Carsten på 22. jun. 2024 kl. 13:17

2024-06-22T13:17:19Z

Carsten på 14. jan. 2024 kl. 08:42

2024-01-14T08:42:36Z

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2024-01-07T19:14:20Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 7. jan. 2024 kl. 19:13

2024-01-07T19:13:07Z

Carsten på 7. jan. 2024 kl. 07:18

2024-01-07T07:18:43Z

Vis endringer

Carsten: Castrén: Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala

2024-01-06T07:07:09Z

Castrén: Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala]] !!
|-
|}

[[File:Matthias Alexander Castrén by Löfgren.jpeg|thumb|200px|<center>M. A. Castrén (1813–1852)</center>]]

<center>
'''Matthias Alexander Castrén'''

<big>'''[[Föreläsningar i finsk mytologi (Castrén)|Föreläsningar i finsk mytologi]]'''</big>

<big><big>'''I. Gudar'''</big></big>

<big><big>'''1. Luftens gudomligheter'''</big></big>

<big><big><big>'''Jumala'''</big></big></big>

<big><FONT COLOR=darkred>'''SIDEN ER UNDER OPBYGNING'''</font></big></center>

Bland våra äldre mytologer äro både Lencqvist och Ganander ense derom, att ordet ''jumala'' hos Fornfinnarne icke betecknat någon särskild gudomlighet, utan egt betydelsen af gudom, gudaväsen i allmänhet, och motsvarat det latinska ''deus'', det tyska ''Gott'', det svenska ''gud''<ref>''Lencqvist'', de superstitione veterum Fennorum theoretica et practica, pag. 12. ''Ganander'', Mythologia Fennica, s. 25. Jfr. ''Schefferi'' Lapponia, pag. 58.</ref>. Denna mening är ännu i dag den allmännast antagna, och medgifvas måste väl också, alt den understödes af vigtiga grunder. Bland dessa åberopar Lencqvist det gängse språkbruket, som tillåter att ordet ''jumala'' begagnas i fertalet till betecknande af särskilda gudamakter, hvilket naturligtvis ej kunde vara förhållandet, i fall ''»jumala»'', såsom Lencqvist uttrycker sig, »i likhet med Jupiter, Thor, Odin skulle vara en egen benämning för någon hednisk gudomlighet.» Att detta språkbruk härleder sig ända från hedendomen, anser Lencqvist kunna bevisas genom våra fornsånger, och han anför äfven för sådant ändamål ur en jagtsång följande yttrande at jägaren: ''»julki tulin jumalista, kanssa saalin'' (saaliin) ''iloisesti»'', d. ä. jag kom uppenbarligen ifrån gudarna (jumalat) och hemtade mitt byte med glädje.

Enligt mina iakttagelser brukas väl ''jumala'' i runorna icke alltför ofta i flertalet, men på ett sådant bruk kan jag dock åberopa ett och annat exempel utom det af Lencqvist anförda. Så qvädes i nya upplagan af Kalevala, run. 12, vv. 229 och 230, om ett svärd, ''»jok' oli Hiiessä hiottu, jumaloissa kuuraeltu»'', d. ä. som var slipadt hos Hiisi, skuradt hos gudarna. I den äldre Kalevala-upplagan, run. 4, v. 352, anropar schamanen gudarne under namn af ''jumalat'', yttrande ''»jumaloista turva tulko»'', d. ä. må gudarne förläna sitt bistånd. Här kan äfven äberopas run. 10, vv. 229 och 230 i samma upplaga, der orden lyda: ''»saakohon joku jumala, tuhatkunta perkeleitä,»'' d. ä. må någon gud, må tusende djeflar komma (för att fördrifva plågorna).

Till stöd för den af Lencqvist m. fl. yttrade åsigt om den ursprungliga betydelsen af ordet ''jumala'' kan vidare anföras, att det i runorna understundom äfven begagnas såsom epitet för särskilda ''manliga'' gudomligheter. I synnerhet hedras ''Ukko'' med detta epithet, men någon gång tilldelas det äfven ''Hiisi'' (Kal. run. 14, v. 83), ''Paha (Topelius'', Wanhoja Runoja, h. 2, s. 3), ''Koi'' eller morgonrodnaden (Kal. run. 17, v. 478) o. s. v. I den gamla upplagan af Kalevala, run. 18, v. 456, blir till och med Lemminkäinen benämnd ''jumala''.

