Sången om Segerdrifva (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Sången om Segerdrifva

Sigurd red upp å Hindarfjäll och stämde söder ut till Frankland; på fjället såg han ett stort ljus, likasom en eld, som brunne, och det lyste däraf ända upp till himlen. Men när han kom till stället, stod där en sköldborg, och midt uppå honom en fana.

Sigurd gick in i sköldborgen och såg, att där låg en man och sof i full rustning. Han tog först hjälmen af hufvudet och såg då, att det var en kvinna. Brynjan satt fast, som om hon grott ihop med hullet. Då skar han med Gram i brynjan från halsöppningen ned igenom och likaså ut genom båda ärmarna. Så tog han brynjan af henne, men hon vaknade och satte sig upp, såg på Sigurd och sade:

1.
“Hvad bet i brynjan?
Hur bröt jag min sömn?
Hvem fälde från mig
fjättrarna blekgrå?”

Han svarade:

“Sigmunds son,
Sigurds svärd; —
nyss slet korpen,
kraxande, lik.”

Hon kvad:

2.
“Länge jag sofvit,
länge jag slumrat har,
länge få mänskor lida!
Odin vållar,
att jag icke mäktat
sömnens runor slita.”

Sigurd satte sig ned och sporde om hennes namn. Hon kallade sig Segerdrifva och var valkyria. Hon sade, att två konungar slagits. Den ene hette Hjälmgunnar; han var då gammal och en stor krigare, och Odin hade lofvat honom seger.

(3.)
“Hjälmgunnar hette
gråhårige hjälten,
och honom seger
Härfader lofvat;
den andre hette Agnar,
Ödas broder,
och honom var ingen hugad
att hägn gifva.

(4.)
“Hugfulle fursten
lät våra fjäderhamnar,
åtta systrars,
under eken bära.
Jag var tolf vintrar,
om dig veta lyster,
dä jag unge fursten
eder svor.

(5.)
“Då lät jag i Godtjod
gamle kungen,
höge Hjälmgunnar,
till Häl gånga;
seger gaf jag Ödas
unge broder
och vakte så Odins
vrede mot mig.

(6.)
“Han mig med sköldar stängde
i Skatelunden,
med röda och hvita
han rundt mig trängde,
bjöd, att ingen mig kalla
kunde ur sömnen,
som nån'sin rädsla hyst
hade i verlden.

(7.)
“Rundt kring min sal,
som mot söder vetter,
lät han härjande eld
högt brinna;
där böd han en hjälte
öfver rida,
den mig det guld förde,
som under Fåfne legat.”

Segerdrifva fälde Hjälmgunnar i slaget; men Odin stack henne till hämd därför med sömntörne och sade, att hon aldrig mer skulle vinna steger i kamp, och att hon skulle gifta sig. “Men jag sade honom, att jag svor den eden däremot, att jag icke komme att gifta mig med någon man, som kunde rädas”.

Sigurd svarade och bad henne lära sig visdom, om hon kände tidender ur alla verldar.

Segerdrifva kvad:

(8.) 3.
“Hell dig, dag!
Hell Eder, dagens söner!
Hell dig, natt, och nattens dotter!
Blicken på oss
med blida ögon
och gifven de sittande seger!

(9.) 4.
“Hell Eder, Åsar!
Hell Eder, Åsynjor!
Hell dig, du gifmilda jord!
Gifven oss ädelborne två
ord och visdom.
länen oss läkande händer!

Hon tog då ett horn, fullt med mjöd, och gaf honom minnesdryck :

(10.) 5.
“Öl jag dig bjuder,
brynjotings-höfding !
med kraft och härlig
heder blandadt,
fullt af sånger
och signande ord,
goda galdrar
och gammanrunor.

(11.) 6.
“Lär segerrunor,
om du segra vill,
rista dem på hjaltet, hjälte,
några vid udden,
några vid äggen,
och nämn två gånger Ty'!

(12.) 7.
“Lär ölrunor,
om af en annans hustru
du, sveklös, ej svikas skall;
rista dem å hornet
och å handens rygg,
märk nageln din med ’Nöd’!

