Finsk mytologi

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►


Karl Bernhard Wiklund (1868–1934)


Temaside: Finsk religion og mytologi

K. B. Wiklund

Finsk mytologi

1913



Finsk mytologi. Källorna för kunskapen om finnarnas forna religion äro ganska ofullständiga och sporadiska. Från äldre tid har man en kortfattad uppräkning af tavasternas och karelernas gudar i företalet till M. Agricolas öfv. af psaltaren (1551; faksimile i "Oma Maa" I, 616 f.), några notiser i rättsprotokoll samt anteckningar från 1700-talet, som Kr. Lencqvist (se d. o.) tillgodogjorde sig för sina disputationer "De superstitione veterum fennorum" (1782) och Kr. Ganander (se d. o.) i "Mythologia fennica" (1789). De i nyare tid gjorda uppteckningarna af finsk folklore innehålla äfven mytologiskt material, som dock i allmänhet uppträder i mycket ombildad och oursprunglig form. Den tryckta "Kalevala", som af M. A. Castrén ("Föreläsningar i finsk mytologi", 1853) o. a. lades till grund för framställningar af finnarnas mytologi, kan till följd af sitt tillkomstsätt (se Kalevala, sp. 606 f.) icke användas för detta ändamål. Den pågående undersökningen af de aflägsnare finsk-ugriska folkens religion – tjeremisser, votjaker, voguler och ostjaker äro ännu i dag till stor del mer eller mindre medvetna hedningar – kommer tydligen att lämna många viktiga bidrag till kännedomen om äfven finnarnas forna religion. Å andra sidan är denna en synnerligen viktig källa för kunskapen om de forne nordbornas, särskildt svenskarnas i Finland, hedniska religion, från hvilken finnarna lånat en mängd element af både primitiv och mera utvecklad art. Äfven från litauer och slaver ha några dylika lån skett, liksom också de finsk-ugriska folken på ett äldre stadium synas ha gjort vissa mytologiska lån äfven från sina iranska grannar i södra Ryssland. Det är emellertid ofta svårt att i detalj afgöra, om icke dessa lån sammansmält med tidigare, inhemska element af liknande eller identisk art, som kunde anses tillhöra en allmänt nordeuropeisk religionsform af mer eller mindre enhetlig beskaffenhet. Från denna senare synes man vidare kunna och böra afskilja en mera arktisk religionsform, till hvars mera karakteristiska drag bl. a. en starkt betonad schamanism samt björndyrkan torde höra och som äfven, kanske i lån från lapparna, uppträder på finskt område.

