Solsången (FWP)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Solvognen fra Trundholm

Solsången

Öfversättning från Isländskan:
jemte Upplysningar.

Academisk Afhandling,
som med Vidtberömda Philos. Facultetens i Lund tillstånd,
för philosophiska graden, kommer att offentligen försvaras af

Fredrik Wilhelm Petersson,

Philosophæ Candidat af Blekingska Nationen, på Carolinska Academien
Torsdagen den 22de Maj 1862 Kl. 10 f. m.

Köpenhamn
1862 TEKSTEN ER UNDER UDARBEJDELSE

Solsången, som fått sitt namn af den deri förekommande skildringen af den döendes nödtvungna afsked från solen, är utan tvifvel författad af en christen, hvilket tydligast visar sig af den treenige Gudens anropande samt af den framställning af de saligas fröjder, som innehålles i str. 69—74. Osannolikt är icke heller, att den varit bestämd att vid gudstjensten föredragas, ty innehållet är till stor del moraliskt-religiöst Hvad åter tiden för dess författande beträffar, så faller den inom en ganska tidig period af christendomen i norden, såsom man å ena sidan kan finna af de reminiscenser utaf hedendom, som på åtskilliga ställen i sången förekomma, och å andra sidan af sjelfva språket, som genom sin enkelhet såväl i omskrifningar som constructionsordning hänvisar på en tid, som ligger temligen långt skild från den poetiska förkonstlingens, under hvilken man, oberoende af ämnets fordran, lade an på att uttrycka sig med en ståt, som slutligen gick derhän, att den hvardagligaste tanke, lika väl som den mest upphöjde, utstyrdes i den brokigaste drägt; ty blott när utstyrseln var riktigt präktig och mäkta besynnerlig, kunde tidens poetiska smak tillfredsställas. Sådant var allmänt förhållandet redan före Snorri Sturluson, mördad 1241, hvilken just derföre började en systematisk behandling af skaldespråket, i afsigt att derigenom lemna unga skalder en hjelpreda, för att kunna sätta sig in i de äldres invecklade och dunkla framställningssätt. När således sången icke kan räknas till denna periods poetiska alster, förtjenar den gamla folksagan, som omförmäler, att Sæmundr hinn fróði skulle sjungit den på likbåren, all uppmärksamhet, isynnerhet som äfven i handskrifterna författarskapet tillerkännes honom, och ingenting i sjelfva sången kan anses strida mot ett sådant antagande. Dessutom må tilläggas, att han, när han kallas isländska kyrkans pelare eller den, der mest främjat Guds kyrka på Island, lika väl kunnat förvärfva sig dessa epitheter genom denna till fromhet, dygd och sedlig vandel manande sång, som genom ett troget uppfyllande af sitt presterliga kall eller sin medverkan vid stiftandet af Islands kyrkolag.

För närvarande finnes icke, så vidt man känner, någon handskrift på pergament, men väl pappershandskrifter, af Sólarljöð. Af sistnämnda slaget finnas tre på Köpenhamns universitets bibliothek, hvilka alla, enligt mig lemnadt meddelande af Isländaren Gúðbranðr Vígfusson, synbarligen bära spår af att vara mer eller mindre dåliga afskrifter af en pergaments handskrift, som i Köpenhamn förefunnits, men på sjuttonhundratalet gått förlorad. De upplagor åter af Sæmunds Edda, i hvilka sången finnes upptagen äro:

• den i Köpenhamn 1787 utgifna qvart-upplagan, i hvars första del den, jemte metrisk öfversättning på latin, såsom bihang är intagen, samt
• de i Stockholm 1818, af Rask, och i Leipzig 1860, af Möbius, utgifna octav-upplagor.

