Valans Visdom (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk	Latin
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Valans Visdom

1.
Heid hon hette,
till hvad hus hon kom,
visa valan,
som vargar tamde;
hon seidade allestädes,
seidade utaf hjärtat,
var alltid älskad
af onda kvinnor.

2.
Ensam satt hon ute,
när den åldrige kom,
skräckguden, som såg
henne skarpt i ögat:
"Hvarom frågen I mig?
Hvi fresten I mig?
Alt vet jag, Odin!
hvar du ditt öga gömde."

3.
Gaf Härfader henne
halsguld och ringar
för visdoms-stafvar
och stark trollsång;
hon såg vida och än vidare
i verldar alla:

4.
"Hören mig alla
heliga slägten,
större som smärre
söner af Heimdall!
Du vill, att jag Valfaders
verk täljer,
urtidens sägner,
de älsta, jag minnes.

5.
"Jättar, i början
borna, mins jag,
dem, som fordom
mig födt hafva;
jag mins nio verldar,
nio urträd,
förr än verldsträdet
vuxit ur mullen.

6.
"Det var åldrarnas ursprung,
då Yme bygde.
Ej fans sand, ej sjö,
ej svala vågor;
ej höjde sig jorden,
ej himlen ofvan.
Gapande svalg fans,
men gräs icke.

7.
"Innan Burs söner
bildade landen,
hofvo ur hafvet
härligt Midgård.
Solen sken sunnan
på salens stenar;
då grodde i grunden
gröna örter.

8.
"Solen grep sunnan —
hon är sällskap åt månen
med högra handen
himlens rand;
solen ej viste,
hvar en sal hon hade,
månen ej viste
hvad makt han hade,
(stjärnorna ej viste,
hvar de skimra skulle.)

9.
"Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
de helige gudarne,
att hålla rådslag:
natt och nedan
namn de gåfvo;
de skilde morgon
och middag åt,
skymning och afton,
att åren tälja.

10.
"Åsarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
hof och altar,
fräjdade sin styrka,
frestade alt,
bygde smeds-äsjor,
smidde guld,
hamrade tänger,
härdade verktyg.

11.
"Guldtafvel på gården
de, glade, lekte,
alt af guld
de i öfverflöd hade;
tills ur jättars hem
till de höge kommo
trenne mäktiga
tursamöar.

12.
"Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
de helige gudarne,
att hålla rådslag:
hvem dvärgars skara
dana skulle
af Brimes blod
och af Blåins läggar.

13.
"Där var Modsogne
mäktigast vorden
af alle dvärgar,
och Durin därnäst;
där skapades månge
mänskolike
dvärgar ur jorden,
såsom Durin sade:

14.
"Nye och Nide,
Nordre och Södre,
Östre och Västre,
Alltjuf, Dvalin,
Nå och Nåin,
Niping, Dåin,
Bifvur, Båfvur,
Bömbur, Nore,
Ån och Ånar,
Oin, Mjödvittne.

15.
Vägg och Gandalf,
Vindalf, Torin,
Trå och Tråin,
Täck, Lit och Vitter,
Ny och Nyråd;
nu har jag dvärgarne
med Rägin och Rådsvinn
rätt uppnämt.

16.
"File och Kile
Fundin, Nale,
Häpte, Vile,
Hanar, Sviur,
Billing, Brune,
Bild, Bure,
Frå och Hornbore,
Fräg och Lone,
Örvang, Jare,
Eikinskölde.

17.
"Tid är att dvärgarne
i Dvalins skara,
led för led,
till Lofvar tälja,
dem, som sträfvat upp
från stensalen,
Örvangarnes boning,
till Jöruvallarna.

18.
"Där var Dröpne
och Dolgtrase,
Hår och Högspore,
Lävang och Gloin,
Dore, Ore,
Duf, Andvare,
Skirfve, Virfve,
Skafvin, Åe.

19.
"Alf och Yngve,
Eikinskölde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Evigt skall man minnas,
så länge mänskor lefva,
Lofvars fäders
långa räcka.

* * *

20.
"Tills ur skaran trädde
tre Åsar,
mäktige och milde,
till Midgårds hus,
funno å marken
maktlösa
Ask och Ämbla
utan bestämmelse.

21.
"De egde ej ande,
icke förstånd,
ej blod, ej rörelse,
ej en blomstrande hy.
Odin gaf anden,
Höne förståndet,
blod gaf Lodur
och en blomstrande hy.

