Berättelse om Sörle

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Dansk.gif Svensk.gif


Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor


utgifne af

C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.


Fahlun
Carl Richard Roselli
1834


N:o V
Berättelse om Sörle

eller

Hedins och Högnes Saga


Till grund för öfversättningen häraf ligger den förut omnämnda Codex Flateijensis på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn. Sagan är förut utgifven af Olof Rudbeck, med Jon Gudmundssons latinska öfversättning, Ups. 1697 i folio, men denna uplaga är mycket opålitelig. Jämväl är den tryckt på Isländska allena i den Skalholtske uplagan af Olof Tryggvesons saga, 2 Del. sid. 49-58, samt de tvänne första Cap. serskildt, under titel: Um Brísínga-men, i Rasks upplaga af Snorra Edda ásamt Skáldu, Stockholm 1818, sid. 354-358. Nyssnämnda Cap. äro af mythiskt innehåll, men berättelsen i öfrigt helt och hållit romantisk.


Här börjas berättelsen om Sörle.

1. Landet östan för Vanakvisl (Don-floden) i Asien var kalladt Asialand eller Asiaheim, och folket, som bodde der, kallades Asar, men hufvudborgen Asgård (1) der var ett stort offerställe. Konungen deröfver hette Odin; han satte Niörd och Frey till offer-föreståndare närmast sig sjelf (2). Njörds dotter hette Freya; hon följde Odin, och var hans frilla. Någre män voro på den tiden i Asien, af hvilka en hette Alfvig, en annan Dvalin, den tredje Berling och den fjerde Grer; de hade deras hem i grannskapet af Konungens borg, och voro så konsterfarne, att de kunde förfärdiga åtskilliga slags arbeten; sådane slags män, som de voro, kallade man dvärgar. De bodde i stenar (klippor) och hade då för tiden mera umgänge med människor, än nu. Odin älskade Freya högt; också var hon den aldrafagraste kvinna på den tiden. Hon hade en skemma, eller serskild stufva (3), som var både vacker och stark (säker), så att det sades, att när dörrarne voro igenlästa, kunde ingen menniska komma derin emot Freyas vilja. Nu tilldrog det sig en dag, att Freya gick bort till den klippa, som de ofvannämnde dvärgarne bebodde. Den var då öppen, och dvärgarne sysselsatte med att smida ett guldsmycke (4), som var då nästan färdigt. Freya tyckte mycket om smycket; dvärgarne åter tyckte mycket om henne. Hon sporde dem om de ville afyttra smycket, och bjöd dem i stället guld och silfver, och andra goda kostbarheter. De sade att de icke behöfde slikt, men att en hvar af dem ville afstå sin andel i smycket, och icke hafva annat derför, än att hon skulle ligga en natt hos hvarje; och ehvad än vilkoret må hafva synts henne bättre eller sämre, så ingick hon likväl derpå. Efter fyra nätters förlopp, hvarunder vilkoret uppfyldes, lemnade de Freya smycket, hvarpå hon begaf sig hem till sin boning, och skickade sig så, som ej något hade förefallit.


2. Det var en gammal man, vid namn Farbaute (Farböte), han hade en hustru, som hette Laufey (Löfö); hon var både vacker och lättsinnig, ty var hon äfven kallad Nal. De hade en son tillsammans, vid namn Loke; han var icke stor till växten, men af ett raskt utseende; munvig var han i sitt tal, och besatt framför andra män den slags visdom, som man kallar slughet. Allaredan i sin ungdom var han mycket illistig, och blef derför kallad Loke den Lömske (5); han begaf sig till Odin i Asgård och ingick i hans tjenst. Odin smickrade honom beständigt, i hvad han tog sig före; men också pålade han honom ofta besvärliga förrättningar, och han utförde dem alla bättre än man kunde vänta. Icke det minsta som föreföll, undgick hans uppmärksamhet; och allt hvad han visste, omtalade han för Odin. Det är ock sagdt, att Loke fick kunskap om, att Freya hade bekommit smycket, och likaledes öm hvad hon hade gifvit derför; detta berättade han nu för Odin, men när Odin fick veta detta, tillsade han Loke, att han skulle hämta smycket, och lemna honom det. Loke sade sådant knappt vara möjligt, eftersom ingen kunde inkomma i stufvan utan Freyas tillstånd; men Odin befalte, att han skulle draga efter smycket, och icke komma åter, förrän han hade fått det. Loke gick då skrikande borrt, men de flästa glädde sig åt, att det gick honom emot. Han begaf sig nu till Freyas stufva, och var hon tilläst; han försökte att komma der in, men förmådde det icke. Det var mycket kallt väder ute, och han begynte blifva starkt frusen. Han förvandlade, sig då till en fluga, och flög omkring till alla lås och längs efter alla väggspringor, men kunde ingenstädes finna någon så stor öppning, att han kunde inkomma genom den; sluteligen fann han dock midt under takspetsen på husgafveln ett litet hål, som icke var större än om man hade gjort det med en nål; genom detta hål inträngde sig dock Loke. Då han nu var inkommen, såg han sig noga omkring och gaf agt på, om någon var vaken, men såg då, att alla i stufvan såfvo. Han flög derefter in till Freyas säng, och märkte då, att hon hade smycket om halsen, och att spännet var sittande bakom densamma. Loke förvandlade sig då till en loppa, satte sig på Freyas kind, och stack henne, så att hon vaknade dervid och vände sig åt sidan, men insomnade åter. Loke återtog nu sin människogestalt, löste derpå smycket af Freyas hals, läste upp dörrarne till stufvan, och begaf sig borrt till Odin, lemnande honom smycket. Freya vaknade om morgonen och såg att dörrarne voro öppna, utan att vara uppbrutna, och att det kostbara smycket var borta. Hon trodde sig nu veta, hvad list, som var brukad, och gick, så snart hon var påklädd, in i salen till Konung Odin, och säger till honom, att han hade gjort illa, som stulit från henne den kostbara klenoden, bedjande honom, att gifva henne den åter. »Icke,» svarade Odin, »skall du få den igen, på sådant dåligt sätt har du åtkommit den, så framt du icke får det i verket stäldt, att sådane två Konungar, hvilka hafva tjugu Konungar under sig, blifva oense och slåss med hvarandra, under sådant trolldoms-inflytande att de, allt efter som de stupa, skola åter uppstå och kämpa med hvarandra, så länge till dess någon kristen man blifver så oförfärad, och till den höjd har sin herres lycka med sig, att han vågar blanda sig i deras strid och dräpa dessa män med sina vapen; då först skall deras missöde lycktas, när det sålunda blifver den samme höfdings lott, att lösa dem från deras farliga idrotts möda och besvärlighet.» Freya biföll detta, och fick så smycket åter.


