättat, om hvilkens trovärdighet jag ei må twifla, nämligen at de genom Truldom pläga skada och döda hwars andras Renar, samt at de undertiden upmana hwarandra dertil, då den, som är swagare i konsten, ei får taga sådant illa op, om han blir wunnen, utan plägar hälre utlåta sig i dylika ord: »Nu min Bror, aldrig tänkte jag du hade warit så stark i konsten,« etc.</ref> som hos Schefferum och andra berättes. Men jag har den tron, at den Högste ej någonsin tilstadt eller tilstäder, at deße konster blifwa så allmänt brukade, som man föregifwit. Ty, det är för mig obegripeligit, huru någon nation kunde blifwa beståndandes, hos hwilken et så grufweligit Trolleri föröfwes, som man för detta berättat om Lapparna. Hos deße har jag wäl märkt så många trätor och twistigheter, som hos annat folk. Med Truldom höres ganska sällan at de skada hwarandra, men wäl antingen medelst lag och rätt, eller hugg och slag. Om samma konster blifwit nu i de fläste Lapmarker mindre öfwade än förr, sedan man märkt, at de största Trolkarlar warit gemenligen de största stackare, är mycket troligit. Men det är wist, at de äro ganska få, som lägga sig deruppå: och då de samme något besynnerligit uträtta, så är det ibland dem så sälsamt och underliga, som hos oß. Och emedan jag således har orsak at tro, det en stor del, som blifwit talt om Lapparnas Truldom, warit blott grundadt på gemene mans lösa rykten och berättelser, så holler jag det för ''injurieust'' emot sjelfwa nationen at tilwita dem en sådan last, för hwilken en och annan ibland dem kan wara häftad, och til hwilken de gemensamt draga en sådan leda, som någon af oß.

@@ Linje 100: / Linje 100: @@
 '''§. 19.'''<br>
-Men är det i något wigtigare ärende, som Lappen finner sig föranlåten at göra löfte, så kommer det ock undettiden an på andra kreatur, som Bockar, Getter, Får, samt Kattor och Hönstuppar, dem han köper och skaffar sig från Landsbygden, ehwad de må kosta, sedan han en gång lofwat dem.
+Men är det i något wigtigare ärende, som Lappen finner sig föranlåten at göra löfte, så kommer det ock undertiden an på andra kreatur, som Bockar, Getter, Får, samt Kattor och Hönstuppar, dem han köper och skaffar sig från Landsbygden, ehwad de må kosta, sedan han en gång lofwat dem.
 Hwad Stengudarna, eller de så kallade ''Säite'' i synnerhet widkommer, så tyckas de af Lapparna blifwa holdne i långt större helighet, än de af trä. Man plägar omkring somliga stänga gärdesgårdar, ibland tämligen widt omkring. Om någon skiuter Ickornar, foglar eller andra diur innom samma gårdar, det är innom stenens rå, så måste han taga fötterna, hufwuden med wingarna och offra på stenen, men det öfriga beholler han sjelf. Man brukar på somliga ställen hwart år lyfta op stenarna och lägga fristkt Granris under och omkring dem, hwilket Lappen gör med blottadt hufwud och krypande på fyra fötter, äfwen som då han eljest går at offra: då han jämwäl af stenens tyngd eller lätthet kan sluta om han är ogunstig eller gunstig.

← Eldre revisjon	Revisjonen fra 6. aug. 2026 kl. 13:09
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

@@ Linje 60: / Linje 60: @@
 Deße Stenars magt plägar man wärdera efter myckenheten och antalet af dem som dyrka dem och offra wid dem, Om så händer at man öfwergifwer offra på dem, så mista de ock sin magt, kunnande sedan göra enom hwarken godt eller ondt. Och sådana magtlösa samt af sig komna gudar, har man ej swårt före at få se, emedan ingen fruktar widare för dem.
-Hwaruti deras magt egenteligen består, kan jag ej säja. Men at Lapparna förmoda sig både godt och ondt utaf dem, sluter jag af deras berättelser derom. En trowärdig Nybyggare, som såg huru en wiß Lapp offrade hufwudet, föttren och wingarna af en Tjäder på en bekant sten wid ''Sagga guoika'' ej långt från Gelliware, frågade honom, til hwad ända han sådant gjorde? Då Lappen skal hafwa swarat, det skulle utaf alt detta wäxa andra och nya foglar igen, dem han skulle få skjuta. Och emedan de göra löften åt deße stenar, då antingen folk eller kreatur sjukna, sluter jag at de tro dem om til at hafwa helsa och sjukdom, lif och död i sit wold. Men at de ock förmoda sig ondt utaf dem, sluter jag af en wiß Laps egen berättelse, som tilstått, at då han för några år sedan kom oförwarandes wid sin flyttning at gå för när intil en sådan ''Säite'' wid ''Käppowoma'' (et Nybygge til 3 mil norr om Gelliware), och trädde öfwer udden der stenen låg, så nära intil honom, at han kom på sjelfwa sjäten eller wägen, som stenen (''si diis placet'') hade längst efter landet öfwer til en udde midt emot, lofwade han, wid det han blef sådant warse, offer af Ox-Renar, Wajor, Får, Getter, etc. Men kunde likwäl dermed icke blidka honom, emedan Wargar kommo samma natt ihop med hans Renar och gjorde honom en ansenlig skada.
+Hwaruti deras magt egenteligen består, kan jag ej säja. Men at Lapparna förmoda sig både godt och ondt utaf dem, sluter jag af deras berättelser derom. En trowärdig Nybyggare, som såg huru en wiß Lapp offrade hufwudet, föttren och wingarna af en Tjäder på en bekant sten wid ''Sagga guoika'' ej långt från Gelliware, frågade honom, til hwad ända han sådant gjorde? Då Lappen skal hafwa swarat, det skulle utaf alt detta wäxa andra och nya foglar igen, dem han skulle få skjuta. Och emedan de göra löften åt deße stenar, då antingen folk eller kreatur sjukna, sluter jag at de tro dem om til at hafwa helsa och sjukdom, lif och död i sit wold. Men at de ock förmoda sig ondt utaf dem, sluter jag af en wiß Laps egen berättelse, som tilstått, at då han för några år sedan kom oförwarandes wid sin flyttning at gå för när intil en sådan ''Säite'' wid ''Käppowoma'' (et Nybygge til 3 mil norr om Gelliware), och trädde öfwer udden der stenen låg, så nära intil honom, at han kom på sjelfwa fjäten eller wägen, som stenen (''si diis placet'') hade längst efter landet öfwer til en udde midt emot, lofwade han, wid det han blef sådant warse, offer af Ox-Renar, Wajor, Får, Getter, etc. Men kunde likwäl dermed icke blidka honom, emedan Wargar kommo samma natt ihop med hans Renar och gjorde honom en ansenlig skada.