* * *

22.
"En ask vet jag stånda,
nämd Yggdrasil;
den höga stammen
är stänkt med hvit ör.
Dädan kommer daggen,
som i dalar faller;
och hon grönskar evigt
öfver Urds brunn.

23.
"Dädan komma möar,
som mycket veta,
tre från den sal,
som under trädet ståndar.
Urd heter den ena,
den andra Vardande;
man skar på skid
Skuld som den tredje.
Lyckans lotter,
lif och död,
hjältars öde,
alt är af dem.

* * *

24.
"Hon vet, att Odins
öga är gömdt
i Mimes brunn,
den märkvärdiga.
Hvar morgon Mime
mjöd dricker
af Valfaders pant.
Veten I än, eller hvad?

25.
"Hon vet, att Heimdalls
horn är gömdt
under det himmelshöga,
heliga trädet;
en älf ser hon strömma
med strid fors
från Valfaders pant.
Veten I än, eller hvad?

* * *

26.
"Hon mins det första
mannadråp,
då Gullveig på spjutens
spets lyftes
och uti Hårs
hall brändes.
Tre gånger brändes
den tre gånger borna,
tidt och ofta;
än dock hon lefver.

27.
"Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
de helige gudarne.
att hålla rådslag:
om Åsarne skulle
skadan lida,
eller alle gudar borde
böter taga.

28.
"Då sprängde Odin
med spjut mot flocken;
det var den första
folkstrid i verlden.
Åsaborgens bordvägg
låg bruten ned,
krigiske Vaner
kring vallarna sprängde.

* * *

29.
"Då drogo de mäktige
till sina domaresäten,
de helige gudarne,
att hålla rådslag:
hvem all luften
med lömskt svek blandat,
eller åt jättens ätt
Ods mö gifvit.

30.
"Då slog Tor till
i trotsig harm;
lugn sitter han sällan,
då han slikt röner;
där brötos eder,
ord och löften,
alla kraftiga aftal,
som kommit å bane.

* * *

31.
"Hon fann valkyrior,
fjärran komna,
till gudars land redo
att rida hän:
Skuld bar sköld.
Skögul också,
samt Gunn, Hild, Göndul
och Geirskögul;
så heta alla
Härjans möar,
redo att ned
rida till slagfält.

* * *

32.
"Jag såg Balders,
den blödande gudens,
Odins barns
öde, det dolda:
uppvuxen stod,
ståtlig, på ängen
den mjuka, mycket fagra
mistelstjälken.

33.
"Den telningen såg jag
af sorglig lyckträff
från Höds båge
hinna sitt mål.
Balders broder
var boren arla;
nattgammal stred re'n
gudasonen.

34.
"Han kammade ej håret,
ej händerna tvådde,
förr'n å bål han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fänsalarna
Valhalls ve.
Veten I än, eller hvad?

35.
"Att fången binda
fjättrar snoddes,
vredos hårdt
af Vales tarmar.

36.
”Vid heta källors
kittel i lunden
låg lömske Loke,
i länkar bunden.
Där sitter Sigyn
vid sidan af maken,
vemodig för vännen.
Veten I än, eller hvad?

37.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan;
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Jag ser längre fram,
har fullt upp att säga
om ragnarök,
om de rådandes kamp.

38.
"En å faller östan
genom etterdalar,
med saxar och svärd full;
hon Slider heter.

39.
"Norr ut stod
på Nidavallarna
gyllene en sal
åt Sindres ätt;
en annan stod
på Okolne,
en gillessal,
jätten Brimes.

40.
"En sal ser hon stånda,
från solen fjärran,
på Nåstranden;
mot norr vetter dörren.
Etterdroppar falla
in genom ljoren,
ty af ringlande orma-
ryggar är salen.

41.
"Där ser hon i strida
strömmar vada
menedare,
mordvargar
och den, sin nästas hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhugg
sakta de döde,
vargen slet kämpar.
Veten I än, eller hvad?

42.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan;
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Jag ser längre fram,
har fullt upp att säga
om ragnarök,
om de rådandes kamp.

43.
"Öster ut i Järnveden
den åldriga satt
och fostrade där
Fänres barn.
Träda skall af dem
i trollhamn ett
på himlens rund
att råna månen.

44.
"Det sig med märg mättar
af män, som dö;
själf gudars boning
af blod dryper.
Solskenet svartnar
somrarna därefter,
alla vindar rasa.
Veten I än, eller hvad?

