Sången om Atle den grönlänske (NFS) - Revisjonshistorikk

Carsten på 17. jul. 2022 kl. 05:55

2022-07-17T05:55:12Z

Carsten på 2. jun. 2022 kl. 08:23

2022-06-02T08:23:54Z

Carsten på 20. aug. 2021 kl. 10:54

2021-08-20T10:54:56Z

Carsten på 24. jan. 2019 kl. 08:33

2019-01-24T08:33:15Z

Carsten på 10. sep. 2018 kl. 08:04

2018-09-10T08:04:59Z

JJ.Sandal på 24. des. 2013 kl. 20:54

2013-12-24T20:54:33Z

Carsten på 19. sep. 2013 kl. 14:32

2013-09-19T14:32:53Z

Jesper på 29. aug. 2013 kl. 18:42

2013-08-29T18:42:29Z

Jesper: Sången om Atle den grönlänske (NFS)

2013-01-12T12:22:26Z

Sången om Atle den grönlänske (NFS)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Atlamál in grænlenzku]] !! !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Grønlandske Atleord (Atlamǫ́l en grœnlenzko)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Den grönlandske Sang om Atle]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönländska sången om Atle]] !!
|-
! !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Kvad om Atle (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om Atle den grönlänske (NFS)]] !!
|-
! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (PAG)]] !!
|-
! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den Grönländska sången om Attle (AAA)]] !!
|-
|}

<center><big>'''[[Edda - Sämund den vises skaldeverk|Edda]]'''</big>

Öfversättning: '''[[Nils Fredrik Sander biografi| Nils Fredrik Sander]]'''

<big><big>'''Sången om Atle den grönlänske</big></big>'''</center>

<blockquote><blockquote>
1.[[Bilde:Attilas død.jpg|thumb|500px|<center> '''Atle (Attila) blev fundet død næste morgen''' ''Ukendt kunstner''</center>]]
Sport hafva mänskor de missdåd,
 som menligen smiddes
 af svenner i samråd
 och efter svurna aftal;
 de möttes alltmera lönligt,
 ty misstanke fäst sig vid dem,
 så äfven hos Gjukes söner,
 de i sanning förrådda.
 
 2.
 Skyndades sköldungars öde,
 att de skulle i döden gånga;
 illa gick det för Atle,
 oaktadlt han ägde klokhet;
 starka stöd han fällde,
 stred mot sig själf mycket,
 sände af slughet budskap,
 att svågrarne brådt komme.
 
 3.
 Snälltänkta husfrun hade
 i hugen manlig styrka,
 lystrade å ordalagen,
 hvad de i löndom mälte;
 vanskligt då var den visa,
 när hon ville de sina hjälpa,
 buden skulle till sjös segla,
 sjalf hon ej kunde komma.
 
 4.
 Hon vidtog varningsrunor,
 men Vinge dem vrängde.
 — fullföljande sveket, —
 förrn dem han framgaf;
 Atles sändemän
 sedan foro
 öfver den olycksfjorden,
 där de frejdade bodde.
 
 5.
 Vid ölet de glada voro
 och eldar tändes.
 på intet svek man tänkte,
 när svennerna kommit;
 man tog emot de gåfvor,
 som tycktes vänligt sända,
 hängde dem på stolpen
 men hade ej akt på dem.
 
 6.
 Kom då Kostbära,
 klarsynta kvinnan,
 som var Högnes hustru,
 och hälsade dem båda;
 glad var äfven Glamvör,
 som Gunnar ägde,
 sörjde för samkvämets fågnad,
 såg sina gäster till godo.
 
 7.
 Hem de bjödo Högne,
 om hellre brodern då foro,
 synbart härvid var sveket,
 Gunnar – hette det – komme,
 om Högne det ville,
 och Högne slog fast som beslut,
 hvad den förre tillrådde.
 
 8.
 Mjöd af möar kringbars
 och mycket af allt vardt bjudet,
 flitigt fylldes hornen,
 tills fulldrucket tycktes;
 värdfolket gick till hvila,
 när det var behagligt.
 
 9.
 Känd var Kostbära
 som kunning att runor tyda,
 ordstafvarna hon utredde
 vid eldens flamma;
 då måste vända tungan
 försiktigt midt i munnen,
 så runorna vrängda voro,
 att vanskligt var dem tyda.
 
 10.
 Till sängs de gingo sedan
 samman, hon och Högne;
 den drottborna drömde
 och dolde det icke,
 sade det sinnrikt åt hjälten,
 så snart hon vaknat.
 