3. I den tid, då 24 år voro förlidna från Fred-Frodes (6) fall, herrskade öfver Uppländerna i Norrige en Konung, som hette Erling. Han hade en Drottning och två söner, af hvilka den äldre hette Sörle den Starke, men den yngre Erlend; de voro bägge hoppfulle män, dock var Sörle den starkaste af dem. Så snart de voro fullväxte, drogo de ut på härnadståg. De slogos i Elfvaskär (7) med Vikingen Sindre, en son af Sjökonungen Hakons son Sveigir; der föll Sindre och hela hans, här, och i samma slag stupade äfven Erlend Erlingsson. Derefter styrde Sörle in i Östersjön och härjade der, utförande så många stora bedrifter, att det skulle blifva alltför vidlyftigt att beskrifva dem.


4. Halfdan hette en Konung, som herrskade öfver Dannmark, och hade sitt säte i den stad som kallas Roeskild; han var gift med Hvedna den Äldre, och hade med henne sönerne Högne och Hakon, hvilka voro män, särdeles utmärkte för deras växt och styrka, jemte åtskilliga idrotter. Äfven de drogo ut på härnadståg, så snart de voro fullväxte. Nu är det att förtälja om Sörle, att han en höst styrde till Dannmark. Konung Halfdan ärnade i detsamma begifva sig på en kungastämma, och var han allaredan mycket gammal, när som detta föreföll. Han hade en drake (skepp) så förträfflig, att den i hänseende till styrka och god inrättning icke hade sin like i Norden, Den låg flott i hamnen, men Konung Halfdan var i land, under det man bryggde öl för resan. Men när Sörle såg draken, uppstod hos honom ett så stort begär, att han framför allt annat ville hafva den, och är det också de flästas sägen, att i hela Nordlanden icke funnits ypperligare skepp, med undantag af drakarna Ellida, Gnod och Ormen den Långe (8). Han yttrade nu till sina män, att de skulle bereda sig till strid: »ty vi skola dräpa Halfdan,» sade han, »och bemägtiga oss draken.» På hans tal svarade en man, vid namn Sävar, som var hans förstäfsman och Stallare (9): »det är icke rådligt Herre!» sade han, »ty Halfdan är en stor höfding och namnkunnig man; han har äfven två sådane söner att de säkerligen skola hämnas honom, ty de äro mycket berömda män.» »Låt dem än öfvergå Gudarne sjelfva,» sade Sörle, »icke dess mindre vill jag strida mot honom.» De beredde sig derefter till drabbning. Konung Halfdan fick nu kunskap derom; han gjorde sig då i hast färdig och drog till skeppen med alla sina män, beredande sig genast till slagtning. Några föreställde då Halfdan, att det, i anseende till skillnaden på manskap, icke var rådligt att strida, och att han borde fly; men Konungen sade, att förr skulle alla hans män falla öfver hvarandra, än han skulle taga flygten. De ordnade sig nu ömsesidigt, och det uppstod en mycket hård strid, som slöts dermed, att Konung Halfdan och allt hans manskap föll, hvarefter Sörle bemägtigade sig draken med allt, som på den var af något värde. Sedan sporde Sörle, att Högne var kommen hem från härnadstågen och låg vid Odinsö; dit styrde då Sörle med sina skepp, och, så snart han träffade Högne, berättade han för honom hans fader Halfdans fall, och bjöd honom förlikning och sjelfdom (10), och derjemte foster-brödralag (11), men Högne afslog alltsammans. Sedan kämpade de, som det förtäljes i Sörles kväde; Hakon gick hårdt fram och dräpte Sörles banerförare och förstäfsman Sävar; hvarefter Sörle dräpte Hakon, men Högne åter Sörles fader Konung Erling. Derpå slogos Högne och Sörle, och föll han för Högne, såsom utmattad och sårad, men Högne lät sedan läka honom, hvarpå de svuros i fosterbrödralag, som de väl höllo, så länge de bägge lefde; men Sörle lefde kortast af dem, och föll i Austerveg (12) för Vikingar, söm det sålunda förtäljes i Sörles kväde:

Stolt den stridslystne
Kjäcke Höfdingen
Föll i Österlanden,
Död på valplatsen;
Af Vikingar var han
Känd för hjeltedåd,
Och miskundsamhet,
På härnadståg sina.

När som Högne sporde Sörles fall, härjade han i Austerveg samma sommar, och segrade beständigt. Han blef Konung öfver dessa länder, och säga män så, att der voro tjugu Konungar skattskyldige under honom, och stående under hans herradöme. Högne blef så namnkunnig för sina stora bedrifter och krigståg, att hans namn var likaså väl kändt nordan upp vid Finnarnes bostäder, som borrt i Paris, och allestädes deremellan.


5. Hjarand hette en Konung, som herrskade öfver Serkland (13); han hade en Drottning, och med henne en son, vid namn Hedin, hvilken tidigt utmärkte sig genom styrka, växt och idrotter. Han drog i sin ungdom ut i härnad, blef Sjökonung, och herrjade vida omkring i Spanien, Grekeland och alla närliggande riken; han gjorde tjugu Konungar skattskyldiga under sig, så att alla hade deras länder i förläning af honom. Hedin satt om vintren hemma i Serkland. Det är sagdt, att Hedin en gång drog ut till skogs med sina hirdmän, och, under det han var helt ensam på en öppen plats, såg han en kvinna, stor till växten och af ett skönt utseende, sittande der på en stol. Hon hälsade artigt på Hedin; han sporde efter hennes namn, hvarpå hon sade sig heta Göndul. De samtalade sedan vidare; hon tillsporde honom om hans stora bedrifter, hvarpå han berättade allt, som det förhöll sig, och frågade, om hon visste någon Konung, som var honom lik i tapperhet och mandom, raskhet och namnkunnighet. Hon svarade, att hon kände en, som icke gaf honom något efter, och under hvilken äfven så väl stodo tjugu Konungar, som under honom, samt att han hette Högne, och bodde nordan upp i Dannmark. »Det vet jag då,» sade Hedin, »att det skolom vi pröfva, hvem af oss är den främste.» »Det är nu tid,» sade Göndul, »att du går, till dina män, hvilka söka dig;» sedan åtskiljdes de; han gick till sina män, men hon blef der kvarsittande. Strax om våren bereder Hedin sig till färden; han hade en drake och på den trehundrade man (14). Han styrde derpå norr ut i verlden, seglade den sommaren jemte den påföljande vintren, och kom vid vårens början till Dannmark.


