Första kvädet om Helge Hundingsbane (NFS)

Fra heimskringla.no
Hopp til: navigasjon, søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Första kvädet om Helge Hundingsbane



Helge og Sigrun
(Robert Engels, 1919)


1.
Det var arla i tiden,
när örnar skreko
och helga vatten flöto
från himmelsfjällen:
då vardt Helge
den hugstore
af Borghild född
i Brålunden.

2.
Natt var i gården,
nornor kommo,
de som åt ödlingen
lifsmål ordnade:
bjödo honom frejdstörst
som furste varda
och bland budlungar
den bäste att tyckas.

3.
Skepnadens trådar
de tvinnade med kraft,
när solgalten var å bröt
i Brålunden;
gyllene banden
de bredde ut
och fäste dem midt
under månens sal.

4.
I öster och väster
de ändarna gömde,
loftungen ägde
land däremellan;
Neres dottor kastade
å nordanväg
en — att den fästa,
bjöd den för alltid hålla.

5.
Men ett var till ångest
för ylfingars ättling
och frida ungmön,
som älsklingen födde;
korp, som i höga trädet
hungrande satt,
kvad till annan den visan:
”Jag vet något, jag.”

6.
I brynja Sjgmunds
son ståndar,
halfva dygnet gammal,
nu är dagen kommen;
hvasst han ögonen
hvälfver som härmän,
han är varga-vän,
vi må glädjas, vi!”

7.
Drottmännen tycktes han
dugande vara,
de sade till mänskor
sänd en gudatid;
själf bar kungen
från krigets larm
till unge hjälten
en ädel lökväxt.

8.
Gaf honom namnet Helge
och Ringstads gård,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsvallen;
Ringsta, Håtun
med Himmelsvången
och smyckadt blodorms-svärd
åt Sinfjötles broder.

9.
Då började växa
vid vänners bröst
den ädla almen,
ammad i strålglans;
han gäldade och gaf
guld åt de förtjänta,
ej sparade budlungen
blodstänkt skatt.

10.
Ej länge lät kungen
på kamp bida:
när fursten var
femton vintrar,
vardt den hårdföre
Uunding slagen,
han som länge rådde
öfver länder och folk.

11.
Hundings söner
sakmålsgods och ringar
kräfde sedan
af Sigmunds son,
eftersom de hade
att hämnas å hjälten
fejdrof många
och sin faders död.

12.
Ej lät budlungen
böter lämna,
än mindre sönerna
mansbot få;
men vån att vänta kvad han
ett väldigt väder
af järngrå spjuten
och Odens vrede.

13.
De stridsmän fara
till svärdstämma,
som de förlade
till Lågefjällen;
slets då Frodefriden
fiender emellan,
öfver ön nu Vidrers ulfvar gå,
de glupande grå.

14.
Under örnaklippan
kungen sig satte,
sen Alf han slagit
och Eyolf därjämte
samt Hjorvard och Havard,
Hundings söner:
hela Geirmimers ätt
han utödt hade.

15.
Då frambröt en ljusström
från Lågefjällen,
men ur denna ljusström
gingo löpeldar ut:
då var man under hjälmar
å Himmelsvången,
brynjorna voro
blodbestänkta,
men strålar från spjutens
spetsar glänste.

16.
Arla sporde
från ulfidet
döglingen de Sydländska
diser därvid,
om hem de ville
med höfdingen
den natten komma:
då vardt klang i bågsträng!

17.
Men från hästen
Högnes dotter,
tystande sköldgnyt,
talte till furaten:
”Det menar jag, vi hafva
för händer annat
än att med ringbrytarn
dricka i ro hans mjöd.

18.
Har ju fader min
fäst sin dotter,
lofvat mig åt Granmars
grymme son;
men jag har, Helge,
Hödbrodd kallat
en kung så frejdad
som — kattens son.

19.
Dock kommer fursten
inom få nätter,
om ej honom du visar
till valstämma hän
eller mön du själf tager
från mildingen bort.”