I motsats mot dessa kunna ur runorna äfven många sådana ställen anföras, der ''jumala'' är fattad i betydelsen af en enda, en bestämd gud; men det vill synas, såsom skulle åtminstone i de flesta fall den kristna lärans inflytande hafva gifvit anledning till en sådan uppfattning. Detta bevisas redan derigenom, att ''jumala'' i denna betydelse vanligen erhåller binämnen ''kaikkivalta'' (allmakt), ''autuas'' (salig), ''armollinen'' (nådig), ''pyhä'' (helig) med flera epiteter, hvilka påtagligen äro lånade ifrån den kristna läran. Till antalet af sådana epiteter hör sannolikt äfven ''luoja'' (skapare), ty föreställningen om gud såsom verldens upphofsman och skapare är icke ursprunglig i den finska mytologin. Såsom skapelsen i våra runor finnes framställd, har ''jumala'' ingen del deri, utan både himmelen och jorden, solen, månen och stjernorna äro enligt skilda varianter frambragta antingen af luftens dotter, den så kallade ''Ilmatar'', eller af ''Wäinämöinen'', bland hvilka ingendera i egentlig mening åtnjuter heder och värdighet af en ''jumala''. Härvid kan väl anmärkas, att ordet ''luoja'' i våra runor icke alltid förutsätter en delaktighet i skapelsen, ty först och främst tilldelas det stundom såsom ett epitet åt ''päivän poika'' (solens son) och andra mytiska personer, hvilka ej haft någon befattning med verldens skapelse, och för det andra hör icke heller betydelsen af skapare ovilkorligen till etymologin af ordet ''luoja'', utan det kan äfven beteckna en fördelare, förlänare, och det är sannolikt i denna mening, som skogens gudomligheter benämnas ''antoluojat'', d. ä. gåfvors förlänare. Med erkännande af denna obestämdhet i betydelsen af ordet ''luoja'' anser jag det likväl för otvifvelaktigt, att då i runorna ''jumala'' förekommer såsom en bestämd gud och han benämnes ''luoja'', föreställningen alltid hänför sig till den kristna, verldsskapande guden.

Att ordet ''jumala'' i de finska runorna ofta betecknar den kristna guden, derom vittna äfven talrika till honom rigtade böner, bland hvilka de flesta ega en kristlig, mycket resignerad karakter. Jag vill exempelvis anföra följande i Kal. run. 9, vv. 567—586, förekommande tacksägelse-bön för återvunnen helsa:

: »Tuoltapa aina armot käyvät,
:Turvat tuttavat tulevat,
:Ylähältä taivahasta,
:Luota luojan kaikkivallan.»

:»Ole nyt kiitetty jumala,
:Ylistetty luoja yksin,
:Kun annoit avun minulle,
:Tuotit turvan tuttavasti
:Noissa tuskissa kovissa,
:Terän rauan raatamissa» — — — —

:»Jumalass' on juoksun määrä,
:Luojassa lopun asetus,
:Ei uron osoannassa,
:Vallassa väkevänkänä.»

d. ä.

:Dän ju nåden städse utgär,
:Dädan komma kända tecken,
:Upp ifrån den höga himmel,
:Från den makt, som allting skapat

:Dig, o jumala, jag tackar,
:Dig, o skapare, jag prisar,
:Då åt mig du bistånd skänkte,
:Bragte mig den kända hjelpen
:Uti dessa svåra smärtor,
:Hvilka jernets egg tillfogat.

:Det är gud (jumala) som gränsen stakar,
:Skaparen som allting ändar,
:Mannens kunskap gör det icke,
:Ej engång den starkes välde.

