Florens och Margareta

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Svenska folkvisor vignet.jpg
Svensk Folkdiktning


36. Florens och Margareta


Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius



1. Herr Herrman han fäste fru Margreta,
Och Florens han henne miste;
Så hjertelig sörja de unga två
Som fogeln på liljeqviste.
I hafven det väl hört, att Florens bär sorgen för henne.


2. Det var den rika fru Margreta,
Hon skulle till kyrkan rida;
Der mötte henne Florens Benedikts son
Allt under den gröna linden.


3. Det var Florens Benedikts son,
Han tager fru Margreta i famn:
»Förlåte eder den allsmägtige Gud,
I togen en annan man!»


4. »Det är icke med min vilja gjordt,
Att vi skulle skiljas åt;
Min slägt och fränder gifvit mig bort
Och skilt mig från all min fröjd.»


5. »Hören I, rika fru Margreta,
Hur kan det eder behaga,
Om jag slår gamla herr Herrman ihjel,
Som eder i hand är nödgad?»


6. »Förbjude det den allsmägtige Gud,
Och vände eder från det sinne!
Gud, som oss sammanfogat har,
Kan bättre oss åtskilja.»


7. »I riden bort, Florens Benedikts son!
Mina fruer de hålla i skogen;
Skulle jag nu längre tala med er,
Då får jag sorg i hogen.»


8. Det var den rika fru Margreta,
Hon rider i herr Herrmans gård,
Och den gamle herr Herrman
Han ute för henne står.


9. »Hören I, rika fru Margreta,
Hvi hafva eder ögon så runnit?
Hafven I sport eder fader död
Eller hafven I Florens funnit?»


10. »Ej hafver jag sport min fader död,
Ej hafver jag Florens funnit;
Men det hafver vållat det väder så hårdt,
Som jag emot hafver ridit.»


11. »Vore det ej för er faders skull
Och för edra rika fränder,
Så ville jag för denna ymko skull
Gifva eder i Florens' händer.»


12. Det var Florens Benedikts son,
Han samlar trollkarlar alla;
De kommo fram i djurahamn,
Dem aktar herr Herrman fälla.


13. Det var den gamla herr Herrman,
Han aktar de djuren att skjuta;
Men pilarne vända tillbaka igen,
Sjelf månde han skadan njuta.


14. Då redde de upp en sotesäng,
De lade herr Herrman derpå,
Och bådo Gud Fader i himmelrik,
Men han månde aldrig uppstå.


15. Det var Florens Benedikts son,
Han hörde de klockor ringa:
»Visste jag det herr Herrman vore död,
Visst skulle min gångare springa.»


16. Det var Florens Benedikts son,
Han månde både åka och rida,
Han bad Gud Fader i himmelrik,
Det året skulle snart lida.


17. När nu det året ute var,
Då sade Florens med ära:
»Viljen I mig till eder man hafva,
Det är min största begäran!»


18. Det var hennes första ord igen:
»Det månde jag eder lofva,
Att vara min allrahjertans kär,
Och vid min sida sofva.»


19. Bröllop med glädje och fröjd månde stå,
Dem bådom till mycken gamman;
De lefde sedan i många år
I kärlek och ro tillsamman.
I hafven det väl hört, att Florens bär sorgen för henne.