Forskjell mellom versjoner av «Berättelsen om Torsten stafhugg»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
Linje 5: Linje 5:
 
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Þorsteins saga strandarhöggs]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Sagaen om Thorstein Stanghug]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Fortælling om Torstejn Stanghug]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Berättelsen om Torsten stafhugg]] !!  
 
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Þorsteins saga strandarhöggs]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Sagaen om Thorstein Stanghug]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Fortælling om Torstejn Stanghug]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Berättelsen om Torsten stafhugg]] !!  
 
|-
 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Fortællingen om Torstein Stavhug]] !!  !!  
+
! !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Fjörutíu Íslendinga þættir: Þórsteins þáttr stangarhöggs]] !!  !! !!  !! !!
 +
|-!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Fortællingen om Torstein Stavhug]] !!  !!  
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Revisjonen fra 18. sep. 2020 kl. 11:09

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif


Fornnordiska Sagor


i svensk bearbeting af Albert Ulrik Bååth


Oscar L. Lamms Förlag
Stockholm, 1886


Berättelsen om Torsten stafhugg


I Söndalen bodde en man, som hette Toraren. Nu var han gammal och svagsynt. I sin ungdom hade han varit en vildsint viking och var ännu svår att handskas med, fastän han var till åren. Hans son hette Torsten, en högrest man, stark och betänksam. Med sådan drift skötte han sin faders gård, att tre andre mäns arbete ej kunnat vara till större gagn. Toraren var skäligen obemedlad, men en stor samling vapen hade han. Samman med sonen egde han en del hästflockar, och de hade sin mesta utkomst deraf, att de sålde afveln, ty deras hingstar gåfvo ej andra efter hvarken vid ridt eller i kamp.


En dag kommo Torsten och en man, som hette Tord, öfver ens om att hetsa till kamp ett par unga hingstar. Tord var i tjenst hos den mägtige höfdingen Bjarne Brodd-Helgesson på gården Hof och hade vården om hans ridhästar. Derför kallades han hästkarlen. Han var en stor bråkmakare, och många fingo ock förnimma, att han var en stormans tjenstekarl, men sjelf var han ej mera värd för det, och ej heller vardt han för den skull mera afhållen. Då Torsten och Tord hetsat hingstarne samman, ville den senares bita sämst ifrån sig. När Tord såg honom ligga under, slog han Torstens hingst ett väldigt slag på mulen, hvarpå Torsten gaf i blinken Tords häst ett ännu hårdare hugg. Då sprang den hästen bort, och folket, som stod deromkring, uppgaf högljudda rop. I det samma slog Tord till Torsten med häststafven. Den tog i ena ögonbrynet och ref det ned öfver ögat. Torsten skar ett stycke af blusfliken, band dermed upp ögonbrynet och låtsade, som om intet förefallit. Han bad, att man skulle förtiga detta för hans fader. På platsen talades ej heller mera härom. Blott tvenne män, Torvald och Torhall, som voro i kost hos höfdingen Bjarne, och som plägade sladdra lifligt om allt, hvad de hörde i häradet, gycklade öfver det skedda och gåfvo Torsten tillnamnet stafhugg.


Om vintern kort före jul stodo qvinnorna i Söndalen tidigt upp till arbetet. Äfven Torsten steg upp, bar in hö och lade sig sedan till hvila på bänken. Då kom hans fader, gubben Toraren, in i rummet och sporde, hvem der låg. Torsten gaf sig till känna. »Hvi är du så bittida på benen, son?» sporde gubben. »Det är ej just många här på gården, som jag skulle kunna lägga arbetet på», sade Torsten. »Värker det ej i pannbenen, min son?», frågade den gamle Toraren. »Det förnimmer jag ej något till», svarade han. »Hvad har du att berätta mig, min son», fortsatte Toraren, »om hästhetsningen i somras? Vardt du ej slagen sanslös som en hund, frände?» »Ingen ära», genmälte Torsten, »tyckes mig ligga i att hellre kalla detta ett hugg än en träff.» »Ej hade jag väntat mig ega en feg son», utbrast gubben. »Säg härom, fader», svarade Torsten, »blott det, som efteråt synes dig ej vara för mycket sagdt.» »Så starka ord som dem, jag har i sinnet, vill jag här ej bruka», sade Toraren.