Ehuruväl det på anförda grunder synes vara obestridligt att ''jumala'', då han fattas såsom en gud, vanligtvis i runorna röjer ett kristligt ursprung, så kan jag dock omöjligen instämma i deras åsigt, som förmena att detta ord enligt sin ursprungliga betydelse uttrycker det abstrakta begreppet af gudom, en gud i allmänhet. Öfverhufvud förekommer detta begrepp aldrig i folkslagens barndom, utan dess uppkomst förutsätter redan en längre framskriden kultur. Råa och ohyfsade folk sakna vanligen uttryck till och med för de alldagligaste abstrakta begrepp. Det gifves nationer, hvilka ej ega någon benämning på flod, men väl på hvarje enskild flod; ej på finger, men på tummen, pekfingret o. s. v.; ej på bär, men på lingon, hjortron, blåbär o. s. v.; ej ens på träd, men på björken, granen, häggträdet. Ännu mindre kunna de naturligtvis fatta och uttrycka ett så högt begrepp, som gud i dess allmänna, abstrakta betydelse, utan för dem existerar blott den eller den enskilda guden. Men nu är ''jumala'' otvifvelaktigt det äldsta och ursprungligaste gudanamn, som den finska mytologin eger att uppvisa, ty det är kändt icke blott af Lappar, Ester, Syrjäner, Tscheremisser, utan till och med af Sibiriens Samojeder, då deremot Finnarnes öfriga gudomligheter äro för dessa folkslag till största delen främmande. Man har följaktligen redan i denna omständighet ett skäl för den förmodan, att jumala icke ursprungligen betecknade en allmän, utan en viss och bestämd gud.

Äfven denna åsigt har haft sina representanter, men de flesta bland dem hafva förirrat sig i en labyrint af toma gissningar och grundat sina resultater blott på filologiska hårklyfverier. Någon har härledt ''jumala'' från de hebraiska orden ''jom'' dag och ''el'' gud, samt på grund häraf ansett det finska gudanamnet beteckna ''ljusets gud''. En annan åter är af den mening, att ''jumala'' kunde beteckna ''himmelens herre'', och härleder ordet ifrån Hebraiskans ''jum'' himmel och ''bal'' herre. Äfven har man uppställt analogier emellan ''jumala'' å ena sidan och de svenska orden ''himmel, gammal, ymer'' (jättarnes fader) o. s. v. å den andra. Scheffer anför enligt Tornæus en tradition af det innehåll, att en man vid namn ''Jumi'' eller ''Jumo'' varit Lapparnes och Finnarnes stamfader<ref>''Schefferi'' Lapponia, pag. 43.</ref>, och den hypotes har blifvit uppkastad, att han efter sin död dyrkats såsom gud under namnet ''jumala''<ref>''Lencqvist'', p. a. st.</ref>. Med förbigående af många andra i samma anda gjorda härlednings-försök vill jag tillägsa, alt Lönnrot hänför ordet ''jumala'' till samma stam som ''jumu, jumaus'' (dunder, dån), och förmodar på grund häraf, att Finnarne med ''jumala'' ursprungligen betecknat ''åskans gud''<ref>''Mehiläinen'', tammik. vuonna 1836.</ref>. Till denna intressanta hypotes skall jag ännu återkomma, men anser mig dessförinnan böra till ledning för min betraktelse underkasta ordet ''jumala'' en sorgfälligare etymologisk granskning, än den af Lönnrot och andra författare anställda.