Dessutom är den jemte svensk öfversättning intagen i fjerde häftet af Iduna (Stockholm 1813), närmast efter ett manuscript, som af I. H. Schröder räddats ur en handelsbod i Strengnäs, samt i en af L. C. Müller i Köpenhamn 1837 utgifven isländsk läsebok. Utom de redan nämnda öfversättningarne af denna sång, finnas sådana äfven af Finn Magnusen, i 3dje bandet af hans öfversättning och förklaring af den äldre Eddan, samt i den af A. A. Afzelius gjorda öfversättningen af Sæmund den vises Edda, utgifven i Stockholm 1822. Widare har en commentar till sången utgifvits af Bergmann i Strassburg och Paris, men detta arbete har det icke lyckats mig att öfverkomma.

Öfriga arbeten, hvilka jag begagnat, äro “Lexicon poëticum antiquae linguæ septentrionalis, ed. Sveinbjörn Egilsson”, “Die Edda, herausgegeben von Hermann Lüning”, “Die Edda, übersetzt von Karl Simrock”, “Eddalæren ved Finn Magnusen”, “Snorra-Edda, utgefin af Rask”, “Altnordisches lesebuch von Pfeiffer”, “Westgöta-lagen, utgifven af Collin och Schlyter”, “Goflands-lagen samt Wisby stadslag och sjörätt, utgifna af Schlyter”, “Oldnordisk ordföjningslsere af Lund”, “Nordmændenes religionsforfatning i Hedendommen af Keyser”, “Nordmændenes ældste Gude-og Heltesagn af Munch”, “Isländische volkssagen der gegenwart von Maurer”, “Nordbon under hednatiden af Holmberg”, “Bref rörande en resa till Island 1772” samt dessutom en del afhandlingar och samlingar af allmoge-ord.

För min uraktlåtenhet att fullfölja commenteringen af sången till sitt slut har jag endast att till ursäkt anföra, att tiden icke varit mig tillräcklig dertill.

Öfversättning.

1. Gods och lif rånade från menniskors slägte den grymme mannen; öfver den väg, som han bevakade, ingen lefvande kom.

2. Ensam han åt mycket ofta, aldrig bjöd han någon till måltid, förr än trött och maktlös en vandrande främling (tiggare) från vägen kom.

3. Dryck behöfvande och hungrig sade sig den trötte mannen vara; med förskräckt hjerta sade han sig sätta sin lit till den, som förr hade illasinnad varit.

4. Mat och dryck gaf han honom, som trött var, allt af uppriktigt hjerta; på Gud han tänkte, godhet han honom bevisade, ty han ansåg sig brottslig vara.

5. Upp den andre stod, ondt han tänkte, icke var välgerningen tacksamt (på sådant sätt, som det höfves en behöfvande) mottagen; hans synd (syndiga afsigt) svälde, den sofvande mördade den kloke, försigtige.

6. Himlarnes Gud bad han (röfvaren) hjelpa sig, då han till döds sårad vaknade; men den, som hade svikit honom saklös, fick taga på sig hans synder.

7. Heliga englar kommo från himlarne ned och togo hans själ till sig; i skuldfritt lif skall hon alllid lefva hos Gud allsmäktig.

---

8. Öfver rikedom eller helsa råder ingen menniska, om ock det går henne väl; mången det hemsöker, som man minst förmodar; ingen råder sjelf för vänskapsförbindelser.

9. Icke tänkte Unarr och Sævaldi, att för dem lyckan månde upphöra; nakne (utfattige) de blefvo och beröfvade allt samt lupo som vargar till skogs.

---

10. Wällustens välde har mången vållat smärta; ofta vållas qval af qvinnor; skadliga de blefvo, oakladt den mäktige Guden skapade dem skära.

11. Såta vänner voro Svafaðr och Skartheðinn, ingen af båda kunde utan den andre vara, förr än de blefvo ursinniga på hvarandra för en qvinnas skull; hon var dem till vanära af ödet bestämd.

12. De brydde sig om intetdera, hvarken om lek eller vackra dagar, för den ljusletta möens skull; på intet annat än den sköna gestalten tänkte de.

13. Sorgliga för dem blefvo de mörka nätterna; ingen söt sömn kunde de sofva; men af den smärtan (sorgen) uppspirade ett bittert hat mellan förtroliga vänner.

14. Sällsynta brott blifva på de flesta ställen grymt vedergälda (straffade); de inläto sig i holmgång för den herrliga qvinnans skull och fingo båda bane.