Då sprang Torsten upp, grep sina vapen och lemnade gården. Han gick vägen fram till stallet, hvari Tord skötte om höfdingen Bjarnes hästar. Då Torsten stod framför honom, sade han: »Jag ville veta, gode Tord, om det var af våda du högg till mig i somras på hästtinget eller — har slikt skett med din vilje?» »Eger du två munnar», svarade Tord, »så sväng tungan om en gång i hvarje och kalla det i den ene vådaverk, om du så vill, men i den andre allvar, och härmed har du de böter, du af mig kan få.» »Bered dig på, att jag troligen icke kräfver dem oftare», utbrast Torsten. Han sprang på Tord och gaf honom ett banehugg. Derpå gick han hän till boningshuset på Hof, träffade en qvinna ensam ute och sade till henne: »Säg Bjarne, att boskap stångat hans hästsven Tord, och att han väntar i stallet på honom, tills han sjelf kommit dit.» »Hasta du hem, man», sade hon; »jag skall säga honom det, när jag för godt finner.» Torsten drog hem, och qvinnan gick till sitt arbete.


När höfdingen Bjarne satt till bords öfver dagvarden, sporde han, hvar Tord vore, och man svarade honom, att han visst gått ned till hästarne. »Hem hade han nog kommit», sade Bjarne, »i fall han varit oskadd.» Då tog qvinnan, som Torsten råkat, till orda: »Sant är, hvad man ofta sagt om oss qvinnor, att mycket vett skall man ej söka hos oss. Hit kom Torsten stafhugg i morse och sade, att boskap stångat Tord, så att han ej kunde reda sig sjelf, men jag nändes ej då att väcka dig, och se’n flög mig alltsamman ur minnet.» Bjarne steg upp frän bordet, gick ned i stallet och fann der Tord ligga dräpt. Derpå jordades han, och Bjarne redde till mål emot Torsten, som blef dömd fredlös för dråpet. Han stannade dock qvar hemma i Söndalen och arbetade för sin fader. Bjarne lemnade honom i ro.


Om hösten satt folket på Hof och svedde fårhufvud öfver elden (1). Bjarne låg utanför vid husväggen och lyssnade till samtalet derinne. Bröderne Torhall och Torvald yttrade: »När vi gåfvo oss i kost hos den väldige Kamp-Bjarne, anade oss icke, att vi här skulle sveda lamhufvud, under det Torsten skoggångsman der borta i Söndalen håller på med hammelhufvud. Bättre hade det varit, om han, Bjarne, varit något mera skonsam mot sina fränder i Bödvarsdalen, der han drap sin egen morbror, och sedan ej låtit den biltoge i Söndalen bära hufvudet lika högt som han sjelf, men de flesta varda försagde, när de sjelfve känna såren svida, och ej bli vi kloke på, när han ärnar två denna fläck bort från sin ära.» En af männen genmälte: »Det är värre att tala slikt än att tiga stilla, och troligen ha trollen vridit tungorna ur led på eder, men vi tro, att Bjarne ej nännes taga stödet bort från hans blinde fader Toraren och de andra hjelplöse der borta i Söndalen. Och skulle det undra mig, om I ofta kommen att sveda lamhufvud här eller skräfla om det, som skett i Bödvarsdalen.» Man satte sig till bords, och man gick till sängs utan att märka på Bjarne, att han hört det sagda.


Nästa morgon väckte han bröderne Torhall och Torvald och bjöd dem rida hän till Söndalen och derifrån bringa honom vid nio-tiden Torstens hufvud, skildt från bålen ― »och finner jag», tillade han, »eder dugligast till att tvätta bort en fläck från min ära, i fall jag ej sjelf skulle ha krafter dertill.» Nu menade de sig för visso ha sagt för mycket men drogo dock å stad till Söndalen. Torsten stod ute i dörren och hvässte ett kortsvärd. När de nått fram, frågade han dem efter deras ärende. De sade sig skola leta efter några hästar, och Torsten menade, att de ej behöfde söka så länge efter dem, då de vore der borta vid gärdesgården. »Osäkert är , sade de, »att vi finna dem, så vida du ej närmare visar oss vägen till dem.» Torsten trädde då ut, och när de kommit ned till gärdesgården, svängde Torvald sin yxa och störtade in på honom. Torsten stötte med handen till honom, så att han tumlade omkull, derpå dref han sitt kortsvärd genom honom. Då ville äfven Torhall hugga till Torsten, men det gick honom som brodern. Torsten band dem sedan fast på hvar sin häst, lade tömmarne upp om hästarnes halsar, ledde dem ut på vägen, och gingo de så hem till Hof. Några tjenstkarlar, som voro ute vid gärden, gingo in och sade Bjarne, att Torvald och hans broder hemkommit, samt att de ej gjort sin färd förgäfves. Bjarne gick ut och såg strax, hur allt stod till, men lät ej många ord undfalla sig. Han lät jorda de dräpte, och allt var lugnt, tills julen lyktats.


