Hafsmannen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

76. Hafsmannen

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Det bodde en enka på Danemarka slott,

Fru Helga så månde hon heta;

Hon hade ej dotter, men en enda blott.

Och borta så månde hon vara.

2. Hon hade ej dotter, men bara en,

Och Vänna lilla månde hon heta;

Så sände hon ut sin yngsta son,

Han skulle Vänna lilla uppleta.

3. Och när som han kom i främmande land,

Der stod Vänna lilla på stranden:

»Och hvad är du för en främmande man,

Med' du går så ensam på stranden?»

4. »Jag är en fattig enkas son,

Fru Helga så heter min moder;

Hennes dotter är henne röfvad ifrån,

Och henne jag så vida månd' leta.»

5. »Och är du en fattig enkas son,

Fru Helga heter din moder;

Så vill jag i sanning säga för dig,

Att du är min käraste broder!»

6. Vänna lilla gångar sig in på sin gård,

Sin broder vid hand månd' hon föra;

Så satte hon honom i minsta vrå,

Den minsta i berget månd' vara.

7. Rosen han kom till berget hem,

Så börjar han på till att vädra:

»Och grant känner jag här kristenmanna blod,

Kristenmanna blod är mig nära.»

8. »Der flög en korp allt öfver vårt tak,

Han hade ett mannalår i munnen;

Det dröpo tre droppar derutaf,

Jag torka' så godt, som jag kunde.»

9. När Rosen han kom i berget in,

Så började han till att vädra:

»Och grant känner jag här kristenmanna blod;

Kristenmanna blod är mig nära.»

10. »Och sanningen kan jag ej dölja för er,

Och sanningen vill jag ej svika:

Här är inne min systers son,

Är kommen från Österrike.»

11. »Och här är kommen min systerson,

Från bådas vårt fädernesland;

För ett och för allt så beder jag er,

I honom hvarken snubbar eller bannar.»

12. »Och är hit kommen din systerson,

Från bådas ert fädernesland,

Så vill jag gifva honom en kista med gull,

Och bära dem begge på stranden.»

13. Vänna lilla var så snabb i sin hug,

Hon var så snabb i sina lister;

Hon tömde det guldet ur kistan ut,

Och lade sig sjelf uti kistan.

14. Och Rosen tog ungersven under sin arm,

Och kistan tog han i munnen;

Så förer han dem trehundrade mil,

Allt under de svarta jordgrunder.

15. När Rosen var kommen hem i sin gård,

Så börja' han på till att leta;

Så fick han se, hvar guldet det låg;

Men kärasten hon var då borta.

16. »Nu ståndar du här, du fula, stygga lif,

Och är inte värd till att lefva;

Sjelf hafver du bortfört ditt unga kära vif,

Nu sörjer du dig sjelfver till döda.»