Qvädet II. om Brynhild Budles dotter (AAA)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
Edda
Qvädet II. om Brynhild Budles dotter
(Kallas äfven Sigurds Qväde det mindre)
öfversat af
Arvid August Afzelius
1. Fordom Sigurd,
Völsungen unga,
som segrat hade,
Gjuke besökte:
han mottog de tvenne
bröders trohet;
hvarandra eder
svuro de djerfve.
2. De bödo honom möen,
Gudrun den unga,
Gjukes dotter,
och mycket klenoder:
i dagar många
drucko och språkade
Sigurd den unge
och Gjukes söner:
3. Tills de foro
att fria till Brynhild,
så red ock Sigurd
med dem i sällskap,
som vägen kände:
sjelf gerna han egt henne,
om ega han skolat.
4. Sigurd den Sydländske
lade blottadt svärd,
lysande svärd
dem emellan:
han icke möen
kyssa månde,
ej henne hof i sina armar
den Huniske Konung;
den uppblomstrande Unga
gaf han åt sonen af Gjuke.
5. Ej vid sin kropp
hon lyte visste,
och vid sin lefnad.
intet brott:
ej fel som var,
eller tycktes vara.
6. Mellan kommo
Urdas grymma domar: -
Ensam satt han ute
dagens afton;
hon oförtäckta ord
på tala månde:
“Hafva vill jag Sigurd,
eller eljest dö,
den blomstrande unga man,
i mina armar.
7. Ord talte jag nu
dem sedan jag månd’ ångra;
Gudrun är hans hustru,
jag är Gunnars
och trånad lång
de onda Nornor skickat”. -
8. Ofta hon gångar,
inom fylld af sorg,
öfver is och snöfjäll,
mången afton,
när å bädd gingo
han och Gudrun,
och henne Sigurd
med täcket höljde,
den Huniske Konung ,
sin älskliga brud:
9. “Man och glädje
och allt beröfvad går jag,
men af tanken grymma
skall jag mig fröjda”. -
10. Af detta hat hon börjar
uppmana till mordet:
“Du skall, Gunnar!
helt och hållit
mitt land förlora
och mig sjelfvan;
aldrig glädjen njuta
vill jag med Konungen:
11. Jag skall åter fara
dit, der förr jag var,
till de när-skylde
fränder mina:
der vill jag sitta
och mitt lif framslumra,
om du ej Sigurd
låter dö,
och öfver Kungar andra
varder en Konung:
12. Låtom sonen fara
samma färd som fadren;
ej må ulfven unga
länge fostras;
för hvar blef hämnden,
deraf lättare,
och sen till förlikning,
att sonen lefver? -
13. Vred vardt Gunnar
och tyngdes ned af sorg;
med sväfvande tankar
han satt den hela dag:
han visste icke
det rätt noga
hvad honom kunde
höfvas att göra;
då Völsungen sig
han tänkte beröfvad,
och efter Sigurd
saknad mycken,
14. Oroligt han tänkte
den hela långa stund:
det var icke
timadt ofta,
att från Konungar
qvinnor gingo:
Sig till förtroligt samtal
han kallade Högne,
der hade han i allt
en fulltro vän.
15. “Den endaste Brynhild
mig bättre är än allt,
Budles dotter:
hon är qvinnors, krona!
förr mitt lif
skall jag låta,
än denna möens
skatter förlora:
16. Vill du, att vi Fursten
på godset svika?
godt är att råda
för flodens malm
och i ro
landet styra,
och sittande
sällhet njuta”. -
17. Men härpå Högne
gaf till svar:
“oss icke höfves
slikt att öfva:
med svärd att bryta
svurna eder,
eder svurna,
gifna trohets-löften.
18. Ej känna vi på jorden
män så sälla,
medan vi fyra
landet styra,
och denne Hunske
stridsbålde lefver;
eller så mägtig
slägt på jorden,
om vi fem söner
länge få fostra,
och ätten goda
kunna se tillväxa.
19. Väl vet jag hvadan
vägarne stånda:
de äro mägtige
Brynhilds trägna böner”. -
20. Vi skola Gutlorm
egga till dråpet,
vår yngre broder
den oförvägne;
han var utan
svurna eder:
eder svurna,
gifna trohetslöften.
21. Lätt var att egga
den skynd-lystne:
snart stod svärdet
i Sigurds hjerta.
22. Han uppstod till hämnd
i salen, den tappre,
och högg efter
den skynd-lystne:
flög efter Guttorm
krafteligen
Grams blänkande stål,
ur Konungens hand.
23. Sönk då hanä ovän
i tvenne delar:
händer och hufvud
föllo å annan väg;
men undra delen
tillbaka på stället.