De forne finnarnas världsuppfattning var liksom deras stamfränders väsentligen animistisk, men tydliga spår skönjas också af en ännu ursprungligare uppfattning, då naturföremålen åtnjöto dyrkan såsom sådana, utan personifiering och utan tanke på någon i dem inneboende ande. Gudagestalterna synas ännu ha varit tämligen formlösa. Om myterna ha vi föga kännedom. I kulten hade offerpräster börjat framträda; de bildade icke något prästerskap, men deras kall torde dock åtminstone i vissa fall ha varit ärftligt. Dessutom funnos spåmän och trollkarlar (noita, "den kloke", äfven tietäjä, "den vetande", eller i gamla krönikor arbui, "lottkastaren"), hvilka särskildt i de trakter, där lappar fordom bott, äfven visade schamanistiska drag. Offren framfördes i heliga lunder (hiisi, se d. o.) och vid eller på heliga stenar, lades i källor, kastades i vatten eller utgötos på marken. Offerlunderna, som ofta torde ha varit inhägnade och som voro föremål för skygg vördnad och ansågos sprida sjukdom omkring sig, utbildades med tiden till begrafningsplatser, och afkvistade eller med minnestaflor försedda träd (karsikko) i dem helgades åt aflidna personer. Kvinnor fingo icke nalkas dessa platser, med risk att eljest uppväcka andemakternas vrede och lida allvarlig skada. I lunderna uppstodo på sina ställen offerhus, som ännu i dag i form af små kapell finnas kvar här och där i Ryska Karelen och äro skådeplatsen för offer af oxar och gumsar, särskildt på Eliasdagen 20 juli. Äfven i kulten kan man på många ställen spåra inflytande från grannfolken eller åtminstone öfverensstämmelse med hos dem brukade riter; fi. luotteet, besvärjelse, är det nordiska blot och fi. teuras, slaktdjur, ett urgammalt nordiskt lånord (jfr fnhty. zebar, offerdjur; den ursprungliga betydelsen har således här bleknat). Af lapskt ursprung är kanske den björndyrkan, som förekom i samband med björnjakten och som ej synes ha varit vidare känd utanför de trakter, där lappar en gång vistats; detta forna jägarfolks religion synes i allmänhet ha stått på ett något lägre plan än de finsk-ugriska åkerbruksfolkens (jfr hvad nyss sagts om de schamanistiska elementen). De från forna tider ärfda årliga fester, som ännu firas i många af finnar bebodda trakter, t. ex. Ingermanland, synas till största delen stå i samband med jordbrukets och boskapsskötselns olika perioder. Af gudabilder känner man blott få spår från finnarna; hit höra säkerligen vissa stenstaplar och med hufvud försedda trädstubbar, som anträffats i norra Finland, likvisst i trakter, där fordom lappar vistats. På estniskt område äro dylika ting vanligare, och de ha där bibehållit sig ända till våra dagar, nämligen kulten af en i en låda förvarad, påklädd liten vaxbild vid namn Tönnis (= Antonius), som synes representera de aflidne, samt den bland "setukeserna", de grekisk-katolske esterna i guv. Pskov, förekommande Peko-kulten, där Peko är en stor vaxbild, som förvaras i sädeslåren och dyrkas vår och höst för god årsväxt och kreaturens trefnad, föres ut på fälten vid såningen o. s. v.; vissa drag i denna senare kult föra tanken på människooffer, som f. ö. i annat sammanhang omtalas från forna tider från både finnar och ester liksom från vissa aflägsnare stamförvanter, särskildt votjakerna. De i förbindelse med jordbruket stående riterna öfverensstämma i många fall med grannfolkens. De dödes andar dyrkades på flera sätt; om Kekrifesten se Kekri.