20.
Helge kvad:
“Ängslas ej du
för Isungs bane!
Förr skall stridsgny dåna,
om ej död jag är.”

21.
Härskaren sände
svenner dädan
öfver land och våg
att till ledung kalla,
att bjuda kämpar
och kämpars söner
rikligt och rundligt
rödaste guld.

22.
”Bjuden dem skyndsamt
å skeppen gånga
och till Brandö
i bonad draga!” —
Dädan väntade kungen,
att dit komme
härmän hundradefaldt
från Hedens ö.

23.
Och där från Stamsnäs’
ståndplatser halades ut
härens flotta,
fager i guldprakt.
Helge sporde
Hjorleif härvid:
”Känner du de tappra
kämpars tal?”

24.
Men unge kungen
till den andre sade:
”Sent vore att tälja
från Tranaöre
långhöfdade snäckor
med ledungsmän,
som i Örfvasund
utanifrån foro.

25.
Väl tolf hundraden
af trofasta män!
Dock är i Håtun
hälften större
konungens härflock:
nu är hopp om strid.”

26.
Tog så hvarje styrman
tälten ned å skeppen,
att af mildingar
mängden väcktes;
döglingar sågo
dagen bräcka,
och siklingar hissa
å högan mast
de väfda seglen
i Varinsfjärden.

27.
Vardt då årors knak
och vapenbrak,
sköld hven emot sköld,
när de vikingar rodde;
med ilande fart
under ödlingaskaran
lopp loftungens flotta
fjärran från land.

28.
Så var att höra,
när samman kommo
Kolgas systrar
och kölar långa,
som om berg eller bränning
brytas måste.

29.
Helge bjöd att sätta
flera segel och högre:
ej vardt hamnen vägrad
i följd af vågornas vrede,
när Agers dotter,
den omedgörliga,
de tackelstyrda hästarna
störta ville.

30.
Ty Sigrun från ofvan
så dem själfva
som färden deras
frälste stridsdjärf;
med kraft hon ryckte
Ran ur händerna
de gungande kungsskepp
vid Gnipalunden.

31.
Om aftonen samlad
i Unaviken
fagerbonade
flottan förtöjdes;
men Granmars söner
från Svarinshögen
med harm i hugen
spejade å hären.

32.
Den gudaborne
Gudmund sporde:
”Hvem är den höfding,
som härfärden styrer
och fiendeflock
fører till landet?”

33.
Sinfjötle kvad:
— han satte vid rån
röda skölden
med rand af guld,
var en väktare vid sunden,
som svara kunde
och med ödlingar
i ordskifte gånga — :

34.
”Säg du i afton,
när du svinen ger föda
och tikarna edra
till afskrädet lockar,
att ylfingar äro
östan komna,
lystna efter kamp
vid Gnipalunden.

35.
Där skall Hödbrodd
Helge finna,
flykthatande kämpen
i flottans midt,
honom, som ofta
örnar mättat,
medan du vid kvarnen
kysste trälkvinnor.”

36.
Gudmund kvad:
”Föga minns du, furste,
af forntids visdom,
när du ödlingar
med osanning, lastar;
ätit har du
ulfvars kost,
är dina bröder
till bane vorden,
har ofta sår sugit
med svala läppar
och led för enhvar
letat dig kryphål.”

37.
Sinfjötle kvad:
“Du var en völva
på Varins ö,
som en skrymtande käring
bar du skrock samman,
sade dig ingen man
äga vilja,
ingen brynjeklädd sven,
om ej Sinfjötle.

38.
Du var ock, skadeskarn,
en skamlig valkyrja
hos Allfader,
aslysten, omättlig;
månde enhärjar
alla slåss,
illsluga kvinna,
för ditt krångels skull.

39.
På Sagas näs
nio ulfvar
vi aflat både:
jag ensam var deras fader.”

40.
Gudmund kvad:
“Ej var du fader
till fenresulfvar,
fast äldre du var än alla,
så vidt jag minnes;
slutligen vardt du
snöpt vid Gnipalunden
af tursamör
å Torsnäset.

