Hafsfrun

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

77. Hafsfrun

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Herr Peder han går för sin moder att stå —

Blåser kallt, kallt, nordan öfver sjö —

»Och har jag inte haft de systrarna små?»

Hon kommer väl igen, när skogen ståndar löfgrön.

2. »En syster hade du så fager och så båld;

Men henne har hafsfrun fått uti våld.»

3. Herr Peder han gångar sig i stallet,

Der skådar han de fålarne alla.

4. Han skådar den hvita, han skådar den grå;

Den yppaste lägger han sadelen på.

5. Så rider han sig på hafsfruns gård,

Och ute för honom der hafsfrun står.

6. »Och hjelpe mig Gud af all min nöd,

Som aldrig jag såg en fagrare mö!»

7. »Och har du ej sett någon fagrare än jag,

Så har jag en tärna, fager som en dag.»

8. »Och eder vill jag gifva min gångare grå,

I låten lilla tärnan för mig utgå!»

9. »Behållen sjelf eder gångare grå!

Nog skall min lilla tärna för eder få utgå.»

10. Och hafsfrun hon trippa' öfver högan lofts spång,

Så alla hennes tärnor undra' på hennes gång.

11. Och hafsfrun hon klappar på bolstrarna blå:

»Behagar liten tärna af sängen uppstå?»

12. »Här hafver du varit i femton runda år;

Men aldrig har jag väckt dig af sömnen ändå.»

13. »Jag väcker dig ej för sax eller nål;

Men för en ungersven, som håller på vår gård.»

14. »Det håller en ungersven allt uppå vår gård,

Till honom skall genast vår lilla tärna gå.»

15. »Och huru skall jag på gården utgå,

Som inte har sett solen på femton år?»

16. De satte den tärnan på förgyllande stol,

De klädde på henne, så hon sken som en sol.

17. De klädde på henne gullspända skor,

Så gullskenet bort efter tiljorna for.

18. Och alla hafsens tärnor de fläta' hennes hår.

Och hafsfruen sjelf satte gullkronan på.

19. Och hafsfruen sade till systeren sin:

»Hvad tyckes dig nu om tärnan min?»

20. »Och skall jag nu säga som jag forstår,

Så fattas gull på bröst och perlor i hår.»

21. Liten Kerstin gångar öfver högan lofts spång,

Och ungersven han kände hennes stolta gång.

22. Och tärnan hon gick sig på grönan strand,

Hon har en sölfkanna på snöhvitan hand.

23. Och inte tar jag kannan utur din hand,

Förr än du har sagt din kära faders namn.»

24. »Och väl kan jag säga min kära faders namn,

Och han var konung utaf Engeland.»

25. »Och var din fader konung af Kngeland,

Så äro vi två syskon i Herrans namn.»

26. »Och eder vill jag gifva mina guldringar fem,

Om eder lilla tärna får följa med mig hem.»

27. »Behållen sjelf edra gullringar fem!

Nog skall min lilla tärna få följa med er hem.»

28. Och hafsfruen väntar i åren två;

Men ingen liten tärna kom tillbaka ändå.

29. Och hafsfruen väntar i åren fem:

»Och kommer liten tärna ej tillbaka än?»

30. i Hade jag trott din falskhet så stor» —

Blåser kallt kallt, nordan öfver sjö —

Du aldrig nå’nsin kommit pä Guds gröna jord.

Hon kommer väl igen, när skogen ståndar löfgrön.

_____

Se Variant af denne vise