@@ Linje 68: / Linje 68: @@
 '''§. 12.'''<br>
-Hwad en del, jemwäl i de bättre för sig komne Församlingar, hafwa för tankar om en hop Änglar, som pläga uppenbara sig för dem, wet iag ej. Men at de hafwa mycket at tala om sina Änglasyner, hwarigenom de förmena sig wara bättre och heligare folk, än de Swenske, som ej se sådant, har mig af en wiß prestman blifwit berättadt. I hans Församling har en man sagt om sig sjelf, at han en gång sedt twänne Änglar, som wiste honom en wacker grön äng, samt wid ändan en skön byggning. Och när han af deße twå blef anmodad at följa dem dit, men af en annan derifrån warnad, gåfwo de honom hwardera en kindpust, så at halfwa hufwudet swulnade och han hade en tid deraf stor wärk. Denna gången kom han på den tro, at det måste hafwa warit onda englar, i det han utlät sig i deße ord: »Nu kan jag se, at de icke äro gode.« Utan twifwel hade han ock tilförene sedt sådana; Men emedan de ej förr lärt honom känna sig, så trodde han det de woro goda och helige englar. Flera dylika rykten och berättelser hafwa tid efter annan kommit för mig. Och blifwa sådana uppenbarelser af dem, som hafwa någon liten kundskap om Christendomen och Änglarnas natur, holdne för Ängla uppenbarelser, men af de andra, som näpligen hört talas om Änglar, för Gudar antingen Storjunkare eller andra, som de mena undertiden uppenbara sig för dem.
+Hwad en del, jemwäl i de bättre för sig komne Församlingar, hafwa för tankar om en hop Änglar, som pläga uppenbara sig för dem, wet iag ej. Men at de hafwa mycket at tala om sina Änglasyner, hwarigenom de förmena sig wara bättre och heligare folk, än de Swenske, som ej se sådant, har mig af en wiß prestman blifwit berättadt. I hans Församling har en man sagt om sig sjelf, at han en gång sedt twänne Änglar, som wiste honom en wacker grön äng, samt wid ändan en skön byggning. Och när han af deße twå blef anmodad at följa dem dit, men af en annan derifrån warnad, gåfwo de honom hwardera en kindpust, så at halfwa hufwudet swulnade och han hade en tid deraf stor wärk. Denna gången kom han på den tro, at det måste hafwa warit onda englar, i det han utlät sig i deße ord: »Nu kan jag se, at de icke äro gode.« Utan twifwel hade han ock tilförene sedt sådana; Men emedan de ej förr lärt honom känna sig, så trodde han det de woro goda och helige Änglar. Flera dylika rykten och berättelser hafwa tid efter annan kommit för mig. Och blifwa sådana uppenbarelser af dem, som hafwa någon liten kundskap om Christendomen och Änglarnas natur, holdne för Ängla uppenbarelser, men af de andra, som näpligen hört talas om Änglar, för Gudar antingen Storjunkare eller andra, som de mena undertiden uppenbara sig för dem.
@@ Linje 76: / Linje 76: @@
 '''§. 14.'''<br>
-Huru och på hwad sätt hwar och en Isynnerhet af deße främmande Gudar blifwa hos Lapparna tjente och dyrkade, kan jag ej til alla delar säja. Man lärer ock näpligen wara i stånd at utnämna några wißa reglor derwid, emedan jag är af den tankan, at sjelfwa ordningen och sättet at tjena dem lärer ej hafwa bättre sammanhang, än grunden, på hwilken deras Gudars wäsende och antal sig stöder. Icke des mindre wil jag blott upräkna de sätt och maner jag blifwit warse, samt hwad öfrige ''ceremonier'' derwid kunnat blifwa mer bekante.
+Huru och på hwad sätt hwar och en i synnerhet af deße främmande Gudar blifwa hos Lapparna tjente och dyrkade, kan jag ej til alla delar säja. Man lärer ock näpligen wara i stånd at utnämna några wißa reglor derwid, emedan jag är af den tankan, at sjelfwa ordningen och sättet at tjena dem lärer ej hafwa bättre sammanhang, än grunden, på hwilken deras Gudars wäsende och antal sig stöder. Icke des mindre wil jag blott upräkna de sätt och maner jag blifwit warse, samt hwad öfrige ''ceremonier'' derwid kunnat blifwa mer bekante.
 Huru de dyrka de Gudar och Naturer, til hwilka de ej hafwa några bilder, är mig okunnigt: undantagandes hwad jag om den förr omtalte ''Kuowa-manno'', samt ''Jaulo-herra'' och ''Ruotta'' kunnat få höra af Lapparne sjelfwa förtäljas. Nämligen, hwad den första angår, berättade en gammal Hustru, det hennes Föräldrar plägade en wiß tid i ''Februarii'' månad binda hö och gräs, sådant som de hafwa i sina skor och wantar, wid hornen på deras Renar: då man sedan med ringar och annat skrammel, samt bultande på ackijorna, bad ''Kuowo-manno'' äta. Hwaraf tillika skönjes, at de höllo denna Naturen ej allenast för et lefwande kreatur, utan ock sådant, som kunde lefwa af hö, samt behöfde genom allehanda buller och gny påkallas, etc.
@@ Linje 86: / Linje 86: @@
 '''§. 16.'''<br>
-Åt ''Ruotta pläga'' de äfwen samma tid hänga Näfwer-ryfwor eller små trattar af Näfwer gjorde, op i höga trän, hwilka trän äro mäst på twänne kanter tälgde och korßade, uti deße ryfwor lägga de et stycke af all den mat, som de äta om Julafton och Julmorgon, hwilket ej är Kött, utan gemenligen Ost och Mjölk, eller ock Fisk. Hafwa de Mjöl, få göra de en kaka om en riksdalers storlek, men en god tum tjock, den de fylla med litet Mjölk och Ost, samt steka på glöden. Samma kaka lägga de uti en af de omtalte kärillen, i hwilkens brädd twenne träspjelkar äro stukne om en half alns längd, gjorde som spador. Detta blir ophängdt bredowid kojan, hwarest det ock warder sittandes; hwilket tillika med de öfriga ryfwor, i hwilka deras öfwerlefwor blifwa förwarade, äro ''destinerade'' åt den förr omtale ''Ruott''a, på det han, efter deras föregifwande, ej må skada deras qwinfolk på et wist sätt (''ne ventrem illarum terebret seu perforet'').  Schefferus talar om deße offer något annorlunda, hwilket man ock torde somligstädes brukat, men emedan en Lapp berättat mig derom, som i sin enfaldighet ej trodde at sådant skulle wara någon widskepelse, så har jag fölgt hans tal, och lemnat andras berättelser å sido.
