Beowulf (RW) 1

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 1
Hroðgar låter bygga salen Hjort.

Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes

Dyre folkkonung, under lång tid

55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,

Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes

Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,

Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.

Åt honom fyra barn efter varandra

60 Föddes till världen: härskarornas hövding

Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;

Hört har jag, att hans dotter som maka delade

Strids-scylfingen Onelas¹ bädd.

Sedan vart stridslycka given Hroðgar,

65 Ära i striden, så att hans stamfränder

Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,

En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp

Viljan att bjuda männen uppföra.

En salsbyggnad, ett större mjödhus,

70 Än människors barn någonsin sport,

Samt därinne åt unga och gamla

Utdela allt, som Gud honom givit

Utom folklandet och männens liv.

Jag har sport, att han vida bjöd mången stam

75 På denna jord att sira verket,

Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt

Inom utsatt tid få fullständigt färdig

Den största av salar. Han som vida hade

Bud och välde, gav den namnet Hjort.

80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,

Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,

Hög och vid mellan hornen², bidade den leda

Lågans vågor. Ej dröjde det länge,

Innan svärdshatet mellan måg och svärfader

85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.³

En tid fördrog då den starke gasten,

Som bidade i mörker, med stor förargelse

Att varje dygn höra högljutt

Jubel i salen: där var harpans klang,

90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja

Människornas ursprung i forna tider,

Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,

Den skimrande marken, som vattnet famnar;

Satte segerstolt solens och månens

95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,

Samt smyckade markens sköte

Med grenar och löv och skapade liv

I alla de släkter, som levande vandra.

Så levde då hirdmännen

100 I jubel och överflöd, tills en började,

En fiende i helvetet, öva illdåd.

Den vilde gasten hette Grendel,

En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste

I kärr och träsk; den osalige mannen

105 Bebodde en tid trollsläktets hem,

Sedan skaparen hade fördömt det.

På Kains ätt hämnades den evige

Herren det mordet, att han dräpte Abel:

Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen

110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.

Av honom hava kommit alla onda släkten,

Jättar och alver och havsvidunder

Samt giganterna, som kämpade med Gud

En lång tid; han gav dem lön därför.

Noter:

1. Eller Sävelas; ty enligt Rolf Krakes saga var konung Halfdans dotter Signy gift med Sævil. — Svearnes fursteätt kallas Scylfingar; dit hörde Onela.

2. Gavlarna voro prydda med hjorthorn.

3. Se längre fram vv.2020 ff.