6. Konung Högne satt då hemma, och när han sporde att en berömd Konung var kommen till hans land, bjöd han honom hem till ett stort gästabud. Hedin mottog bjudningen, och då de suto vid dryckesbordet, frågade Högne, hvad ärende Hedin hade, eftersom han hade fått lust för att draga så långt norr ut i verlden. Hedin svarade, att hans ärende dit var, att de skulle pröfva hvarandra i mod och tapperhet, idrotter och alla slags företag, hvarpå Högne sade, att han var höjd derför. Bittida den påföljande morgonen drogo de ut att pröfva hvarandra i simmande (15) och målskjutning (16); de försökte sig äfven i tornering (17), vapenöfningar (fäktning 18), och flere andre idrotter, och voro så lika i dem alla, att ingen kunde se, det någondera öfverträffade den andra. Sedan detta var gjordt, svuros de i fosterbrödralag, och att de skulle ega allt till hälften hvardera (19). Hedin var ung och ogift, men Högne var något äldre; han var gift med Hervör, en dotter af Hjörvard, som åter var en son till Heidrek Ulfson. Högne hade en dotter vid namn Hilda, en mycket vacker och förståndig kvinna; han älskade henne högt, och hade han icke några flera barn.


7. Det är sagdt, att Högne någon tid derefter drog ut i härnad, men Hedin blef hemma, och skulle värna riket. En dag hände det, att Hedin drog ut i skogen, att förlusta sig, och var det blidt väder. Han skiljde sig äfven den gången från sina män, och kom på en öppen plats; der såg han sittande på en stol densamma kvinna, som han förr sett i Serkland, och förekom det honom, som hon nu var mycket fagrare, än då han förra gången såg henne. Hon hälsade honom åter först, och var mycket vänlig i sitt tal, hållande i handen ett dryckeshorn med lock öfver. Konungen fattade kärlek till, henne; hon bjöd honom dricka ur hornet, och som Konungen var blefven varm och törstig, tog han emot det och drack. Men när han hade druckit, blef han så underlig till mods, ty han kunde icke påminna sig något, som förut hade förefallit; han satte sig då ned, och de samtalade. Hon sporde, om han hade rönt något prof på Högnes idrotter och alfvarlighet, hvarom hon förut talat med honom. »Det är sannt,» svarade han, »ty han stod icke i någon bragd tillbaka för mig, då vi pröfvade hvarandra, och derför hafva vi kallat hvarandra jämnlika.» »Icke aren I dock lika,» sade hon. »Hvarför icke det?» sporde han. »Derför,» svarade hon, »att Högne har en Drottning af stor härkomst, men du har ingen.» »Det är likgiltigt,» sade han, »ty Högne gifver mig snart sin dotter Hilda, som jag vill begära, och då är jag icke ringare gift än han.» »Minskas skulle ditt anseende,» sade hon, »i fall du beder Högne om mågskap; utan snarare skulle du, så framt du icke saknat mod och tapperhet, som du låter påskina, bortföra Hilda och dräpa Drottningen på det sätt, att du tager och lägger henne framför framstammen på draken och låter den sönderkrossa henne, när den uthalas.» Och så hårdt var Hedin, medelst det öl, som han hade druckit, betagen af ondska och glömska, att det syntes honom icke annat vara att göra, än som sagdt var, och icke kom han ihog, att han och Högne voro fosterbröder. Sedan skiljdes de åt, och Hedin gick till sina män; detta var vid slutet af sommaren. Hedin satte nu sitt folk att utrusta draken, sägande, att han ville färdas hem till Serkland. Sedan gick han till frustufvan, tog Drottningen och Hilda vid hvar sin hand, och gick ut med dem. Hans män togo Hildas kläder och kostbarheter, och det var ingen i riket, som vågade att sätta sig upp emot Hedin och hans män, ty han var mycket ofryntlig. Hilda sporde Hedin hvad han hade i sinnet, och han sade henne det. »Gör icke så,» sade hon, »ty min fader vill gifta mig med dig, i fall du vill fria till mig.» »Icke vill jag göra det,» svarade Hedin, »eller fria till dig.» »Om det nu är så,» fortfor hon, »att du icke vill annat, än bortföra mig, så kan du och min fader likväl blifva förlikte för den sakens skull; men om du beter dig så illa och omanligt, att du bringar min moder om lifvet, då skolen I aldrig blifva förlikta; så hafva ock mina drömmar förekommit mig, som skulle Ni slåss och dräpa hvarandra, och likväl skall ett annat ännu tyngre missöde komma öfver er; skolande det blifva mig till en stor sorg, om jag får skåda min fader vara underkastad mén och förhäxning, och lika så litet skulle jag finna någon glädje i, att se dig lida trångmål och annan besvärlighet.» Hedin sade, att han aldrig brydde sig om, hvad som derefter skedde, utan ville utföra sin föresats. »Icke lärer du nu kunna gå ifrån den,» säger Hilda, »eftersom du icke är dig sjelf rådande (20).» Derefter gick Hedin till stranden; draken blef då uthalad, och Drottningen kastad framför framstammen, hvilken gick öfver henne, så att hon omkom; men Hedin gick ut på draken. När han var fullt utrustad, fick Hedin lust att gå allena i land, och till den samma skog, dit han förut hade gått; och när han kom fram till den öppna platsen deruti, såg han Göndul åter der, sittande på stolen. De hälsade som bekanta på hvarandra. Hedin berättade henne nu, hvad han hade företagit sig, hvaröfver hon yttrade sitt välbehag. Hon hade det samma horn der, som hon förut for med, och bjöd honom dricka derutur. Han tog emot det och drack; men när han hade druckit, blef han sömnig, hvarför han lutade sitt hufvud mot hennes knä. Då han väl var insomnad, drog hon sig undan hans hufvud, sägande: »nu inviger jag dig under (åt) alla de bestämmelser och vilkor, hvilka Odin förutsade, och likaså Högne och allt ert manskap.» Sedan vaknade Hedin, och såg en skymt af Göndul, i det hon drog borrt, hvarvid hon förekom honom både svart och storväxt. Nu mindes han åter allt, och tyckte att en stor olycka träffat honom; besluter således att draga dädan långt borrt, på det han måtte undgå att dagligen höra förebråelser för sin onda framfart. Han begifver sig derför om bord, låter raskt lossa från landfästet och seglar, som vinden var gynnande, borrt med Hilda.


