Om Eddan (KL) Volospá

Fra heimskringla.no
Revisjon per 14. des. 2018 kl. 07:19 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Om Eddan (KL).png


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Volospá



Gudasånger

Då vi nu vilja i korta drag redogöra för innehållet i dessa kväden, vända vi oss i första rummet till


Volospá
(RH),
det kanske märkligaste bland dem alla.


Det finnes en öfverflödande mångfald poetiska alster, hvilka knappt tåla vid att läsas en enda gång. Men det finnes också andra, hvilka däremot liksom växa och tyckas varda allt större, skönare och djupare för hvar gång man ånyo läser dem.


Den åtminstone till namnet världsbekanta fornsången   V o l o s p á   — hos oss vanligen kallad Valans[1] visdom, ehuru en riktigare öfversättning väl vore Valans vision — tillhör detta senare, mera sällsynta slag. Och detta till och med i så hög grad, att ju mera man söker närma sig denna underbara dikt och intränga i densamma, dess mera tyckes den vilja fly bort för ens blickar och, dragande sig undan till ett obekant fjärran, varda allt mera dunkel och svårfattlig. Under det att i den efemära dagslitteraturens poetiska utgjutelser orden — för att ej tala om tankarna — ofta nog blott äro en lika nödvändig som tom fyllnad i metern, är det tvärtom i denna dikt så, att nästan hvarje ord tycks blifva allt mera innehållsrikt och nästan hvarje strof liksom vidga sig till en särskild liten dikt, ju oftare man läser densamma.


Som fallet är med de flesta af dessa forndikter, har ej heller denna kommit till oss i sin ursprungliga gestalt. Ja, den har af tiden blifvit så illa medfaren, att den i sin nu föreliggande form, kan liknas vid en förvittrad ruin, af hvilken stora delar redan i forntiden sjunkit i grus och hvilken redan då — likasom än i dag — välmenande arkitekter sökt 'restaurera' och utsmycka med lika öfverflödiga som smaklösa tillbyggnader. Men grundmurarna finnas ännu i det hela kvar och kunna i alla fall gifva en fåkunnig eftervärld en svag föreställning om denna fornlämnings en gång lika helgjutna som mäktiga skönhet.


Oafsedt det fragmentariska skick, hvari denna dikt blifvit bevarad, är densamma äfven på grund af en mängd andra omständigheter synnerligen dunkel. Den är t. ex. i hög grad uppfylld med anspelningar på för eftervärlden eljest obekanta myter och ehuru dessa blott i förbigående vidröras, känner man dock, att de skulle kunna, likasom fjällviddens blånande fjärrsyner, visa oss en mångfald af storartade vyer, om vi blott egde sagans trollnyckel och med den i handen kunde öppna ingången till det fördolda. Man känner med andra ord efter upprepade läsningar af detta kväde, att i jämförelse med det lilla man värkligen tror sig förstå, det är så oändligt mycket mera man skulle kunna fatta, om man endast egde denna talisman, i det man anar, att det bakom dessa myter ligger en fond af tankedjup man aldrig kan päjla. Och det är därför denna forn sång allt mera fjärnar sig för vår tankes räckvidd, blifver allt större och dunklare, ju mera man söker närma sig den. Men på samma gång som den på detta sätt allt mer och mer synes aflägsna sig, tyckas dess grundkonturer varda så mycket tydligare, likasom det är först på afstånd man kan fullt öfverskåda den snöhöljda fjälltoppen i all dess öfverväldigande storhet.


Det ämne, denna dikt behandlar, är ock det mest väldiga och storslagna man kan tänka sig, ty det är intet mer eller mindre än hela den varande världens sorgtunga saga allt från dess första skapelse till dess slutliga undergång. Och efter och bakom denna 'gudarnas skymning' skildras till sist uppkomsten af en annan, bättre värld, där det onda omsider sjunker till intet och alla lifvets missljud varda upplösta i en enda, oändlig samklang.


Denna valans framställning af världsutvecklingens gång är dock på intet vis detaljerad. Det är endast de allra viktigaste tilldragelserna i densamma, som hon i korta, raska drag förtäljer. Hennes tankeflykt går — som den danske forskaren Rosenberg träffande säger — så högt, att den vidrör blott varats högsta toppar. Alla sina syner kläder hon ock i mytens hälft skymmande sagodräkt, så att det är i en serie af liffulla, målande, fast ofta mörka taflor, hvilka i hastig, stundom nästan ilande fart följa på hvarandra, som hon framställer hufvudepokerna i tillvarons väldiga drama.


