Förord Svenska folkvisor

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

Förord

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1.

Da planen för denna nya upplaga af GEIJERS och AFZELII Svenska folkvisor från forntiden. 1- 3. Stockholm 1814-16 (facsimile-upplaga af första delen 1846) röjer sig vid en flyktig genombläddring af arbetet, anser utg:n sig icke behöfva redogöra för den. Emedan det ursprungliga verket blifvit ett slags monument i vårt litteratur, har han ansett sig böra återgifva det så oförändradt som möjligt; han har rättat en del uppenbara fel och något ändrat visornas ordningsföljd m. m. Ur titeln har han borttagit orden »från forntiden»; om någon hemul behöfdes härför, har han en sådan i ett bref från GEIJER af Ransäter den 14. Juli 1814 (på Kongl. Biblioteket), i hvilket Geijer föreslår sin medarbetare denna ändring. En uppsats af HÆFFNER har blifvit tillagd; såsom mer eller mindre hithörande må anföras HAMMARSKIÖLDS anmälan af arbetet i Svensk Literatur-Tidning, 1815: n. 45, 46, samt A. AFZELII Inträdestal i K. Vitterhets Historie- och Antiqvitets-Akademien (Handlingar, bd. 19) Om Sagans och Folksångens Geografi.

För det ovärderliga biträde vår tids störste kännare af folkpoesien, professoren m. m. kapten dr SVEND GRUNDTVIG, icke tröttnat att lemna utg:n, och för den hjelp han af Öfverbibliotekarien m. m. KLEMMINGS säkerhet i våra gamla handskrifters tydande fått mottaga, vill han härmed uttrycka sin tacksamhet.

Stockholm i November 1880.

R. Bergström.

2.

Melodierna till våra gamla folkvisor hafva i allmänhet en så fast utpreglad karakter, att harmoniska tillsatser äro obehöfliga för dem, så vida de nämligen få lefva sitt ursprungliga lif i den fria naturen, der de ega sin bästa resonnans. Men när dessa naturens barn skola införas i våra koncertsalar eller musiksamqväm, måste de stödjas af ett harmoniskt underlag, på det att deras skönhet bättre måtte kunna träda fram för vid flerstämmig musik vana åhörare.

Om klarhet och träffande karakteristik vid den harmoniska behandlingen af en melodi aldrig få lemnas ur sigte, så är detta af synnerlig vigt i fråga om de, just i detta full så ömtåliga folkvisorna. Här, om någonsin, blifver det nödvändigt att, som L. M. LINDEMAN yttrar i anmärkningarna till Halvhundrede Norske Fjeldmelodier: ». . . . man med største Inderlighet harmoniserer dem, og i Kunstens Dragt søger at belyse dem, bringe deres dybe Indhold for Dagen, og bane dem Vei til fornyet Indgang blandt Folket.»

Sedan den första upplagan af GEIJERS och AFZELII Svenska folkvisor utgafs, hafva inom tonkonsten många nya förhållanden inträdt. På harmoniseringen af folkvisornas melodier och deras sättning för piano hafva nya fordringar gjort sig gällande, icke minst till följd af det rikare tonmateriel, som nutidens salongsinstrument erbjuda. Säkert är, att hade HÆFFNER fått verka i vår tid, skulle hans harmoniska behandling af vår folkmusik i flere fall blifvit en annan än den, med hvilken han tillfredsstälde sin samtid.

HÆFFNERS sats, att de gamla nordiska visorna hade en egen skala, skild så väl från kyrkotonernas som från de moderna tonarternas, samt att denna skala vore gemensam för den skandinaviska, tyska, engelska och skotska folksången, har blifvit bemött med den anmärkningen, att denna s. k. nordiska skala icke är annat än en transposition af den aeoliska kyrkotonen. Då HÆFFNER deremot invänder, att »äkta sångare och sångerskor bland allmogen taga, efter hvad man kan iakttaga, den 6:te och 7:de tonen i denna skala högre än vi», och tillägger: »Huru de öfriga tonerna sväfva, kan jag ej ännu med säkerhet säga», — så synes mig, att på sådana sväfvande grunder icke kan grundas någon lära om egen skala för de gamla nordiska visorna. HÆFFNER kunde, upptagen af arbete för utkomsten, icke egna ämnet några långvariga undersökningar.

Tonaliteten hos de gamle skandinaviska folkmelodierna hvilar, enligt min åsigt, på kyrkotonarternas, der icke helt enkelt dur- eller mollsystemet visar sig som det rådande elementet.

Att ett folk, så musikaliskt begåfvadt som nordens, skulle hänföras af den mystiska sång, som till den heliga Jungfruns och helgonens ära utfördes under messan i landets katolska kyrkor, är naturligt, liksom att landets sångare och sångerskor af så väl herreklassen som af folket skulle, medvetet eller omedvetet, i många af sina tondikter upptaga dessa kyrkotoners moduIationssätt. Som exempel på nordiska folkmelodier, der ett sådant inflytande gjort sig gällande, må här blott nämnas visan: De voro sju och sjuttio. Om denna yttrar sig FÉTIS i sin Histoire générale de la musique: »Visans förra afdelning tillhör den frygiska transponerade tonarten; dess senare afdelning tillhör g-moll.»

Vidkommande min behandling af i detta verk befintliga melodier må nämnas:

Att tempobeteckning och, med ett enda undantag, expressionstecken här uteslutits, har skett på den grund, att dessa, i stycken af den öfvervägande episka karakter, som dessa folkvisor förete, blifva (»egentliga, enär de ju icke alltid kunna passa in på motsvarande ställen i följande stanzer. I allmänhet gäller här som regel: ett allvarligt, lugnt och jemnt tidmått, under så litet användande som möjligt af deklamations- eller uttryckseffekter.

Hufvudsakligen har jag sökt, att genom min harmonisering gifva en drägt, som, på samma gång den omslöt, derjemte äfven framhöll de melodiska formernas behag.

Någon gång har jag tillåtit mig att åt harmoniseringen gifva en mera skiftande färgläggning; dock endast der, hvarest visans dramatiska element lemnat tillfälle för ett sådant behandlingssätt. I n. 79, t. ex., der stanzerna 1-7 måla ungersvennens ridt i morgonstunden, och huruledes han derunder förvirrar sig in i en »elfvedansstim» ; äfven så der, i samma sång, de följande stanzerna, från och med den 8:de, framställa ungersvennens brud, på sin bröllopsdag oroligt väntande på fastmannen, samt hennes sorg vid underrättelsen om hans olyckliga öde, — har den harmoniska behandlingen kunnat återgifvas i två olika facer, hvarigenom tillfälle blifvit beredt, att i den lemnade tonmålningen kunna framhålla den rådande stämningen.

Denna upplaga har blifvit tillökad med 62 nya, den gamla upplagans text tillhörande, men der saknade melodier.

Upptäckten af öfriga saknade, till orden i texten hörande melodier, dem jag, trots trägna spaningar icke lyckats finna, har måst öfverlemnas åt kommande forskare.

De af mig harmoniserade melodier, utgörande ett antal af 134, äro signerade L. H.

Uppgifter om melodiernas källor och öfriga historiska upplysningar finnas införda i de Anmärkningar, som åtfölja detta verks musikafdelning.

Stockholm, November 1880.

Leonard Höijer.