45.
"Där satt å högen
och harpan slog
gygjeväktarn,
glänsande Ägde;
gol för honom
i galgträdet
fagerröd hane,
som Fjalar heter.

46.
"Gol för Åsar
Gullkam,
som i Härjafaders hus
enhärjarne väcker.
En annan gal
under jorden,
sotröd hane
i Häls salar.

47.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan;
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Mycket jag fattat,
fram ser jag längre,
till ragnarök,
de rådandes kamp.

* * *

48.
"Bröder hvar andras
bane varda,
dråpslag ge systrars
söner hvar andra;
verlden våndas,
vildt rasar otukt;
spjutstid, svärdstid,
sprängda sköldar.

49.
"Mordtid, stormtid,
se'n störtar verlden.
Jorden dånar,
jättekvinnor flyga,
ingen skall
en annan skona.

50.
"Mims söner leka,
makternas kamp
bådas af det gälla
Gjallarhornet.
Högt blåser Heimdall
med hornet i skyn;
Odin mäler
med Mims hufvud.

51.
"Då skälfver Yggdrasils
ask, den ståndande,
urträdet ger sig,
jätten lossnar;
vandrarne våndas
på vägen till Häl,
innan Surts son
segrar öfver jätten.

52.
"Hur är det med Åsar?
Hur är det med alfvar;
All jätteverlden gnyr,
gudarne hålla ting;
dvärgar stöna
vid stenporten,
bergväggens vise.
Veten I än, eller hvad?

53.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan,
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Jag ser längre fram,
har fullt upp att säga
om ragnarök,
om de rådandes kamp.

* * *

54.
"Rym styr ur östern
öfver stormhäfd våg;
sig i vrede vrider
verldsormen:
när han skummet piskar,
skriar örnen;
bleknäbb sliter i lik,
då lossnar Nagelfar.

55.
"Ett skepp från öster
på skimrande bölja
bär Muspells ledung,
med Loke till rors.
Alt jätteynglet
med ulfven kommer;
och med det är Byleists
broder på färden.

56.
"Surt far från söder
med svedande lågor,
stridsgudars sol
på svärdet skimrar.
Bärgen braka,
fram bryta häxor,
män trampa Häls väg,
och himlen remnar.

57.
"Då nalkas Lins
nya sorg,
när Odin far
att mot ulfven kämpa;
när Bäles bane
blänker mot Surt,
Friggs älskling
falla skall.

58.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan,
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Jag ser längre fram,
har fullt upp att säga
om ragharök,
om de rådandes kamp.

59.
"Då kommer Odins
ädle son,
Vidar, att kämpa
mot valens ulf.
I jättesonens
hjärta svärdet
han med fast hand stöter;
då är fadern hämnad.

60.
"Ringlande verldsorm
öfver rymden gapar.
- - - - -
- - - - -
Odins son
skall ormen möta,
Vidars broder
slå vargens frände.

61.
"Dit hastar då Lodyns
härlige son,
och i vrede dräper
Vior ormen;
men blott nio fjät
Fjörgyns son
vacklande går
från vidundret. —
Då öfvergifva
alla sitt hem.

62.
"Solen svartnar,
land segnar i hafvet,
från himlen kastas
klara stjärnorna.
Eld fräser
mot flammande eld,
högt leker hettan
mot himlen själf.

63.
"Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan,
fjättrarna brista,
fri varder ulfven.
Mycket jag fattat,
fram ser jag längre,
till ragnarök,
de rådandes kamp.

* * *

64.
"Men ur svallet åter
ser hon jordens
grund stiga
och grönskas på nytt.
Forsar falla,
örn flyger däröfver
och falkar efter fisk
vid fjällbranten.

65.
"Åsarne mötas
på Idavallen
att om verldsormen,
den väldige, döma,
och att minnas där
sina mäktiga verk
och Fimbultys
forna runor.

66.
"Därefter varda
de underbara
guldtaflorna
i gräset funna,
dem de i urtiden
egt hade.

67.
"Åkrar skola
osådda växa,
alt ondt bättras,
Balder komma
och i Ropts segersalar
bo samman och dela
valen med Höd.
Veten I än, eller hvad?

68.
"Då får Höne fritt
följa sitt val,
och då bygga både
brödernes söner
det vida Vindhem.
Veten I än, eller hvad?

69.
"En sal ser hon,
mer än solen fager,
guldtäkt
på Gimle stånda;
där skola dygdiga
skaror bo,
och allsköns lycka
evigt njuta.