---

15. Öfvermod öfva skulle ingen menniska, det hafver jag sannerligen sett; ty de flesta, som följa det, vända sig bort från Gud.

16. Mäktiga voro Ráðey och Vébogi och tänkte endast på att göra sig goda dagar; nu de sitta och vända det ena såret efter det andra mot elden.

17. På sig de förtröstade och tyckte sig ensamma vara öfver alla menniskor; men dock syntes deras belägenhet annorledes för Gud allsmäktig.

18. Vällust de öfvade på många sätt och slösade bort sitt guld på lek; nu är dem vedergäldt, när de måste mellan frost och eld.

---

19. Tro aldrig dina ovänner, om ock de tala fagra ord i din närvaro; gif du goda löften! Godt är att en annans skada till varning hafva.

20. Så det gick Sörli den Godråde, då han lät Vígolfr fälla dom i egen sak; uppriktigt han trodde sin broders baneman, men denne handlade trolöst.

21. Fred han dem (Vígolfr och hans medhjelpare i mordet på brodren) gaf af uppriktigt hjerta, men de lofvade honom guld i stället; de låtsade sig förlikta vara, medan de tillsammans drucko, men dock kom falskhet fram.

22. Men då de på andra dagen derefter hade till Rygjardal ridit, med svärden de sårade honom, som saklös var, och läto hans lif fara.

23. Hans lik de drogo på en lönlig väg och sänkte det styckadt ned i en brunn; brottet de ville dölja, men den helige Guden från himlarne såg det.

24. Hans själ bjöd den sanne Guden in i sin glädje fara; fienderna (brotlslingarne), tänker jag, månde sent från qvalen kallas.

---

25. Bed du Guds ords Disor (de heliga jungfruar) vara dig hulda i hågen! veckan derefter skall all din önskan utfalla dig till lycka.

26. Verk, dem du i vredesmod begått hafver, bote du icke med nytt ondt! den bedröfvade skall du med välgerningar trösta, det säger man anstå själen.

27. Gud, som hafver menniskorna skapat, skall man anropa, för att få godt; mycket felar hvar menniska, som sin fader hatar.

28. Det tyckes vara mest gagneligt att ifrigt bedja om det, som man tycker sig sakna; utan allt blir den, som om intet beder: få betänka den tigandes behof.

29. Sent jag kom, tidigt kallad, till domarens dörr; dit jag tänker mig, ty mig lofvadt var: den får kräsligheter, som beder.

30. Synder vålla, att vi sorgsna fara ur fasans verld; ingen rädes, om icke ondt han gör; godt är felfri vara.

31. Vargar lika tyckas alla de, som ega ostadigt (listigt) sinne; att så är (att liknelsen är passande) skall blifva klart för den, som måste vandra de glödande vägar.

32. Vänliga och med vett bundna (med förstånd affattade) råd har jag gifvit dig, tillsammans sju; inhemta dem noga och glöm dem aldrig! alla äro de nyttiga att inhemta.

---

33. Nu skall jag omtala, huru säll jag var i fasans verld; och för det andra, huru menniskors söner mot sin vilja blifva lik.

34. Vällust och stolthet bedraga de menniskors söner, som efter penningar fika; glänsande skatter blifva till långvarigt bekymmer; mången har rikedomen gjort till en dåre.

35. Mera än tillbörligt syntes jag menniskor i många hänseenden hylla glädjen, ty föga jag visste i förväg; mycket njutningsfull hafver Gud skapat den verld, der vi blott kort tid dväljas.

---

36. Länge jag lutad satt, länge jag nedböjd var, dock var jag mycket lysten att lefva; men han rådde, som mäktig var: rakt framåt sträcka sig den för döden mognes vägar.

