Rafnen Rune

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

52. Rafnen Rune

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Herr Tune han var en så viser man —

Det ligger en så löndeliger stig —

Han gifte sin dotter på främmande land.

I riden ock så varligt!

2. Om söndagen stod hon den fagraste brud,

Om måndagen låg hon läster i bojor och hjul.

3. Liten Kerstin hon tittar genom fenstret ut,

Så fick hon se Rafne-Rune kom flygande.

4. »Och hör du, Rafne-Rune, hvad jag säger dig:

Och vill du fara åt främmande land åt mig?»

5. »I lunden der har jag mina ungar,

Så långt far jag inte med dem så tunga.»

6. »Tag dina ungar och lägg dem på mitt bröst!

Så få de äta så länge, som dem lyster.»

7. Och Rafne-Rune flög sig åt rosende lund,

Der möter han herr Tune i samma stund.

8. »Och hör du, herr Tune, hvad jag säger dig:

Din dotter ligger fången på främmande stig.»

9. »Välkommen, Rafne-Rune, till mig!

För dig har jag blandat båd' mjöd och vin.»

10. »Och inte så lyster mig mjöd eller vin,

Men gif mig lite hvetekorn åt ungarne min'!»

11. De målte med skeppor, de målte med spann:

»Och tag nu så mycket, som du föra kan!»

12. Herr Tune han går sig åt stallet,

Der skådar han de fålarne alle.

13. Han skådar den bruna, han skådar den grå,

Blacken den kastar han gullsadelen på.

14. Herr Tune han red sig till grefvens gård,

Och ingen der ute för honom står.

15. Brun Blacken började att gnägga,

Så att murarne sluppo från vagg’a.

16. Och ut kom stora och ut kom små,

Och ut kom grefven och såg deruppå.

17. »Och hör du, rika grefve, hvad jag säger dig:

Och huru står det till med liten Kerstin?»

18. Jag har ej sett liten Kerstin se’n i går,

Ty hon ligger läst i bojorna blå.»

19. Herr Tune han månde i slottet gå,

Han löste sin dotter ur bojorna blå.

20. Brunblacken han tar med sin venstra fot,

Så jernen de stodo inte emot.

21. »Och hör du, rika grefve, hvad jag säger dig:

Hvad hafven I nu till att vita mig?»

22. »Jo, det hafver jag till att vita dig,

Du hade intet gods, när du kom till mig.»

23. »Hvad var det, jag gaf eder fader?» —

»En häst med förgyllande sadel.»

24. »Hvad var det jag gaf eder moder?» —

»Två gullbälten och ett floder.»

25. »Hvad var det jag gaf eder broder?» —

»Ett gångande skepp uti floden.»

26. »Hvad var det jag gaf eder syster?» —

»Två gullskrin och två gullkistor.»

27. »Den ena var full med spunnet gull,

Den andra var full af åkerull.»

28. »Hvad hafven I nu till att vita mig,

Medan I så illa hafver bundit mig?»

29. »Det hafver jag till att vita dig:

Du var ej mö, när du kom till mig.»

30. »Så hjelpe mig Gud af all min nöd,

Som jag kom uti brudsängen mö!»

31. Herr Tune han lyfter uppå sin hatt,

Han bjuder rika grefven så mången god natt.

32. Han satte liten Kerstin på gångarens bak —

Det ligger en så löndeliger stig —

Så rider han hem i fullt godt mak.

I riden ock så varligt!