I fråga om finnarnas gudar ha särskildt genom K. Krohns och E. N. Setäläs undersökningar allt flera element visat sig vara af främmande, framför allt nordiskt (svenskt), ursprung, och endast en relativt liten del af dem synes komma att kvarstå som arf från en äldre finsk-ugrisk tid. Från högre stående religioner har sålunda förmodligen föreställningen om en högste gud inkommit, men dennes namn, Jumala[1], torde dock vara inhemskt; från början har det afsett en himmelsgud (tjeremissiska juma, himmel; gud). Säkert inhemsk är Ilmari l. Ilmarinen[2], luftens gud. Af soldyrkan träffar man få och osäkra spår. Från skandinavernas Tor har åskguden lånat vissa drag, äfven namnen Ukko[3], gubben, eller Äijö, gubben, och bl. a. blifvit en åkerbruksgud; Tors namn har dock sällan följt med vid lånet (Tuuri, kanske också Turisas; esternas Tar, hvilken de anropade i striden, kan näppeligen höra hit). Litauernas åskgud Perkunas blef hos finnarna Perkele (nu "djäfvulen") och slavernas åskgud Perun finnarnas Piru (likaledes "djäfvulen"). Pavannainen är ett ibland förekommande namn på åskguden; det sammanhänger kanske med det mordvinska pavas (gud, lycka), ett ur något ariskt språk lånadt ord (sanskr. bhagas, rikedom, lycka; namn på en gud). Åskgudens maka var Rauni, rönnen, med skandinaviskt namn; detta träd var liksom eken, Tors träd, heligt. Ett annat namn på henne är Maan emonen, jordens moder, eg. (jämte Manteren akka, Mannun eukko, jordens gumma, o. d.) ett inhemskt namn på markens (och hos votjakerna golfvets) gudomlighet; denna "jordegumma" erinrar äfven om nordiska föreställningar. – En inhemsk skogs- och jaktgud var Tapio[4], med namn af osäker betydelse; andra skogsdemoner voro Mielikki[5] (se d. o.), Nyyrikki (Agricolas Nyrckes, som "gaf ekorrar ur skogen"), Liekkiö, irrblosset (som enligt Agricola härskade öfver gräs, rötter och träd och enligt andra källor var en gast), Hiisi[6] m. fl. Ett ställes eller naturföremåls rå kallades Haltia, den behärskande (eg. den hållande; ett nordiskt lånord); en vanlig föreställning är, att den person, som gjort upp den första elden vid en nybyggesanläggning, blifvit först begrafven vid en kyrka o. s. v., blir ställets haltia. Vattengudomligheter voro Väinämöinen (se d. o.) och Vedenemä, vattenmodern, samt Ahti[7], hvilket sistnämnda ord dock kanske närmast betecknade ett rå i allmänhet. Ahtis maka Vellamo är blott en poetisk omformning af adjektivet vellova, böljande. Tursas l. Vesitursas var en vattenjätte af skandinaviskt ursprung, en "turs". Vetehinen är en öfv. af den ryske vattendemonen Vodjanoj och Näkki den svenske Näcken. – Frej, den skandinaviske fruktbarhetsguden, öfvergick till finnarna i form af Sämpsä[8], säf, med binamnet Pellervo, lin. Pellon Pekko, åkerns Pekko, främjade kornets tillväxt; han torde höra tillsammans med den ofvannämnde estniske Peko och utgå från den nordiske Byggver (se d. o.). Agricola omnämner äfven en rågdemon Rongoteus (bl. a. att jämföra med folkets Rukotivo, kornknarren) af litauisk eller nordisk härkomst, en Köndös, som "gjorde svedjeland och åkrar", en åkerdemon Äkräs (se d. o.), som står i förbindelse med en trädkult, samt en Virankannos ("stubben med snaran"), som skyddade hafren och egentligen var ett efter fältets