24. Somnad var
i sängen Gudrun
bredvid Sigurd,
sorgelös;
men hon vaknade
glädjelös,
när hon flöt i blod
af Freys vän.
25. Så slog hon svåra
sina händer,
att den stark-hjertade
sig reste mot bädden;
”gråt icke Gudrun!
så bitterliga,
unga blomstrande brud!
dina bröder lefva.
26. Allt för ung
en arfvinge jag eger,
han kan ej räddas
ur fiende-huset:
de sig hafva
grymt och nesligt,
men nya rådslag
företagit.
27. Sednare än de,
fast dem sju föddes
slika systersöner,
ingen far till tinget:
jag vet noga,
hur’ nu tillgå månde:
endast Brynhild
allt det onda vållar:
28. Mig älskade mö’n,
mer än hvarje man,
men mot Gunnar
ondt jag icke stiftat:
jag skyddat vår förvandtskap
de svurna eder:
sedan vardt jag kallad
hans qvinnas vän”. -
29. Qvinnan uppgaf en suck,
men Konungen andan:
så slog hon svåra
sina händer samman,
att dervid söngo
hästarnes käftar
och gåfvo ett skri
gässen i gården.
30. Då log Brynhild,
Budles dotter,
ena reso,
af allt hjerta;
när hon till sängen
höra kunde
Gjuka-dotterns
gälla gråt.
31. Detta talade Gunnar,
hökförarnes höfding:
”Du ler ej deråt,
hämndlystna qvinna!
glad å golfvet,
att god t dig bådas;
Hvi forlorar du
den sköna färgen?
missdådens Stifterska!
döende du tyckes vara.
32. Du hade, qvinna!
det väl förtjent,
att vi för dina ögon
Attle sloge,
och du såge å din broder
blodigt sår;
drypande såren
finge förbinda”. -
35. Svarade Brynhild,
Budles dotter:
“Ingen man dig friar;
du har kämpat ut!
och Attle fruktar föga
för din vrede;
han edert lif
skall efterlefva,
och alltid vara
den större kraften.
34. Dig månd’ jag säga, Gunnar!
sjelf vet du det fullväl,
hur’ J Eder tidigt
omgjordade till brottet:
var jag då helt ung,
ej tvang mig sorgen
med godset rikt begåfvad
i Broder-huse.
35. Jag icke ville det,
att någon man mig egde,
till’s J, Gjukungar
å edra hästar, trenne
i gården reden,
Folk-höfdingar: -
att dock denna färd
ej hade varit!
36. Då mig den höfding
jag trolofvade,
som gullprydd satt
å Granes bogar;
ej han i ögat
var Eder lik,
ej till anseende
i minsta del;
dock tycken J Eder
här-konungar.
37. Och mig det Attle
endast sade,
att hvarken lät han
gåfvorna dela,
gull, eller land,
lät jag mig ej bortge;
och ingen del
i tillfallna godset,
det mig, än barnet unga
han ville ge att ega,
och mig än barnet unga
af penningar tilldela.
38. Då var i tvekan
derom min hug,
om jag strida skulle,
eller fälla val
i brynjan båld,
för broders-tvisten:
det månde då
folk-kunnigt varda,
mången man,
till glädjens minskning.
39. Vi vår försoning
sluta månde,
mig lekte mer i hugen,
att kostbarheter undfå
och ringar röda
af Sigmunds son:
ej annan mans
gull jag taga ville;
en blott älska,
icke flera:
ej flygtigt sinne hyste
halsprydda Tärnan.
40. Allt det månd’ Attle
härefter finna,
när min dödsfärd
han fullbragt spörjer,
att aldrig skall
vekhjertad qvinna
med annans man
tillbringa lifvet:
då hämndens tid skall komma,
för mina sorger”. -
41. Uppstod Gunnar,
stridsmännens höfding,
och kring hennes hals
slog sina armar:
gingo så alla,
dock hvar för sig
af redlig hug, att henne
från sorgen lätta;
42. Hon sig från halsen
stötte der all verlden;
lät ingen man sig hindra
från färden långa.
43. Han lät sig Högne
kalla till samtal;
”Kämparne alla
vill jag i salen kalla,
dina med mina,
nu görs det behof:
om hindras kunde
qvinnans dödsfärd,
tills än af talet
olyckan kommer;
då låtom deruti
nödvändigheten råda”. -
44. Men derpå Högne
svara månde:
“Hindre henne ingen,
från färden långa
dit, hvadan aldrig
hon varder återburen!
ond hon kom
från modrens knä,
till oupphörlig sorg
hon född är vorden;
att mången mans
hjerta bedröfva”. -
45. Han modlös hastar
från detta samtal,
dit gullprydda Valkyrian
skiftade smycken;
hon skådade omkring
på alla sina skatter,
döda trälinnor
och sals-tärnor:
drog gyldne brynjan på,
var icke glad till mods,
förr’n sig med svärdets egg
hon genomstungit.