_________________


Det ligger en underlig, högtidlig klang redan i de bjudande ord, hvarmed valan uppmanar alla Heimdalls söner[2] — hela mänskligheten — att lyssna, när hon för dem vill tälja världens öde:


Hören mig alla
heliga släkten,
större som smärre
söner af Heimdall!


Hon ser 'vidt och vidt omkring' i alla världar och sedan hon sökt i sitt minne efter det första hon kan erinra sig, börjar hon med att skildra det urtida kaos:


Det var tidens morgon
när Ymer[3] lefde.
Fanns ej sand, ej sjö,
ej svala vågor,
ingen jord och
ingen himmel,
blott det gapande
tomma intet[4],


tills ur hafvet
landen lyftes
och det härliga
Midgård[5] byggdes.
Solens sken på
kala hällen
bragte gräset
till att gro.


Det må i förbigående påpekas, huru märkligt, trots sin mytiska omklädnad, denna valans första vision i det stora hela öfverensstämmer med de resultat, hvartill den modärna geologien kommit.


Det döda intets tysta frid är genom detta spirande lif redan störd. Fröet till alla kommande tiders tusende strider och — brott ligger och gror, ty kampen för tillvaron har på sätt och vis redan börjat. Men ännu står dock lifvet blott i sin första, löftesrika knoppning. När gudarna nu framträda och ölvertaga världsstyrelsen, är därför, 'det oket lustigt och den bördan lätt'. Det är världens första, gyllene, oskyldiga barndomsålder, till hvilken så många folk i drömmen med längtan blickat tillbaka, som nu är inne. Och i denna tidens unga, friska vår äro arbetsglädjen och lifsglädjen ännu ett:

Asarna möttes
på Idavallen,
timrade höga
hus och tempel,
byggde smedjor,
gyllne smycken,
månget nyttigt
värktyg gjorde.


Brist och nöd voro ej ens till namnet kända; fria från tryckande bekymmer och tärande tankar kunde de glada gudarna i sorglös ro dela sin tid mellan arbete och nöje:

glada de på
gården lekte.
Ingen brist på
guld de ledo.


Men denna sälla tid var snart förliden; den räckte blott


till dess trenne
tursamöar[6]
kommo dit från
jättevärlden.


Och härmed inträder ett nytt skede, ty dessa trenne 'mycket mäktiga och mycket vetande' tärnor voro af jättesläkt, d. v. s. härstammade från det ondas värld, och blott den omständigheten, att de blefvo mottagna af gudarna var från dessas sida ett eftergifvande för de onda makterna. Genom sin öfverlägsna kunskap — jättarna voro kända för sin visdom — togo också dessa nornor på visst sätt världsstyrelsen i sina händer. De spunno nämligen ödets trådar, eftersom de


stiftade lagar
och för mänskors
söner lifvets
gång bestämde.


Gudarna hafva härigenom faktiskt förlorat en del och därtill en icke ringa del af sin makt och detta just på grund af sin underlägsenhet i intelligens. De ha gjort den stora upptäckten, att kunskap är makt och att utan den mäktar man egentligen intet. Deras oskyldiga, glada barndomslif är därmed ock för alltid förbi och den främste bland dem — Oden — inser mer än väl, att intet pris är för högt för att vinna denna nya kostbara klenod. Han tvekar därför ej heller att till och med sätta sitt ena öga i pant hos jätten Mimer blott för att få dricka vishet ur dennes brunn. Valan häntyder endast i förbigående på denna myt, men visar därmed ock, att densamma är henne väl bekant. Man kunde, om man så ville, inlägga ett än djupare innehåll i denna vision: Det var ju från jättarnas värld — det ondas hemland — , som nornorna kommo till de glada gudarna, och det var alltså af dessa, som gudarna ock tvingades att plocka frukten på kunskapens träd.


Den växande skörden börjar småningom mogna och den dag randas snart, då strid och brott skola fläcka den ännu skuldfria tillvaron. Valan ser 'vidt och vidt omkring' i alla världar och


minns det första
dråpet på jorden,
när med spjut man
Gullveig dräpte
och den trenne
gånger födda
trenne gånger
måste bränna.


Gullveig — 'gulddrycken' — kan visserligen vara att fatta som en personifikation af denna nu förlidna gyllene tidsålder, men den tanken ligger äfven nära till hands, att hon helt enkelt är en personifikation af själfva guldet. Och i så fall vore det detta, som vållat den första striden i världen. Man kan då ock vilja se en särskild betydelse däri, att denna trenne gånger födda guldets gudinna måste ej mindre än trenne gånger brännas och ett förmodligen senare tillägg till denna strof låter oss veta den lika djupa som allbekanta sanningen att


än dock hon lefver.