37. Hels rep kommo hårdt snörade åt mina sidor; slita dem jag ville, men de starka voro; lätt är att lös och ledig fara.

38. Ensam jag visste, huru allestädes mina smärtor förvärrades; Hels möar bjödo mig hvarje qväll hem vackla.

39. Jag såg solen, sanna dagstjernan, sjunka i hafvet; men Hels grind hörde jag på annat håll doft dåna.

40. Jag såg solen, besatt med blodiga strimmor; mycket var jag då ur verlden lutad (mycket nära döden var var jag då); hon syntes på många sätt mäktigare, än hon förr var.

41. Jag såg solen; så tycktes mig, som jag såge den herrlige Guden; för henne jag böjde mig (henne jag helsade) för sista gången i menniskornas verld.

42. Jag såg solen; så hon strålade, att jag tycktes mig intet veta; men Gilvarströmmarne brusade på andra hållet, mycket blandade med blod.

43. Jag såg solen med skälfvande ögon, full af rädsla och bedröfvad; ty mitt hjerta hade nästan helt och hållet upplöst sig i en seg klump (hade upphört at slå).

44. Jag såg solen, sällan var jag mera bedröfvad; mycket var jag då ur verlden lutad; min tunga var att anse som trä (torr som trä) och dödskyla hade bemäktigat sig hela min kropp.

45. Jag såg solen aldrig sedan efter den sorgliga dagen; ty fjellvattnen undandrogos min åsyn, och jag gick hädan, kallad från qvalen.

46. Hoppets stjerna flög, då jag föddes, bort från mitt bröst; temligen högt hon flög, ingenstädes hon satte sig, så att hon kunde hvila få.

47. Längre än alla var den ena natt, då jag lag stelnad på strå; då märker man (att) det Gudsordet (är sannt): menniskan är mull (det samma som mull).

48. Uppskatte det och vete den nådige Gud, som jord och himmel skapade, huru ensamma många fara hädan, fastän de från anförvandter skiljas.

49. Hvar man njuter sina verk (får skörda lön för sina handlingar); säll är den, som godt gör; för mig, fastän jag var i lifvet rik, var en säng, bäddad i sand, bestämd.

50. Köttsens lusta förför menniskorna ofta, mången skattar den för högt; badvatten var mig ledast af alla ting.

51. På Nornornas stol satt jag nio dagar; derifrån blef jag pä häst upplyftad; jetteqvinnens sol spred ett förskräckligt sken från den tunga luftens skyar.

---

52. Utifrån och inifrån tyckte jag mig genomfara alla sju underverldarne: uppe och nere sökte jag bättre väg, hvarest för mig voro de lättaste stigarne.

53. Nu skall jag omtala, hvad först jag såg, då jag var i qvalens boningar kommen; svedda foglar, som själar voro, flögo så många som mygg.

54. Vester ifrån såg jag hoppets drakar flyga och beträda eldherrskarens väg; vingen de skakade, så att jord och himmel tycktes mig vida remna.

55. Solens hjort såg jag söderifrån fara, honom körde två tillsammans; hans fötter stodo på marken, men hornen räckte till himlen.

56. Norr ifrån såg jag förfädrens söner rida, och de voro sju tillsammans; ur fulla horn drucko de det rena mjödet ur ringgudens brunn.

57. Vinden teg, vattnen stannade, då hörde jag ett förskräckligt gny; åt sina män qvinnor med olycksbådande uppsyn mull till mat malde.

58. Blodiga (qvarn)stenar de mörka qvinnorna dystert (dystra) drogo; blodiga hjertan hängde utanför deras bröst, utmattade af mycken smärta.

59. Mången man såg jag sårad fara på de glödande vägarne; deras anleten tycktes mig helt och hållet vara rödfärgade af vederstyggligt blod.

60. Många män såg jag gångna till mull, som icke kunnat nattvarden få; hedna stjernor stodo öfver deras hufvuden, målade med hiskliga tecken.

61. Män såg jag vidare, som mycket hysa afund öfver andras lott; blodiga runor voro grymt ristade på deras bröst.

62. Många bedröfvade män såg jag der, de voro vilsefarna; det köper den, som dåraktigt efterapar denna verldens förderf.

63. Män såg jag vidare, som på många sätt svekfullt tillegnade sig andras egendom; flockvis de foro till den giriges borg och hade bördor af bly.

