Carsten: OM: Bok 4, kap. 1 (Första kapitlet saknar titel)

2026-07-27T06:41:28Z

OM: Bok 4, kap. 1 (Första kapitlet saknar titel)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= (Första kapitlet saknar titel)]] !!
|-
|}

<center>

 <big>'''Olaus Magnus'''</big>
 <big><big>'''(Första kapitlet saknar titel)'''</big></big>

1555 / 2010

Utdrag ur Olaus Magnus: [[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']] ''Historia de gentibus septentrionalibus'' Fjärde boken, kap. 1
</center>

----

'''Nyckelord:''' – Regner. – Himlen besvärjes. – Elementernas omskiftelse. – Hären upprifves. – Danmarks konung slagen af bönder. – Nattligt svek. – Arngrim en svensk krigare. – Italiens folk stridbart.

----

[[Fil:OM 4,1a.jpg|thumb|500px|left]][[Fil:OM 4,1b.jpg|thumb|500px|right]]

DEN BERÖMDE danske historieskrifvaren Saxo Grarnmaticus förtäljer, att Regner, danernas konung, sedan han under hela fem år varit upptagen af sjöröfvarbragder vid ryska kusterna, satt sig i sinnet att anfalla sitt grannfolk bjarmerna, en stam som hade sina boplatser på berg och slätter i höga Norden, för att genom sina vapen och sin öfverlägsna makt kufva dem. Men så snart dessa fått höra budskapet om hans närmande, bestormade de himlen med sina besvärjelser och tvungo molnen att skocka sig och våldsamt utgjuta sig i häftiga slagregn. Härigenom hindrades Regner för någon tid i sin segling och började röna brist på lifsmedel, men sedan ovädret hastigt upphört, efterträddes det af en glödande hetta, som förbrände allting. Denna senare plåga var ingalunda mindre outhärdlig än den häftiga kölden. Denna omkastning i väderleken från den ena ohälsosamma ytterligheten till den andra utöfvade en i grund förstörande verkan på hans soldaters kroppsliga välbefinnande. Men så snart konungen kommit till insikt om, att hans motgång framkallats snarare af trolldom än af en på naturliga orsaker beroende makt i vädret, beslöt han sig för att straffa bjarmernas öfvermod och angrep dem för andra gången, då de ej anade ett anfall. Men deras konung satte sin lit till de skickliga bågskyttar, som hans grannfurste i Finnmarken sändt till hans bistånd, och uppref så utan att själf lida någon skada Regners i Bjarmeland öfvervintrande härsmakt. Ty finnarna, hvilka (såsom redan nämnts i början af 1. boken) äro vana att med stor snabbhet löpa öfver snöfälten på sina lätt glidande skidor, kunna efter behag raskt förflytta sig och förmå att hastigt närma sig och lika hastigt försvinna, allteftersom behofvet kräfver. Så snart de nämligen sårat en fiende, ila de undan med samma snabbhet som de infunnit sig, och ingalunda äro de senfärdigare när de draga sig tillbaka än när de göra sitt anlopp. Sålunda hafva de, tack vare sina behändiga fortkomstmedel och sin egen vighet, förvärfvat ansenlig färdighet både i fråga om att ansätta en fiende och att hastigt fly undan. Det är troligt (såsom samme Saxo berättar), att den mäktige konung Regner med förvåning sett sin vanmakt, då han, som dock fordom triumferat öfver det stolta Rom, fann sig bragt ända till den yttersta fara af en illa beväpnad, oordnad skara. Ja han, som en gång med sådan berömmelse upprifvit den romerska härens mest lysande och ärorika trupper och den störste härförares utvalda krigare, han måste nu gifva vika för en hop simpla bönders ömkliga och oansenliga krigsredskap; han, hvars krigarära tillförene ej ens det rikast utrustade folks kraftansträngningar kunnat fördunkla, han mäktade ej hålla stånd mot en hand, full af denna föraktliga pöbel. Det kom sålunda därhän, att den här, med hvilken han kraftigt nedslagit världens stoltaste rike och starkaste krigsmakt, den här, med hvilken han i öppen strid nedgjort så många krigare till häst och fots och sköflat så många fältläger, nu fick tjäna honom vid ett angrepp i smyg och snart sagdt på röfvarevis mot ett oansenligt, okändt litet folk, i det han ej blygdes att genom ett nattligt svek fläcka den lysande berömmelse, som han förvärfvat genom öppen strid på ljusa dagen, numera tagande sin tillflykt till dolda försåt i stället för att lita till öppet och ärligt mannamod. Men också blef utgången af ett så simpelt tilltag helt ömklig. Med skäl kunde man säga, såsom det heter i den kända versen:

::»Ofta det ringaste ting kan störta det stora i gruset.»

Dessutom omtalas, hurusom Arngrim öfvervann Tengild och Egbert, Finnmarkens och Bjarmalands konungar, hvilka hårdnackadt och med uppbjudande af hela sin kraft bekämpat den danske konung Frode, samt huru nämnde konung gaf denne svenske kämpe Arngrim, sedan han utmanat och i envig dödat Egbert, sin egen högt älskade dotter till äkta, alldenstund han ju ej kunde hafva något emot att blifva svärfader åt den som med så många ärorika bedrifter befriat honom från hans argaste fiende och förvärfvat åt honom så stor makt och glans. Hvilken okuflig djärfhet och själftillit äfven Italiens folk, ehuru blott ett obildadt herde folk, visade vid förvärfvandet och vidmakthållandet af sitt välde, därom vittnar L. Florus i sitt arbete om det första Puniska kriget, då han säger, att detta modiga folk visade samma tapperhet, antingen man kämpade till häst eller på skepp, till lands eller till sjöss.

----

 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]
[[Kategori:Nordisk mytologi og religion]]

(Första kapitlet saknar titel) - Revisjonshistorikk

Carsten: OM: Bok 4, kap. 1 (Första kapitlet saknar titel)