Frithiof hos Angantyr (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Nu är att säga, huru
- jarl Angantyr satt än
- uti sin sal af furu
- och drack med sina män.
- Han var så glad i hågen,
- såg ut åt blånad ban,
- der solen sjönk i vågen
- allt som en gyllne svan.
- Vid fönstret gamle Halvar
- stod utanför på vakt.
- Han vaktade med allvar,
- gaf ock på mjödet akt.
- En sed den gamle hade:
- han jämt i botten drack,
- och intet ord han sade,
- blott hornet in han stack.
- Nu slängde han det vida
- i salen in och qvad:
- "Skepp ser jag böljan rida,
- den färden är ej glad.
- Män ser jag döden nära;
- nu lägga de i land,
- och tvenne jättar bära
- de bleknade på strand." -
- Utöfver böljans spegel
- från salen jarl såg ned.
- "Det är Ellidas segel
- och Frithiof, tror jag, med.
- På gången och på pannan
- käns Thorstens son igen.
- Så blickar ingen annan
- i Nordens land som den."
- Från dryckesbord helt modig
- sprang Atle viking då,
- svartskäggig berserk, blodig
- och grym att se uppå.
- "Nu", skrek han, "vill jag pröfva,
- hvad ryktet ment dermed,
- att Frithiof svärd kan döfva
- och aldrig ber om fred."
- Och upp med honom sprungo
- hans bistra kämpar tolf,
- på förhand luften stungo
- och svängde svärd och kolf.
- De stormade mot stranden,
- der tröttadt drakskepp stod,
- och Frithiof satt å sanden
- och talte kraft och mod.
- "Lätt kunde jag dig fålla",
- skrek Atle med stort gny,
- "vill i ditt val dock ställa
- att kämpa eller fly.
- Men blott om fred du beder,
- fastän en kämpe hård,
- jag som en vän dig leder
- allt upp till jarlens gård."
- "Väl är jag trött af färden",
- genmälte Frithiof vred,
- "dock må vi pröfva svärden,
- förr än jag tigger fred."
- Då såg man stålen ljunga
- i solbrun kämpehand,
- på Angurvadels tunga
- hvar runa stod i brand.
- Nu skiftas svärdshugg dryga,
- och dråpslag hagla nu,
- och bägges sköldar flyga
- på samma gång i tu.
- De kämpar utan tadel
- stå dock i kretsen fast.
- Men skarpt bet Angurvadel,
- och Atles klinga brast.
- "Mot svärdlös man jag svänger",
- sad' Frithiof, "ej mitt svärd,
- men lyster det dig länger,
- vi pröfva annan färd."
- Likt vågor då om hösten
- de bägge storma an,
- och stålbeklädda brösten
- slå tätt emot hvarann.
- De brottades som björnar
- uppå sitt fjäll af snö,
- de spände hop som örnar
- utöfver vredgad sjö.
- Rotfästad klippa hölle
- väl knappast ut att stå,
- och lummig jernek fölle
- för mindre tag än så.
- Från pannan svetten lackar,
- och bröstet häfves kallt,
- och buskar, sten och backar
- uppsparkas öfverallt.
- Med bäfvan slutet bida
- stålklädde män å strand;
- det brottandet var vida
- berömdt i Nordens land.
- Till slut dock Frithiof fälde
- sin fiende till jord,
- han knät mot bröstet stälde
- och talte vredens ord:
- "Blott jag mitt svärd nu hade,
- du svarte berserksskägg,
- jag genom lifvet lade
- på dig den hvassa egg."
- "Det skall ej hinder bringa",
- sad' Atle, stolt i håg.
- "Gå du och tag din klinga,
- jag ligger som jag låg.
- Den ena som den andra
- skall en gång Valhall se:
- i dag må jag väl vandra,
- i morgon du kanske."
- Ej länge Frithiof dröjde,
- den lek han sluta vill,
- han Angurvadel höjde,
- men Atle låg dock still.
- Det rörde hjeltens sinne,
- sin vrede då han band,
- höll midt i hugget inne
- och tog den fallnes hand.
- Nu Halvar skrek med ifver
- och hof sin hvita staf:
- "För edert slagsmål blifver
- här ingen glädje af.
- På bord stå silfverfaten
- och röka länge se'n,
- för er skull kallnar maten,
- och törsten gör mig men."
- Försonta trädde båda
- nu inom salens dörr,
- der mycket var att skåda,
- som Frithiof ej sett förr.
- Grofhyflad planka kläder
- ej nakna väggar der,
- men dyrbart gyllenläder
- med blommor och med bär.
