Företal (AAA)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |
Edda
Företal
Arvid August Afzelius
Länge nog har det oförtjenta öde, att glömmas, hvilat öfver Nordens gamla Skalder, under det vi, med hela det öfriga Europa tjusats af Bardernas sånger, allmängjorde af Macpherson i dess Ossian: och det är tid, att äfven vår forntids häfder och de dyrbara minnen, Skandinavien ännu eger i sitt sköte, af sin fordna storhet, framhafves ur mörkret, - att Skaldernas sånger åter höras. - Tvenne sekler äro snart förflutna, under hvilka vi, genom våra stora Konungars, och andra, om inhemska Litteraturen förtjente Svenske mäns1) försorg och omkostnad, från Island samlade, ege ett dyrbart förråd af Handskrifter, - men som i Bibliotheken legat undangömda, kända utaf få, och af än färre begagnade.
Af alla dessa forntids-lemningar intager med allmänt bifall den äldre, eller så kallade Sämunds Edda, det utmärktaste rummet, så väl för dess ålder, som det höga poëtiska värde, alla tider skola tillerkänna dess sånger. - Poëtiska Eddans Historia är i korthet följande:
Vid slutet af XI Seklet lefde på Island en man, Sämunder benämnd, hvilken genom resor i främmande länder inhämtat det förråd af kunskaper, som bland hans landsmän förvärfvat honom namnet hinn Frode, den mångkunnige eller vise. Han var präst och Skald, hvilket sednare den här upptagna och af honom sjelf författade Sol-Sången bevittnar. Honom tillskrifves förtjensten af Romerska bokstäfvernas införande på Island; men med mera visshet den, att hafva börjat denna samling af de gamla Skaldernas Sånger, hvilka ännu vid hans tid, genom traditioner från de äldsta tider, lefde i de gamlas minnen , eller, - om ett och annat före hans tid funnits upptecknadt, hvilket man äfven velat påstå, - i gamla handskrifter voro spridde och undangömde.
Denna samling har i sednare tider blifvit kallad Edda (mormor), såsom Traditionernas Stammoder: de äldsta minnen af Skandinavernas Mythologi och Skaldekonst, hvilka med Nordmännerne utflyttat till Island, och der, mera oblandade, än de få lemningar, vi ega i moderlandet bibehållna, upplefvat Sämunders tider.
Väl omtalas af några Fornforskare en äldre samling, hvaraf denna skall vara en ringa lemning. Anledningen till denna förmodan är, att ofta i Sagorna och i sjejfva Eddorna omtalas sånger och anföras stropher utur dem, som nu mera icke finnas. Sannolikt är äfven, att icke allt hvad Sämund samlat, kommit till våra tider, och att sånger, dem han icke öfverkommit, af andra blifvit upptecknade, och åt efter verlden förvarade. - Då den sedan så rygtbare Nordens store Skald och häfdatecknare, Sn. Sturleson njöt uppfostran i Sämunds sonsons hus, blef han snart invigd i det gamla Skaldskapets mysterier, och började sjelf i XIII Seklet på Island en efterskörd af de mythologiska traditioner, som med många olikartade tillsatser, och uppblandade med medeltidens hjelte-sagor, ännu bibehöllos i folkets minnen. Resultaterne utaf hans forskningar ega vi uti dess så kallade Prosaiska Edda2): - men hvad i Sämunds tid ännu var sång, hade då redan öfvergått till en, efter Nordiska medeltidens smak, med tillägg och orimligheter uppblandad Saga; och det fordras att hafva gjort sig nära förtrolig med fornverldens myther, för att, kunna urskilja pärlorna i denna oäkta infattning. Äfven i Sturlesons Edda anföras stropher ur nu mera okända sånger, hvilket vittnar, att mycket, äfven sedan hans tid, af dessa samlingar gått förloradt.
Om på Island flera uppteckningar sedan denna tid blifvit gjorda, eller flera tillökta afskrifter af Sämunds tagne, är ovisst, men sannolikt, af de olika läsarter, och den olikhet i Sångernas ordning och antal, man finner, i de nu för Originaler antagne Handskrifter. Den första ut af dessa, hvilken i Skandinavien blifvit känd, anses den vara , som af Biskop Brynjolf Svenonius i Scalholt på Island blifvit funnen 1639; och sedan den af honom på ett annat pergament blifvit afskrifven, med det namn, traditionen gifvit den, Sämundar-Edda, öfversänd till den lärde Th. Torfæus, Norriges Historiograph.