8. Nu kommer Högne hem, och får då veta, att Hedin var bortseglad med Hilda och den från Halfdan tagne drake, (Halfdanarnöt kallad), och att Drottningen låg der död. Högne blef deröfver mycket vred, och befalte sine män, att i hast göra sig färdige och segla efter Hedin. De gjorde nu så, och fingo den önskligaste medvind. De nådde ständigt hvarje afton till den hamn, hvarifrån Hedin morgonen förut hade afseglat. Änteligen tilldrog det sig en dag, att, när Högne styrde till hamn, Hedins segel ännu var synligt ut på hafvet. Högne styrde då genast efter honom, och är det sannfärdeliga sagdt, att Hedin då fick motvind, men att Högne hade medväder. Hedin lade då till vid en ö, som heter Ha, och hamnade der. Högne följde strax efter honom, och när de uppnått hvarandra, hälsade Hedin honom vänligt. »Här är det att säga fosterbröder!» sade Hedin, »att mig har händt en så stor olycka, att ingen kan afvända följderne deraf, undantagandes du: jag har bortfört din dotter och din drake, och låtit aflifva din Drottning, men likväl icke varit drifven dertill af egen ondska, utan af onda spådomar och häxerier; och vill jag nu, att du allena afgör saken och dömer oss emellan; också vill jag erbjuda dig, att återlemna både Hilda och draken, allt folket och allt godset, och draga så långt ut i verlden, att jag aldrig mer skall komma åter till Norden, och for dina ögon, så länge jag lefver.» »Jag skulle hafva gifvit dig Hilda,» svarade Högne, »i fall du hade begärt henne; om du äfven hade bortfört henne, så skulle vi ändock blifvit förlikte för den sakens skull; men nu, då du har föröfvat en sådan stor ogerning, att du skändligt behandlat Drottningen, och dräpt henne, är det icke att vänta, att jag skulle taga mot någon förlikning, utan skola vi strax på stunden pröfva, hvilken af oss kan gifva de största hugg.» »Då är det mitt råd,» sade Hedin, »i fall du bestämt vill slåss, att vi två försöka hvarandra inbördes, ty här har du icke sak med någon annan, än med mig; öch det duger icke, att oskyldige skola plikta för min ondska och illgerning.» Deras män svarade alla med en mun, att förr skulle den ena falla för den andras fötter, än det skulle tillåtas dem, att ensamt skifta hugg med hvarandra. Men när Hedin såg, att Högne bestämt ville slåss, befalte han sine män gå i land. »Nu vill jag icke längre gifva efter för Högne,» sade han, »eller söka undgå striden, utan hjelpe mig nu en hvar eftersom han besitter mod och mandom.» De gingo derefter i land, och slogos; Högne var mycket häftig, men Hedin högg både med skicklighet och styrka. Det är sannfärdeliga sagdt, att så onda och illskna voro följderna af förtrollningen, att, om de än klyfde hvarandra ända ned till skuldrorna, stodo de likväl upp, som förut, och slogos på nytt. Hilda satt i en lund; och såg på denna kamp. Denna mödosamma och ihärdiga strid fortgick oafbrutet, allt ifrån sin början, intill den tid, då Olof Tryggveson blef Konung i Norrige. Man säger, att den varade i 143 år, eller intill dess ödet bestämde, att denne berömde mans, Konung Olofs, hirdman skulle lösa (befria) dem från detta ynkliga olycksfall och ståndaktighetsprof.


Peter Nicolai Arbo: Fornalder.


9. Det förtäljes, att Konung Olof, under det första året af sin regering, kom till ön Ha, och lade i hamn der en kväll. Det plägade förut vid denna ö inträffa, att de män, som voro på vakt, hvarje natt försvunno, så att icke någon visste, hvad det blifvit af dem. Ivar Ljome skulle hålla vakt samma natt. Då alla voro insomnade på skeppet, drog Ivar på sig sin vapenrustning, tog det svärd, som Järnskjöld områdt, men dennes son Thorsten hade gifvit Ivar, och gick upp på ön. När han var dit uppkommen, såg han en man komma gående sig till mötes, som var stor till växten, öfverallt blodig, och af ett mycket sorgbundet utseende. Ivar sporde denne man efter hans namn; hvarpå han sade, att han hette Hedin, vore Hjarands son, och kommen utifrån Serkland. »Jag måste säga dig,» fortfor han, »att orsaken, hvarför vaktmännerne hafva försvunnit här, måste tillräknas mig och Högne Halfdanson; ty vi och våra män äro underkastade ett så stort missöde, att vi slåss både nätter och dagar, och har detta nu varat i många mansåldrar; men Hilda, Högnes dotter, sitter och ser derpå; och detta har Odin pålagt oss, samt bestämt, att icke annat kan verka till vår förlossning, än att någon kristen man slåss med oss; då skall den, som han dräper, icke stå upp igen, och med detsamma är en hvar af oss fri från sitt missöde. Nu vill jag bedja dig, att du drager till kamp med oss, eftersom jag vet, att du är en god kristen, så ock, att den Konung, som du tjenar, har mycken lycka; och anar jag, att vi skola af honom och hans män njuta mycket godt.» Ivar biföll att draga med honom. Deröfver blef Hedin glad, och sade: »du skall taga dig till vara, så att du icke framtill möter Högne, och likaså, att du icke dräper mig förr, än honom; ty det står ej i någon människas magt, att gå Högne till mötes och dräpa honom, när jag förut är död, hälst han har flammande (förtrollande) ögon (21), och skonar ingen; ty är det enda sätt öfrigt, att jag går emot honom frammantill, och slåss med honom, men att du går bakom honom, och gifver honom sitt banesår, hälst det skall blifva dig en lätt sak, att dräpa mig, änskönt jag lefde längst af oss alla.» De gingo derefter till striden, och Ivar såg, att allt var sannt, som Hedin hade sagt honom. Han gick då bakom Högne, högg honom i hufvudet, och klöf honom ned till skuldrorna; hvarpå Högne död nedföll, och stod aldrig upp mera. Sedan dräpte han alla de män, som voro med i striden, och till slut äfven Hedin, vilket var honom en lätt sak. Derefter återvände han till skeppen, och var det då redan dager; hvarpå han gick till Konungen och berättade honom hvad som förefallit. Konungen yttrade sitt välbehag öfver hans gerning, och sade, att lyckan varit med honom. Frampå dagen (22) gingo de i land, och dit der striden hade stått, men de sågo ej något spår effer hvad der förefallit; endast som märke dertill syntes blod på Ivars svärd, och aldrig försvunno sedan någre vaktmän der på ön. Konungen drog derefter hem till sitt rike.