+Åt ''Ruotta pläga'' de äfwen samma tid hänga Näfwer-ryfwor eller små trattar af Näfwer gjorde, op i höga trän, hwilka trän äro mäst på twänne kanter tälgde och korßade. Uti deße ryfwor lägga de et stycke af all den mat, som de äta om Julafton och Julmorgon, hwilket ej är Kött, utan gemenligen Ost och Mjölk, eller ock Fisk. Hafwa de Mjöl, så göra de en kaka om en riksdalers storlek, men en god tum tjock, den de fylla med litet Mjölk och Ost, samt steka på glöden. Samma kaka lägga de uti en af de omtalte kärillen, i hwilkens brädd twenne träspjelkar äro stukne om en half alns längd, gjorde som spador. Detta blir ophängdt bredowid kojan, hwarest det ock warder sittandes; hwilket tillika med de öfriga ryfwor, i hwilka deras öfwerlefwor blifwa förwarade, äro ''destinerade'' åt den förr omtale ''Ruott''a, på det han, efter deras föregifwande, ej må skada deras qwinfolk på et wist sätt (''ne ventrem illarum terebret seu perforet'').  Schefferus talar om deße offer något annorlunda, hwilket man ock torde somligstädes brukat, men emedan en Lapp berättat mig derom, som i sin enfaldighet ej trodde at sådant skulle wara någon widskepelse, så har jag fölgt hans tal, och lemnat andras berättelser å sido.
@@ Linje 92: / Linje 92: @@
 Deras offerlafwar, som jag flera resor nämnt, göra dem den tjensten som altare, men åro gjorde af trä och stå på 3 eller 4 stolpar, ifrån 2 til 4 alnar högt ifrån jorden. Då de offra något på dem, lägga de ofwan på och omkring dem Gran- och Björkris, samt qwista trän nedantil på alla sidor der omkring. Deße hafwa de antingen wid wißa tilfällen bak för deras kojor: eller äro de upbygde på andra ställen, hwarest de hafwa sina Trägudar, hafwandes oprest Träguden antingen ofwanuppå, eller, som allmännare är, bredo wid lafwen, likasom stödde han sig mot honom. På deße lägga de Renshorn eller det öfriga som jag kommer at omtala, men på de lafwar, som stå wid Stengudarna, hafwa de mäst de offer, som wildiuren eljest kunde draga bort.
-De förnämligaste offren, som de på eller bredowid deße lafwar lägga och tilägna sina Gudar, äro gemenligen hornen och benen af sina Renar, hälst de Brun-Renar, som han slaktar Mathsmäßotiden om hösten. Deße offra de både på Sten- och Trägudar. Utan twifwel lara de hafwa någon wiß skildnad, då de skola offra åt åtskilliga Gudar, som mig är obekant, men så mycket jag kunnat inhämta, tjena de sina Stengudar, då de äro dem så nära: men eljest de af trä, dem de antingen göra nya, eller ock besöka de dem på de ställen hwarest de förrut oprest dem. De, som hafwa Trumma, säjas rådfråga sig med henne wid många tilfällen då de, samt hwad de på åtskilliga Gudar skola offra o. s. w.
+De förnämligaste offren, som de på eller bredowid deße lafwar lägga och tilägna sina Gudar, äro gemenligen hornen och benen af sina Renar, hälst de Brun-Renar, som han slaktar Mathsmäßotiden om hösten. Deße offra de både på Sten- och Trägudar. Utan twifwel lära de hafwa någon wiß skildnad, då de skola offra åt åtskilliga Gudar, som mig är obekant, men så mycket jag kunnat inhämta, tjena de sina Stengudar, då de äro dem så nära: men eljest de af trä, dem de antingen göra nya, eller ock besöka de dem på de ställen hwarest de förrut oprest dem. De, som hafwa Trumma, säjas rådfråga sig med henne wid många tilfällen då de, samt hwad de på åtskilliga Gudar skola offra o. s. w.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 6. aug. 2026 kl. 05:53
Linje 16:		Linje 16:


		+	Haakon Ivarssøns Naboskab i Halland maatte være Kong Harald saa meget mere farligt, som den slette Forstaaelse, der lige siden hans første Optræden i Landet havde hersket mellem ham og Oplændingerne, især de sydligere, nu truede at bryde ud i aabenbar Opstand. Som den første Aarsag dertil nævnes i enkelte Sagaer, at Harald ej vilde lade Oplændingerne nyde godt af de store Friheder med Hensyn til Skatter og Udredsler, som Olaf den hellige skulde have tilstaaet dem efter Sejren ved Nesje, til Belønning fordi de havde hjulpet ham mod Svein Jarl, og hvorved de i mange Stykker fik meget forud for Norges øvrige Indbyggere, hvilket Harald ansaa for utilbørligt, da han vilde at Kongens Rettighed skulde være eens over det hele Land, og at een og samme Herkomst ogsaa over det hele Land skulde medføre samme personlige Rettigheder<ref>Dette siges i Hrokkinskinna og Hryggjarstykke (Harald Haardraades Saga Cap. 91), Morkinskinna fol. 10. b., Fagrskinna Cap. 196. Det udelades i Snorre, dog neppe med Rette, da Udsagnet om de Forrettigheder, Olaf den hellige skulde have tilstaaet Oplændingerne, meget godt kan lade sig forklare saaledes som det ovenfor er skeet. Men Hrokkinskinna, Hryggjarstykke og Snorre omtale ikke Kongens Uenighed med Oplændingerne og paafølgende Straffetog til deres Bygder førend efter Fredsslutningen med Danmark, eller om Vintren 1064—65, medens Morkinskinna derimod omtaler det Hele før Nisaa-Slaget, og Fagrskinna udtrykkeligt henfører det til "lidt før" dette. Da det af den Rolle, Haakon Ivarssøn spiller ved disse Uroligheder, saa vel som af den Omstændighed, at Harald øjensynligt ved Fredsslutningen søgte at faa frie Hænder mod ham og Oplændingerne, er klart nok, at Straffetoget ikke skete førend paa den Tid, Snorre o.s.v. angiver, saa fejle visselig Morkinskinna og Fagrskinna ved at henføre det til Tiden før Nisaa-Slaget; men denne Fejl er sikkert opstaaet deraf, at Haralds Tvist med Oplændingerne om deres Rettigheder er begyndt længe før, uden at han har kunnet træffe kraftige Foranstaltninger til at ydmyge dem, førend han havde faaet den danske Krig af Halsen. Uenighed mellem ham og Oplændingerne omtales desuden allerede ved hans første Ophold i de Egne sammen med Magnus den gode, se ovf.</ref>.

