Carsten: OM: Om varubyte utan penningar

2026-07-28T05:04:25Z

OM: Om varubyte utan penningar

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om varubyte utan penningar]] !!
|-
|}

<center>

 <big>'''Olaus Magnus'''</big>
 <big><big>'''Om varubyte utan penningar'''</big></big>

1555 / 2010

Utdrag ur Olaus Magnus: [[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']] ''Historia de gentibus septentrionalibus'' Fjärde boken, kap. 5
</center>

----

'''Nyckelord:''' – Förhatligt svek. – Okända för världen. – Lyckligt lif. – Rof ett brott. – Egendomligt språk. – Marknader på isen. – Nödvändiga varor i Norden. – Fisk mätes i st. f. att vägas. – »Bergchara» [Birkarlar]. – Lappskatt. – Lapparnas fredlighet. – Hemskt stridssätt.

----

[[Fil:OM 4,5.jpg|thumb|600px]]

OM ÖFVER HUFVUD allt svek måste anses brottsligt och fördömligt, hvarhelst det förekommer, så är det så mycket svårare, oförlåtligare och ohyggligare, när man finner det användas i umgänget med okonstlade naturfolk, särskildt när det framträder i form af förfalskadt eller efterapadt mynt, som längre fram skall visas i 6. boken, där det talas om myntets olika beskaffenhet. Nu gäller om detta folk af lappar, eller bottningar, och skogsbor, att de lefva i stillhet i sina bygder och kunna anses okända för den öfriga, aflägsnare världen. De oroas därför ej af nödvändigheten att se upp med denna falskhet, alldenstund de mera räkna med varor än med prägladt mynt och i allsköns lugn förskaffa sig hvad de önska. Och sålunda lefva de, utan att befatta sig med bullrande och häftiga uppträden, fjärran från all tvedräkt, sammanbo utan afund och dela allt med hvarandra utan svek, hysande en enda önskan: den att undfly armodet och ej sträfva efter rikedom. Dessa folk veta ej af vinningslystnad och vilja ej plåga sig med att uttänka några handelsknep. Så lefva de utan buller och bång och önska blott en någorlunda tryggad tillvaro samt behöfva därför ej, såsom mången rik, sakna ett godt samvete; för dem är allt slags rof en svår förbrytelse, och de kunna ej konsten att med svek frånhända någon hans tillhörigheter. Men som de själfva ej äro i besittning af all lifvets nödtorft, utan behöfva andras bistånd och materiella hjälpmedel för att vinna sin utkomst, så drifva de handel, dock utan penningar, endast med användande af ett godt och ärligt byte på grundvalen af ömsesidig öfverenskommelse, som kommer till stånd utan allt ordande, detta på grund däraf att folket är sammansatt af så många olika beståndsdelar (jämför föreg. kapitel), alltså ej på grund af brist på skarpsinne eller barbariska seder, utan helt enkelt därför att de hafva ett särskildt språk, föga kändt af öfriga grannfolk. De hafva äfven sina bestämda platser, antingen på jämna fält eller på frusna vatten, hvarest de hvarje år bedrifva dylika affärer och hålla ett slags marknader, där de utbjuda åt allmänheten varor, som hvar och en enskild antingen tillverkat hemma såsom alster af egen färdighet eller förvärfvat på annat håll. Och äfven mellan marknaderna inlåta de sig på dylika affärer, så ofta som främlingar komma till dem med sådant som de åstunda. Härmed öfverensstämmer förträffligt hvad Herodotus berättar i sin fjärde bok, då han talar om Herkules stoder, i hvilkas närhet bor ett folk, som har för vana att med rök och eld utforska varors värde och beskaffenhet. Men där kommer guldet till, hvilket är fullkomligt obekant för folken i högsta Norden, medan dyrbara pälsverk, ylle och linnekläder, salt, spannmål och fiskvaror — hvilka mätas med rymdmått ungefär af en romersk kannas storlek, i stället för att varor uppvägas i skålpund — hos dem stå högt i pris. Till föreståndare hafva de vissa personer, som de gemensamt utvalt och lyda och som benämnas ''berchara'' d. v. s. bergkarlar [birkarlar]. Till dessa erlägga de äfven kostbara pälsverk och fiskar af många slag, som de dels hafva att utgöra i skatt till konungen af Sverige, dels frivilligt öfverlämna såsom gåfva. Dessa män äro igenkännliga framför andra, i ty att de äro iförda en röd klädnad. Äfven till Norges konung och moskoviternas furste betalas liknande tributer, och dessa ägnas äfven skyldig underdånighet. Aldrig händer det, att dessa folk börja krig med sina grannar eller med fjärmare boende folk, såframt de ej drifvas därtill af grofva oförrätter. Men då strida de ej blott med sådana vapen som raseriet plägar anlita, utan angripa äfven i oförsonligt hat fienderna med fruktansvärda besvärjelser (såsom redan blifvit berättadt i den föregående boken och äfven i början af denna), hvarigenom de förlama dessas lemmar, så att de hvarken förmå att lyfta en hand eller drabba till med svärdet och endast med svårighet kunna fly undan. — Den som vill inhämta något om byteshandeln på ön Taprobana, må studera den saken hos Plinius (bok , VI, kap. 22), hvarest många intressanta underrättelser stå att vinna.

----

 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]
[[Kategori:Nordisk mytologi og religion]]

Om varubyte utan penningar - Revisjonshistorikk

Carsten: OM: Om varubyte utan penningar