Upplysningar och Anmärkningar (▲ = tilbake till texten):

  1. Ganska troligt förefaller det, att de Gamles Asgård haft samma läge som det nu varande Asof, nära utloppet af Don-flodens södra arm i det Meotiska träsket, snedt emot staden Taganrog; samt att det stora Svithjod varit deromkring beläget. Siestrencewicz de Bohusz tager det för aldeles gifvet. Recher. Hist. Torp. III, pag. 547. ▲
  2. Derom heter det hos Sturleson: »I den hufvudstaden (Asgård) var en höfding, som hette Odin; der var ock ett stort offerställe; och var der en sed, att tolf Gudahofvets föreståndare voro de förnämste, hvilka skulle hafva inseende öfver offrandet, och döma emellan folket; desse blefvo kallade Diar eller Drottnar; och skulle alla visa dem tjenst och vördnad.» Yngl. sagan, Cap. 2, och vidare: »Njörd och Frey sattes af Odin till offerföreståndare, och blefvo Diar bland Asarne.» Cap. 4. ▲
  3. Skémma — Skémmu likasom Dyngia var det serskildta rum der husets döttrar (äfven deras mödrar) suto med sina kammarjungfrur och tärnor, Skémmumeyar — Thernur, och sysselsatte sig med allehanda fruntimmers-arbeten. Dessa rum voro ofta i serskilda eller flygelbyggnader, som synes af sagoberättelsen. På en tid, då det var hederligt att med våld bortföra sin älskarinna, fordrades att dessa rum voro väl förvarade, hvadan dessa Jungfruburar hälst inrättades i öfra våningen, sedan hus med flere än en började uppföras. Derifrån härleda sig de i medeltidens romanser förekommande uttryck; »Jungfrun sitter i högan lofts sal, — går sig i högan loft in,» o. s. v. Liljegren, G. R. saga, sid. 205. Finn Magnusen, N. A. sid. 38. ▲
  4. Detta Smycke hette Brísíng, och derföre säges i mythologien, Freya, eller Vanadis, äga halsbandet Brising; vara Brisinga-smyckets ägarinna; Likasom Loke äfven der kallas detta smyckes tjuf och röfvare. Gylfaginning, sid. 41, och Skalda, sid. 98, 110 och 112. ▲
  5. Om dessa personer heter det Gylfaginning, sid. 37: »Ännu är en räknad bland Asarne, som några kalla Asarnes baktalare, upphofvet till all falskhet och alla Gudars och människors vanära. Han är kallda Loke eller Lopt, Jotnen Farbötes son; hans moder är Löfö eller Nal; hans bröder äro Bilejst och Helblinde. Loke är både stark och fager till utseendet, af elakt skaplynne, och mycket ostadig.» ▲
  6. Skjöld hette en son af Odin, från hvilken Skjöldungarne härstamma. Han hade sitt Konungasäte och sin regering i de länder som nu kallas Dannmark, men då kallades Gotland. Skjöld hade en son, som hette Fridleif, hvilken regerade öfver landet efter honom. Hans son hette Frode, som tog regeringen efter sin fader. I den tid då Kejsar Augustus stiftade fred öfver hela verlden, blef Christus född. Men emedan Frode var den mäktigaste Konung i Norden, blef denna fred honom tillägnad, öfverallt der man talade Dannska (Nordiska) tungomålet, och detta kallade Nordboerne Frodefreden. Då skadade ingen människa den andra, om den än fann sin faders eller broders baneman för sig, lös eller bunden. Då fanns ej eller någon tjuf eller rånsman, så att en guldring låg länge orörd på Jalangers hed. Konung Frode for på gästabud till Konung Fjölner i Sverige, och köpte han då tvänne trälinnor, Fenja och Menja, hvilka voro stora och starka. Vid samma tid funnos i Dannmark tvänne så stora kvarnstenar, att ingen var nog stark for att kunna draga dem. Men kvarnen hade den egenskapen, att det blef maldt på kvarnen hvad den malande sjöng före. Denna kvarn kallades Grotte. Hängekäft hette den man som förärade Konung Frode denna kvarn. Konungen lät föra sina trälinnor till kvarnen och bad dem mala åt sig guld, frid och lycka: dock gaf han dem icke längre hvila eller tid att sofva, än göken teg, eller en visa kunde sjungas. Då är det sagdt, att de hafva sjungit en sång, som kallas Grotte-sången; men förr än sången var ändad, malde de Konung Frode en här på halsen, så att samma natt kom en Sjökonung vid namn Mysing, hvilken dräpte Frode, tog der mycket byte, och slutades så Frode-freden. Skalda, sid. 132. ▲
  7. Detta Elfvaskär i Bohuslänska skären, i trakten af Götha elf, förekommer ganska ofta i våra sagor, såsom hade det varit ett bekvämt hviloställe för kringirrande vikingar, hvilka der gerna lade till, legdi thar í lægí, i hamn eller på redd, träffande der ofta sina likar, och var der ständigt ett vikinganäste. Således heter det i Olof Tryggvesons saga I, 119, om Elfvaskär: »der är jämt och beständigt ett stort vikingabol.» Liljegren, Örvar Odds saga. ▲
  8. Ellida tillhörde Thorsten Vikingsson, och föll sedan i arf till hans son Fridthjof den Tappre. Det roddes af femton man på hvart bord, hade höga, krumma stammar, och var starkt som ett däckadt skepp; borden voro beslagna med jern. Gnod områddes af Konung Asmund, Hertryggs son, och står derom i hans saga, att det, som män veta, varit det största skepp, som derförinnan blifvit gjordt nordan om Greklands haf. Olof Tryggveson lät bygga Ormen Långe genom Thorberg Skafhugg. Det hade i vattengången 84 alnars längd, och innehöll 34 rum. Hufvudet (på framstammen). och stjerten (på bakstammen) voro öfverallt förgyllde och borden eller sidorna voro så höga, som på ett däckadt skepp. Det sades hafva varit det bästa och med största omkostnad byggda skepp i Norrige. Fridthjofs saga Cap.1; Egil och Asmunds saga, Cap. 17 och Olof Tryggvesons saga, Cap. 95. ▲