−	~~==Fotnoter==~~	+	Vi have seet, at Olaf, da han allerførst blev tagen til Konge af Oplændingerne, lovede at overholde Landets gamle Love og værge Landet mod udenlandske Høvdinger. Det er ikke usandsynligt, at de oplandske Love, eller Eidsævis Loven, paa den Tid hjemlede enhver Oplændinge større Rettigheder, og navnlig en forholdsviis større "Ret", det vil sige Bod for personlige Fornærmelser, end hvilket som helst Medlem af en anden Thingforening, der ellers med Hensyn til Herkomst stod paa samme Trin, som han; og fornemmelig tør det hænde, at Oplændingerne havde megen Lettelse fremfor Kystboerne med Hensyn til Krigstjeneste, da de ej hørte til Skibrederne, og saaledes vel som oftest bleve fritagne for Opbud. Da Oplandenes Thingforening oprindelig ikke havde det mindste med de nordenfjeldske Thingforeninger at bestille, men kun ved et Magtsprog var bleven forbunden med dem, og da Landbo- og Nærings-Forholdene paa Oplandene i mangt og meget vare forskjellige fra de vestlige og nordlige Kyst-Egnes, er det ej alene muligt, men endog højst sandsynligt, at der i den oplandske Lovgivning og fornemmelig i Opstillingen af enhvers saakaldte "Ret"<ref>Om "Ret" (hos Tydskerne Wehrgeld) se ovf. B. I. Om nu f. Ex. en Hauld fra Oplandene, hvis han dræbte en Hauld fra Agder, skulde slippe med at bøde 3 Mk. Sølv, men derimod, om han blev dræbt af denne, skulde bødes med 4 Mk., maatte et saadant Forhold ganske vist vække Forvirring og sætte ondt Blod. Slige Kollisionstilfælde indtraf ikke saa hyppigt i Førstningen, da Forbindelsen var svagere mellem de enkelte Landsdele, men paa Haralds Tid var der maaskee dagligt Anledning dertil.</ref> gjorde sig andre, og for Bønderne maaskee i det hele taget fordeelagtigere Grundsetninger gjeldende, end i Gulathings- og Frostathings-Loven, uden at vi derfor behøve at antage, at St. Olaf har forbedret deres Kaar. Da den ældre Eidsivalov er tabt, paa Christenretten og et ubetydeligt Brudstykke af Landbo-Retten nær, kunne vi nu ikke med Bestemthed vide, om den virkelig gav denne Thingforenings Medlemmer saadanne Forrettigheder; ja det er neppe engang sandsynligt, at de, om de end paa St. Olafs Tid vare i Besiddelse af dem, havde beholdt dem paa den Tid da de ældre Love bleve nedskrevne, nemlig i det 12te eller 13de Aarhundrede. Men saa meget erfare vi dog, at den gamle Sefs- eller Eidsiva-Lov hjemlede Bønderne selv en Deel af Sagefaldet, hvilket ikke var Tilfældet i Gulathings- eller Frostathings-Loven<ref>I Norges gamle Love II. S. 623 er et nys opdaget Brudstykke aftrykt, der tilhører enten den gamle Eidsivathings-Lov eller den gamle Borgarthings-Lov, hvilken sidste dog kun kan have været en særegen Bearbejdelse af den oprindelig for hele Viken og Oplandene fælles Sæfs- eller Eidsiva-Lov, og saaledes vel i det Væsentlige stemmer med denne. I dette Brudstykke forekommer to Gange, hvor en Bød er nævnt, det Lovbud "þrídeili L" (d. e. "Bøden skal deles i tre Dele"), saaledes at man maa formode, at om man havde den hele Lov, vilde man finde dette Bud gjentaget ved enhver Bød. Det findes ogsaa i et Stykke af den gamle vikske Giftermaalslovgivning, optaget i den yngre Borgarthings Christenret Cap. 26 (Norges gamle Love II. S. 305). Hvorledes dette Bud skal forstaaes, derom giver især Eidsiva Christenret Cap. 44 Oplysning. Der staar: af Gods som er forbrudt (nemlig for Forbrydelser mod Christenretten) tager Sagsøgeren en Trediedeel; de to tilbageblevne Trediedele skulle ogsaa deles ligt mellem Kongen, Biskoppen og "Lagmændene" d.e. Thinglagets Medlemmer eller Bønderne. Da nu Biskoppens Ret til at deeltage i Sagefaldet alene er grundet paa at Forbrydelsen er en gejstlig Forbrydelse, er det tydeligt nok, at Gods, forbrudt for verdslig Lovovertrædelse, alene vilde blive deelt i tre Dele, mellem Sagsøgeren, Kongen og Bønderne. Dette bestyrkes af Cap. 39, hvor der staar at den Mulkt, der af Vedkommende betales for at have forsømt i rette Tid at opbygge nedfalden Kirke, deles ligt mellem Biskoppen, Kongen og "Bønderne". Her er nemlig Biskoppen selv Sagsøger. I Cap. 25 heder det og: "af alt forbrudt Gods, hvorved Biskoppen selv optræder som Sagsøger, tilkommer ham 1/3, Kongen 1/3, og Bønderne 1/3". Denne Bøndernes Deeltagen i Sagefaldet forekommer ej i Gulathings- og Frostathingsloven, hvor der ved verdslige Forbrydelser kun er Tale om Kongen og Sagsøgeren, eller Kongen alene, og ved gejstlige om Kongen og Biskoppen, eller Biskoppen alene. Paa samme Maade skiftes Sagefald, ifølge Vestgøtaloven, i tre Dele mellem "málseigandin" (d. e. Sagsøgeren), Kongen og Herredet, se Tyvebolken (yngre Bearb.) Cap. 4, 9, 31 o. fl. Det er meget muligt, at Harald paa Oplandene tilegnede sig Bøndernes Trediedeel, ligesom han vel og har fordret at de skulde gjøre Krigstjeneste til Søs, i det mindste paa hans egne Skibe.