 11.
 ”Hemifrån ämnar du dig, Högne,
 hör på mit råd dock:
 å runor få äro fullt kloka,
 men – far du en annan gång!
 Så jag ser af de tecken,
 din syster ristat:
 den ädla har dig icke
 inbjudit denne gången.
 
 12.
 öfver ett jag mest undrat,
 och än må jag därpå grunda,
 hvad som vållat den visa
 att så villsamt rista;
 för ty att antydt var,
 att under förstodes
 bägges eder bane,
 om brådt I kommen
 en staf här saknas hos kvinnan,
 eller sattes den af andra.”
 
 13.
 ''Högne kvad:''
 ”Mistrogna alla kvinnor äro,
 icke jag slikt förmodar,
 vill ej heller svek söka,
 där ej sak är att hämnas;
 oss vill den gäfva gjädja
 med glödröda guldet,
 ängslan hyser jag aldrig,
 om än jag fara förnumme.”
 
 14.
 ''Kostbära kvad:''
 ”Stuprätt galet I styren,
 om dit I ställen kosan,
 eder skall kärlighet icke
 ägnas denna resan;
 jag drömde, Högne,
 och döljer det icke,
 eder skall oväder möta,
 och i allt fall jag rädes.
 
 15.
 Ditt täcke i eld
 jag tyckte brinna,
 högt hofs lågan
 mitt hus helt igenom.”
 
 16.
 ''Högne kvad:''
 ”Här ligga linnekläder,
 som litet du aktar,
 de månde brådt brinna
 som täcket i brand dig syntes.”
 
 17.
 ''Kostbära kvad:''
 ”En björn tyckte jag här in kommen
 och bryta upp stockar,
 så han ramarna riste,
 att vi rädda vordo:
 många af oss han tog i munnen,
 att vi maktlösa voro,
 också vardt där ett buller,
 icke så litet.”
 
 18.
 ''Högne kvad:''
 ”Ett väder månde där växa
 och snarligen vildt varda,
 den hvitbjörn du varsnat
 tör vara ett slagregn från öster.”
 
 19.
 ''Kostbära kvad:''
 ”En örn tyckte jag här in flyga
 ändlångs i salen,
 oss alla till blods han bragte,
 det bådar oss strid i drygt mått:
 af hotet jag honom tyckte;
 en hamn af Atle vara.”
 
 20.
 ''Högne kvad:''
 ”Esomoftast vi slakta
 och se då blodstänk,
 ofta det tyder på oxar
 om örn att drömma;
 ärlig är Atle i hugen,
 hvad än du drömmer.” —
 Sålunda de slöto
 samtalet och skildes.
 
 21.
 Nu vaknade de välborna,
 och var där samma varsel,
 Glamvör därom delgaf:
 drömmarna gåfve vid handen,
 Gunnar förvägradt vore
 att resa och vända åter.
 
 22.
 ''Glamvör kvad:''
 ”Gjord jag tyckte en galge,
 du gick att hänga,
 ormar skulle dig äta,
 medan än du lefde,
 och ragnarök inbröt:
 red mig du den gåtan!”
 
 23.
 ''Gunnar kvad: ''
 ”Fanor skola fritt svaja,
 där du fann en galge,
 och ymnigt gods aflas,
 där ormar du drömde.”
 
 24.
 ''Glamvör kvad:''
 ”Blodigt svärd jag tyckte
 taget ur din pansarskjorta,
 — svårt är att dröm slikan
 säga åt maken —
 spjut tyckte jag stunget
 dig tvärs genom lifvet,
 och ulfvar illa tjöto
 vid dess ändar båda.”
 
 25.
 ''Gunnar kvad:''
 ”Där ränna rackor,
 som rusa att mycket skälla,
 ofta är hundskall varsel
 för hvinande kastspjut.”
 
 26.
 ''Glamvör kvad:''
 ”En å tyckte jag här in strömma
 ändlångs i huset
 och vrålande af vrede
 välta sig öfver bänkarna:
 hon bröt af eder, bröder,
 bägges edra fötter;
 intet motstod hennes flöde,
 det månde väl något betyda.”
 
 27.
 ''Gunnar kvad:''
 ”Åkrar skola utsträckas,
 där en å du tyckte;
 ofta fötterna angelsnärjas,
 när öfver en åker vi gånga.”
 
 28.
 ''Glamvör kvad:''
 ”Döda kvinnor jag tyckte
 komma hit i natten,
 vårdslöst voro de klädda,
 ville till man dig kora
 och bjödo dig brådt
 till bänkarna sina,
 vända från dig äro vordna
 visst dina diser.”
 