  9. Stafnbúi, kallades den krigare som stod i framstammen af skeppet, och var han tillika fan- eller banerförare. Således heter det i Ol. Tryggv. saga, Cap. 102 : »Ulf den Röde, förde Konung Olofs’' fana; han skulle vara i framstammen på Ormen Långe.»
           Stallari svarade emot Marsk i sednare tider, och var han högsta Chefen för hirdmannen.     ▲
  10. Med sjelfdom, Sjálfdœmi, förstods en sak- eller målsägares rätt att sjelf bestämma den ersättning, eller det skadestånd, han ägde bekomma af den som tillfogat honom något våld. Med samma namn betecknades äfven sjelfva ersättningen eller skadeståndet. ▲
  11. Med den vackra benämningen Fosterbrödralag, Fóstbrœdralag, utmärkte förfäderne den aldranärmåste förening, som emellan kämpar kunde äga rum. Den var ej inskränkt blott till dem, som uppfostrades af samma fosterfader i samma hus och familj. Äfven, som sagan här utvisar, andra kämpar, hvilka i likhet med sammanfostrade ynglingar, under barndomslekar, uti idrottsrön eller vid andra mandomsprof, rönt hvarandras lika duglighet, mod och styrka, samt jämngoda tänkesätt och enahanda sinnesstämning for ärofulla kämpabragder, förenade sig på det aldranärmaste med hvarandra att dela ljuft och ledt, och, efter det högtidliga knytandet af det starkaste föreningsband sins emellan, buro likaledes namn af fosterbröder.
       Beseglingen af beslutet om en förtrolig och oupplöslig brödraforening eller ingåendet af fosterbrödralag, som kallades att svärjas i fosterbrödralag, skedde med en högtidlig eds afläggande, som med sin symbolik antydde både fosterbrödernas innerliga förening, förbundets oupplöslighet och överenskommelsens helgd.
       De, som sålunda svuros i fosterbrödralag, brukade
       1:o Gå under en jordtorf-kedja, gánga undir jardar-men, jardarment gánga, hvilket tillgick sålunda, att tre långa torfvor skulle skäras, ristas, ur jorden, hvilkas ändar skulle alla vara fasta i jorden och lyckorna uppresas, upphämtas, så att männen kunde gå derinunder, som under ett hvalf, till hvilken ända det äfven var i bruk, att man satte ett, med emaljeradt eller drifvet arbete siradt, spjut, Málaspiót, under jordtorfvan, så att de med handen, kunde hålla på nageln, som fäste spjutjärnet, Geirnageln (Fóstbrædra saga, Cap. 2. Gisle Sursons saga, Cap. 7, m. fl.)
       2:o Väckte de sig blod, eller sårade sig i handlofven, vöktu ser blód i lófum, handen eller annorstädes, och läto så blodet rinna tillsammans i mullen, hvarutur jordtorfvan var uppskuren, och rörde tillhopa mullen och blodet. (Thorstein Vikingsons saga, Cap. 21.)
       3: o Sedan föllo de på knä och svuro den ed, att hvar skulle den andra hämnas, ok sóru thar eida, at hverr skyldi annars hefna, ef nokkur theirra yrdi med vopnum vegínn, (i fall någondera fallit för vapen) såsom sin broder, och nämnde alla Gudarne till vittne. (Thorst.Vik. l. c. Arngrim Jonæ, Crymogæa Hamb. 1618, sid. 102.)
       4:o Sluteligen stodo de upp och räckte de hvarandra handen, takast their nú í hendr, ok sverjast í fostbrœdralag eptir fornum sid (Egils och Asmunds saga, Cap. 4), utmärkande den sednare meningen, att edgången äfven kunde ske under handräckningen, som dessutom var det vanliga inseglet på de Gamles öfverenskommelser.
       Om beskaffenheten af fosterbrödralagets hufvudsakliga pligter och fordringar, fås kännedom genom den sakrika uppgiften af Liljegren i O. O. saga, sid. 250-257.     ▲
  12. Under namnet Austrveg, likasom Austr-riki, d. ä. östliga orter, innefattades Estland, Letland eller Lifland, Curland, Semigallen, Samaiten eller Samogithien och Samland, ända till Weichseln, eller hela sjökusten der ifrån åt öster och norr ända till Finska viken. Suhm, Danm. Hist. Tom, 1, sid. 118, 465. ▲
  13. Med Serkland forstods den del af Afrika, som Saracenerne innehade, eller det så kallade Galifatet. Det öfriga, af förfadren kända, Afrika kallades af dem Blåland, i anseende till innevånarnes ansigtsfärg. ▲
  14. Isländarne räknade tolf gånger tio, eller etthundrade och tjugu på hvart hundrade, hvilken beräkning aldeles svarar mot vårt så kallade storhundrade. Således var besättningen på Draken 360 man. ▲
  15. Simmande, Sundfæri, var ock en bland forntidens idrotter. Man öfvade sig icke blott att helt enkelt simma, utan ock med lika flit att kunna simma långt, utan att tröttas, samt i att dyka under vattnet. (Gretla saga, Cap. 53, 62 m. fl.) Det förra kallades láng-sund; det sednare kaf, kaf-sund, at kafa. Man läser om dem, som kunnat simma hela milen, ofta helt beväpnade och stundom med sin följeslagare på skuldrorna (Ol. Tryggv. saga, Cap. 163, 249, 251. App. s. 28. Gretla saga, Cap. 80). Den färdighet, många hade förvärfvat i bägge slagen, har gifvit sagotäljarne anledning, att berätta om personer, hvilka, likasom en annan Proteus, kunde omskapa sig i alla djurs skepnader och lefva i sjön liksom på landet.