64. Män såg jag vidare, som från mången hade lif och gods rånat; igenom bröstet på de männen lupo väldiga etterormar.

65. Män såg jag vidare, som minst ville helgdagar fira; deras händer voro på heta stenar hårdt fastnaglade.

66. Män såg jag vidare, som af stolthet skattade sig högre än billigt var; deras kläder voro löjligt omfladdrade af eldslågor.

67. Män såg jag vidare, som mycket hade på andra ljugit; Hels korpar ur deras hufvuden ögonen grymt sleto.

68. Alla straf, som de till Hel gångna utstå, får du ej veta; för ljufva synder får man svårt plikta, alltid följer smärta på njutning.

---

69. Män såg jag vidare, som efter Guds lagar hade mycket gifvit; klara vaxljus öfver deras hufvuden strålande brunno.

70. Män såg jag vidare, som, af stor kärlek drifna, främjade de fattigas bästa; englar läste heliga böcker öfver deras hufvuden.

71. Män såg jag vidare, som mycket hade sitt kött med hunger späkt; Guds englar bugade sig för alla dem: det är den högsta sällhet.

72. Män såg jag vidare, som den utmattade gifvit mat i mun; deras bäddar hvilade beqvämt på himmelsstrålar.

73. Heliga möar hade tvagit från synder rena de mäns själar, som mången dag plåga sig sjelfva.

74. Präktiga vagnar såg jag mellan himlarne fara, de styra sin kosa till Gud; män dem köra, som mördade äro utan all orsak.

75. Mäktige fader! störste son! himlens helige ande! Dig, som (allt) skapat hafver, beder jag skilja oss alla från (evigt) elände.

---

76. Bjúgvör och Listvör sitta i Heröis dörr på dånande stol; jernens (vapnens) vätska (blod) flyter ur deras näsor, den väcker fiendskap bland menniskor.

77. Odens hustru ror på jordens skepp, häftigt begärlig efter vällust; hennes segel, som på sega rep hänga, blifva sent refvade.

78. Son! din fader ensam (bland dödlige), jemte Sólkatlas söner, hafver för dig tolkat det hjorthorn, som den vise Vígdvalinn ur högen bar.

79. Här äro de runor, som Njörds nio döttrar hafva ristat; Baugvör den äldsta och Kreppvör den yngsta och deras systrar sju.

80. Hvad hafva icke Svafr och Svafrlogi vållat! Blod de väckte och sår sögo efter gammal ovana.

81. Detta qväde, som jag dig lärt hafver, skall du för de lefvande qväda: solens sång, som synas månde i mycket minst (ganska litet) ljugen (diktad).

82. Här vi skiljas och skola träffas på menniskornas glädjedag; Herre, min Gud, gif de döda ro, tröst åt dem, som lefva!

83. Beundransvärd lärdom blef för dig i drömmen sjungen, men du såg det sanna; ingen menniska var så vis skapad, att hon förr hörde solsångens innehåll.

Upplysningar

Sólarljóð är författad på det versslag, som kallas ljóðaháttr, den ena af fornyrðalags tvänne hufvudarter; den andra är starkaðarlag, som är det egentligen episka, berättande versmåttet, fastän äfven ljóðaháttr brukas i episk hjeltedikt, hvarest handlingen utvecklar sig dialogiskt, och då vanligen i en och samma dikt jemte starkaðarlag. Annars är ljóðaháttr det egentliga versmåttet för lärodikten, äfvensom det begagnas i mythiska dikter, hvilkas innehåll utgöres af en gudoms utsagor eller framställes i dialogform. Se Lüning.

Sól f., sv. sol, lat. sol, fr. soleil, moesog. sauil, som anses leda sitt ursprung från σαβελιος, en äldre form till ηλιος, som i det cretensiska idiomet heter αβελιος, i det pamphyliska βαβελιος; såsom den ursprungliga roten anser Bopp sansk. svar, sur, skina, lysa, hvarifrån äfven moesog. sunna (uppkommet af surna genom assimilation af r) nt. sonne, eng. sun, sv. sön(-dag) nedstämma. Det förtjenar anmärkas att alla de ord, som motsvara vårt sol, äro i de germ. språken fem., men i de roman. masc.