41.
Du var Siggeirs styfson,
stack dig undan i hemmet,
van vid vargatjut
var du å skog ute;
allt slags ofärd
kom ock öfver dig,
när dina bröders bröst
du genomborrat;
gjorde dig namnkunnig
genom nidingsverk.”

42.
Sinfjötle kvad:
“Du vardt Granes brud
å Bråvallen,
vardt guldbetslad
och gjord till att löpa;
red jag dig ej matt
rätt mången resa
och smäckrare under sadeln
å sluttande berget, häxa?”

43.
Gudmund kvad:
“Som sven du tycktes
sedeslös vara,
när du Gullners
getter mjölkade,
men en annan gång
som en otröstlig dotter
gick du i trasdräkt;
skall jag tälja längre?”

44.
Sinfjötle kvad:
“Förr jag ville
vid Frekasten
med din döda kropp
korpar mätta,
än tikar edra
till afskrädet locka
och galtar ge föda:
må gastar med dig tvista!”

45.
Helge kvad:
”Bättre, Sinfjötle,
eder båda höfdes
kampdåd att öfva
och örnar glädja
än gagnlöst hvarandra
med glåpord lasta,
om än rotadt agg
ringbrytarne skilde.

46.
Ej goda tyckas mig
Granmars söner,
dock sikling likar det
att sanning tala:
de lämnat märken
i Moenshem,
hur hug de hafva
att hugga med svärd!” —

47.
Dessa ur sitt rike
ränna läto
Svipud och Svegjod
åt Solhem till
genom daggiga dalar
och ä dunkla stigar;
skalf dimhöljd mark,
där männen foro fram.

48.
De härskaren mötte
i hägnadsgrinden,
sade, att käcka
stridsmän kommit;
ute stod Hödbrodd
med hjälmen nedfäld,
såg sina ättmäns
ilfärd till häst:
”Hvad vållar, att niflungar
hafva vredens färg?”

49.
Gudmund kvad:
”Bindas här å sandbädd
snabba kölar
med ringade master
och rår långa,
sköldar i mängd,
skinande åror,
ypperlig vikingahär,
ylfingar glada.

50.
Gånga femton
flockar i land,
dock ute till sjös ännu
sju tusen äro;
ligga här i gattet
för Gnipalunden
blåsvarta drakar
med bonad af guld:
där är mängden
af män den största,
nu lär Helge ej töfva
att hålla svärdting.”

51.
Hödbrodd kvad:
”Så ränne de betslade hästar
till de rådandes ting,
hin Sporvitner
till Sparinsheden,
men Melner och Mylner
till Mörkveden!
Låten ingen man
efter sitta
af dem, som med dödshugg
drabba kunna!

52.
Bjuden Högne
och Rings bålda söner,
Atle och Yngve
och Alf den gamle.
De äro lystna
att leken börja;
månde völsungar
mothugg få!”

53.
I samma draget
drabbade ihop
de - - - spjuten
vid Frekasten;
Alltid var Helge
Hundings bane
främst i flocken,
där fiender slogos
hetsig i fejden
och flykthatande:
den hjälten hade
hårdfört hjärtegry.”

54.
Kommo där från himlen
hjälmprydda diser
vapengnyet växte -
att värna kämpen;
då kvad Sigrun,
som pilsår slog,
så att bondens häst
åt af korpens barr. - :

55.
”Säll skall du, höfding,
härska öfver män
och äga i lifvet glädje,
ättling af Yngve,
då du fällt hafver
flykthataren,
drotten, som vållade
död af skräck.

56.
Och dig, budlung
anstå bådadera väl:
ringarna röda
och den rika mön.
Säll skall du, budlung,
öfver bägge råda.
Ringstads hof
och Högnes dotter,
öfver seger och land;
då är lyktad striden.”