</ref>; og naar Oplændingerne endnu i det 12te eller 13de Aarhundrede havde kunnet vedligeholde denne Ret, er det heel sandsynligt, at de i Midten af det 11te kunne have besiddet endnu større Forrettigheder. Da imidlertid slige Forrettigheder for en enkelt Deel af Landet maatte medføre mange Forviklinger, virke skadeligt for Rigets Sammenhold, og i det hele taget siges at stride mod god borgerlig Orden, hvilken Harald havde gjort sig det til Opgave at gjennemføre, kunde han fra sit Standpunkt umuligt finde sig deri, og maatte lade det være sig magtpaaliggende, saa vidt muligt at sætte Oplændingernes Rettigheder paa lige Fod med Landets øvrige Indbyggere, medens det paa den anden Side ikke er at undres over, at Oplændingerne ansaa disse hans Bestræbelser som Brud paa Olaf den helliges Løfter, og højligen forbitredes derover, især da Harald vistnok her, som ellers, foor frem med altfor liden Lempe, og man desuden af ham, selv indbød Oplænding, havde væntet ganske anden Føjelighed. Hertil kom nu ogsaa, at Haakon Ivarssøn var særdeles afholdt af Oplændingerne, der toge Parti med ham mod Kongen, og vel ogsaa ophidsedes af ham til at gjøre Harald ivrig Modstand. Det lader til, at Haakon med en overordentlig Rastløshed har benyttet sit Ophold i Halland til at indlede Forbindelser med Vestgauterne, ja endog med Vermelændingerne, for at tilføje Harald saa megen Skade som muligt, ja maaskee endog at frarive ham Raumarike. Han opsøgte Kong Steenkil, vidste at vinde ham for sine Planer, og blev af ham forlenet med Vermeland, hvor vi finde ham endnu, samme Vinter, som han om Høsten var dragen i Landflygtighed, og hvorfra han i Spidsen for en heel Deel Gauter og Vermelændinger gjorde et Indfald paa Raumarike, og opkrævede Skatter og Landskyld, som om han virkelig var Oplandenes Jarl<ref>Harald Haardraades Saga Cap. 37, Snorre Cap. 72. I Morkinskinna tales der ikke om at Steenkil gav Haakon noget Landskab at bestyre førend efter Fredsslutningen, da Harald havde paaført Steenkil Krig. Men da denne Krig netop havde sin Aarsag deri, at Steenkil og Gauterne havde ydet Haakon Bistand, er de oven anførte Sagabearbejdelsers Udsagn i dette Stykke vistnok rigtigere, naar fraregnes, at de fremdeles betragte Haakon som virkelig Jarl paa Oplandene.</ref>. Oplændingerne lagde ham heller ingen Vanskeligheder i Vejen, men synes i enhver Henseende at have begunstiget ham, og da Harald, der tilbragte Vintren i Oslo, sendte Mænd til Oplandene for at indkræve Skat og Landskyld, fik han det Svar fra Oplændingerne, at de allerede havde indbetalt hine Afgifter til Haakon Jarl, og at de vilde ved blive at gjøre det, saa længe han var i Live. Med andre Ord, Oplændingerne befandt sig saa godt som i Oprørs-Tilstand.
		+
		+	Under disse Omstændigheder maatte det være Harald magtpaaliggende at faa sluttet Fred med Kong Sven. Naar han ikke engang ved den store Sejr udenfor Nisaa havde kunnet støde Sven fra Tronen, var der endnu mindre Udsigt dertil, efter at Haakon Jarl var bleven hans Fiende, og et farligt Oprør var udbrudt eller var nær ved at udbryde indenlands. Det er endog et stort Spørgsmaal, om det nogensinde vilde kunne have lykkets ham at gjøre sig til Herre over Danmark, selv om Haakon var bleven ham tro og slet ikke havde forenet sig med Sven, thi naar han efter sexten Sommeres uafladelige Fejde og flere betydelige Sejrvindinger ikke var kommen Maalet et Skridt nærmere, synes det, som om han gjerne kunde have fortsat Fejden i sexten Sommere til, og endda være lige nær. Han vilde dog sikkert have fortsat de aarlige Tog, hvis ikke Haakon Ivarssøns Frafald og Urolighederne paa Raumarike havde tvunget ham til at gjøre en Ende derpaa, og for saa vidt kan man sige at disse Begivenheder indtraf heldigt, idet de fremskyndede Freden. Denne Vinter, staar der i enkelte Sagaer, foor der Bud og Ordsendinger mellem Norge og Danmark, tilkjendegivende at begge Parter, saa vel Nordmænd som Daner, vilde slutte Forlig indbyrdes, og bade deres Konger samtykke deri. Af disse Ord skulde man slutte, at Underhandlingerne allerførst ere blevne aabnede af begge Landes anseede Mænd paa egen Haand, i Lighed med hvad der tidligere havde fundet Sted, Kongerne uadspurgte. Imidlertid er dette saa usandsynligt, især naar man seer hen til Haralds stolte og myndige Sind, at man heller bør betragte hine Sagaernes Ord som mindre nøjagtige, og antage, hvad der er det rimeligste, at Fredsforslaget er udgaaet fra en af Kongerne selv<ref> Morkinskinna og Fagrskinna (Cap. 196) staar der kun, at "der sattes Fred mellem Kongerne efter Nordmændenes og Danernes Raad".</ref>. Hvilken af disse det var, nævnes ikke, men da Harald den hele Tid var den egentlige Angriber og den som viste sig virksom, medens Sven mere forholdt sig passiv, skulde man og formode, at det var Harald, som først aabnede Freds underhandlinger, saa meget mere som det nu især for ham var af Vigtighed at faa frie Hænder. Sven havde altid ønsket Fred<ref>Saxo (S. 554) siger at Sven, efter at have lidt tvende Nederlag, frygtede for at lade sin Skjebne komme til Afgjørelse ved Vaaben tredie Gang, da han allerede ved de to Slag saa Danmarks Velmagt knækket.</ref>, og derfor var det naturligt, at Underhandlingerne, som Sagaerne sige, tegnede til at faa et ønskeligt Udfald.