       Denna öfning gaf anledning till en beständig täflan. Vid en sådan aftog man vanligen kläderna, dock behöll man dem ofta på sig och stundom äfven hela rustningen. Man öfverenskom, antingen täflingen skulle ske i att simma eller dyka. I första händelsen vann den, som tillryggalagt längsta stycket på korrtaste tiden; i sednare den, som kunde längst hålla sig under vattnet. Ofta nog hände det att man i och under vattnet kämpade, och det ganska häftigt, så att den starkare förde sin medtäflare ned i botten, eller höll honom så länge nedtryckt under vattnet, att han nästan var kväfd, och intet mera förmådde. Detta kallades færa i kaf, kefia, hallda í kafi eller hallda nidri. Stundom måste den segrande se till, huru han kunde få den utmattade öfvervunne i land (Ol. Tryggv. saga, Cap. 263). Den som ägde en stor färdighet i att t dyka och länge uthärda under vattnet kallades Kafsyndir; likasom en god simmare i allmänhet blef kallad Syn — Sundmadr. Liljegren, Gånge-Rolfs saga, sid. 320.     ▲
  16. Målskjutning, eller, som det eljest kallas, bogskjutning, boga-skot, ör-skot, armbrystisskeyti eftersom bågen var i de äldsta tiderna enda skottgeväret. Man hade deraf åtskilliga slag, såsom handbogi, lásbogi, hornbogi, stálbogi och atmbrysti m. fl. Med dylika öfvade man sig flitigt i skjutande, och gåfvos ordentliga skyttbanor, eller en så kallad skottbacke, efter de vanligtvis voro under ett backe, och der samlade man sig till en dylik öfning, som kallades fara í skotbakka, gánga med boga sín í skotbakka. Här uppsattes då ett mål, en med concentriska cirklar försedd skifva Skotspónn eller något dylikt, ofta i förm af en fogel. På Adelsåsen i Westergöthland var vid Skäktesten ett dylikt syftemål, för Konung Stenkils och hans hofmäns målskjutning. På ett visst afstånd, skot-mál, sköt man i äldre tider med stumpar af träd, formade till likhet med pilar, kallade Backa-kolfvar. Den som utmärkte sig dervid, sades kunna, vel á boga, vera bein-skeytinn, hæfinn, godr bogmadr, bog-sterkr. Alla betydande män satte en ära uti att utmärka sig i denna för krigaren nödiga öfning, och man fordrade denna skicklighet af en hvar som haft god uppfostran, och fick densamma namn af Höfdinglig idrott oc nytsamlig. (Sigurd Jorsalafares saga, Cap. 24. Spec. Reg. sid. 390, 408.) Konung Olof Tryggveson var i denna, såsom i alla andra öfningar sina samtidas mästare. Han ställde ett barn med en bricka på hufvddet till mål, och nedsköt densamma, utan att skada barnet. Dessa öfningar gingö likväl ej blott ut på att träffat visst, utan ock att skjuta långt och med eftertryck. Den som häruti ägde någon utmärkt förtjenst, kallades hårdskjuten, hardskeytínn. Einar Thambaskelfer, som i sagan (Ol. Tryggv. Cap. 126) säges hafva varit den starkaste skytt, kunde med en slö lustpil, baokakolf, genomskjuta en fritt sväfvande oxhud. Jomsvikingarne och Telemarksboerne voro, i detta afseende betraktade, de utmärktaste skyttar. Liljegren, l. c. sid. 324. ▲
  17. Tornering, útreid, burtreid, tornimente. Gamla och hedniska tidehvarfvet tecknande sagor, anföra väl berättelser om torneringar, som blifvit anstälda i Norden; men vid granskningen af dessa uppgifter hafva fornforskarne funnit dessa uppgifter om våra förfäders torneringar antingen diktade, såsom hämtade från utlänningars bruk, eller ock teckningarne låntagne af verkligheter, som äfven i Norden ägt rum, dock ej förr än efter christendomens införande, hvarvid så många främmande bruk och seder inkommo. Liljegren, l. c. sid 327. ▲
  18. Fäktning, Vopnfimi — Skilmíng, innefattade flere med hvarandra förbundna öfningar; huru man med svärd, yxa och lans skulle afvärja slag, stötar eller skott; huru man skulle strida under stor sköld, eller liten handsköld: med ett ord, de vigtigaste delar af angrepps- och försvarskonsten efter den tidens krigssätt hörde derunder. I dessa öfningar fick likväl ingen vara okunnig, hälst hvar och en var född soldat (Nu skall hvar stridbar man, som aderton år gammal är, hafva fem folkvapen, svärd eller yxa, järnhatt, skjold, brynja eller pantsarskjorta, och båge med tre tölfter pilar. Hels. Lagen, Thingm. Balk. XIV Fl. 2 §.); men de förnämares och bättre uppfostrades sak blef att deruti söka vinna större fullkomlighet än andra. För att destomera utveckla krafterne gjorde man det till en regel, att lära vapenöfningar med tung rustning (Spec. Reg. sid. 374). Man tyckes ock hafva fäktat merä med hugg, än med stick eller stötar, och isynnerhet värderades, att kunna svinga hurtigt och kraftfullt sitt svärd. (Nials saga, Cap. 19). Man vande sig ock att behandla vapen lika färdigt med båda händerne: en öfning som Speculum Regale anbefaller hofmannen. Äfven dessa öfningar, voro bland dem, hvarmed man roade sig vid Konungarnes hof, ej blott i hofmännens, utan äfven i hof-fruntimrets öfvervaro. Liljegren l. c. sid. 326. ▲
  19. Efter fosterbrödra-lagen tillkom allt endera och bägge på en gång; allt skulle de äga i bolag tillsammans, så att allt hvad den ena egde eller förvarfvade ansågs såsom den andras till hälften, eller som det står i sagan: ok (their) skyldu allt eiga at helmíngi. ▲
  20. Detta Hildas yttrande, likasom det föregående, häntyder derpå, att hon, i enlighet med tidens folktro, dels ansåg, att Hedin ej kunde, till brytande af så heliga förbindelser, som fosterbrödra-lagets, förmås af mindre krafter än de omildaste öfvernaturliga varelsers försoffning af alla känslor, och dessutom drifvas af ett oblidt ödes hårda och oföränderliga beslut, dels hänförde sina drömmar till dem, som voro något betydande, och troddes bero af Gudarnes eller andeverldens uppenbarelser för den sofvande; bälst det voro sådana, hvilka höllos före att vara desse, om ödets beslut närmare underrättade väsendens vinkar, för att tillkännagifva, hvad som var bestämdt, hvad som ej kunde ändras, och således hvad som skulle inträffa. Jfr. Liljegren, O. O. saga, sid. 281-291. ▲