 29.
 ''Gunnar kvad:''
 ”För sent är varning säga,
 så är redan beslutet:
 ej fly vi denna färden,
 som oss förelagd är vorden;
 men likligt är mångt och mycket,
 att kort vi lefva månde.”
 
 30.
 Solens rodnad de sägo,
 syntes ifriga
 alla att upp bryta,
 men andra afrådde;
 fem de samman foro,
 dubbelt flera kommo
 härtill huskarlar, —
 hopställdt illa var det.
 
 31.
 Snövar och Solar följde
 sönerna af Högne,
 Orkning de nämnde honom,
 som dem äfven följde:
 blid var den borne sköldsven,
 brodern till Högnes hustru.
 
 32.
 Foro med dem de fagerklädda,
 tills fjärden dem skilde,
 kvinnorna alltjämt afrådde,
 men de läto sig intet sägas.
 
 33.
 Då tog Glamvör till orda,
 hon, som Gunnar ägde,
 talte till Vinge,
 som henne värdt tycktes:
 ”Ej jag vet, om I oss lönen
 oss till viljes;
 men en snara är gästbesöket,
 om svek därunder smiddes.”
 
 34.
 Svor då Vinge
 och sig själf han litet skonade:
 ”äge honom jättar,
 om för eder han ljöge,
 i galgen han gånge,
 om han god tro sveke!”
 
 35.
 Bära tog till orda,
 blid i hugen sin:
 ”Seglen sälla
 och seger hemfören,
 faren som eder jag önskat,
 alls intet må slikt hindra!”
 
 36.
 Svarade då Högne.
 i hugen god mot fränder:
 ”Hafven mod, I hulda kvinnor,
 hvad hända måtte!
 Många såsom I mäla,
 men miste går det storligen;
 litet det mången hjälper,
 hur hjärtligt följd från hemmet.”
 
 37.
 De bytte blickar sedan,
 tills bort i sundet de huuno;
 då, tror jag, skiftades skepnad
 och skildes deras vägar.
 
 38.
 Ro de började kraftigt,
 bräckte kölen å midten,
 piskade vågen, bakat böjda,
 och bistra sig ansträngde;
 hamlorna tågnade,
 tullarna brusto,
 ej de fäste sin farkost,
 förrn de hastade från den.
 
 39.
 Litet längre framman
 — dess ändalykt skall jag tälja —
 sågo de den borg stånda,
 som Budles varit;
 högt dess grindar dåna,
 när Högne bultade på dem,
 ett ord då undföll Vinge
 som helst bort uteblifva:
 
 40.
 ”Faren fjärran från huset!
 Farligt är in gånga;
 brädt jag fick eder brända,
 bringar er strax i högen!
 Fagert bad jag er komma,
 men falskhet var därunder;
 eller härifrån biden,
 medan jag bygger er galge!”
 
 41.
 Det ordet kvad då Högne,
 föga hugad att vika,
 ängslad för ingenting,
 som återstod att pröfva:
 ”Akta dig att oss hota,
 yppa sådant sällan.
 om du ökar ditt skräfvel.
 månde dig ondt förlängas.”
 
 42.
 Dristigt de anföllo Vinge
 och till döds slogo,
 med yxor de honom höggo
 till sista andedraget.
 
 43.
 Atles kämpar flockades
 och klädde sig i brynjor,
 rustade så de gingo,
 att gårdsrum låg emellan,
 med ord de på en gång
 alla med vrede höggos:
 ”I förväg vi fast beslutit
 att fjärma eder ur lifvet.”
 
 44.
 ”Ringa är syn för saken,
 om så I redan beslutit;
 än ären I icke färdiga,
 dock hafva vi en fallen,
 lemlästad till Hel, —
 af eder härflock var han.”
 
 45.
 Ursinne då dem åkom,
 när detta ord de förnummo.
 förde sina fingrar
 fermt i lansremmen,
 sköto skarpligen
 och sköldarna svängde.
 
 46.
 In kom budskap om
 hvad ute förehades;
 högt framför hallen
 hördes en träl ropa.
 
 47.
 Uppbragt vardt Gudrun
 af olycksbudet,
 rikligt prydd med smycken sina,
 slet hon dem alla af sig,
 slängde silfret,
 att ringarna sönderbrötos.
 
 48.
 Ut gick hon sedan,
 öppnade dörrarna med buller,
 framgick utan fruktan
 och fägnade de komna,
 hastade till niflungarne
 sin sista hälsning att bringa;
 sanning följde en sådan,
 och hon sade än vidare:
 
 49.
 ”Jag företog mig tecken
 att trygga eder kvar hemma;
 men ingen undgår sitt öde,
 ty ären I ock här komna.”
 Hon mälte med manlig vishet,
 att de måtte försonas;
 ej någon lät sig rådas,
 nej sade alla.
 