Då omedelbart härefter vanerna — hafsgudarna — framställas som asarnas fiender, är måhända detta första dråp i världen en följd af vaners och asars inbördes strid just om guldet. Detta, eller djupare sedt egoismen, vore sålunda orsaken till, att för första gången blod blifvit utgjutet. Det är för öfrigt ingen mindre än den förnämste bland asarna — Oden själf — , som samkar denna blodskuld öfver sitt hufvud, ty:


flög ett spjut ur
Odens händer,
det var det första
dråpet på jorden.
Asaborgens
murar brötos.
Vaner vildt kring
fälten sprängde.


Stridens fackla är tänd. Det ena brottet framkallar det andra och detta gift griper allt mer omkring sig, snart trängande ner till själslifvets innersta djup. Lögn och list, trolöshet och svek börja bygga och bo i hvarje hjärta, ty:


löften glömmas,
eder svikas,
hvarje aftal
brutet varder.


Det forna glädjens och oskuldens rike har omvandlats till en sorgens och syndens hemvist, där äfven den skuldlöse är skoningslöst dömd till undergång. Balder, renhetens och fromhetens gud, kan ej längre lefva i denna förpestade värld. »Glansen är släckt i den Höges sal» och valan måste för den lyssnande mänskligheten förkunna det 'sorgtunga' talet att »Balder är fallen»:


Såg hon Balders,
blide gudens,
asasonens
dolda öde.
Upp ur marken
sköt den späda,
smäckra, fagra
Misteltenen.


Väl vetande, att det ofta blott är en ringa gnista, som kan bringa en hel värld i lågor, att det mången gång är en liten obetydlighet, som kan göra, att ett helt lif blir förfeladt, är hon ingalunda förundrad öfver, att


detta späda
skott dock blef ett
farligt vapen
i Höders händer.


Och nu, när Balder fallit, gagnar det föga, att den falske Loke ändtligen blifvit fjättrad. Han har fullgjort sitt värf och kan lindra sina marter med den tanken, att nu är gudars och mänskors undergång oundviklig. Men den visa valan vet ock, att till och med den uslaste bland de usla är förtjänt af medlidande, och när hon


ser i klyftan
bunden ligga
lögnens fader,
lömske Loke,


vill hon äfven berätta för Heimdalls söner, att


Sigyn[7] sorgsen
ständigt sitter
hos sin make.
Veten I än eller hvad?


Syndens frukt börjar varda fullmogen. Från öster — dimmans, köldens och jättarnas hemland


faller en å
genom etterdalar
med dolkar och svärd.
Sliðr är dess namn.


Straffet följer brottet i spåren och en hvar måste genom eget lidande umgälla hvad han brutit. En kvalens boning ser också valan stå beredd åt de fördömda, ty en


sal hon stånda
ser på Nástrand,[8]
vänd från solen,
långt i norr.
Etter droppar
genom taket,
på dess väggar
ormar kräla;


ser där vada
i tunga strömmar
män som mördat,
mened svurit;
ser där liken
sugas af Nidhoggr,[9]
slitas af ulfven.[10]
Veten I än eller hvad?


Så lyder valans skildring af helvetet. I blott tvänne korta, ordknappa strofer målar hon för oss ett Inferno, nästan gräsligare än Dantes. Och det är att särskildt beakta, att det är 'menedige män och mördare', således de, som på ett svekfullt och fegt sätt brutit tro och lofven eller bragt en annan om lifvet, som äro dömda att 'vada i dessa tunga etterströmmar'.


Men helvetet är i själfva verket ej inskränkt till detta de fördömdas plågohäkte. Hela den varande världen är snart vorden ett helvete, ty:


bröder skola
hvarandra mörda,
fränder fläcka
heligt blodsband.
Hård är tiden.
Otukt rasar.
Ingen vill den
andre skona.


Världsträdet Yggdrasell börjar vackla, gudarna rådslå och dvärgarna stöna vid stendörren. Måttet är rågadt och bägaren bräddad. Tiden är nu ute för denna af brott och blod så fläckade värld och alla onda makter sammansvärja sig mot densamma. Det är något nästan jagande vildt i de strofer, i hvilka det skildras, huru alla afgrundens härskaror nu skynda samman till den stundande världsskymningen:


Hrymr[11] kommer från öster
med skölden framför sig.
I jättevrede
ormen[12] sig vrider
piskande vågen.
Örnen[13] skriar.
Liken slitas af Niðhoggr.
Naglfar[14] lossnar.


