Om uppkomsten af nysv. öde, n. fatum
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Første bind, s. 33-37
Christiania 1883.
I Tydning af gamla svenska ord Lund 1881 har A. Kock sid. 19—22 sökt uppvisa, att det nysv. öde, n. är ett till form ock betydelse urgammalt svenskt substantiv, hvars kön ursprungligen var feminint, men sedermera förändrades till neutralt genom påvärkan af sådana tvåstafviga neutra som byte, äpple, lyte.1 Såsom stöd åberopar K. slutorden i femte flocken af Smålandslagens kyrkobalk ock Gamla ordspråk 705.
Det förra stället lyder: Nw gaar till bondæ sonn aat öthe sinne, oc ringer ey lagha ringning. slaar then klocko sunder. böte firi tolf öra. falder tha klæpper a han eller klokcæ. oc lyuter döth aaf liggi tha siælfuer a wærkum sinum. I det här förekommande feminina öthe ser K. grundformen till det nysv. neutret ock öfversätter aat öthe sinne med enligt sitt öde, i öfverensstämmelse med ödets beslut. Smålandslagen skulle i så fall intaga en undantagsställning bland de svenska landskapslagarna, som för öfrigt ingenstädes skrifva ett lagbrott eller en olyckshändelse på ödets räkning; detta kan emellertid bero på en ren tillfällighet 2 ock får därför icke åberopas som något bestämdt skäl emot Kocks öfversättning. Ett sådant tror jag mig däremot hafva funnit i ordföljden ock tankegången på det svårtydda stället. Detta består af tre, i syntaktiskt afseende från hvarandra skilda satser; den första slutar med ordet ringning, den andra med ordet öra, den tredje räcker från ock med falder till citatets slut. Man har då icke rättighet att lösbryta aat öthe sinne ur den sats, hvari det står; hvad uttrycket än må betyda, så är det adverbial till gaar till ock ringer ey lagha ringning ock har ingenting att göra med de följande slaar then klocko sunder ock lyuter döth aaf. Lagen låter icke, såsom K. påstår sid. 21, en person aat öthe sinne råka ut för en olycka, utan blott aat öthe sinne gå åstad ock ringa olaga ringning. Att nu öfversätta öthe med öde skulle göra hela uttrycket krystadt ock onaturligt; det är icke troligt att lagstiftaren tänkte sig det blinda, allt beherskande ödet såsom causa efficiens till ett tilltag, som förrådde mera okynne än elakhet ock väl högst sällan vållade gärningsmannens död. En vida bättre mening vinner man med en annan öfversättning af ordet öthe. Lagen förutsätter tydligen, att det icke gärna kan falla gammalt förståndigt folk in att i otid gå ock ringa med socknens kyrkklocka; den säger nämligen icke nw gaar till bonde - - - oc ringer, utan mv gaar till bonde sonn - - - oc ringer. Men icke häller en yngre man antages kunna tillåta sig ett dylikt pojkstreck, såvida han är vid sina sinnens fulla bruk; först om han af en eller annan anledning kommit aat öthe, d. v. s. förlorat sin normala tankekraft ock själfbeherskning, kan han så förgå sig mot kommunal god ordning. Jag tror nämligen, at öthe er samma ords om det isl. æði, f., ock öfversätter följaktligen: nu går bondeson åstad i sin galenskap eller i fyllan ock villan (jfr sådana isl. uttryck som færa veit er fleira drekkr, drekka sér lítit vit, drekka frá sér vit).
Gamla ordspråk 705 lyder: Ffaa hawa ödhen alla hawa dödhin. Sedan man förlorat stödet af Smålandslagens öthe, finnes intet skäl att uppfatta ödhen såsom best. acc. sing. af ett feminint ödhe (borde regelrätt heta ödhena, men G. o. 726 har likväl också acc. mwsin), allraminst som det till betydelsen fullkomligt öfverensstämmer med öþer, m. ock ödh, n. Dessa betyda antingen rikedom, egendom eller lycka, men aldrig öde, en betydelse som också är omöjlig på ifrågavarande ställe. Citatet är således både med afseende på form ock betydelse af intet värde för förklaringen af det nysv. öde, som just betyder fatum, men icke lycka.
Ännu återstår likväl ett skenbart bevis för att fsv. möjligen en gång egt ett fem. ödhe fatum, nämligen det af Cleasby-Vigfusson upptagna isl. auðr, f. fate, destiny. Men detta isl. femininum står på lika klena fötter som dess fsv. motsvarighet ock upptages hvarken af Egilsson, Fritzner eller Wimmer. Den enda form, man har att tillgå, är gen. sing. auðar i uttrycken haga til auðar, fá auðar ock ánauðr auðar, ock på alla tre ställena stämmer det icke blott till form, utan enligt min åsikt äfven till betydelse med auðr, m. rikedom, lycka. I haga til auðar måste det nämligen betyda rikedom eller lycka, i fá auðar öfversättes det bättre med skatt, lycka eller salighet (jfr det af Bydqvist II: 36 anförda gud giffue hans siæl hymmerikis ödh). Ock i ánauðr auðar kan auðar mycket väl uppfattas som en adverbielt använd genitiv af auðr rikedom med betydelsen valde, magnopere (anal. med raunar, reyndar, förkunnar, vánar, hlítar).