Ljóðn., moes. liuþon, fht liod, nht lied, ljud, sång, i sing. specielt en stroph, är rätteligen, likasom mál i Hávamál, Hákonarmál o. s. v., att fatta pluralt. (Se 82 str.).

1.

Fén., sansk, pasu, lat pecus, moesog. faihu, fht. vihu, mht. vye, vie, nht. vieh. as. feoh, gs. fæ, d. fæ, boskap, gods, penningar, hvilken sednare bemärkelse framgått ur den förra, på samma sätt som pecunia af pecus.

Fjörn., fht. fehr, återfinnes ännu i det i flera landskapsmål förekommende fyr (hålla fyr med någon), munterhet, gäck, spectakel.

Fyrðar m. pl. tant., as. fyrð; närstående både i anseende till betydelse och ljudlikhet äro furðar, forðar, qui arcent, avertunt, af forða, firðar af firra, removere, firar, as. firas, feoras (“firar heita landvarnarmenn”, Sn. E.), virar, verar af verja; vidare virðar af virða, œstimatores caussarum, viri.

Kind f., infans, partus, progenies, genus, fht. och mht. kint n., nht. kind n.; i Visby lagen förekommer kind, kint n., äfvensom kindelbedde, nht. kindbett, och kindelber, barnsöl.

Greppr m., skald (skáld heita greppar Sn. E.), man, gift man; i GLL förekommer Graipr såsom namn på den ene af Hafþis (den förste man, som bosatte sig på Gotland) tre söner; ordet finnes qvar i uppl. gräbbe (Ihres d. l.), gosse, grebba och gräbba, flicka, i åtskilliga landskapsmål, i dal. kripp barn.

Nå, nå, kunna, bemäktiga sig, hafva förmåga till något, har äfven, i likhet med flera andra verber, nyttjats periphr., hvilket ännu torde vare förhållandet i lndsm., såsom i detta ordstäf från Nerike: “far ä hemma här: han når ligga, kvar han vill”, sað' käringa, når kärn hennas låg i källa. (Djurklon).

Kvikr adj., lefvande; heter i lndsl, qvikker, qvikkr och qviker; ordet, i sin gamla bemärkelse, finnes qvar i qvicktionde, den tionde, som utgår af ladugården.

2.

Móðr adj., trött, utmattad, är att skilja från móðr, sdt, af móðugr, modig; ordet återfinnes i hall. möjer adj., modt ad v. (Möller), östg. mödd adj. (Rääf), benmod adj. svag, vanmäktig (Almqvist), gs. modher, modh, moder, fht. muodi, nht. müdig, d. mödig, nsk. mod.

3.

Vályndr (mots. lundgoðr) har Köp. Upp. efter en conjectur, som äfven Eg., Möb. och Mül. omfatta; Iduna har vællindur, som sannolikt är ett förderfvadt skrifsätt för véllyndr, och öfvers. svekfull.

4.

Beina, porrigere, prœbere, adjuvare, constr. med dat. pers. et rei; qvar i dal. biena, rikta; i jemtl. förekommer baliben, belben, fästningsgåfva, äfvensom i vesterb. ben i flera sammansättningar, t. ex. elðben, väfben, med bet. redskap, utaf isl. beini m., hjelp; i dal. finnes likaledes bien adj., gen, af isl. beinn, rak, nyttig.

Våligr, voligr adj., återgifves härmed brottslig, syndig, hvilket Köp. Upp. fattar så, att röfvaren, som nu kommit till insigt af brottsligheten i sin hittills förda vandel, beslöt att börja sin omvändelse med det fromma verket att förpläga den uthungrade tiggaren. Ordet återgifves annars med enormis, stupendus, och förekommer blott på ett ställe i den äldre Eddan, i Atlamál str. 52, der det heter kona váliga, som Simrock öfversätter med unweibliches weib. Kanske är ordet här att betrakta ss. uppkommet af vánligr (vænligr), god i vidst bem., i hvilket fall vera vore att anse ss. satt för verða. Iduna läser här vællegur, som öfversättes med slug, men denna tolkning tillfredsställer på intet sätt sammanhanget. Helst skulle jag vilja tolka sista versraden: ty han anade, att han var blottstäld för fara, oaktadt jag icke är alldeles öfvertygad om, att denna betydelse kan i ordet váligr inläggas.