afbärgande där uppställdt fångstredskap. Den svenske tomten är lånad som Tonttu, "Skratten" som Kratti, hvilken enligt Agricola "drog försorg om egodelar", och den svenska bäran l. bjäran, som stal smör från grannarna, som Para. Eldens demon Panu är ett lån från litauerna (lit. panu, eld). Aarnio (skatten; kanske ett nordiskt lån, jfr ty. ernte) skyddade nedgräfda skatter. – Kalma, ett inhemskt ord, är grafven och dess ande. Peikko, peijakas, peijanen, vålnad (peijaiset, graföl), är det nordiska feg, "som snart skall dö"; vainaja, den aflidne, är likaledes ett germanskt lån (jfr got. wainags, arm, olycklig). Inhemskt är ett annat namn på de aflidnes andar: keijuiset, keijunkaiset, "de sväfvande, gungande varelserna", som man kunde se på begrafningsplatser, i feberyrsel eller under rus. De underjordiske hette också menninkäiset, maahiset (maa, jord) eller manalaiset ("de i Manala boende"). Manala[9] är underjorden; ett annat, kanske germanskt namn därpå är Tuonela, den ort, där Tuoni (se d. o.) bor. En underjordisk, sjukdomsalstrande gudomlighet, som återfinnes hos de flesta finsk-ugriska folk och kanske är af urgammalt indoeuropeiskt ursprung (jfr Hel), är Koljo, nu "jätte". En annan ktonisk gudomlighet är Kouko, "döden; spöke; björn" (af lit. ursprung: lit. kaukas, underjordisk dvärg). Onda andar voro de ofvannämnde Hiisi, Perkele och Piru samt Lempo och Kurko l. Kurki (jfr fnpreuss. Curche, idol, bildad af de sista axen af skörden). Kapeet (kreaturen) uppåto enligt Agricola månen, d. v. s. förorsakade månförmörkelse. Enligt andra källor hette denne ande Kuume l. Rahko (se nedan). Som onda väsen uppträda i besvärjelser Louhi[10], Lovehetar l. Loviatar etc., som inkommit från det nordiska Laufey (se d. o. och Loke), löfträdet, eller med ett annat namn Äimätär (nåldemonen, = nord. Nal) samt hennes med stormvinden (= Farbaute, se d. o.) aflade söner Ruho (krymplingen), Rampa (den lame) och Perisokea (den stenblinde = Helblinde, se d. o.). Dessa söner döda en god människa ( = Balder) med en pil, som Ruho och Rampa (= Loke) hålla i och Perisokea (= Höder) afskjuter; den för finnarna okända misteln ersattes med bl. a. odörten (keiso, ett mycket gammalt urnordiskt lånord = spjutet, isl. geirr). Den nordiska Baldersmyten, som alltså varit känd bland Finlands svenskar redan i mycket gammal tid och som det nyssnämnda keiso troligen visar vara förkristen, uppträder också i annat sammanhang på finsk botten (se Lemminkäinen). Loke har öfvergått till finnarna äfven i andra former, såsom Lukki, som åkallas vid barnens tandömsning, o. s. v. – Sjukdomar förorsakades af jordens, vattnets, källors m. m. haltia (jfr ofvan), af skogsdemoner och de aflidnes andar m. m. En särskildt anmärkningsvärd sjukdomsande var Rahko, som förorsakade mardrömmar och fläckarna i månen (eller månförmörkelse). Sjukdomarna själfva uppfattades som lefvande väsen i form af människor, maskar, möss, tuppar, garnnystan etc., som bragtes att försvinna medelst besvärjelser. Dessa besvärjelser, som upptecknats i mycket stort antal och ofta förete en hednisk prägel, ha emellertid af forskningen visats vara kristna, katolska lån både från ö. och (hufvudsakligen) v.; att de dock äfven kunna innehålla mera hedniska element, har nyss påpekats.