70.
"Då kommer den Väldige
till verldsdomen,
den starke ofvan,
som styr alt.
Han domar fäller,
frid stiftar,
stadgar hvad evigt
skall stånda i helgd.

* * *

71.
"Där kommer dunklets
drake och flyger
glittrande ned
från Nidafjällen.
Öfver vallen flyger
och på vingen bär
Nidhugg lik.
Nu sjunker valan."

Noter till Valans Visdom.

Denna dunkla, men af höga, odödliga tankar genomblixtrade sång är utan tvifvel Eddans älsta, liksom han, äfven i det stympade skick, hvari han gått till efterverlden, är hennes mest djupsinniga och vidtomfattande.

R. Keyser anser Valans Visdom vara diktad uti 5:te århundradet af vår tideräkning, och Svend Grundtvig bevisar, att Eddans samtliga yppersta sånger (och således äfven denna) härstamma från den älsta och mellersta järnåldern, samt att de ursprungligen diktats i de af Daner, Göter och Svear befolkade delarna af Skandinavien, hvarifrån de öfverförts till Norge samt från Norge till Island.

Efter en kort inledning, anordnad af Bugge och Svend Grundtvig genom framflyttning af tre visor ur diktens inre, en åtgärd, som emellertid ingalunda vunnit alla eddaforskares bifall, utgör denna sång från och med visan 4 ett högstämdt kväde om hela verldsförloppet. Valan blickar först till baka till urjättarne och de nio verldar, som aflöst hvar andra före den verld, som nu är. Sedan skildrar hon Yme och det kaos, ur hvilket Burs söner danade det, som nu finnes. Efter den yttre naturens och dvärgarnes daning skapas det första människoparet. Sedan skildrar hon verldsträdet, bilden af universi sammanhang, ödets tre gudinnor samt Mimesbrunnen; därpå det första mannadråpet, den första folkstriden i verlden samt Balders oskyldiga död. Därpå kommer hämden öfver Loke, det ondas upphof, samt hela verldens bäfvan mot ragnarök, den sista striden, som skall börja, då den fjättrade ulfven varder fri. I profetisk hänryckning skildrar Valan alla växlingarna af den stora striden, i hvilken alle, gudar och mänskor, gode och onde, skola deltaga, ända tills jord och himmel sammanstörta, och alt går under. Slutligen lyfter sig hennes ande till en härlig profetia om den nya himmel och den nya jord, som skola uppstå i de gångnas ställe och varda det eviga hemmet för ett förnyadt slägte.

Visan 1.
Vala är sierska och fattas dels i högre mening såsom profetissa, dels i lägre såsom spåkvinna, trollkvinna.
Seida, idka den trolldom, som kallades seid.

Visan 2.
Skräckguden är Odin.
Det är valan, som talar i sista hälften af visan.
Namnet Odin kommer af verbet vaða, óð = gå fram, tränga igenom. Liksom i det tyska »wüthen» ingå däri äfven begreppen hänryckning och raseri. Af visan 24 ser man, att det är i Mimes brunn, som Odins öga är gömdt.

Visan 3.
Härfader är Odin.

Visan 4.
Heimdalls söner beteckna hela människoslägtet, hvars alla stånd enligt Kvädet om Rig härstamma från denne gud.
Valfader är Odin som de utvaldes d. v. s. de svärdfallnes gud.

Visan 5.
I Sången om Vaftrudne, visorna 29-35, omtalas urjättarne utförligare.
Jätten Vaftrudne och dvärgen Allvis säga sig hafva genomvandrat alla de nio verldarna, Däraf tyckes framgå, att dessa funnits till samtidigt. Uttrycket på detta ställe tyder dock på, att de uppkommit efter hvar andra.
Förr än verldsträdet vuxit o. s. v. D. v. s. före den nuvarande verldens skapelse.