5.

Märkvärdigt nog har man hänfört sofandi, likasom det varit en acc. till fröðan, fjölvaran; ordet måste dock betraktas ss. nom., och man kan tolka det med dåsig, overksam (se Hávm. 57). Säkerligen har det också varit skaldens mening, att genom dessa olika epitheter med skärpa beteckna motsatsen mellan de båda personernas skaplynne.

8.

Denna stroph består af tre proverbiala sentenser, af hvilka den sista varit underkastad flera tydningar. Bäst synes mig Köp. Upp-s: den ynnest, vi hos menniskor åtnjuta, och deras välvilja mot oss beror icke på oss sjelfva utan på andra, ja, är till en viss grad en lyckans skänk, för hvilken ingen tillräcklig grund kan framställas.

9.

Unarr (enl. Eg. af una, vara nöjd), som andra läsa Unnarr, bildadt af Unnr f., lat. unda, en af Oegis döttrar, på samma sätt som Gunnarr af Gunnr f., Bellona, och Sæväldi, hafsbeherrskaren, tyckas vara diktade namn på två sjöröfvare eller köpmän, som förvärfvat rikedomar, men sedan blifvit fredlösa. I äldre tider blefvo nämnl. alla gröfre förbrytare förklarade i akt, och dessa, såsom utstötta från all fredlig gemenskap och gifna till pris åt allmän förföljelse, funno då sin enda tillflykt i ödsliga trakter, hvarest de sågo sig nödsakade att skaffa sig sitt lifsuppehälle antingen genom jagt och fiske eller genom röfverier.

I sednare tider bortföll visserligen aktförklaringen i denna sin tidigare gestalt, men ännu kunde det hända, att enskilta förbrytare sökte undandraga sig följderna för sina handlingar derigenom, att de flydde till det inre af ön, som var öde, och der lefde på samma sätt, som förut de i akt förklarade. Ännu i dag betecknas sådana menniskor på Island med namnet útilegumenn, likasom den sednare Islands lagen kallar en i akt förklarad för útlægðr, då Grágás ännu för en sådan har benämningen skógarmaðr.

Heill f., pl. har betydelse af trolldomsmedel; ett annat heill n., betyder järtecken; i lndsm. förekomma häll, hill, lycka, samt deraf bildade adj.

Næmr adj,, af nema, har både act. och pass. betydelse ; finnes qvar i förnäm, samt i det i flera lndsm. förekommande nimm adj., som har lätt för att lära (om personer), eller som har lätt för att fatta eld (om ved o. s. v.); vidare i gotl. nem, aktsam? (Almqvist), i vestg. nimmen , läraktig, i vesterb. nämn, skicklig till något.

Hvivetna dat. sing. af hvatvetna (hotvetna); detta vetna anses, oaktadt ändelsen na tyckes syfta på en femininform på a, vara gen. pl. af vætr (vetr) n., aliquid, som är närbeslägtadt med moes. vaiths, fht wiht, as. vith, vuth, ting, isl. vættr f., vårt vätt, en lägre gudomlig skyddsande. Af detta vætr är vætki (vetki) n,, intet, bildadt, som i gen. har vætkis, vettegis och vettugis, i “dat. vættugi, vettugi, hvilka två sednare casusbildningar också tala för en femininform på a såsom den ursprungliga. Det tyska nichts är äfven uppkommet på ett med bildningen af detta vætki likartadt sätt, utaf moes. neg. ni, nih, isl. né, och vaiths. I norska folkspråket finnes lita vete, parutn quid, ikkje vete, nihil omnino, likasom i sv. lndsm lite vättans, lite vettanes samt intvätt, ingenting (i vestb.).