Tillsvidare torde man således ega rätt att betrakta ett vare sig maskulint eller feminint auðr, öþer, öþe med betydelsen fatum såsom ett antagande mot värkligheten både inom isländskan ock fornsvenskan; det ligger då icke längre något öfverraskande i att ordet saknas i de eljest så forntrogna norska dialekterna ock att man på de talrika ställen i den äldre svenska literaturen, där begreppet fatum onekligen föreligger, aldrig träffar något öde eller öd, utan städse något af orden ödhna, ödhnolagh, skepna, skepnolagh (till de af Rydqvist II : 215 ock III : 262 anförda kan jag lägga Med. Bib. I : 47: 3, Birg.Uppenb. I : 252 : 7, III: 121: 9,12, Siäl. Tröst 33 : 17, 33 : 18, 34 : 6, 36 : 31, 40 : 4, 45 : 7, 46 : 5, 46 : 9, 46:30, 47 : 9, 47 : 17, 48 : 14, 48 : 19, Suso 438 : 22, Med. Post. I : 224 : 18, Alex. 7638, 7642, Gamla ordspråk 486).
Med den ringa kännedom, man ännu eger om svenska språkets ordförråd efter reformationen, torde det knappast vara möjligt att närmare bestämma tiden, då ordet öde, n. fatum först visar sig i svenskt tryck (i danskan, där ordet också förekommer, är det enligt Molbechs ordbog "et af nogle Nyere optaget Ord"). Det träffas i Olai Verelii index af år 1691 (sid. 21 ock 225 såsom öfversättning af audit ock skepna), men saknas ännu i Synonymorum libellus af år 1587; finge man däraf draga en slutsats, så skulle ordet hafva uppstått under 1600-talet. Det finnes sedan upptaget i Spegels, Linds, Ihres ock Sahlstedts glossar ock synes tidigt hafva slagit sina äldre synonymer ur brädet; skepne träffas sista gången i Verelii index (sid. 225 såsom öfversättning af skepna) ock ödnalag sista gången i Linds ordabok.
Efter min öfvertygelse är nu detta öde ingenting annat än neutrum af adj. ödhin, isl. auðinn af ödet bestämd. Af detta adjektiv synes i isl. företrädesvis neutrum auðit ha varit i bruk (Egilsson ock Cleasby-Vigfusson upptaga bland en massa citat endast två eller tre eksempel på andra former), ock likadant var väl förhållandet i fsv.; Gottlandslagen har visserligen auþin (Med. Post. II: 206 : 17 ödhin betyder rik, lycklig), men neutrum ödhit träffas i St. Rimkr. 8 : 2 (se Rydqvist III: 262) samt i Siäl. Tröst 33 : 26, 36 : 32 ock 46 : 30. Då denna neutralform icke egde till sitt stöd en serie böjningsformer, som gemensamt pekade på dess adjektiva natur, ock då den endast ytterst sällan synes varit åtföljd af ett substantivt hufvudord, blef medvetandet om dess ursprung lätt fördunkladt; ödhit öfvergick sålunda först till substantiv (jfr grönt grönsaker, vildt villebråd, verldsallt),3 hvarefter man uppfattade ändelsens t såsom suffigerad artikel ock aflägsnade det (jfr den analoga behandlingen af -n i sate, jätte, drott.3
Ett par med öde alldeles analoga fall erbjuder nysvenskan i de neutrala substantiven linne ock ylle, hvilka i fornspråken icke ega några substantiva motsvarigheter. De ha uppstått ur neutr. linnit, yllit (af fsv. adj. linnin, ullin, yllin), hvilka voro flitigt använda såsom attribut ock predikativ till de neutrala kläde ock tyg, ock på samma sätt ha norska dialekter fått de neutrala substantiven linint linne ock ullint ylle (Aasen, Grammatik sid. 170).
Upsala, den 18 Juni 1882.
AUGUST SCHAGERSTRÖM.
Noter:
1) Huruvida denna genusväksling bör antagas hafva försiggått redan i fsv. eller först under ett yngre språkskede, framgår icke tydligt af Kocks ord; jfr sid. 20 "detta ord (öde eller öd i betydelsen 'fatum' eller 'fortuna') i fornsvenskan kunde hafva annat genus (masculinum eller femininum)" ock sid. 22 "i fornsvenskan ödhe (fatum) var eller kunde vara femininum" med. sid. 22 "öde har i nysvenskan blifvit neutrum".
2) Man torde knappast med K. få ställa det i samband med Värendsbornas ännu kvarlefvande tro på ett blindt, allt beherskande öde. På landskapslagarnas tid var denna antagligen tämligen jämnt spridd öfver hela det då bebygda Sverige; den tidens religiösa uppbyggelseskrifter taga flerestädes till orda mot detta slags öfvertro, ock det torde svårligen kunna uppvisas, att dessa uttalanden särskildt äro riktade till Smålands innebyggare.
3) Meddelade af Prof. Richert under akademiska föreläsningar.