46. Hon sönk till bädden
å annan sida,
och sårad af svärdet
begrundade rådet:
“Nu månd’ framgånga,
de gull önska,
eller mindre gåfva,
att af mig undfå;
jag gifver hvarje
det röda halsband,
bindel och mantel
och skinande kläder”. -
47. Tego alla;
tänkte sig om råd,
och gåfvo alla
gemensamt svar:
”Nog äro döda,
vi vilja ännu lefva,
sals-tärnor blifva,
och det oss sämer göra”.
48. Tills efter begrundning
den i linne prydda,
unga till åldren,
orden emot qvad:
”Ej vill jag att någon
missnöjd eller nödgad
för min skull
skall lifvet lemna;
49. Dock månd’ bränna
å edra ben
färre skatter;
ej den halspryddas guld
när J framlidit,
mig att besöka:
50. Sätt dig neder, Gunnar!
jag för lifvet hopplös,
vill dig säga
om fager brud:
ej skall Er farkost
helt gå förlorad,
fastän jag hafver
låtit lifvet.
51. Försonte varden J och Gudrun,
förr’ än du tänker;
hon närer, visa qvinnan,
med Konungen förenad,
än sorgsna minnen
af sin döda man;
då varder född en mö,
modren henne föder;
hvitare,
än den klara dag
och solens stråle,
Svanhild månde vara.
52. Gifva skall du Gudrun
en båg-skött god,
en olycka
för Kämpars mängd:
blir ej efter önskan
man-säll bortgift,
henne månde Attle
gå att ega,
Broder min,
sonen af Budle:
53. Mång’ ting har jag att minnas,
hur’ med mig J handlat,
då så svåra
J mig svikit haden;
på sällhet dårad var jag
medan jag lefde:
54. Du månd’ Oddrun
vilja ega,
men det tillstädjer
dig ej Attle:
då skolen J lönligt
Er luta tillsamman;
hon dig månde älska,
som jag dig skulle älskat,
om blidt vårt öde
hade kunnat vara.
55. Dig månd’ Attle
hårdt vedergälla,
du månd’ i trångan
ormgrop varda lagd:
det skall än längre
förutsagdt varda,
att Attle månde
uppgifva andan,
somna från lifvet
och sina skatter;
56. Ty honom Gudrun
grymt å bädden
med stålet hårda (stinger)
af vredfullt hjerta. -
57. Bättre höfdes
vår Syster Gudrun,
sin förstlings man
att följa i döden,
om henne gåfvos
goda, råd,
eller hjerta
oss likt hon hade.
58. Oredigt nu jag talar;
men icke skall hon
för vår skull
lifvet mista;
henne skola bära
höga vågor
till Jonakers
odal-torfva;
i vill-råd äro
Jonakers söner.
59. Månd’ hon Svanhild,
sin och Sigurds
dotter, sända
utaf landet;
henne skola skada
Bickes råd,
ty Jormunrek
till ogagn lefver;
då all Sigurds
ätt är utödd,
och dess flera
Gudruns tårar:
60. Bedja vill jag
dig en bön,
den månd’ i verlden
sista bönen vara:
bygg så bredt
ett bål å fältet,
att för oss alla,
som dött med Sigurd
fullt rum må vara!
61. Omgif bålet
med tält och sköldar,
väl färgad valskrud
och många stridsmän:
bränn mig vid hjeltens
ena sida:
62. Bränn å hjeltens
andra sida
tjenarne mina,
de gullbeprydde;
vid hufvudet tvenne
och tvenne hökar;
då är allt
jämnt skiftadt.
63. Än oss emellan
lägg gull inlagda
svärdet hvassa;
svärdet hvassa,
så lagdt ännu en gång,
som då vi båda
en bädd bestego;
vi voro då
till namnet makar.
64. Så störta honom då
icke på hälarne
gullglänsande
salens portar,
när honom följer
mitt sällskap hädan;
ej skall vår färd
ömklig synas.
65. Ty honom följa
fem tjensteqvinnor,
åtta tjenare
af ätten goda,
mitt fosterfolk,
och fäderne,
som Budle gifvit
åt sin dotter.
66. Mycket jag talat:
ville än mera,
om svärdet mer
mig gåfve tid att tala:
rösten mattas -
såren svälla -
sannt jag talat: —
så jag sluta månde” -