		+	Der aftaltes et Møde mellem begge Konger paa Rigsgrændsen ved Gaut-Elven, altsaa maaskee paa Daneholmen eller som i 1038 paa Brennøerne, og til dette Møde udrustede man sig om Vaaren fra begge Sider paa det bedste, for at kunne optræde med tilbørlig Værdighed. Thjodolf Skald, der i sine Kvad forevigede alle Haralds Bedrifter, har ogsaa i en Flokk beskrevet dette Møde, ved hvilket han vist var tilstede. "Den Konge", siger han, "der ivrigt værner om sit Land, lukkede Havet lige nord fra Øresund med Langskibe, og styrede stolt i Havn, de guldprydede Stavne kløvede Bølgerne, og Skibenes Planker skalv, medens Flaaden i hvast Vejr sejlede vestenfor Halland. Den edfaste Harald har Skibe ude, medens Sven, den berømmelige Danekonge, iler ham imøde, og paa sin Rejse søndenfra fylder enhver Havn med eine Stavne. Du, kjekke Harald, skyndte du dig sydefter til det Møde som alle Daner saa ivrigt ønskede, og som det ogsaa var paa Tide at holde; Sven paa sin Side ilede ikke mindre ivrigt nordefter, men havde Storm at kæmpe med udenfor Kysten". Da Kongerne vare komne sammen, og Forhandlingerne begyndte, fremkom Danerne med saa mange Klagemaal over hvad de havde lidt af Nordmændene, at det en Tidlang ej saa ud til at noget Forlig kunde komme istand. "Bønderne", siger Thjodolf, "blive meget højrøstede, og lade Ord falde, som sætte ondt Blod: Thegnerne trætte og ere ikke forligeligt stemte, Overmodet svulmer. Men de Mænd, der kunne mægle mellem de stridende Parter, veje alle Sager mod hinanden, og her gjelder det at sige Kongerne uforbeholdent alt hvad Folket ønsker; hvis Haulderne nu skilles ad i Vrede, saa er ene utidig Begjærlighed Skyld deri". Disse forstandige Mænds Mellemkomst og vise Tale, hvorom Skalden nævner, udrettede dog omsider saa meget, at der kom Forlig og Fred istand paa de Vilkaar, at enhver af Kongerne skulde beholde sit Rige indtil de Grændser, som fra gammel Tid havde været mellem Norge og Danmark; at ingen af dem skulde eftertragte den andens Rige; at der heller ikke paa nogen af Siderne skulde være Tale om Erstatning, men at hver skulde beholde den Fordeel eller den Skade, han havde havt. Freden sluttedes for begge Kongers Levetid, og bekræftedes ved Ed saa vel som ved Gisler, der stilledes af begge Parter. (1064). "Jeg har hørt", siger Thjodolf, "at Harald og Sven glade gave hinanden Gisler: det var en god Handling; der sluttedes fuldstændigt Forlig med Vidner og fuld Fred, saa at der ej længer var nogen Strid: gid de nu ogsaa vilde holde Forliget"<ref>Harald Haardraades Saga Cap. 88, Snorre Cap. 73. Det er ovenfor nævnt, at Morkinskinna og Fagrskinna henføre denne Fredsslutning til det 3die Aar efter Nisaa-Slaget, eller 1065. Dertil seer man, at Sagaskriveren nærmest har ladet sig bevæge ved et Vers af Thjodolf, hvor der staar at "Freden sluttedes i det 3die Aar". Men hvorledes dette skal forstaaes, viser Snorre Cap. 76, hvor Verset anføres som Vidnesbyrd for, at der hengik to Vintre mellem Nisaa-Slaget og Freden. Aaret 1062 regnes saaledes selv som det første, 1063 som det andet, og 1064 som det tredie.</ref>. Saaledes blev da omsider den langvarige Fejde mellem begge Riger tilendebragt. Den, som høstede mindst Fordeel deraf, var Harald, der Aar efter Aar havde gjort kostbare Udrustninger i den Hensigt at erhverve Danmarks Rige, og som nu dog maatte lade Haabet derom fare, uden derved at erhverve Ro, da en ny og farlig Fejde forested ham med hans egne Undersaatter. Sven derimod kunde prise sig lykkelig ved, at han endelig befandt sig i rolig og uforstyrret Besiddelse af Riget. Han havde hidtil ikke attraaet at erhverve Norge, og for ham var Krigens Hensigt opnaaet, naar Harald havde opgivet sine Fordringer paa Danmark, ligesom det ogsaa maatte være en stor Lettelse for Danerne selv, at slippe de idelige Herjetog, hvormed Nordmændene hjemsøgte dem.

		+	==Fotnoter==
	<references/>		<references/>

@@ Linje 20: / Linje 20: @@
 '''§ 1'''<br>
-EHuru nu mera alla Swenska Lapmarker bekänna sig til det Christeliga namnet, och äro jämwäl til en stor del uti deras Christendom emot mångas förmodan rotade och grundade, som man framdeles på sit ställe får omröra; så måste man dock på många orter i deße Länder ännu finna så mycket mörker och vilfarelse, at man föga Christligt kan märka hos dem, då man tager undan at de äro döpte och at de med munnen bekänna sig för Christne. Häraf sker, at på de ställen, hwarest et mindre antal as nitälskande Prestmän warit, eller der man för orternas aflägsenhet hwarken haft tilfälle at något oftare få dem til Guds hus, eller sjelfwe hunnit med at så ofta, som kunnat behöfwas, besöka dem, finner man många hedniska aflefwor och widskepelser, ja ock uppenbarligit afguderi och belätens tilbedjande, som lärer skönjas af det, som jag i detta Capitel beslutit at korteligen omtala.
+EHuru nu mera alla Swenska Lapmarker bekänna sig til det Christeliga namnet, och äro jämwäl til en stor del uti deras Christendom emot mångas förmodan rotade och grundade, som man framdeles på sit ställe får omröra; så måste man dock på många orter i deße Länder ännu finna så mycket mörker och vilfarelse, at man föga Christligt kan märka hos dem, då man tager undan at de äro döpte och at de med munnen bekänna sig för Christne. Häraf sker, at på de ställen, hwarest et mindre antal af nitälskande Prestmän warit, eller der man för orternas aflägsenhet hwarken haft tilfälle at något oftare få dem til Guds hus, eller sjelfwe hunnit med at så ofta, som kunnat behöfwas, besöka dem, finner man många hedniska aflefwor och widskepelser, ja ock uppenbarligit afguderi och belätens tilbedjande, som lärer skönjas af det, som jag i detta Capitel beslutit at korteligen omtala.
