Konungabarnen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

19. Konungabarnen

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Det voro två ädla konungabarn,

De lofva' hvarannan sin tro;

De lofva' hvarannan på slottet,

Ja, uppå högan loftsbro.

2. »Och huru skall jag komma

I afton i buren till dig?

Det falla så strida strömmar

Allt mellan mig och dig.»

3. »Och väl så kan du komma

I afton i buren till mig;

Jag tänder upp ljus i lyktan

Och hänger i liljegren.»

4. Der stod en falsker menniska

Och lydde på deras råd:

»Det kärleksband skall jag åtskilja

Den stund jag lefva må.»

5. Det var den ädla konungason,

Han går sig till sjöastrand;

Der såg han ljuset i lyktan,

I liljegrenen brann.

6. Det var den falska menniska,

Hon gick till sjöastrand.

Hon släckte ut ljuset i lyktan,

I liljegrenen brann.

7. Han sam så långt allt under ö,

Han sam så långan led,

Der han intet land kunde finna

Allt uti den salta flod.

8. Skam få du, falska menniska,

Gud late dig få laster och men,

Som släckte ut ljuset i lyktan,

Som hängde i liljegren!

9. Och in kom då en liten småsven,

Väl förde han sina ord:

»Jag såg ett ädelt konungabarn

Nedsjunka i böljan blå.»

10. Der sutto då de sköna jungfrur

Allt under skarlakan fin;

Förutan det ädla konungabarn,

Hon fälde tårar på kind.

11. »Och allra käraste moder,

Hör hvad jag bedja må:

Får jag lof gå att spatsera

Uti vår örtagård?»

12. Väl får du gå att spatsera

Uti vår örtagård;

Men väck upp din yngsta syster

Och bed henne med dig gå!»

13. »Min syster hon är så liten och ung

Och kan sä litet förstå,

Hon rycker upp rosor med rötter,

Som ibland liljorna stå.»

14. Det var det ädla kungabarn,

Hon gick för sin fader att stå:

Får jag lof gå att spatsera

Uti vår örtagård?

15. »Väl får du lof att spatsera

Uti vår örtagård;

Men väck din yngsta broder

Och bed honom med dig gå!»

16. Min broder han är sä liten och ung,

Han vet af ingen skam,

Han rycker upp rosor med rötter

Och stoppar dem uti sin barm.

17. Det var det ädla konungabarn,

Hon går sig till sjöastrand:

Der såg hon sin faders fiskare,

Som fiskade invid land.

18. »Och hören ni, min faders fiskare,

Ni är så frusen och våt,

Har ni sett något konungabarn

Här uti böljorna blå?»

19. »Och fiskat ha vi i allan natt

Vid stranden med vår båt;

Vi funno den ädla konungason

Allt uti böljorna blå.»

20. »Fastbundna voro hans strumpeband,

Fast bättre hans sölfspända skor.

Och intet vissare vi sågo,

Än liket åt oss log.»

21. Hon tog gullkedjan utaf sin hals,

Gullringarne af sin hand,

Och gaf sin faders fiskare,

Som uppå det liket fann.

22. »Och helsa min fader och moder

Och bed dem ej hafva harm!

Jag sänker mig ned i hafsens grund

Och hafver min käraste i famn.»

_____

Se varianter af denne vise:

Variant 1

Variant 2