Vore än den någon gång yttrade förmodan grundad, att Sämund den vise sjelf vore dessa sångers Författare och af de gamla Folksägner blott för dem hämtat ämnen, skulle de dock af sitt inre hallt trottsa tiden, och så för skalden, som philosophen och fornforskaren, blifvta af ett högt interesse. Än dyrbarare skola dessa lemningar blifva för den, som, förut bekant med fornfolkens äldsta heliga häfder, i dem igenkänner sina fäders första bemödande att utvickla begreppet om ett skapande Väsende, verldens, daning, tingens och sin egen Folkstams ursprung.
Såsom ett ibland de många bevisen, att Sämund blott varit samlare af dessa sånger, må anföras dess noggrannhet, att, fastän sjelf skald, dock alldrig tillåta sig någon återställning af det i traditionerna förlorade, ehuru poëtiskt lockande än ämnet kunnat vara , eller påbörda dem några egna stropher, i stället för de obundna fyllnader, som fordrats för de afbrutna berättelsernas sammanhang; en försigtighet, som alldrig nog kan förehållas samlare af Forntids-traditioner. — Dock tillhöra icke alla här upptagna sånger Sämunds första samling, och äfven de som tillhöra den, äro icke alla af lika ålder och värde.
Valas visdom (Völuspá) är bland dem alla den sång, som, ehuru fragmentarisk, dock ensam kan gifva Eddiska mytherna betydelse och sjelfständighet; - uti ingen af de kände fornfolkens mythologier igenfinna vi spåren till denna kosmogoni, natur-gudomligheternas begynnelse och undergång, eller den herrliga mythen om heliga trädet Yggdrasil, som så betydelsefullt genomväfver hela denna byggnad. Denna sång, Hávamál, Vafþrudnismál, Grimnismál, Hrafnagaldr och Vegtamsqvida, utgöra de renaste källorna för våra myther. Ställen af dessa sånger angifva icke otydligt Orienten som fädernesland. - Österlandet är den vagga, den kära fosterbygd, mot hvilken Odinianska afkomlingarne sågo så längtande tillbaka; - dit de anställde så gerna sina pilgrimsfärder att, som sagorna tala, söka Odin upp den gamle;- der skalderna gåfvo hvarje hög och skön idée ett hem, och der traditionerna byggde det stora Gudahem, af hvilket det Odinianska i Norden blott var en ringa koloni. Härifrån denna likhet vi upptäcke, mellan Eddiska och några af Indiska mythologiernas traditioner: - med ett ursprung af denna mildare natur, och således i varmare gestalter, måste vi tänka de Gudomligheter, som i dessa qväden framträda. Och månne ej sjelfva det mystiska trädet Yggdrasil, under hvilket Gudarne höllo sina rådplägningar (gingo till doms), bevisar detta Indiska ursprung och är en förherrligad reminiscens af det kända heliga trädet, under hvilket Indianerne ännu i dag uppsätta sina Gudabilder? - Sagorna om Gylfes, Svegders och Vanlands resor till Asgård, tyckas uttrycka denna, den första inflyttade Folk-stammens hemtrånad, från Norden, det Jätt-hem, som bör förstås i Odins Korpa-sång, der
Gudarne sågo
Nanna sörja,
van vid bättre hemvist -
Men utvicklingen af denna vigtiga fråga är utom planen för detta Förespråk: Snart skall en närmare kännedom af Orientaliska folk-stammarnes forntids språk och seder sprida ett nytt ljus öfver dessa ämnen3).
Sångerna om Freys kärlek (För Skirnis), Alvismál, Hamarsheimt och Hymisqvida angifva ett mera Nordiskt ursprung, men tillhöra ingalunda samma tid, som de öfriga Sagor om Thors underfulla bedrifter, hvaraf många ännu, fast med ombytta namn lefva i vår Allmoges Traditioner4).
Harbards Sång synes vara en af traditionerna vanställd allegori, och bär, liksom Lokes smädesång, stämpeln af sin tids osmak: båda kunna anses såsom Eddans apocryphiska sånger, och de äro i mythologiskt afseende utan all auctoritet5).
Hyndlas sång har deraf blifvit nämnd Völuspá den mindre, att Hyndla äfven var en Vala, eller Sierska, och blir i denna sång, lika som den förra uppväckt att gifva de äskade Gudasvaren.