En afton, då Bjarne och hans husfru Rannveg gått i säng, sade hon: »Hvad tänker du man nu för tiden talar oftast om här i häradet?» »Det vet jag ej», svarade Bjarne; »månges ord synas mig icke värda att akta på.» Hon genmälte: »Mest språkas det nu för tiden om, att man ej tror sig veta, hvad Torsten stafhugg skulle kunna göra för ett dåd, det du funne värdt hämd. Han har nu dräpt trenne af dine huskarlar, och dine tingmän mena sig ej ha stor utsigt till stöd hos dig, om detta varder ohämnadt. Ja, du sitter, underligt nog, med händerna i skötet.» »Nu kommer det fram», sade Bjarne, »som sagdt är, att ingen tager som varning annans vånda, och hörsamma skall jag din maning, fastän ingen af de dräpte fallit saklös for Torsten.» De slöto sitt samtal och sofvo natten ut. Om morgonen vaknade Rannveg, då Bjarne tog ned från väggen sin sköld. Hon sporde, hvart hän han ärnade sig. »Nu skall det afgöras», svarade han, »hvem den ansenligaste är, jag eller Torsten i Söndalen.» »Hur manstark ämnar du fara?» frågade hon. »Ej drager jag med stort följe emot Torsten», svarade han, »jag går ensam.» »Vedervåga icke ditt lif», utbrast hon, »under den hiskliges hugg!» Bjarne återtog: »Nu sannas det, att du är lik de qvinnor, som ena stunden gråta öfver det, hvartill de egga den andra. Länge tål jag tidt tillmålen både af dig och andra, men till intet tjenar det att söka hålla mig till baks, när jag vill fara.»


Bjarne drog till Söndalen. Torsten stod i dörren, och de vexlade några ord med hvarandra. Bjarne sade: »Du skall i dag gå till enviges med mig, Torsten, pä denna kulle, som här är i tunet.» »Mig brister allt för en tvekamp med dig», svarade Torsten, »men så snart skeppen börja gå mellan landen, skall jag lemna Island, ty jag vet af ditt ädelmod, att du skall gifva min fader arbetshjelpen, när jag är borta.» »Nu gagnar det ej att vägra», sade Bjarne. »Du får dock först låta mig träffa min fader», sade Torsten. »Väl får du det», svarade Bjarne.


Torsten gick in och sade sin fader, att Bjarne höfding kommit och bjudit honom tvekamp. Gubben Toraren yttrade: »En hvar, som håller strid med en mägtigare man, den han dertill bragt någon skam öfver, och som sitter i samma härad som han, kan vänta, att han der ej kommer att slita många blusar, och jag kan ej komma att sörja dig, ty du har mycket förgått dig. Tag nu dina vapen och värj dig så manligt, du mägtar! En gång ha de dagar i mitt lif varit, då jag ej skulle krökt mig för en sådan som Bjarne — är han dock den ypperste kämpe! Och bättre tyckes det mig också att mista dig än att ega en feg son.»