(13.) 8.
“Signa bägarn,
haf din blick på faran
och lägg en lök i drycken!
[Då varder aldrig,
det vet jag,
något menligt dig i mjödet blandadt.]

(14.) 9.
“Lär hjälprunor,
om du hjälpa vill
från fostret födande kvinna;
rista dem på handlof
och rundt kring leden,
bed om dugande disers hägn !

(15.) 10.
“Lär bränningsrunor,
om du bärga vill
segelhästen på hafvet;
rista dem på stammen
och på styrbladet,
bränn in dem med eld i åran !
Hur bränning bryter,
och bölja svartnar,
hinner du då hamn från hafvet.

(16.) 11.
“Lär stjälkrunor,
om du vill sjuke bota
och kunna för sår sörja;
rista dem i barken
och å resliga stammen,
hvars löfstjälkar åt öster luta!

(17.) 12.
“Lär målrunor,
att ingen mäkta skall
sin sorg med svek dig gälda!
Dem må du sno,
dem må du snärja,
dem alla må du samman sätta,
när mäktige män
mötas till tings
och fara att dom fälla!

(18.) 13.
“Lär hugrunor,
om högre än andre
du vill i visdom vara!
Dem må du råda,
dem må du rista,
dem alla har Odin uttänkt
af den dryck,
som drupit hade
ur Heiddröpnes hufvud
och af Hoddrofnes horn.

(19.) 14.
“På bärget stod han
med Brimes äggar
och med hufvudet af hjälm höljdt.
Då mälde Mims hufvud
första framvisa ordet
och sanna stafvar sade.

(20.) 15.
“Kvad dem ristäde på skölden
framför skinande gud,
på Årvaks öra
och på Allsvinns hof,
på det hjul, som rullar
undef Rungnes vagn,
på Sleipnes tänder
och på slädfjättrar;

(21.) 16.
“På björnens ramar
och på Brages tunga,
på ulfvens klor
och på örnens näbb,
på blodiga vingar
och på brons ända,
i förlösarens handlof
och i lindrarens fotspår;

(22.) 17.
“På glas och på guld
och på gagnande skyddsting,
i vin och i vört
och å valans stol,
å Gungnes udd
och å Granes bröst,
på nornens nagel
och på näbbet af ugglan.

(23.) 18.
“Alla afskafna vordo,
som inristade varit,
och hälda i helga mjödet
och sända å vida vägar;
de äro hos Åsar,
de äro hos alfvar,
några hos vise vaner,
några hos Midgårds män.

(24.) 19.
“De äro stjälkrunor,
de äro skyddsrunor,
alla slags ölrunor
och kostbara kraftrunor.
Kan du dem reda,
kan du dem freda,
de dig till välfärd varda.
Haf lust af dem du lärt
till gudars undergång!

(25.) 20.
“Välj nu,
då val dig bjudes,
du hjälte med hvassa vapen!
Skall jag tala eller tiga?
Tänk därpå:
Alt ondt är af ödet afmätt!”

Sigurd kvad:

(26.) 21.
“Ej på flykt jäg drifs,
fast mig döden kallat;
ej är jag med feghet född.
Hafva jag vill
dina vänliga råd
så länge, som jag lefver.”

Segerdrifva kvad:

(27.) 22.
“Mitt första råd är,
att du fränder dina
ingen våda vållar.
Var sen till hämd,
fast de harm dig göra;
det båtar dig bäst efter döden

(28.) 23.
“Mitt andra råd är,
att ingen ed du går,
om icke på sann sak.
Svek får slita
segt ris,
ulf i löften är led.

(29.) 24.
“Mitt tredje råd är,
att på ting du icke
träter med duglös dåre;
ty usel man
ofta säger
värre ord, än han vet.

(30.) 25.
“Svårt är slikt;
ty svarar du ej,
du tycks med feghet född,
eller ock saken sann.
Ondt får du hemma höra,
håller du ej ditt rykte rent.
Dräp smädarn
dagen efter,
gif sådan lön för lögn!