Fjölsvinns-mál synes vara ett fragment af någon större sång, hvars egentliga ämne varit, ynglingen Svipdags och Menglöds kärlek och återseende; men som, enligt ett älskadt bruk, af de gamla Skalder, enigmatiskt, och derföre äfven under förändrade namn, framställer några af mythologiens förnämsta föremål. Man har äfven velat finna i denna sång lemningar af någon främmande folkstams mythologi, som genom traditioner känd af Skalden, här blifvit använd. Det föråldrade i språket bidrager ej litet alt öka svårigheten af detta styckets tolkning.
Hrafnagaldur Odins, en skön allegorisk sång, hvilken, antingen af de dystra förebåd till Gudars och menniskors stora olycka, Baldurs död, som den besjunger, eller af Odins Korp Hugin, som i tredje strophen nämnes, fått detta namn, anses, ej utan sannolikhet, såsom en Inlednings-sång till Vegtamsqväde6).
Den II:dra Delen af Sämunds Edda innefattar de historiskt-mythologiska sånger. De utgöra Guda-sagornas öfvergång till hjeltelifvets skildringar, och man skulle kunna sluta till en lång tid, som föregått emellan dem; ty den förras bilder framträda, till största delen, icke mer uti den sednare, och förgäfves söker man i dem för nordens myther en bestämdare form och betydelse. Det är märkeligt, huru denna del af Eddans sånger närmar sig de Caledoniske Bardernas: inga Guda-gestalter framträda der; blott Odin uppenbarar sig någon gång före någon stor händelse varnande eller rådande, såsom i Ossian Lodas mägtige ande7); föröfrigt blott ödets Nornor, Huldrer och Gyger-slägtet: Heroerne sjelfve äro Gudar, Heroinnorne Valkyrier. Dessa sånger tillhöra, nästan alla, samma stora tragiska hjeltedikt om Völsungarnes och Niflungarnes strider och fall, hvilken intager ett så vigtigt rum i vår medeltids litteratur och är allmänt känd af Sagorna och sednare tiders bearbetning. Skandinavien, Tyskland8) och Danemark äro skådeplatsen för de händelser, som i dessa sånger förevigas, och i alla dessa länder hafva de lika allmänt varit älskade. Med folkvisan i allmänhet hafva de det gemensamt, att deras författares namn ej uppnått åldren af deras verk, i hvilka det är förjäfves att söka några spår till deras ursprung9).
Allt ifrån början af den revolution, som i vår Litteratur föregått i de sednare åren, väckt af ledsnad vid en främmandes inkräcktningar på den inhemskas bekostnad, - och då denna för sitt långa oförtjenta lidande med ökadt interesse och deltagande omfattades af Nationen, hade jag umgåtts med det djerfva förslag, att af K. Bibliothekets Handskrifter utgifva en fallständig text och öfversättning af Sämunds Edda, och redan börjat detta arbete, då den för sin djupa kännedom af Nordiska fornspråken berömde Prof. Rask efter en tvåårig resa på Island återkom till Köpenhamn. Vänskapsfullt antog han inbjudningen till deltagande i detta företag och vistades i Sverige nära tvenne år10). Denna lyckliga omständighet hafva vi att tacka, att den Isländska texten, som eljest ifrån min hand, utan tvifvel, full af fel och med afskrifternas alla misstag skulle hafva utkommit, nu med den högsta kritiska noggrannhet kan lemnas i allmänhetens händer.
Af dem, som på modersmålet bearbetat Eddiska mytherna, må nämnas vår lärde Rudbeck och den nitiske Göransson. De hafva för sitt öfverdrifna nit uppburit ett halft århundrades otack; - men den ringa kännedom, Europas lärde denna tid egde om dessa ämnen, ursäktar deras omogna omdömen och orättvisa mot dessa antiqvariska martyrer11), och till Göranssons försvar kan sägas, att hans nit och kärlek voro lika stora, ja större, än hans misstag. I den blidare utsigt, som för våra fornhäfder öpnats i sednare tider, har den A. Magneanska commissionen en icke en ringa del, och dess nitiske arbetare hafva af den lärda verlden gjort sig förtjente af en evig erkänsla. Äfven hos oss hafva lyckliga bearbetningar12), och sitt original värdiga öfversättningar, af strödda sånger blifvit gifna, af Prof. Geijer och Tegnér.13)
Vid öfversättningen kunna utan tvifvel många grundade anmärkningar göras; i synnerhet af dem, som ej i texten kunna uppsöka anledningen till valen af uttrycken: öfversättarens bemödande har dock alltid varit, att så mycket som möjligt, uppfylla de tvenne stora fordringarne, att med Originalets ord gifva Originalets anda.