Ett skepp kommer från norr med
dödsrikets gäster
hän öfver hafvet
— Loke vid styret — .
Komma med ulfven[15]
jättarnas söner,
främst bland dem alla
är Byleists broder.[16]


Surtr[17] kommer från söder
med fladdrande flamman.
Gudarnas sol
mister sitt sken.
Berggrunden skälfver.
Likbleka dödmän
dödsstigen trampa.
Himmelen remnar.


Äfven gudarna samla sig nu till den sista förtviflade kampen, men de stupa alla i denna ojämna strid och till och med Tors 'asastyrka' gagnar honom, 'jättars bane', till intet. Efter att ha dödat Midgårdsormen kan han blott vacklande gå nio steg, innan han faller. Därpå kastar Surtr den allt förtärande flamman öfver denna dödsdömda värld och


solen svartnar,
jorden sjunker i hafvet,
falla från fästet
de strålande stjärnor.
Elden rasar
öfver världen,
högt stiger lågan
mot själfva himmeln.


Den sista akten i det väldiga världsdramat är spelad till slut. Men valan ser ännu en syn, den skönaste af alla:


ser för andra
gången stiga
jord ur hafvet,
evigt grön.
Forsar brusa,
örnen späjar
vidt från fjället
efter rof ; —


ser med sin fjärrskådande blick, huru ur askan af den förbrända världen det uppstår en ny himmel och en ny jord, 'där rättfärdighet uti bor'.


Denna nya värld är, som nu anförda strof antyder, till sin yttre natur lik den forna och detta äfven från en annan synpunkt. Visaren på tidens ur har fullbordat sitt kretslopp och därför återkommer också urtidens oskuldsfulla barnaålder. Ånyo mötas asarna på Idavallen och finna där i gräset de gyllne taflor, med hvilka de i tidens morgon en gång lekte.


Men denna nya värld är på samma gång en annan och bättre än den forna. Brist och brott finnas ej mera och änskönt det onda ännu ej är fullt försvunnet, är det dock för alltid öfvervunnet och kan endast kämpa en hopplös strid mot det goda, ty där


skola själfsådda
skördar växa,
allt ondt bli bättre,
Balder komma;
skola Balder och Höder
i gudars salar
bo till sammans.
Veten I än eller hvad?


Och i bjärtaste motsats till det hemska pinorum valan nyss skådat på Nástrand, ser hon nu på Gimlé[18] en annan fridens och glädjens boning:


sal hon stånda
ser mer skön än
själfva solen,
täckt af guld;
där skola dygdiga
skaror bo
och i evighet
lycka njuta.


Världsutvecklingen når ock i denna nya värld omsider sitt slutliga mål och alla lifvets skärande dissonanser smälta samman till en enda, evig, oändlig harmoni, ty till sist


kommer den väldige[19]
till världsdomen,
den starke ofvan,
som styr allt;
[domar fäller,
tvister sliter,
stadgar hvad evigt
skall bestå].[20]


och samtidigt härmed


kommer den mörke,
glänsande draken,
gräslige Niðhoggr,
från Niðafjällen.
Med liktyngda vingar
hän öfver jorden
fjärran han flyger.
Nu tystnar Valan,[21]

ty nu är världens stora saga slutad och hon har intet mer att förtälja for Heimdalls lyssnande söner.


Det torde väl villigt medgifvas, att man knappt kan tänka sig något mera sublimt än denna valans allra sista syn. När slutligen den högste guden, »hvars namn man icke nämna vågar», kommer till världsdomen, då flyktar den gräslige Niðhoggr — det ondas symbol — med liktyngda vingar bort ifrån jorden. —


________________


Det finnes en öfverflödande rik litteratur öfver denna märkliga fornsång, innehållande en mängd olika teorier rörande densamma.


För blott ett par decennier sedan hystes af många den åsikten, att Volospá vore författadt redan på 400-talet e. Kr. eller än tidigare, en uppfattning, hvilken nu, alla öfriga skäl att förtiga, af rent språkliga grunder — som ofvan antydts — är fullkomligt ohållbar. Å andra sidan har för ej länge sedan framställts en alldeles motsatt teori, nämligen den, att detta kväde skulle vara diktadt först på 1100-talet och ej vara något annat än ett försök af en lärd teolog att i de hedniska myternas dräkt kläda den kristna troslärans hufvudsatser. I samband med denna, i författarens ögon än mera orimliga hypotes, må nämnas, att åtskilligt i denna dikt, särskildt valans sista vision, torde vara en reflex af kristna åskådningar, men detta är uppenbarligen något helt annat. Man har vidare framställt den åsikten, att Volospá skulle vara en kompilation af minst tvänne skilda dikter, en af rent kosmogoniskt innehåll och en annan behandlande Ragnaröksmyten. Skulle detta vara riktigt, får man väl dock äfven erkänna, att denne kompilator gjort sin sak ovanligt väl och på ett i sanning underbart sätt lyckats hopsmälta dessa olika dikter till en.