- Ej midt på golfvet glöder
- den muntra brasans sken,
- men emot vägg sig stöder
- kamin af marmorsten.
- Ej rök i sal sig lade,
- ej sågs der sotad ås,
- glasrutor fönstren hade,
- och dörren hade lås.
- Der sträcka silfverstakar
- ut armarna med ljus,
- men intet stickbloss sprakar
- att lysa kämpens rus.
- Helstekt, med späckad bringa,
- står hjort på bordets rund,
- med guldhof lyft att springa
- och löf i hornens lund.
- Bak kämpens stol en tärna
- står med sin liljehy
- och blickar som en stjerna
- bakom en stormig sky.
- Der flyga lockar bruna,
- der stråla ögon blå,
- och som en ros i runa
- så glöda läppar små.
- Men hög å silfverstolen
- satt jarlen i sin prakt;
- hans hjelm var blank som solen
- och pansart guldbelagdt.
- Med stjernor öfversållad
- var manteln rik och fin,
- och purpurbrämen fållad
- med fläcklös hermelin.
- Tre steg han gick från bordet,
- bjöd handen åt sin gäst
- och vänligt tog till ordet:
- "Kom hit och sitt mig näst!
- Rätt månget horn jag tömde
- med Thorsten Vikingsson
- hans son, den vidtberömde,
- ej sitte fjärran från."
- Då sågs han bägarn råga
- med vin från Sikelö;
- det gnistrade som låga,
- det skummade som sjö:
- "Välkommen gäst här inne,
- du son utaf min vän!
- Jag dricker Thorstens minne,
- jag sjelf och mina män."
- En skald från Morvens kullar
- då pröfvar harpans gång.
- I velska toner rullar
- hans dystra hjeltesång.
- Men i norräna tunga
- en ann på fädrens vis
- hörs Thorstens bragder sjunga,
- och han tog sångens pris.
- Nu mycket jarlen sporde
- om fränderna i Nord,
- och Frithiof redo gjorde
- för allt med vittra ord.
- Ej någon kunde klaga
- på väld uti hans dom,
- han talte lugnt som Saga
- i minnets helgedom.
- När han dernäst berättar
- hvad han på djupet såg,
- om Helges troll och jättar,
- besegrade på våg,
- då glädas kämpar alla,
- då småler Angantyr,
- och höga bifall skalla
- till hjeltens äfventyr.
- Men när han talar åter
- om älskad Ingeborg,
- hur ömt den sköna gråter,
- hur ädel i sin sorg,
- då suckar mången tärna
- med kinderna i brand.
- Ack, hur hon tryckte gerna
- den trogne älskarns hand!
- Sitt ärende framförde
- den ungersven till slut,
- och jarlen tåligt hörde,
- till dess han talat ut.
- "Skattskyldig var jag icke,
- mitt folk är fritt som jag:
- kung Beles skål vi dricke,
- men lyda ej hans lag.
- Hans söner ej jag känner,
- men fordra de en gärd,
- väl, som det höfves männer,
- de kräfve den med svärd!
- Vi möta dem på stranden -
- dock var din far mig kär." -
- Då vinkar han med handen
- sin dotter, som satt när.
- Då sprang den blomstervidja
- från stol med gyllne karm;
- hon var så smal om midja,
- hon var så rund om barm.
- I gropen uppå kinden
- satt Astrild, liten skalk,
- lik fjäriln, förd af vinden
- allt i en rosenkalk.
- Hon sprang till jungfruburen
- och kom tillbaka med
- grönvirkad pung, der djuren
- gå under höga träd
- och silfvermånen skiner
- på sjö af segel full;
- dess lås är af rubiner
- och tofsarna af gull.
- Hon lade den i handen
- uppå sin fader huld;
- han fylde den till randen
- med fjärran myntadt guld.
- "Der är min välkomstgåfva,
- gör med den hvad du vill,
- men nu skall Frithiof lofva
- bli här i vinter still.
- Mod gagnar allestädes,
- men nu är stormens tid,
- och Hejd och Ham, jag rädes,
- ha åter qvicknat vid.
- Ej alltid gör Ellida
- så lyckligt språng som sist,
- och många hvalar rida
- sin våg, fast en vi mist." -
- Så skämtades i salen
- och dracks till dager ljus,
- men gyllne vinpokalen
- gaf glädje blott, ej rus.
- Fullbräddad skål vardt egnad
- åt Angantyr till slut,
- och så i god välfägnad
- satt Frithiof vintern ut.