Torsten gick ut. De drogo sig sedan upp på kullen och började slåss med kraft. Begges rustningar blefvo hardt när sönderhuggna. Då de länge kämpat, sade Bjarne: »Mig törstar nu, ty jag är ovanare än du vid detta arbete.» »Gå hän till bäcken», svarade Torsten, »och drick.» Bjarne gjorde så och lade svärdet ned bredvid sig. Torsten tog upp det, säg på det och sade: »Det svärdet torde du ej haft med dig i Bödvarsdalen, der väl dine fränder fått fresta ett hvassare.» Bjarne svarade intet. Sedan gingo de åter upp pä kullen och slogos igen en stund. Bjarne fann mannen vara kampkunnig och stå fastare för hugg, än han trott. »Mångt händer mig i dag», sade han, »nu ha mina skoremmar lossnat.» »Bind dem då», sade Torsten. Bjarne lutade sig ned, men Torsten gick in i huset och hade ut med sig två sköldar och ett svärd. Han trädde upp på kullen till Bjarne och sade: »Här har du en sköld och ett godt svärd, som fader min sänder dig, och skall det svärdet ej varda slöare i huggen än det, du hittills fört. Jag är heller icke hågad att nu mera stå värnlös under dina hugg, men helst ville jag nu dock lykta denna lek, ty jag är rädd för, att segern är förbehållen din goda, ej min dåliga lycka, och är en hvar män om lifvet, i fall han blott sjelf får något råda.» »Nu båtar det ej att söka bedja sig fri», svarade Bjarne; »än skall här slåss.» »Jag vill ej hugga först», sade Torsten. Då högg Bjarne hela skölden ifrån Torsten, men derpå högg ock denne bort Bjarnes. »Nu hugges här godt», sade Bjarne. »Ej gaf ditt hugg efter», svarade Torsten. Bjarne yttrade: »Bättre biter nu det vapen, du ändock haft hela tiden.» »Helst ville jag dock slippa att med ett missdåd göra mig sjelf förtret, om jag så kunde», svarade Torsten, »och det är med rädsla, jag kämpar med dig. Ännu en gång önskar jag, att du afgör allt mellan oss.» Nu egde Bjarne att hugga, och de stodo der begge blottade. Han sade: »Det är ett nedrigt köp att gälda god gerning med usel. Jag tror mig ha fått för mina tre huskarlar full betalning med dig ensam, i fall du vill vara mig trogen.» »Mera än en gång», genmälte Torsten, »har det i dag sä träffat sig, att jag kunnat svika dig, i fall mitt onda öde varit din lycka öfvermägtigt; och jag skall icke svika dig.» Bjarne sade: »Jag ser, att du är en man för mer än andra, men du mä låta mig gå in till din fader och förtälja honom hvad mig lyster.» »För mig gånge du gerna», svarade Torsten, »men far varsamt fram.»


Då gick Bjarne in till sängrummet, hvari den gamle gubben Toraren låg. Han sporde hvem der kom, och Bjarne namngaf sig. »Hvad har du för nytt att förkunna, gode Bjarne?» frågade gubben. »Din son Torstens fall», svarade han. »Slog han något ifrån sig?» sporde Toraren. »Ingen man har jag tänkt mig i vapenskifte flinkare än Torsten, din son», svarade han. »Underligt är det ej, återtog Toraren, att du var svår att slåss med i Bödvarsdalen, när du nu fatt magt med min son.» Bjarne sade: »Jag vill bjuda dig hem till min gård Hof, och skall du sitta der i högsätet gent emot mig, så länge jag lefver. Jag skall vara dig i sons ställe.» »Jag har det just som de», sade Toraren, »hvilke ej äro oafhängige män, och ofta varder den fåkunnige glad öfver löften. Men de löften, hvarmed I, höfdingar, viljen trösta mannen efter slik händelse som denna, äro blott sådana, att de skänka en månads ro; sedan hållas vi icke för mer än andra fattighjon, men dermed svinner ej snabt vår sorg. Dock kan den, som tager emot ett handslag af en sådan man som du, vara till freds med sin lott, hvad helst än har timat. Derför vill jag ock hafva ditt handslag på detta löfte, och kom hit till mig in i rummet. Du är nödd att komma nära, ty gubben skälfver helt ned i fötterna af ålderdom och ohelsa, och det är ej heller utan, att sonens död gått honom till sinnes.» Bjarne gick nu in i rummet och tog gubben Torarens hand. Han märkte då, att denne fingrade på ett kortsvärd, hvarmed han ärnade stöta till honom. Han slog handen undan och sade: »Usle gubbe, nu skall det gå dig, som du förtjenat. Torsten, din son, lefver, och han skall fara med mig hem till Hof, men du skall i sonens ställe få trälar till hjelp här på gården, och dock skall intet fattas dig, gubbe, så länge du lefver.»


Sedan drog Torsten hän till Hof med Bjarne och var hos honom ända till sin död; och ej mången ansågs som hans like i ädelmod och käckhet. Bjarnes anseende höll sig äfven; han vardt dess mera vänsäll och saktmodig, ju äldre han vardt. Han var den bäste, hvar helst det gälde, i nöd och fara, och han blef under sin sista lifstid en starkt troende kristen. Han drog utomlands och gaf sig på pilgrimsfärd till Rom. På den resan dog han. Han ligger begrafven i den stad, som heter Valeri, och som är en stor stad. Han hade ock barnalycka: från honom stamma månge af Islands stormän, bland dem sagoskrifvaren Snorre Sturluson.


Anmärkning:

1. Det samma göres om hösten ännu pä Island: vid ett ansenligt bål sveder man ullen af samtliga fårhufvuden från hela slagttiden, och man underlåter ej att då njuta värmen och få sig ett lifligt samtal. Nästa dag hålles på de kokta hufvuden gille för hela familjen.