 Sådana hedniska seder och opförande wilja de så mycket swårare låta förmå sig at aflägga, som denna Nationen är benägen at hysa ganska stor wördnad och höga tankar för sina gamla Förfäder, hollande gemenligen alt hwad de gjort och brukat för godt och lofligit. Och, som de gemenligen holla de äldre tider, förr än Christendomen blef hos dem fortplantad, för bättre och lyckligare, än de närwarande, samt deras Förfäder för rikare och mera wälmående, än de sjelfwe nu; så wet jag mig hafwa träffat dem, som beklagat at deras konster och widskepelser nu förfallit, emedan de hade frukten deraf, nämligen fattigdom och en tilstundande allmän olycka, för ögonen, föga annorledes, än Judafolket bemötte Jeremiam. <ref>Cap. 44: 17, 18.</ref> I hwilket mål jag beklagar mig måste berätta om detta folket hwad som fordom sades om de Samaritaner, nämligen at de fruktade HERran och tjente likwäl afgudomen<ref>2. Reg. 17: 23.</ref>. De äro döpte och bekänna sig til det Christeliga namnet, men bruka dock hemligen sina asgudiska konster och hedniska åtbörder.
@@ Linje 34: / Linje 34: @@
 '''§. 4.'''<br>
-Som hufwudet för deße goda naturer är ''Jubmel'' som sagt är, så har jag ock blifwit warse, at de werkeligen holla ''Perkel'' för en hufwudman för de onda, Ty, emedan detta namnet ''Perkel'' ej är något nytt ord, utansådant som de äfwen brukat, innan någon af dem fått smak af den Christna Läran, så hafwa ej eller alla Lappar ännu fått deruppå samma begrep. De som ega någon kundskap om Christendomen, hafwa derom samma tankar, som wi om den Onda andan. Men de öfrige hafwa i sjelfwa werket haft deruppå et sådant begrep, som de gamla hedniske Nationer om sit onda ''principio'', som de mente wara lika ewigt med Gud. Detta sluter jag af de berättelser jag på sit ställe til en del nämt, nämligen ''Perkel'' war i råd med Gud eller ''Jubme''l då werlden skulle skapas, och at jemwäl han war orsaken at intet alt blef så godt, som ''Jubmel'' wille hafwat. Och at han jemwäl täflar med Gud om Allmagten, har man af andra deras berättelser förnummit. En wiß Lapp har, utom annat, wetat tala om en tid, da ''Perkel'' gjorde sig kädjor af järn, hwarmed han bandt ''Jubmel'', samt kastade öfwer honom et stort berg, då ''Jubmel'' låg under berget, utan at slippa derifrån. Sedan bandt ''Jubmel Perkel'' och kastade et berg öfwer honom. Men den Onda slet sig lös, så at stenar och dam foro himmels högt, o. s. w. Om uti alt detta afbildas någon strid emellan deras förmenta Stamfader ''Jumi'' eller ''Jumo''<ref>Se Scheff. Lappon. pag. 43.</ref> och någon deras fiendsman, Birkal, etc. kunde någon gißa, men emedan ingen Christen kan hysa så nedriga tankar om wår Allswoldige och härlige Gud, ej eller så höga om den orena Andan, så skönjes nogsamt, at både ''Jubmel'' och ''Perkel'' hos de fordna Lappar och jemwäl ännu hos de klentrogne kunna räknas för deras Afgudar. Det skönjes ock tillika, at de ej warit frie ifrån ''Anthropomorphismo''. Och emedan de hafwa tilägnat den Onda jämte Gud en så stor magt, så undrar man ej, om de, som andre Hedningar, sökt på hwarjehanda sätt at blidka denna Onda andan, på det han ej måtte tilskynda dem så mycket ondt, som han eljest wore i stånd at tilfoga dem. Det är altså nödigt för Lärarena i Lapmarken, det de beflita sig om at redigt ''evolvera notiones Dei & Diaboli'' efter wår Christeliga ''Religion'', på det det arma folket under deße namnen ej måge blifwa bedragne och förwilalade.
+Som hufwudet för deße goda naturer är ''Jubmel'' som sagt är, så har jag ock blifwit warse, at de werkeligen holla ''Perkel'' för en hufwudman för de onda, Ty, emedan detta namnet ''Perkel'' ej är något nytt ord, utansådant som de äfwen brukat, innan någon af dem fått smak af den Christna Läran, så hafwa ej eller alla Lappar ännu fått deruppå samma begrep. De som ega någon kundskap om Christendomen, hafwa derom samma tankar, som wi om den Onda andan. Men de öfrige hafwa i sjelfwa werket haft deruppå et sådant begrep, som de gamla hedniske Nationer om sit onda ''principio'', som de mente wara lika ewigt med Gud. Detta sluter jag af de berättelser jag på sit ställe til en del nämt, nämligen ''Perkel'' war i råd med Gud eller ''Jubme''l då werlden skulle skapas, och at jemwäl han war orsaken at intet alt blef så godt, som ''Jubmel'' wille hafwat. Och at han jemwäl täflar med Gud om Allmagten, har man af andra deras berättelser förnummit. En wiß Lapp har, utom annat, wetat tala om en tid, da ''Perkel'' gjorde sig kädjor af järn, hwarmed han bandt ''Jubmel'', samt kastade öfwer honom et stort berg, då ''Jubmel'' låg under berget, utan at slippa derifrån. Sedan bandt ''Jubmel Perkel'' och kastade et berg öfwer honom. Men den Onda slet sig lös, så at stenar och dam foro himmels högt, o. s. w. Om uti alt detta afbildas någon strid emellan deras förmenta Stamfader ''Jumi'' eller ''Jumo''<ref>Se Scheff. Lappon. pag. 43.</ref> och någon deras fiendsman, Birkal, etc. kunde någon gißa, men emedan ingen Christen kan hysa så nedriga tankar om wår Allswoldige och härlige Gud, ej eller så höga om den orena Andan, så skönjes nogsamt, at både ''Jubmel'' och ''Perkel'' hos de fordna Lappar och jemwäl ännu hos de klentrogne kunna räknas för deras Afgudar. Det skönjes ock tillika, at de ej warit frie ifrån ''Anthropomorphismo''. Och emedan de hafwa tilägnat den Onda jämte Gud en så stor magt, så undrar man ej, om de, som andre Hedningar, sökt på hwarjehanda sätt at blidka denna Onda andan, på det han ej måtte tilskynda dem så mycket ondt, som han eljest wore i stånd at tilfoga dem. Det är altså nödigt för Lärarena i Lapmarken, det de beflita sig om at redigt ''evolvera notiones Dei & Diaboli'' efter wår Christeliga ''Religion'', på det det arma folket under deße namnen ej måge blifwa bedragne och förwillade.