____________________


Litt.: J. Krohn, "Suomen suvun pakanallinen jumalanpalvelus" (med utförlig bibliografi, 1894; ungersk öfv. af A. Bán med viktiga tillägg 1908), M. Waronen, "Vainajainpalvelus muinaisilla suomalaisilla" (1898), K. Krohn, "Finnarnas hednagudar" (i P. Nordmann och M. G. Schybergson, "Finlands kulturhistoria, medeltiden", 1908), "Kalevalan selityksiä" (1910), F. A. Hästesko, "Länsisuomalaiset tautien loitsut" (1910); artiklar i "Finnisch-ugrische forschungen" af Eisen ("Über den Peko-kultus bei den setukesen", bd 6), Karsten ("Einige zeugnisse zur altnordischen götterverehrung in Finland", bd 12), Krohn ("Sampsa Pellervoinen < Njordr, Freyr?", bd 4; "Lemminkäinens tod < Christi > Balders tod", bd 5; 12), Mansikka ("Kleinere beiträge zur Balder-Lemminkäinen-frage", bd 8), Mikkola (bd 4, 5), Saxen (bd 12), Setälä (bd 2, 10; "Aus dem gebiet der lehnbeziehungen", bd 12, viktig), Suolahti (bd 6), i "Journal de la Société Finno-Ougrienne" af Buch (bd 15 och 18 om Tönniskulten) och Paasonen ("Über die ursprunglichen seelenvorstellungen bei den fi.-ugr.völkern", bd 26), i "Finska fornminnesför:s tidskr." af Lukkarinen (bd 26 om dyrkan af tomtarna i Ingermanland), i "Virittäjä" 1897 af Ailio, 1898 af Alava, 1906 af Sirelius, 1911 af Lukkarinen och 1912 af Holmberg, Itkonen och Tunkelo, i "Valvoja" 1910 af Holmberg, i "Aika" 1907 af Paasonen och 1909 af Holmberg, i "Historiallinen aikakauskirja" 1912 af Krohn, i "Kotiseutu" 1912 af Jääskeläinen samt i "Suomalaisen Tiedeakatemian esitelmät" 1908 och 1912 af Krohn och 1909 af Krohn och Mikkola. K. B. W.