  21. Aegis-hjálmr är enligt Biörn Haldorsen, både Minervas hjälm eller Ægiden, och något, som åstadkommer förhäxning, likasom Medusas hufvud å den förre. At hafa ægishjálm í augum, som sagan uttrycker, är, att hafva flammande ögon, hvaremot bera ægishjálm yfir betyder att injaga skräck hos någon. ▲
  22. Här torde det icke vara ur vägen, att meddela en uppgift på dygnets äldsta afdelningar här i Norden.
       Dessa voro rättade efter väderstreckens indelning; först i hufvudstreck, begynnande från solens uppgång eller öster, nämligen: 1) Austur-átt, Öster-åttan; 2) Sudur-átt, Söder-åttan; 3) Vestur-átt, Vester-åttan, och 4) Nordur-átt, Nord-åttan, hvilka hufvudstreck räknades från de nästgränsande half- eller mellanstrecken på ömse sidor; och dernäst i fyra sådana, nämligen: 5) Landsudur, Syd-Ost; 6) Utsudur, Syd-Vest; 7) Ut-Nordur, Nord-Vest, och 8) Landnordur, Nord-Ost. Härefter indeltes dygnet i åtta delar, och natten om sommaren räknades från den tiden, då solen gick från Nord-Vest genom Nord, till Nord-Ost. Derför hette det: Nátt skal vera um sumar, thá er sól gengur um Nordur-átt. Thad er Nordur-átt, er sól er kominn i beggia átt nordurs og útnordurs, og till thess hún er kominn i beggia átt nordurs og landnordurs. Dygnets åttor, eller åtta, delar voro: 1) Morgun, morgon; 2) Öndverdur dagur, dagens framdel, första delen af dagen; 3) Hádegi, högdag, dagen i sin höjd, hvilken äfven kallades Mid-degi, middag; 4) Efri lutur dags, dagens sednare del, äfven kallad Lídandi degi, lidande, slutande, mot slutet lidande dag; jämväl Thridiungur lifer dags, dagens återstående tredjedel; 5) Kvæld, kväll, och Aftan, afton; 6) Öndverd nótt, första delen af natten; 7) Midnætti, midnatt, och 8) Efri lutur nætur, nattens sednare del; äfven Thridiungur lifer nætur, nattens återstående tredjedel. Den första åttondedelen börjades, efter nu gällande indelning, klockan half fem förmiddagen och räckte till half åtta; den andra derifrån och till half elfva; den tredje till half tu eftermiddagen; den fjerde till half fem; den femte till half åtta; den sjette till half elfva; den sjunde till half tu efter midnatten, och den åttonde till half fem, då morgonen begyntes. Dessa åtta delar indeltes åter i åtta mindre delar, hvarmedelst hela dygnets blefvo sexton, nämligen: 1) Sól í Midmunda-stad Landnordurs og Austurs, solen midt emellan nordost och öster, som var kl. half fem om morgonen; 2) Sól í Austri, solen i öster, som ock kallades Midur-morgun, midten af morgonen, jemväl Ris-mál, tiden att stiga upp, detta var klockan sex på morgonen; 3) Sól í Midmundd-stad Austurs og Landsudurs, solen midt emellan öster och syd-ost, som äfven kallades Dag-mál, det är dagmått, dagtid; ty derifrån, nämligen från klockan half åtta, räknades egenteligen dagens början; 4) Sól í Landsudri, solen i syd-ost, eller klockan nio f. m.; 5) Sól í Midmunda-stad Landsudurs og Sudurs, solen midt emellan syd-ost och söder, eller klockan half elfva; 6) Sól í Sudri, solen i söder, eller klockan tolf; denna timma ensam kallades Hádegi, äfvensom alla tre middagstimmarne tillsamman, som förorsakat mycken förvillelse; 7) Sól í Midmunda-stad Sudurs og Utsudurs, solen midt emellan söder och syd-vest, klockan half tu eftermiddagen; 8) Sól í Utsudri solen i syd-vest, klockan tre e. m.; 9) Sól í Midmunda-stad Utsudurs og Vesturs; solen midt emellan syd-vest och vester, klockan half fem e. m.; 10) Sól í Vestri — Sól í fulla Vestri, solen i vester, eller klockan sex e. m.; äfven kallad Midur-aftan, midten af aftonen; 11) Sól í Midmunda-stad Vesturs og Utnordurs, solen midt emellan vester och nord-vest, klockan half åtta e. m., äfven kallad Náttmál, nattmål, tiden då natten afmättes från aftonen, ty från den tiden räknades nattens början; 12) Só í Utnordri, solen i nord-vest, klockan nio e. m.; 13) Sól í Midmunda-stad Utnordurs og Nordurs, solen midt emellan nord-vest och norr, kl. half tio e. m.; 14) Sól í Nordri, solen i norr, eller kl. tolf om natten; 15) Sól í Midmunda-stad Nordurs og Landnordurs, solen midt emellan norr och nord-ost, kl. half tu efter midnatten, eller före följande middag; denna afdelning kallades Otta, men om detta namn redan var brukligt under hedendomen, är ovisst, och 16) Sól í Landnordri, solen i nord-ost, från kl. tre till kl. half fem f. m., då natten slöts och morgonen begyntes. Hallenbergs Anm. Del. 2, sid. 247-251.
       Vecko-dagarne, hvilka utan tvifvel först fått deras namn af Solen, Månen och de fem af ålder kända Planeterne, hade hos de gamla Skandinaverne flere benämningar, hvilka under hedniska tiden uppkommit. Således kallades Söndagen (dies Solis), Synnodag — Sunnodag — Drottínsdag; Måndagen (dies Lunæ), Mánadag — Annandag; Tisdagen (dies Martis), Tyrsdag — Tysdag — Thridiudag; Onsdagen (dies Mercurii), Odinsdag — Midvikudag; Thorsdagen (dies Jovis), Thorsdag — Fimtudag; Fredagen (dies Veneris), Friádag — Föstudag; och Lördagen (dies Saturni), Laugardag — Thvottdag; hvartill dock kommer några andra, hvarigenom mera deras bestämmelser, samt serskilda tider derå, än sjelfva namnen, uttrycktes.     ▲
Hentet fra «http://heimskringla.no/index.php?title=Berättelse_om_Sörle&oldid=67138»