Härvid visar sig först, att ''jumala'', såsom bestående af tre stafvelser, ej kan vara ett grundord, utan måste hafva utvecklat sig ur en annan, enklare stam. Lätt igenkänner man äfven deri härlednings-ändelsen ''la'', som jemte ''lä'' talrikt förekommer i Finskan och utmärker en ort, en lokalitet i allmänhet, äfven en boningsort. Enligt denna härledning utgöres stammen till ''jumala'' af ''juma'', och hos Tscheremisserna förekommer äfven ordet ''juma'' ännu i denna dag i betydelsen af ''gud''. I de flesta öfriga med Finskan beslägtade språk saknas nämnda stam, och begreppet ''gud'' uttryckes genom den afledda formen, såsom i Estniskan genom det närbeslägtade ''jummal'', i Lappskan genom ''jubmel, ibmel, immel'', i Syrjänskan genom ''jen'' (egentl. ''jemel''<ref>Ordet ''Jen'' har påtagligen förlorat ett ''m'' i utljudet, ty det bildar sin Instruct. casus genom ''jenm-än'' i st. f. ''jen-än'' och Iness. genom ''jenm-yn'' i st. f. ''jen-yn''. Men nu är stammen ''jenm'', såsom lyktande sig på två konsonanter, alldeles språkvidrig och förutsätter en ursprungligare form, som tvifvelsutan varit ''jemel'', hvaraf sedermera ''jeml, jemm, jem'' och ''jen'' utvecklat sig.</ref>. Emellertid kan jag icke ens anse ''juma'' för den ursprungliga stammen, utan förmodar att den utljudande vokalen ''a'' endast är en eufonisk tillsats. Jag kan nu ej ingå i en närmare framställning af de grunder, hvilka berättiga mig till denna förmodan, utan måste förbehålla mig att få anföra dem vid ett annat tillfälle. Här vill jag blott nämna, att konsonanten ''m'' enligt de finska språkens natur icke gerna kan sluta ett ord, utan vanligen antager en hjelpvokal efter sig. Den sannskyldiga stammen till ''jumala'' vore således ''jum'' — en benämning, som Samojederna enligt äldre skriftställares vittnesbörd tilldela gud<ref>''Lencqvist'', de superst. o. s. v. pag. 14.</ref>. Sjelf har jag hos detta folk aldrig förmärkt ifrågavarande benämning, utan i dess ställe ''num''. Oaktadt olikheten i anljudet är dock ''num'' ganska sannolikt af samma ursprung, som det finska ''jum'', ty i de samojediska språken är vexlingen af ''j'' och ''n'' (''nj'') icke ovanlig.

Efter att genom nästföregående framställning hafva kommit till den insigt, att ordet ''jumala'' är ljudligen beslägtadt icke allenast med ''jummal'' i Estniskan, ''jubmel'' i Lappskan och ''jen'' i Syrjänskan, utan äfven med ''juma'' i Tscheremissiskan och ''num'' i Samojediskan, vilja vi nu i korthet göra oss reda för det begrepp, som de olika folken och i synnerhet Samojederna fästa vid nämnda ord, i hopp att derigenom erhålla en eller annan vink till förklarande af Fornfinnarnes ursprungliga föreställning om ''jumala''. Angående Lapparnes ''jubmel'' meddelar Högström följande för oss välkomna upplysning: »hvilket ord, utom den bemärkelse de (Lapparne) nu som Christne hafva deruppå, ej så egenteligen svarar mot ''Deus'', som fast mer emot ''Jupiter'' hos Latinerna»<ref>''Högström'', Beskrifning öfver de til Sveriges Krona lydande Lapmarker, s. 175, noten r.</ref>. För det närvarande eger detta ord: alldeles samma betydelse som det finska ''jumala'', d. ä. man betecknar dermed så väl den kristna guden, som ock hvarje hednisk gudomlighet. Likaså begagnas af Esterna ''jummal'' och af Syrjänerna ''jen'' såsom et epitet till betecknande af alla gudar i allmänhet och den kristna i synnerhet. Samma betydelse eger äfven ''juma'' hos döpta Tscheremisser, men de odöpta fatta honom egentligen såsom den högsta bland sina gudar och anse honom vara boende i himmelen. Troligen i följd af kristendomens inflytande dyrkas han äfven af hedniska Tscheremisser såsom verldens skapare och uppehållare, såsom en gifvare af lycka och välgång m. m.