Stockholm d. 12. Dec. 1818.
Noter:
1) Hvad våra oförgätlige tvenne Carlar XI. och XII., Riksens Ständer, och Vetenskapsgynnare (sådana egde fordom äfven Sverige), bland hvilka namnen Brahe och Delagardie skola länge tacksamt minnas, fordom gjort för Isländska Mannscripters insamlande ock utgifvande, kan inhämtes i Troils bref om Island sid. 192-204: Att sanna adeliga tänkesätt i dessa ämnen ännu finnas ibland oss, kan ses af de öfverläggningar, som i anledning af Herr Baron Iac. Adlerbeths motion, blifvit hållna vid vår sista Riksdag. - Bihang till Riks Ståndens Protocoll vid Riksdagen år 1818 10 Saml. N:o 96.
2) Äfven denna af Sturleson sednare gjorda Samling, af Mythologiska Traditioner, har genom den förfjente Prof. Rasks försorg, tillika med Skalda, eller förklaringen af de gamla Skaldeslagen, och de Poëtiska benämningarne (Bragaheitur) under dess vistande i Stockholm blifvit på Isländska, för första gången fullständig, utgifven och skall med öfversättning snart lemnas i allmänhetens händer.
3) Efter en mångårig förberedelse, är Prof. Rask för närvarande stadd på en sådan upptäckts-resa till Kaukasien: må han lyckas i detta stora företag; resultaterna deraf skola blifva vigtiga for Philosophen och Fornforskaren.
4) Af sången om Hammarshämtningen finnes på K. Biblioteket en Svensk Folkvisa, upptecknad i XVI Seklet: om Torke (Thor) Loke-Leve (Loke Lævisi) Troll-Tram (Trym) och Stollts Fröjenborg (Freya) med detta omqväde: ”Thorer tämjer fåhlen sin i tömme.”
5) Præf. Eddæ; T. I, p, XXXIV-V, Hafn. 1787,
6) Anses af författaren till Inledningen p. 200-204. T. I. af Köpenhamnska Editionen, vara författad af någon Sämunds medtäflare: en mening, som ej bör väcka förundran, ty samma författare anser hela Eddan vara Sämunds verk: en oväntad tanke af en medarbetare i denna commission! - Företalen till de båda första Delarne af nämnde Edition förtjena i mänga afseenden att genomläsas: många lärda upplysande anmärkningar förekomma der, många goda och till ljus i mörka ämnen ledande men också många oväntade t. e. att nu regerande Konungen i Danmark nedstammar från Völsung, Sigurds farfar. Se T. II. p. IV.
7) Loda probably Odin The great deity of the northern nations. - Works of Ossian Leipzig 1788 Vol. II. pag. 106.
8) Huru allmänna dessa sånger varit äfven i Tyskland, och huru högt de ännu skattas af dess störste författare , kan inhämtas af de berömde skriftställarne Gräter, von der Hagen och bröderne Grimms skrifter.
9) Om ej af epithetet, den grönländska, till Attles sång, man kunde sluta, att den i Grönland i Telemarken i Norge blifvit författad och derifrån förd till andra orter.
10) Frukterna af detta Prof. Rasks vistande i Stockholm blefvo, utom hvad till Eddornes text hörer: 1. en Isländsk Läsebok 2. en Anglosaxisk Grammatik, 3. en ny omarbetad Isländsk Grammatika, - hvilka arbeten, dels redan utkommit, dels vänta sista correcturen, för att i vår bokhandel utgå.
11) Sjelfva Geheimr, Schlözer yttrar i sin skrift, Isländische Litteratur und Geschichte: - Auch dass es eine doppelte Edda gebe, dass Voluspa und Havamal Ueberbleibsel der älteren wären, sind alles pure Einfälledes Bischoffs Brynolf.
12) I synnerhet hänvisas Läsare, som åstunda en ljus åsigt af dessa ämnen, till Prof. Geijers Recension i I. Häft. af Iduna p. 69. och dess afhandling; Om de nordiska mythernas användande i skönkonst, Iduna 7. H. p. 8C.
13) Med latinsk version och ordförklaringar hafva äfven åtskilliga af Eddans sånger blifvit utgifna i Lund af Prof. Sjöborg; men efter Danska upplagorne, och ofta nog troget copierade. Jfr. dess Dissertation: Lodbrokar-Qvida Lund 1802. och Jonstons Lodbrokar-Qvida. Hafniæ 1782.