Odens likgalder (PAG)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
![]() |
![]() |
|||
![]() |
![]() |
![]() |
||||
![]() |
![]() |
|||||
![]() |
||||||
![]() |
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
eller Försången (till Vägtamskvädet).

1.
Allfader verkar,
alfvar skönja,
vaner veta,
norner visa,
troll närer,
tider föda,
tursar vänta,
valkyrior längta.
2
Åsar onda
aningar fingo,
trolska väsen
villade med runor;
Urd skulle
Odröre vakta,
mäktig att häjda
manstark hop.
3.
Hugin kretsar
högt och spanar,
Åsar ana
ofärd, om han dröjer;
tanken är en tung
Tråins dröm,
en Dåins dunkla
dröm tanken.
4.
Dvärgarne domna,
och deras händer,
hökars verldar,
i vanmakt digna.
Allsvinn fäller
folk ofta,
ofta de fallne
åter väcker.
5.
Fast stånda ej mer
mark och sol,
förödelsens ström
ej stannar i rymden;
dold är i Mimes
dråpliga brunn
alla väsens vishet;
veten I än eller hvad?
6.
Dväljes i dalar
disen, den förvetna,
från Yggdrasils
ask fallen;
alfvars ätter
henne Idun nämde,
den yngsta af Ivalds
äldre barn.
7
Med sorg och saknad
sunken neder
lägrad låg hon
under löfträdsstammen ;
hon trifdes ej i natten
hos Narfves dotter,
van som hon var
vid verldarna till boning.
8.
Segergudarne sågo
sorgen hos Nanna,
sände till Häls
hus en ulfpäls;
hon sig i honom höljde,
hug bytte,
skepnad skiftade,
vard skicklig i hyckel.
9.
Vidre utsporde,
väktarn på Bäfrast,
af guldstängeln,
gudamön,
alt hvad hon viste
om verldens öde;
och budskap buro
Brage och Lopt.
10.
De istämde galder,
och på ulfvar redo
till hemmets hus
herskarn och makterna;
lyssnande Odin
i Lidskälf sitter,
har lemnat de sina
långt ifrån sig.
11.
Gudavägens vittre
väktare sporde
visdomsdryckens
vårdarinna,
om hon himlens, Häls
och hela verldens
urtid, lefnad
och lifsmål viste.
12.
Hon intet sade,
ej med ett ord hon kunde
glädja de nyfikne
eller glamma med dem;
tår efter tår
tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad,
död och utrödd.
13.
Sorguppfyld
syntes Jorun
stäld för gudar,
ur stånd att svara;
ju mer de sporde,
dess mer hon teg;
utan framgång
flödade orden.
14.
Frågo- färdens
förman drog
till sin vakt med Härjans,
vidtskallande horn;
den af Nål födde
till följes tog han,
Grimnes skald,
vid gudavakten.
15.
Vingolf hunno
Vidars hjältar,
båda dit förde
af Fornjots söner;
dit in drogo
till dryckesgillet
Yggs hjältar
att Åsar hälsa.
16.
De bådo Hångaty att sund
och saligast bland Åsar
vört från högbänk
vänligt bjuda,
och diarne att sälle
sitta i laget
och med Yggjung
evigt fröjdas.
17.
Bänkade efter
Bölverks råd
med Särimnes galt
gudar mättas.
Skögul ur Nikars
skaftkar på borden
mjöd skänker
i minneshornen.
18.
Mycket sporde
öfver måltidsborden
gudar Heimdall,
gudinnor Loke
dagen i ända,
tills dunklet kom,
om hvad sierskan vetat
af visdom och spådom.
19.
Illa, de sade,
saken var
fullföljd vorden
och föga lofvärdt;
list borde
brukad varit
att svårt den sluga
till svar tvinga.
20.
Ome svarar,
alle lyssna:
"Natt må nyttjas
till nya råd;
tills morgon bräcker,
fram bäre en hvar
till gudars fromma
frälsningsråd!"
21.
Fänres föda
föll trött
mot randen af bärgen
kring Rinds fält;
från gillet de gingo,
och Ijuft hälsade
Ropt och Frigg,
då Rimfaxe for.
22.
Strax kommer östan
ur Elivågor
sömntörnets turs
från tillfrusen åker,
Dåin, som folken
dräper alla
på härligt Midgård
hvar midnattsstund.
23.
Då digna krafter,
domna händer,
i svimning svindlar
svärdskarpt hufvud;
medvetslöshet råder
i midnattens andedrag,
i tankarnas vacklan,
i de trötta folken.
24.
Fram körde Dällings son
med dråpliga hästen,
af ädelstenar
strålande prydd;
af hästens man
det i Manheim glimmar,
i vagnen drog han
Dvalins leksak.
25.
Vid den närande grundens
norra rand,
under urträdets
yttersta rot
gingo till hvila
gygjor och tursar,
spöken, dvärgar
och svartalfvar.
26.
Upp stego gudar,
fram strålade solen,
norr ut till Nifelheim
natten flydde;
Ulfruns ättling
sprang upp på Bäfrast,
den i hornklang väldige
på himmelsbärgen.
Noter til Odens likgalder.
Denna dikt är här upptagen endast för fullständighetens skull, emedan den samma af ålder räknats till Eddan. »Men han bör», säger Bugge,
»för framtiden uteslutas från samlingen af norröna mytiska och heroiska kväden. Han tillhör otvifvelaktigt en helt och hållet annan ståndpunkt än alla de förra dikterna; dessa äro alla folkliga, alla återgifva de omedelbart den tids föreställningar och poetiska uppfattning, i hvilken de tillkommit, alla hafva de gått från mun till mun länge, innan de blifvit upptecknade. Odins likgalder är däremot en lärd dikt, författad i senare tid af en man, som var väl bevandrad, ja beläst i de gamla kvädena, och som med tendens sökte att efterhärma en längst förgången tids diktning. Denna dikt vardt sannolikt genast från början fäst med penna i bok. Förhållandet är ungefär det samma som mellan de homeriska och de alexandrinska episka dikterna. I Odins likgalder är mångt och mycket vanskligt att tyda. Sådant finnes visserligen också i de gamla mytiska kvädena; men dunkelheten i dessa grundar sig väsendtligen därpå, att de tillhöra en tid, som ligger oss så fjärran, och hvars språk, uttryckssätt, föreställningar och tro vi blott känna fragmentariskt. I Odins likgalder äro däremot uttrycken ofta konstlade, bilderna sökta, och författaren har själf höljt dikten i en mystisk slöja. Ehuru dikten icke saknar tankedjup och sköna skildringar, gifver han dock intrycket af en prunkande utställning af mytologisk lärdom».
Bugge anser af många skäl vidare, att dikten, hvilken tydligen är gjord för att ersätta den förlorade början af Vägtamskvädet, icke är äldre än (från början af) 17:de århundradet, och han berättar efter Gudmund Magnusson, att den isländske skalden Eirik Hallssön, som lefde omkring 1650, i tio år studerade denna dikt och därpå kastade bort honom med det erkännande, att han förstod litet eller intet däraf.
Att bit för bit söka belysa diktens dunkla gåtor är också föga tacksamt; den i nordisk mytologi obevandrade skulle säkerligen däraf röna blott ringa gagn.