Det är visserligen sannt, att denna fornsång, i den gestalt den kommit till oss, har vanställts af en mängd interpolationer, men detta är också något helt annat än denna nu sistnämnda hypotes. Det synes författaren som denna åsikt, hvilka stöd for densammas riktighet än må förebringas, dock förutsätter, för att dess tillblifvelse skall kunna förklaras, att man sett dikten på så att säga allt för nära håll och så fördjupat sig i detaljundersökningar, att man, som det heter, »ej sett skogen för bara träd», och till följd däraf ej fått ögat öppnadt för den poetiska enheten i densamma.


Författaren vågar emellertid ej närmare inlåta sig på dessa svåra och omtvistade frågor och han har därför velat inskränka sig till att blott framställa grundkonturerna af denna 'Valans vision', sådana som de, efter upprepade läsningar, sedda på afstånd tett sig för hans blick. Det torde vara öfverflödigt att tillägga, det han är fullt medveten om, att mot denna hans egen 'vision' många tungt vägande invändningar kunna göras.



Fodnoter

  1. Med vala — en ombildning af det isländska volva menas en sierska, en kvinlig visionär (af jättesläkt), hvilken med sin profetiska blick kunde skåda in i framtiden, ungefar motsvarande hvad som i Antikan menades med sibylla.
  2. Enligt Rígsþula är, som ofvan nämnts, guden Heimdall stiftaren af det mänskliga samhället.
  3. Ymer = urtidsjätten, af hvars kropp enligt den fornnordiska mytologien världen skapades.
  4. Denna strof återfinnes, delvis ordagrannt, i den fornhögtyska dikten Wessobrunnergebet.
  5. Midgård (< Miðgarðr) = människornas boning på jorden, äfven kallad Manhem.
  6. Turs (<isländska þurs) detsamma som jätte.
  7. Sigyn = Lokes maka.
  8. Nástrand = 'likstranden', de dödas strand.
  9. Nidhoggr = en drake, som äfven gnager på världsträdet, asken Yggdrasell.
  10. Fenresulfven, en af Lokes söner.
  11. Hrymr = jättarnes anförare.
  12. Ormen = Midgårdsormen, en af Lokes söner.
  13. Örnen = Hrǽsvelgr? (= 'lik-uppslukaren'), en jätte, som i en örns skepnad sitter vid världens ända och genom att vifta med sina vingar framkallar vinden.
  14. Naglfar = ett skepp förfärdigadt af döda människors naglar. Detta begagna jättarna som farkost, när de fara till Ragnarök. Enligt en mytologisk afhandling i Snorre-Eddan — det s. k. GyJfaginning — styres det af jätten Hrymr.
  15. Ulfven = Fenresulfven.
  16. Byleists broder är en kenning för Loke.
  17. Surtr = härskaren öfver eldens värld Muspelheimr.
  18. Gimlé = det berg i denna nya värld, hvarpå denna glädjens boning är byggd. Enligt Gylfaginning är det själfva salen, som heter Gimlé.
  19. Den allra högsta guden, hvars namn ej ens valan tycks känna och hvilket enligt Hyndloljóð 'ingen nämna vågar'.
  20. Med [ ] betecknas, att det häraf omslutna blott finnes i unga pappershandskrifter och således kan vara senare tillsatser.
  21. Så öfversättes vanligen denna sista rad, emedan det i handskrifterna tydligt står »nú mun (man) hon søkkvask.» d. v. s. nu skall hon (valan) försjunka (i tystnad). Men pronominet hon är både öfverflödigt och onödigt tyngande på metern, hvarför det godt kan strykas som en senare tillsats, och då finnes det intet språkligt hinder för det antagandet, att Nidhoggr fortfarande är subjekt. I så fall blefve naturligtvis öfversättningen följande: nu skall han försjunka (till intet). Denna uppfattning hyses t. ex. af H. Gering, som i sin tyska öfversättning af Eddan återgifver denna rad med: »doch nun muss er sinken», och nekas kan ej, att genom denna tolkning blir denna valans sista vision om möjligt än mera sublim.