Visan 6.
Bugge påpekar, att det icke alltid är sagdt, att alla visorna i samma kväde äro af samma ålder. För sin del anser han, att denna visa och flera andra i Valans Visdom, hvilka skildra verldens öde, äro så gamla, att de, om än med en eller annan förändring, härstamma från en tid, då ännu icke de nordiska folken hade skilt sig från sina stamfränder. Af Snorres Edda veta vi, att de gamle förestälde sig, att före jordens skapelse funnos två verldar, Nifelheim (dimmans verld) och Muspelheim (eldens verld). Mellan dem låg ett gapande svalg (Ginungagap), och i detta svalg danades grundämnet till den sedan skapade verlden. Detta tillgick så, att, då rimfrosten i Nifelheim smälte för värmen från Muspelheim, fingo de däraf fallande dropparna lif af dens kraft, som utsände hettan, och gestalten af en man framkom. Denne var jätten Yme, hvilken rimtursarne kallade Örgälme. Om honom och hans ätt handla visorna 29-35 i Sången om Vaftrudne samt visorna 40 och 41 i Sången om Grimne.
Namnet Yme betyder den larmande, stridande. Myten om Yme påminner för öfrigt om verldsägget hos hinduer och greker. Enligt Vedas vardt ägget klufvet. Den ena hälften af skalet var af guld och vardt himmel, den andra af silfver och vardt jord.

Visan 7.
Burs söner äro gudarne Odin, Vile och Vi. Rörande Burs egen härkomst heter det åter, att han var son af Bure och den Bästla, som omtalas i visan 140 af Den Höges Sång. Bure var åter skapad af de rimfrostklädda saltklippor, på hvilka kon Ödhumla, för att lifnära sig, slickade. Och kon Ödhumla var själf skapad samtidigt med Yme och af samma makter, och det var af mjölkströmmarna från hennes spenar, som Yme lefde. Af kon Ödhumla finnes ett dunkelt minne bevaradt i sägnerna om urkon i Ydre härad m. fl. ställen i Norden. Vile betyder vilje; Vi betyder helgedom och är samma ord, som ingår i namnen Torsvi, Frövi, Viborg, Visby m. fl.
Midgård är jorden såsom människornas boning eller Manheim.
Salens stenar; Midgård framträder här under bilden af en byggnad, en sal.

Visan 9.
Natt och nedan; se Sången om Vaftrudne, visorna 24 och 25.

Visan 10.
Skildringen af guldåldern.
Hof betyder tempel och återfinnes ännu i många urgamla gårdars namn.
Åsarne, d. v. s. gudarne. Namnets betydelse är ej klar. Om olika tolkningar däraf, se Petersens Mytologi, sid. 90.

Visan 11 .
Guldtafvel är tydligen ett slags brädspel eller schackspel.
Jätteverlden framträder i två slags väsenden, tursar eller tussar och jättar. Båda namnen tyda på sinliga drifter; turs är slägt med orden torr och törstig och kan beteckna den törstande, jätte åter med ordet äta (af roten »et», med brytning »jat») och betyder den glupske.
De tre möarna äro nornerna ödets gudinnor, hvilkas framträdande vållar utveckling och upphäfver alt stillastående. Då gudarne börja att skapa dvärgar och människor, är det slut med guldåldern; ty med dem skapa de sig också en hel verld af omsorger och bekymmer.

Visan 13.
Det tyckes ursprungligen hafva funnits tre afdelningar eller skaror af dvärgar, hvar och en med sin höfding: Modsognes, Durins och Dvalins skaror. Ur denna sista utgick enligt visan 17 Lofvars flock, som sträfvade upp till ljuset och tyckes hafva öfvergått till ljusalfvar.

Visorna 14 - 19.
Dessa långa namnlistor på dvärgar äro tydligen jämförelsevis sena tillsatser.

Visorna 20 - 21.
handla om det första mänskoparets skapelse ur två trästammar. Namnet Ämbla tolkas af somlige såsom ett namn på almen, af andre såsom honträdet af asken.
Tretal af gudar förekommer flerstädes, ända bort i den indiska gudaläran.
Betydelsen af namnet Höne är dunkel. Lodur är slägt med det tyska »lodern» och betecknar Loke, medan han ännu är Odins fosterbroder. Lodur tyckes vara den välgörande värmen, Loke den förtärande elden.

Visan 22.
Yggdrasil. Hela verlden framställes under bilden af ett träd af samma slag, ask, som det, hvaraf den första människan skapades. Detta träd påminner för öfrigt om de fridlysta tingsträd, under hvilka rådplägningar fordom höllos. Namnet Yggdrasil betyder den förskräckliga hästen eller den förskräckliges (Odins) häst, emedan Odin enligt Den Höges Sång, visorna 138 och 139, i nio nätter hängt i detta verldsträd för att spana efter visdomsrunor. Under detta träd, som närmare skildras i Sången om Grimne, visorna 31 - 35, utbreda sig tre rötter. Vid den första, som når till Åsarne, ligger Urds brunn, vid den andra, som står öfver Nifelheim, ligger källan Hvärgälme, vid den tredje, som räcker till rimtursarne, ligger Mimes brunn, i hvilken all visdom är gömd.