Likasom de nyssnämnde folkslagens, är äfven Samojedernas uppfattning af den mot ''jumala'' svarande ''num'' uppblandad med kristna föreställningar. Många till och med odöpta Samojeder dyrka i honom verldens skapare och hysa den kristliga tro, att han är ett allsmäktigt, allvetande väsen, som med rättvisa beherrskar sin skapelse, som beskyddar oskulden, belönar dygden, bestraffar brottet o. s. v. Men om man ifrån ''num'' afsöndrar alla i en sednare tid genom kristendomens inverkan tillkomna föreställningar, så tillbedja Samojederna i honom egentligen himmelen. Dyrkan af himmelen, antingen den synliga, materiela himmelen eller vissa deri förborgade gudamakter, har fordom varit mycket gängse i Asien. Chinesarne hafva varit denna dyrkan tillgifna, och enligt Herodotus, Strabo, samt flera chinesiska författare, skola äfven de fordna Perserna hafva framburit offer åt himmelen. Om Mongolernas äldre religion vet man ganska litet, men bevisligt är, alt äfven de tillbedt himmelen under namnet ''tengri'' (se nedanf.). Tunguserna dyrka i ''Buga'' ännu i dag en himmelsk gudomlighet, och flera turkiska stammar skänka likaså sin dyrkan åt himmelska makter, hvilka benämnas ''Kudai'' och angifvas vara sju till antalet. Äfven om de nuvarande Turkarnes förfäder, de af Chinesarne så kallade ''Tu-kiu'' förtäljes, att de omfattat himmelen med sin dyrkan, och detsamma skall enligt en chinesisk uppgift jemväl varit fallet med Hiongnufolket. Det har med étt ord inom Asiens vidsträckta gränser knapt gifvits ett enda hedniskt folk, om hvars religion vi ega någon kännedom, som ej skulle egnat sin dyrkan åt himmelen och dess gudaväsenden. Och icke blott i Asien har denna dyrkan varit rådande, utan alla vilda folk hafva städse varit naturdyrkare och i främsta rummet skänkt sin hyllning åt himlarymden. Hvad kan väl också finnas i naturen, som vore mera egnadt att väcka vildens beundran och förmå honom till dyrkan, än himmelen med sin sol, sin måne och sina tusende stjernor? Det är ju äfven i de himmelska regionerna som åskan höres dåna, som ljungelden strålar och norrskenets fiammor låga. Snö, regn och hagel, storm och oväder, med flera bland naturens under, leda sitt ursprung ifrån de öfre rymderna. Och många bland dessa under äro af den imposanta beskaffenhet, att till och med schamanerna, som i okunnighet om naturens ordning tro sig med trolldomens makt kunna beherrska sjelfva elementerna, likväl i förhållande till dem och i synnerhet till åskan erkänna sin underlägsenhet och skänka dem en ödmjuk dyrkan.

Att Samojederna verkligen tillbedja himmelen, derom upplyser sjelfva språket, ty i Samojediskan betecknas både gud och himmel genom et och samma ord, det ofvan anförda ''num'' — ett språkbruk, som naturligtvis måste hafva sin grund deri, att himmelen betraktas såsom ett gudomligt väsen.

==Fodnoter==
<references/>
<br><br>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
[[Kategori:Finsk mytologi]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]

@@ Linje 52: / Linje 52: @@
 :Ei uron osoannassa,
 :Vallassa väkevänkänä.»
 d. ä.
 :Dän ju nåden städse utgär,
@@ Linje 108: / Linje 106: @@
 :Noilla väljillä vesillä,
 :Lakeilla lainehilla.»
 d. ä.
 :Kom, o jumala, i båten,
@@ Linje 135: / Linje 131: @@
 :Luo hopea luun lomahan,
 :Kulta suonen sortumahan.»
 d. ä.
 :Sjelf du jumala i luften:

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 7. jan. 2024 kl. 19:13
Linje 1:		Linje 1:
−	~~{\| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"~~	+
−	~~\|- style="background-color:#e9e9e9"~~
−	!align="center" valign="top" width="40%" \| '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk
−	\|-
−	~~! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala]] !!~~
−	\|-
−	\|}

	[[File:Matthias Alexander Castrén by Löfgren.jpeg\|thumb\|200px\|<center>M. A. Castrén (1813–1852)</center>]]		[[File:Matthias Alexander Castrén by Löfgren.jpeg\|thumb\|200px\|<center>M. A. Castrén (1813–1852)</center>]]

@@ Linje 175: / Linje 175: @@
 [[Kategori:Tekster på svensk]]
 [[Kategori:Matthias Alexander Castrén]]
-[[Kategori:Finsk mytologi]]
+[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]
 [[Kategori:Samisk mytologi]]