(31.) 26.
“Mitt fjärde råd är:
Om farlig häxa
bor vid den väg du vandrar,
gif dig dädan,
sök gästfrihet ej,
om också natt är nära!

(32.) 27.
“Med späjande ögon
spane framför sig
hvar man, som till strids styr!
Ofta lömska kvinnor
vid leden sitta
och döfva svärd och sinne.

(33.) 28.
“Mitt femte råd är:
Fast fagra äro
de brudar, å bänkarna sitta,
låt ej slägtings silfver
din sömn störa,
locka ej de lena till kyssar!

(34.) 29.
“Mitt sjätte råd är:
Om mellan rusige män
okvädsord utösas,
drag ej i delo
med druckne kämpar!
Vin stjäl mångens vett.

(35.) 30.
“Öl och trätor
ha ofta varit
mången man till men,
somlige till bane,
somlige till bittra öden;
mycket kan vålla män sorg.

(36.) 31.
“Mitt sjunde råd är,
om du råkar i delo
en gång med modige män:
Hugfulle kämpar
hällre strida
än brännas inne i bo.

(37.) 32.
“Mitt åttonde råd är,
att du för ond dig vaktar
och för falsk talan flyr.
Dåra ej mö,
drag ej till dig
i vällust annan mans maka!

(38.) 33.
“Mitt nionde råd är,
att graf du reder
åt lik, hvar du finner dem ligga;
om de af sjukdom dött,
om de på sjö dött,
om de dött för vapen å val.

(39.) 34.
“Tillred bad
att bada de döde,
två deras händer och hufvud,
kamma och torka dem,
förrn' de komma i kista,
bjud dem att sött sofva!

(40.) 35.
“Mitt tionde råd är:
Tro aldrig
fiendefränders löften!
Hvad du är broders bane
eller har fader fält,
bor en ulf i ynglingen,
hur glad han än åt guldet var.

(41.) 36.
“Aldrig hinna harm
och hat att somna,
och sorgen lika litet.
Med vett och vapen
sig värne kungen,
som främst i folket gå skall!

(42.) 37.
“Mitt elfte råd är,
att för ondt du ständigt
af din vän dig väl vaktar.
Konungens lif
ej långt mig tyckes,
upp stiga nu strider stora.”

Noter till Sången om Segerdrifva

Redan uti inledningen öfver noterna till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane påpekas, att den händelse, som innehålles i denna dikt, nämligen Sigurds ridt upp till sköldborgen på Hindarfjället, valkyrians uppväckelse ur trollsömnen och hennes runosång, alldeles lika återfinnes äfven i Völsungasagan, men där med Brynhild till hjältinna i stället för Segerdrifva samt lyktande med en trolofning. Eddans uppfattning är högre. Segerdrifva är en valkyria, som med runosången skänker Sigurd underbar visdom, men aldrig Sigurds älskarinna. Brynhild åter bindes vid honom med kärlekens hela hängifvenhet. Dessa två, Segerdrifva och Brynhild, ursprungligen skilda, olika personer, hafva dock, såsom vi sett, redan tidigt sammanblandats och hopflutit till en. De måste dock skiljas åt, ty Segerdrifva har en gång älskat, innan hon stuckits med sömntörnet, och mellan henne och Sigurd uppstår ingen passionens låga. Brynhild åter, som strax bindes vid Sigurd, kan aldrig förr hafva känt kärlek till någon man. Det är således icke Segerdrifva och Gudrun, utan Brynhild och Gudrun, som äro de två kvinnor, hvilka stå såsom hvar andras motsatser på hvar sin sida om Sigurd, men båda lika fast bundna vid honom, medan Segerdrifva står skild från dem båda och är fri.