Visan 23.
Nornerna äro ödets herskarinnor. Urd, det vordna, betecknar forntiden, Vardande nutiden, och Skuld, det som skall varda, framtiden. En snarlik tanke ligger till grund för de grekiska myterna om moirai. Nornernas verksamhet är att spänna en väf mellan öster och väster, men garnet i denna väf är ödets trådar, och väfven betecknar tidsutvecklingen, verldsförloppet. I Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visorna 2 - 4, skildras, huru nornerna i denna väf inflätade den nyfödde Hälges lifstråd. Den tråd, som grekernes moirai spinna, motsvarar nornernas väf.

Visan 24.
Odin hade i urtiden fått sin visdom ur den outtömliga vishetskällan, Urds brunn, men endast mot det priset, att han där satte sitt ena öga i pant. Därför skildras alltid Odin som en enögd man. Men en naturmyt ligger otvifvelaktigt till grund härför; ty Odins öga är solen, och solen sjunker hvarje afton i hafvet, den väldigaste af alla brunnar.
Valfaders pant kallas hela brunnen efter det föremål, som är gömdt i honom.

Visan 25.
Heimdall afbildas, oftast med ett horn eller en lur i handen, emedan han, såsom väktare på gudabron, måste kunna gifva tecken med hornlåtar.

Visan 26.
skildrar de jordiska stridemas första begynnelse. Namnet Gullveig, guldströmmen, gulddrycken, tyder på att vinningslustan gifvit upphofvet till den första striden, och myten uttalar därigenom i sjelfva verket samma tanke, som ligger i ordet om girigheten såsom roten till alt ondt.
Hår, den höge, är Odin; Odins sal är verlden såsom den höge gudens boning.

Visan 27.
Meningen är: huru vida gudarne skulle lemna denna första ogärning onäpst eller ej.

Visan 28.
Det finnes i de gamles gudalära en motsats mellan Åsar och Vaner, en motsats, som tyder på att två olika religioner sammansmält till en i henne. Är detta riktigt, så tyckas Åsarne ursprungligen hafva varit luftens och eldens, Vanerne däremot vattnets, hafvets gudomligheter. Vanerne kallas ofta för »vise», hvilket ord då står i full öfverensstämmelse med att Mimesbrunnen, hafvet, är all visdoms källa. Det är ock märkligt, att Vanerne i Valans Visdom framträda omedelbart efter Gullveigs dråp; men däri ligger följande tanke. Vattengudarne äro också gudar för sjöfart och handel, hvilka framkallas af guldtörsten och i sin ordning vålla tvedrägt och strider bland både gudar och människor. Som dessa strider äro oundvikliga, öppnas de af Odin själf, hvars spjutkast är det första anfallet på den växande egennyttan. Såsom alltid redo att försvara vunna skatter kallas Vanerne »krigiske».

Visan 29.
Ods mö är Fröja, som gudarne med ed bundit sig att gifva åt en jätte, som lofvat att på tre halfår bygga dem en fast borg.

Visan 31.
Hon, d. v. s. valan.
Valkyriorna äro Odins möar, som sändas ut att kora val, d. v. s. utse dem, som genom döden på slagfältet skola komma till Odin. De beteckna Odins tankar, Odins vilja.
Gudars land. Rättare: Goters land.
Härjan, som är beslägtadt med här, är ett af Odins många namn såsom krigets gud. Alla valkyriornas namn tyda på vapen och strid.

Visorna 32 och 33.
Balder, Odins son med Frigg, är det himmelska ljuset såsom urbilden af renhet och oskuld. Då den jordiska, förtärande elden, den onde Loke, lyckas döda Balder, utsläcka oskuldens glans, är det också slut med den gyllene åldern. Skuld och brott träda upp mot oskuld och renhet, och ragnarok, den sista stora striden, i hvilken gudarne skola gå under, tillstundar. Då Balder oroades af olycksbådande drömmar, togo gudarne ed af alla väsenden utom ett enda, att de icke skulle skada Balder. Detta enda, som tyktes dem så ringa, att de ej brydde sig om att taga ed af det, var misteln. Men af detta enda vet Loke att begagna sig. Han lägger mistelpilen på den blinde Höds båge och hjälper honom att sigta, men låter Höd själf trycka af skottet. Så föll Balder, ljuset släktes af mörkret; ty Höds blindhet är ett nödvändigt moment af myten.
Balders broder är Vale, Odins son med Rind, hvilken också omtalas i Vägtamskvädet, visan 11 . Broder måste hämnas broder; detta var helig pligt hos våra fäder.

