Frithiof kommer till kung Ring (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Kung Ring han satt i höghänk om julen och drack mjöd,
- hos honom satt hans drottning så hvit och rosenröd
- Som vår och höst dem båda man såg bredvid hvarann,
- hon var den friska våren, den kulna höst var han.
- Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
- från hufvud och till fötter han insvept var i skinn,
- Han hade staf i handen, och lutad sågs han gå,
- men högre än de andra den gamle var ändå.
- Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr;
- der är de armas ställe ännu, som det var förr.
- De hofmän logo smädligt och sågo till hvarann
- och pekade med fingret på luden björnskinnsman.
- Då ljungar med två ögon den främmande så hvasst,
- med ena handen grep han en ungersven i hast,
- helt varligen han vände den hofman upp och ned;
- då tystnade de andre: vi hade gjort så med.
- "Hvad är för larm der nere? Hvem bryter kungens frid?
- Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid!
- Hvad är ditt namn? Hvad vill du. Hvar kommer du ifrån?"
- Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.
- "Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
- Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
- I Ånger är jag uppfödd, min arfgård heter Brist,
- hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag sist.
- Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg,
- han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
- nu ligger han förlamad och frusen jämte land,
- sjelf är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.
- Jag kom att se din vishet, i landet vida spord,
- då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord;
- jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
- dock steg han upp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!" -
- "Ej illa", sade kungen, "du lägger dina ord;
- de gamle bör man ära, kom, sätt dig vid mitt bord!
- Låt din förklädning falla, låt se dig som du är!
- förklädd trifs glädjen icke, jag vill ha glädje här." -
- Och nu från gästens hufvud föll luden björnhud ner:
- i stället för den gamle en hvar en yngling ser.
- Ifrån den höga pannan kring skullran bred och full
- de ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull.
- Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
- i handsbredt silfverbälte med skogens djur uppå.
- I drifvet arbet alla den konstnär bragt dem an,
- och rundt kring hjeltens midja de jagade hvarann.
- Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
- vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
- Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for:
- skön stod han der som Balder och hög som Asa-Thor.
- Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt,
- som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
- som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
- stå gungande på vågen, så häfdes hennes barm.
- Nu blåste lur i salen, och tyst blef öfverallt,
- ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
- med kransar omkring bogen och äpple uti mund,
- och fyra knän han böjde på silfverfatets rund.
- Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
- han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
- "Jag svär att Frithiof vinna, fastän en kämpe stor;
- så hjelpe Frej och Oden, derhos den starke Thor!"
- Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
- en blixt af hjeltevrede hans anlet öfverflög;
- han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang,
- och upp från ekebänken hvar enda kämpe sprang.
- "Och hör du nu, herr konung, mitt löfte äfvenväl:
- ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
- Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en verld;
- så hjelpe mig min norna, derhos mitt goda svärd!"
- Men kungen log och sade: "Helt dristigt är ditt tal,
- dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
- Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst!
- Den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst."
- Och drottningen tog hornet, som framför henne stod,
- af urens panna brutet, en kostelig klenod,
- på blanka silfverfötter, med mången gyllne ring,
- med forntids bilder sirad och runeskrift omkring.
- Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
- men darrande var handen, och vin blef spildt derpå.
- Som aftonrodna'ns purpur på liljorna ibland,
- de dunkla droppar brunno på hennes hvita hand.
- Och glad tog gästen hornet utaf den ädla fru;
- ej tvenne män det tömde, som männer äro nu;
- men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
- den väldige det tömde ute ett andedrag.
- Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord,
- och sjöng ett hjertligt qväde om kärleken i Nord,
- om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
- de hårda hjertan smälte i stålbeklädda bröst.
- Han sjöng om Valhalls salar och om Einheriers lön,
- om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
- Då grep hvar hand åt svärdet, då flammade hvar blick,
- och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.
- Helt skarpt blef der nu drucket allt i det kungahus,
- hvar enda kämpe tog sig ett årligt julerus,
- gick sedan bort att sofva förutan harm och sorg,
- men konung Ring den gamle sof hos skön Ingeborg.