Största delen af denna öfvervägande lyriska dikt upptages af Segerdrifvas runosång. Dessa märkvärdiga och dunkla visor, hvilka böra sammanställas och jämföras dels med slutet af Den Höges Sång, alt från visan 142, dels med visorna 61, 78 och 79 af Solsången, skildra, huru Odin är runornas öfverbringare till verlden, och huru han funnit dem genom att lyssna till talet från Mimes hufvud. Af detta tal har han fått veta, att de stå ristade på skölden framför skinande guden, på Ärvaks öra och Allsvinns hof o. s. v. Alla dessa hafva sedan skafts utaf och sändts, blandade uti det heliga mjödet, ut åt alla håll. De finnas därför bland Åsar, bland alfvar, några hos vise Vaner, några hos Midgårds mänskor. Som skriftecknens bruk, och runorna äro Nordens älsta skriftecken, måste förefalla de oinvigde såsom ren trolldom, är det lätt att fatta, att ordet »runa» hos de gamle dels kan betyda »skriftecken», dels »visdom», »hemlig kunskap», eller nära nog »trolldom», dels kan ega dessa båda betydelser hopblandade. Af denna ordets skiftrika betydelse förklaras det också, att Odin i Den Höges Sång än kan säga »så sjunger jag», än åter »så ristar jag» och i båda fallen underförstå »runor». Såsom af Eddans runosånger ses, uträttas med runornas hjälp väldiga ting; ty de frälsa från sorg och sjukdom, döfva svärd, häjda flygande pil, stilla storm och eld m. m. dylikt. Denna tro på runornas underbara trolldomsmakt har ej dött ut med hedendomen utan uppenbarar sin fortvaro i många nordiska folkvisor från Medeltiden. Liksom Odin i Den Höges Sång med runosång villar trollen, som sväfva genom luften, så att de fara vilse från sin vanliga hamn (gestalt) och från sina vanliga tankar, så lockar riddaren i medeltidsvisan näcken med harpospel och binder honom, så att han måste återgifva sitt rof; liksom Odin i Den Höges Sång säger, att han icke blott med runor kunde locka till sig en jungfru, om han ville, utan äfven med samma medel kunde kvarhålla hennes sinne fånget, så kastar »Ridder Stig» i den danska visan runor på »Regisse», konungens syster, med den påföljd, att hon måste följa honom dag och natt, i lif och död. Många andra drag, belysande hednatidens och medeltidens tro på runornas underbara makt, skulle kunna anföras, men detta ginge utöfver ändamålet med dessa förklaringar.

Visan 1.
Sigurds ord i slutraderna innebära, att han nyss kommit från striden.

Visan 4.
Unge fursten är tydligen Agnar. Hvarken denne Agnar eller Hjälmgunnar omtalas i något annat kväde.

Visan 11.
Hjalt. Se noten till prosan vid visan 54 i Sången om Grimne!
»Ty». Härmed menas namnet på runtecknet (T). Lüning påpekar, att denna runa kan, såsom begynnelsebokstaf till det samma, beteckna ordet tírr (ära, lof), hvilket såsom trollord — uttaladt eller betecknadt med sin begynnelsestaf — skall hafva den verkan, att det runetecknade svärdet skall skänka sin innehafvare ära. Jämför Härmed Skirnes Färd, visan 36!

Visan 12.
»Nödt», runetecknet (N), hvilket, ristadt på nageln, såsom begynnelsestaf till ordet nöd, ständigt bör mana till hofsamhet och försigtighet.

Visan 13.
Lök. Det tyckes, som om de gamle ansett en lök kunna antingen utvisa eller oskadliggöra gift.

Visan 14.
Diser synas här tagas liktydiga med »nomep» eller ödesgudinnor.

Visan 15.
Segelhästen är skeppet.

Visan 18.
Heiddröpne och Hoddrofne, hvilka båda af Lüning tolkas såsom »Schatztröpfler» , antagas beteckna Mime.

Visan 19.
Han är Odin.
Brime är ett svärd.

Visan 20.
Årvak och Allsvinn. Se noten till Sången om Grimne, visan 37!
Rungne. En jätte med detta namn omtalas i Hymeskvädet, visan 16.
Sleipne är Odins häst.
Slädfjättrar kallas de stötsor, hvilka, stående på slädmedarna, uppbära bottnen af öfverredet eller närmast den banke, d. v. s. tvärslå, hvarpå korgen hvilar.