Visan 34.
Frigg, Fjörgyns dotter, är Odins maka, Fänsalarna äro hennes boning, och Balder är hennes son.
Valhall är Odins sal.
Frigg grät guldtårar öfver sin döde son, och på Åsarnes uppmaning gräto också alla andra lefvande varelser och alt annat ända till stenar och träd öfver honom; ty det var förelagdt, att Balder skulle få återkomma till Åsarne, om alla i himmel och på jord ville gråta öfver honom. Detta gjorde också alla utom en enda gygja, jättinna, vid namn Töck. Och därför fick Balder icke komma åter.

Visan 35.
Fången är Loke, hvars namn tyder på slutenhet, inbundenhet. Den Vale, som här omtalas, är icke Odins son utan en son af Loke.

Visan 36.
Sigyn är Lokes ädla maka. Sedan Loke bundits, hängde Skade öfver honom en etterorm, och när ettret dröp ner från denna orm, skakades Loke af smärtan, så att hela jorden skalf. Men då satte sig Sigyn bredvid sin fjättrade make för att i en skål uppsamla de tätt fallande etterdropparna. Blott när denna skål är full, så att Sigyn måste slå ut innehållet, faller något etter på Loke. Men då uppstår strax jordskalf.

Visan 37.
Garm, som också omtalas i Vägtamskvädet, visorna 2 och 3, tjuter utanför en afgrundshåla, Gnupahålan, i Häls, dödsgudinnans, rike. Garm är i alla hänseenden slägt med grekernes Kerberos.
Ulfven är Fänresulfven, ett af Lokes tre barn med Ångerbåda; de två andra voro Midgårdsormen och Häl.

Visan 38.
Saxar voro ett slags korta svärd eller dolkar.

Visan 39.
Med Sindres ätt menas dvärgarne.
Brime har troligen af en förvridning blifvit salens namn; det bör vara jättens.

Visan 40.
Hon antages här och i nästa visa att vara valan.
Nåstranden, efter orden Likstranden.
Etter säges ofta om skarp köld, såsom ännu i uttrycket »etterkallt». Här har det dock tydligen sin nu vanliga bemärkelse.
Ljor, beslägtadt med ljus, är namnet på den enda dageröppning, som våra fäders hus hade utom dörren. Ljoren var anbragt i taket på båda sidorna om ryggåsen i den utan loft bygda stugan. Ljoren är den älsta formen för det takfönster, som ännu torde brukas på några få ställen i vårt land. Verklig ljor förekommer emellertid ännu på några ställen i Norge. Under ljoren brann eld midt på golfvet.

Visan 41.
Nidhugg, som enligt Sången om Grimne, visan 35, äfven gnager Yggdrasils ask, tyckes vara ett slags varulf med vingar som en drake.

Visan 43.
Den åldriga är en gygja eller jättinna. Månegarm kallas det af ulfvens barn, som en gång skall råna månen.

Visan 44.
Solskenet svartnar. Jämför visan 62.

Visan 45.
verserna 5 och 6:

»gol för honom
i galgträdet».

Med detta galgträd menas det träd, i hvilket Odin hängt, d. v. s. Yggdrasil, verldsträdet. På detta sätt träder det djupsinniga i bilden bättre fram.
Ägde, jättinnornas väktare, torde man hafva förestält sig som en örn.

Visorna 45 och 46.
De tre hanarna, som här för första gången förekomma, gå igen i medeltidens folkvisor, såsom i visan om Åke och Elsa. I medeltidsvisorna är den ena hvit, den andra svart, den tredje röd.

Visorna 48 till 63.
innehålla skildringen af ragnarök, trots alt sitt dunkel med skäl skattad såsom det mest sublima, som är skapadt af den fornnordiske anden.