Fodnoter


  1. ↑ Jumala [jō-], finsk myt., betyder f. n. "gud" (gud i allmänhet, äfvensom de kristnes gud), hos de ortodoxe finnarna äfven "helgonbild". Ordet är för första gången belagdt i Olof den heliges saga (1026), där Jómali omtalas som bjarmernas (här: karelernas) gud med bildstod i en helig lund; det förekommer i lapskan (ibmel, jubmel, "gud", troligen lån från finskan), och dess stamord har man antagligen i det tjeremissiska jumo ("den högste guden", äfven epitet för särskilda gudar) samt i förra leden af det mordvinska jondol ("blixt"); däremot är det osäkert, huruvida vissa afledningar i andra finsk-ugriska språk äro att hänföra till samma stam. Ordets ursprungliga betydelse är svår att fastställa, då man icke kunnat enas om dess etymologi. Den gamla härledningen af jumu, "dån" (hvaraf jumala, "åskans hem, himmel, himmelens gud") torde böra förkastas. Enligt en förklaring (framställd af förf.) skulle man här ha att göra med en efterbildning af det indiska bhagas, "lycka", "lyckobringare" (gudaepitet), fornpers. baga, "gud" (som lånats till mordvinskan i formen pavas, "lycka", "gud"), i det nämligen den finska stammen juma- skulle betyda "lycka" och genom ariskt inflytande blifvit benämning på gud (jfr det nämnda indiska ordet); denna förklaring är likväl icke säker. Man har äfven sökt finna en arisk etymologi för ordet, men de hittills framställda försöken förefalla mindre sannolika. E. N. S.
  2. ↑ I'lmarinen l. Ilmari, finsk myt., en af de tre hufvudpersonerna i Kalevala, Väinämöinens kamrat och närmaste medhjälpare i alla svårare värf. Han skildras i sångerna som en framför andra kunnig smed, som föddes med en kopparhammare och en liten tång i sin hand: han har t. o. m. "himlens lock tillhopa hamrat, så ej spår af hammarn synes eller märken af hans tänger", han har äfven smidt undertinget sampo (se d. o.). Han är den lycklige friaren till Pohjolas sköna jungfru. Till lynnet är han fredlig, allvarlig, bottenärlig och trogen, tillika något enfaldig och lätt ledd. – Ursprungligen har dock I. varit något helt annat: luftens gud, en i luften boende ande. Denna betydelse förekommer ännu såväl i finska folksånger som i Mikael Agricolas förteckning på de finska hedniska gudomligheterna. Ordet Ilmari är ett af de allra äldsta finsk-ugriska gudanamnen; därmed identiskt är det votjakiska inmar "gud", som är afledt med samma ändelse som det finska Ilmari af ilma, "luft"; men äfven ord motsvarande stamordet ilma förekomma i några finsk-ugriska språk i mytologisk betydelse (i syrjänskan jen, i ostjakiskan iləm "gud"). De lapska formerna Ilmaris och det något tvifvelaktiga Ilmaratsche (i Fjellners oäkta lapska sånger) äro lån från finskan. E. N. S.
  3. ↑ Ukko [o’kkå], finsk myt., urspr. finnarnas åskgud, hvilken från nordbornas Tor lånat vissa drag, bl. a. namnet ("Gubben"), och blifvit en åkerbruksgud, till hvars ära man enligt Agricola vid såningstiden på våren drack "Gubbens skål" (Ukon malja) eller firade "Gubbens kalas" (Ukon vakat). I en handling från tiden 1545–50 klaga bönderna i Nyslotts län, att de blifvit pliktfällda därför, att de druckit "thordhns gildhe", och ännu i dag firas bland Ingermanlands finnar en vakkue-fest, som emellertid där förbundits med Petri och Iljas dag 29 juni; äfven i Finland har på sina ställen ända in i nutiden på försommaren firats Ukon vakat, hvarvid ett lamm offrats och några bitar af offret m. m. burits till Ukonvuori ("Gubbens berg"). Åskan heter på finska alltjämt ukkonen, diminutiv af ukko. I "Kalevala" och de folkdikter, på hvilka densamma grundats, representerar U. närmast det kristna gudsbegreppet. K. B. W.
  4. ↑ Tapio [ta’piå], finsk myt., skogs- och jaktgud i de finska runorna, synes vara en personifikation af skogen. Namnet är af oviss härledning. K. B. W.
  5. ↑ Mielikki, finsk myt., en i ryskkarelska besvärjelser och efter dem i "Kalevala" förekommande, tämligen ny benämning på skogens gudinna eller enligt finsk terminologi "värdinna". Namnet betyder ungefär "den välvilliga". K. B. W.
  6. ↑ Hiisi [hīsi], finsk myt., förekommer hos Mikael Agricola (se d. o.) i betydelserna "helig skog l. höjd" och "skogsrå". Den dubbla betydelsen torde vara mycket gammal; det motsv. ordet i estniskan hiis betyder "lund", "buskage", hvarjämte estn. hiid = "jätte", och därmed synes böra sammanställas det lapska sieidde, seite "offerställe med gudabild, gudabild, gudomligt väsen". I finska folkpoesien betyder ordet "aflägsen, obesökt ort", "jätte" och, genom kristligt inflytande, "det ondas boning, helvete", "ett ondt väsen, sjukdom, djäfvul". Af detta ord är härledt Hiitola, "Hiisis boning". E. N. S.
  7. ↑ Ahti l. Ahto, finsk myt., hafvets eller i allmänhet vattnets gud, skildras såsom en gammal man med skägg af sjögräs, höljd i en mantel af skum. Tillsammans med sin maka, Vellamo, härskar han öfver sina barn och undersåtar, vattnets lägre gudamakter. Under de djupa böljorna ligger Ahtola, Ahtoskarans hem, där rikedomar af alla slag finnas. Ordet Ahti förekommer för öfrigt i Kalevala äfven såsom binamn på Lemminkäinen (se d. o.). O. E. T. (E. N. S.)
  8. ↑ Sämpsä l. Sampsa, finsk myt., eg. "skogssäf", uppfattad som fruktbarhetsgudomlighet och förmodligen härstammande från den skandinaviska fruktbarhetsguden Frej. Äfven själfva ordet torde vara germanskt lån (jfr ty. simse, "Juncus"). Ett vanligt binamn är Pellervo, "lin", eller Pellervoinen. K. B. W.
  9. ↑ Ma'nala, finsk myt., underjorden (= maan ala, "det under jorden belägna stället"). Ur detta namn har Lönnrot i Kalevala härledt och bildat ett för folket okändt namn på underjordens härskare: Mana. K. B. W.
  10. ↑ Louhi [lå'ohi], i Kalevala (se d. o.) namnet på Pohjolas mäktiga och trollkunniga härskarinna, som framför allt uppträder i striderna om Sampo och förföljer Sampos röfvare bl. a. i gestalten af en örn med hundra män under vingarna och tusen på stjärten. I folkets egna runor äro de ursprungligare namnformerna Lo'uhiatar, Lo'viatar etc. vanligare. Namnet synes betyda "en i hypnotisk dvala fallande, kvinnlig schaman", och hela denna figur uppträder hos folket mest i besvärjelser. K. B. W.



Kilde

K. B. Wiklund: Nordisk familjebok, 1913: Mytologi > Lapsk mytologi, sp. 165-170.