@@ Linje 34: / Linje 34: @@
 En Mand vilde ikke sove under eet og samme Dække med sin Hustrue, naar hun havde sin Tiid, ey heller vilde en Mands-Person røre ved en Qvindes Klæder, som derved vare besmittede. En Qvinde, der havde sin Tiid, var det ikke tilladt at trine over en Mands-Persons Fod, naar han siddende paa Jorden havde rakt Beenet fra sig, ey heller at gaae op paa Taget af Hytten, som man boede udi, ey heller at gaae saa langt ned i Strand-Bredden, at hun kom paa det Sted, hvor Fiskerne efter sin Hiemkomst fra Fiske-Fangst havde slengt dem ud af Baaden, ey heller at malke en Koe. Naar en Qvindes Maanedlige Tiid var forbie, toede hun sit Hoved i Vand af en Kiedel, skurede den derpaa med Meel, og bagede en Kage i den, hvilken det var Qvinderne allene tilladt at æde.
 Saasnart en Qvinde befandt sig at have undfanget, gav hun Agt paa en vis Stierne hos Maanen, og efter sammes kortere eller længere Distance fra Maanen giorde sig Slutning, om det Foster, hun var bleven frugtsommelig med, skulde døe i Moders Liv, eller lykkelig fødes til Verden. Man maatte ikke sette en Øxe paa Skaft inde i det Huus, hvor Hustruen var frugtsommelig. Naar en Barsel-Qvinde var under Fødsels Smerte, maatte hun intet knyttet have paa sig; thi man indbildte sig, at Barnets Fødsel derved hindredes, hvorfor om der nogensteds paa hendes Klæder befandtes et Baand med en Knude paa, løste man den op. De Klæder, som hun havde paa, naar hun fødde, forkastede hun, og brugte dem ikke mere. Paa det Sted i Hytten, hvor hun var falden i Barsel-Seng, maatte hun stedse blive liggende, uden at omskifte det, indtil hun var bleven tilpas og stod op igien.
 Lappe-Qvinderne give gierne deres Børn lenge Die, somme vel i 2 Aar, ja lengere. I Vanvittighedens Tiid indbildte de sig, at i desflere Faste-Tider Børnene gaves Die, jo lykkeligere bleve de.
 Lapperne gave deres Børn Navn efter Drømme.
@@ Linje 47: / Linje 49: @@
 Somme havde et med lidt Uld og Høe omviklet Faare-Been, hengende paa deres Høe-Huus, hvilket skulde tiene Qvæget til en Beskyttelse imod Giø-Maanedens strænge Veyrlig. De tegnede deres Qvæg med Kryds. Naar en Koe skulde kalve, satte de paa Stedet Staal over dens Hoved. Naar hun havde fød, satte de et Kryds i hendes Pande, og betroede baade hende og Kalven med Meel. En Mands-person fik ey Tilladelse at æde af den første Melk, som malkedes af en Koe, efterat den nylig havde kalvet, førend man havde ladet lidet Meel derudi.
-Undertiden hender det, at en styrtende Død paakommer Rensdyrene, hvorover Lapper, der før vare Eyere af mange Dyr, have inden kort Tiids forløb ikkun faae tilbage. Saadant Uhæld tilskrev de Stedet, og derfor ey allene forlode samme, flyttende et andet Steds hen langt derfra; Men det skal og have tildraget sig, at de for Bortflyttelsen satte al den Rensdyr-Mosse, som sammesteds havde været, i Brand. Qvinderne var det ey tilladt at æde et Rensdyrs Hoved-Kiød; hverken en Mands- eller Qvindes-Person vilde æde det Lem af et Dyr, i hvilket de selv befandt sig med Svaghed behæftede, saa at, havde de svage Øyne, vilde de ikke æde Dyrets Øyen; vare de plagede af Ryg-Verk, vilde de ey æde det Kiød, der sad ved Ryg-Beenene, ogsaa fremdeles.
+Undertiden hender det, at en styrtende Død paakommer Rensdyrene, hvorover Lapper, der før vare Eyere af mange Dyr, have inden kort Tiids forløb ikkun faae tilbage. Saadant Uhæld tilskrev de Stedet, og derfor ey allene forlode samme, flyttende et andet Steds hen langt derfra; Men det skal og have tildraget sig, at de for Bortflyttelsen satte al den Rensdyr-Mosse, som sammesteds var voxet, i Brand. Qvinderne var det ey tilladt at æde et Rensdyrs Hoved-Kiød; hverken en Mands- eller Qvindes-Person vilde æde det Lem af et Dyr, i hvilket de selv befandt sig med Svaghed behæftede, saa at, havde de svage Øyne, vilde de ikke æde Dyrets Øyen; vare de plagede af Ryg-Verk, vilde de ey æde det Kiød, der sad ved Ryg-Beenene, ogsaa fremdeles.
 Lapperne æde ikke Svine-Kiød; thi de, som der siges, indbildte sig, Svinene at være ''Noaaidernes'' eller Trold-Mændenes Riide-hest. At de ikke æde Sviine-kiød, er sandt, det kand jeg melde af egen Erfarenhed; men, om bemeldte Indbildning er den virkelige Aarsag til Afhold fra det Æden, veed jeg ikke; Ellers kalde Finmarkens Lapper Skiertzviis et Sviin: ''Tazhja-Guouzhja, Danice'': Nordmands Biørn; thi det var for deres Øyne i sin Skikkelse noget at ligne en Biørn, og dets Kiød spises af de Norske Landets Beboere.
@@ Linje 58: / Linje 60: @@
 ''Schefferus'' haver vidtløftig beskrevet de mange overtroiske Skikke, som brugtes for, under og efter Biørne-Fangsten, hvilke alle at være sande jeg ikke kand bevidne af Erfarenhed eller Fortællelse; thi i mit Missionaire District blev sielden nogen Biørn skudt; dog bifalder jeg næsten al hans Relation om denne Handel, og holder den ikke utroelig.
 Lapperne brugte utugtige Ord hos Kugle-Støbning. De indbildte sig, at en Ulv kunde fortrylle en bysse, at den ey gik løs.