Visan 50.
Mims söner äro verldshafvets böljor.
Heimdall tänktes stå på den bro, Bäfrast, den svigtande, öfver hvilken vägen gick från jorden till Valhall, för att vaka öfver att ingen ovärdig skulle få slippa fram. Han hade i handen sitt ljudande horn, Gjallarhomet, och gaf tecken med stötar af det samma. Denna bro är regnbågen, hvilken ännu efter folktron på Island är så helig, att om någon kan komma under honom, så att han ser honom rakt öfver sitt hufvud, så fär han hvarje önskan uppfyld; ty då omgifver välsignelsen hans hufvoid, såsom Petersen tyder sägnen.
Då Mime af Åsarne sändts som gisslan till Vaneme, men desse fattade misstro till hans visdom, höggo de af hans hufvud. Men detta tog Odin i förvar, ingned det med starka örter, så att det aldrig skulle ruttna, kvad galder däröfver och trollade så, att det sedan sade honom alla dolda ting.

Visan 51.
Jätten är Loke, emedan han är af jätteätt.
Häl brukas både om dödsgudinnan och hennes rike.
Surt, den svarte, är en eldjätte, hvilken står som väktare på gränsen till Muspelheim, liksom Heimdall är himmelens väktare.

Visan 52.
Åsar och alfvar sammanställas öfver alt i gudasångerna. Alfvarne äro ljusa och vackra och synas vara närande och uppehållande väsenden, hvarför man ock hemma i husen offrade till dem, s. k. alfvablot. Sigvat skald vardt i Västergötland nekadt att slippa in i ett hus, emedan man förehade sådan blöt. Denna kult af alfvarne är mycket dunkel, men innesluter möjligen i sig ett minne af en religion, som är ännu äldre än den egentliga åsaläran. Folkföreställningarna om älfvor härstamma från tron på alfvarne.

Visan 54.
Rym sitter till rors på skeppet Nagelfar, och med honom komma alle rimtursarne, d. v. s. frostjättarne.
Verldsormen är den samme som Midgårdsormen.
Örnen är möjligtvis den Ägde, som omtalas i visan 45. Ägde betyder örn.
Bleknäbb, d. v. s. roffogel.
Nagelfar är ett skepp, som i tidernas lopp är bygdt af döde mäns naglar. När det blir färdigt, stundar ragnarök.

Visan 55.
Muspell betyder verldsförintare, Muspells söner äro de rasande lågorna.
Ulfven, se visan 37.
Byleists broder är Loke.

Visan 57.
Lin är Friggs tärna; hon står här för Frigg själf, Odins maka.
Bäles bane är Frö. Bäle är den broder till Gärd, som antydningsvis omtalas i Skirnes Färd, visan 16.
Friggs älskling är Odin. Se Sången om Vaftrudne, visan 53.

Visan 59.
Vidar, den tyste, i skogens enslighet boende, är Odins son med jättinnan Grida.
Blodshämdens kraf manar honom fram.
Jättesonen är Fänresulfven.

Visan 60.
Det är klart, att Odins son och Vidars broder här äro Tor.
Vargens frände är Midgårdsormen.

Visan 61.
Lodyns son är Tor ; förhållandet mellan Lodyn och Jord, hvilken
också kallas Tors moder, är ej fullt klart.
Vior är också ett namn på Tor.
Æfven Fjörgyns son är Tor. hvadan Fjörgyn tyckes vara ett tredje namn på Jord.

Visan 62.
Jämför visan 44 samt Sången om Vaftrudne, visan 46.

Visan 65.
Idavallen torde enklast kunna öfversättas såsom idrotternas slätt.
Fimbulty är Odin såsom runomästare; anglos.: fymble = hemlig kunskap.

Visan 66.
Dessa guldtaflor omtalas förut i visan 11.

Visan 67.
Ropt är Odin såsom svärdets gud.
Val kallas sammanfattningen af alle svärdfallne.

Visan 68.
Höne hålles ej längre i band såsom gisslan.
Både brödernes d. v. s. Balders och Höds, ljusets och mörkrets.
Vindhem, vindarnas hem, är den öppna rymden.

Visan 69.
Gimle skall betyda glans.

Visan 70.
Intet skäl finnes framlagdt, som på något öfvertygande sätt bekräftar den gissningen, att denna visa skulle vara en senare tillsats från den kristna tiden. Hela visan fattas visserligen i den ena, och sista halfvan af henne i den andra af två bland de vigtigaste handskrifterna, men alldeles samma tanke möter dock på flera ställen, särskildt i Sången om Hyndla, visan 44.

Visan 71.
Nidafjällen torde stått i något samband med Nidavallarna, som omtalas i visan 39.
Nidhugg; se visan 41 och noten till den samma.
Den syn, som vållar afbrottet af Valans spådom, innebär en antydan om att ragnarök stundar.