 50.
 Säg då den ädelborna,
 att till sår de lekte,
 fattade hårdt ett fejdråd
 och for ur kvinnomanteln;
 blottade svärdet grep hon
 att bärga åt fränderna lifvet,
 väldig i vapenbraket,
 hvart hon vände huggen.
 
 51.
 Lät så Gjukes dotter
 digna tvenne hjältar,
 nedhögg Atles broder,
 att bort han bäras måste;
 så hon skipade skärmytseln,
 att en vardt skild från foten,
 en annan högg hon så,
 att ej han uppstod mera;
 till Hel hon bragte honom
 utan att på handen darra.
 
 52.
 Där vardt en slaktning våldsam,
 som vida beryktats,
 den öfvergick i allo
 hvad öfvats af Gjukes söner.
 Så man sade niflungar,
 medan de själfva lefde,
 svänga svärden till anfall,
 sönderslita brynjor
 och hugga in på hjälmar,
 som hugen dem bistod!
 
 53.
 Om morgonen mest de stredo,
 tills fram mot middagstiden,
 alltså hela ottan
 och ena hälften af dagen:
 först då var fejdadt till fullo,
 flödade blod å vallen;
 dessförinnan aderton fallit,
 öfriga voro
 Bäras tvenne söner
 och brodern hennes.
 
 54.
 Atlc den käcke tog till orda,
 fast ännu vredgad:
 ”Illa är detta att åse,
 eder det måste tillräknas;
 vi voro trenne tiotal
 af tappra stridsmän,
 öfverlefvande äro elfva,
 utbrunnet är där mycket.
 
 55.
 Bröder fem vi voro,
 när vi Budle miste:
 Hel nu äger hälften,
 här ligga två slagna.
 
 56.
 Dråplig frändskap fick jag,
 döljas må det icke,
 men, fruktansvärda kvinna,
 ej kan jag däråt glädjas;
 fridsamt hade vi sällan,
 sedan du kom oss i handom;
 jag sett mig å fränder rånad
 och sviken å gods ofta,
 till Hel min syster I sänden,
 slikt jag bittert känner.”
 
 57.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Om sådant ''du'' talar, Atle,
 som så tillförne handlat:
 min moder tog du
 för att mörda till dig skatter;
 de flinka systersöner
 du svälte till döds i en håla;
 löjligt mig tyckes,
 att du täljer opp din sorg;
 jag gudarne glad tackar,
 när det går dig illa.”
 
 58.
 ''Atle kvad:''
 ”Eder jag eggar, jarlar,
 att öka den stora harmen
 hos henne, den hätska kvinnan,
 det hugar jag att skåda:
 gången att gräma
 Gudrun till klagan!
 Det månde jag finna vilja,
 att illa till freds hon vore.
 
 59.
 Gripen Högne,
 hans hals med knif karfven,
 skären ur honom hjärtat,
 gören det genast!
 Gunnar den grymme
 vid galge fästen,
 utfören detta illknep:
 inbjuden ormar!”
 
 60.
 ''Högne kvad:''
 ”Gör du, som dig lyster,
 glad skall jag därå bida,
 frank skall du mig finna,
 ty förr jag svårare pröfvat;
 I haden mycket motstånd,
 medan vi oskadda voro,
 så äro vi nu sårade,
 att själf du må råda.”
 
 61.
 Det kvad då Beite,
 köksmästarn hos Atle:
 ”Låtom oss Hjalle taga
 och Högne skona,
 då är verket halft vunnet,
 och värd är han döden;
 väl tör han ej lefva länge,
 lösker får han alltid heta.”
 
 62.
 Hemsk vardt kittelhägnarn,
 höll ej längre platsen,
 kände sig kusligt varda
 och klef i alla vrår;
 osäll för deras ofred,
 skulle han ondt slita,
 fann den dagen dyster,
 då han doge från svinen
 och all den örkost,
 förut han hade.
 
 63.
 Nu togo de kocken hos Budle
 och med knifven hota,
 skrek då illträlen ömkligt,
 förrn udden han kände;
 gärna vore han redo
 att gödsla deras gårdar
 och slita det värsta,
 om denna vånda han sluppe;
 lycklig skulle Hjalle vara,
 om lifvet han behölle.
 
 64.
 Högne härpå tänkte
 — handla så skulle få blott —
 att falla en förbön för trälen,
 så att fri han ginge:
 ”Föga för min del jag aktar
 att främja detta gyckel;
 hur kunnen I här vilja
 höra på detta skränet ?”
 
 65.
 Då togo de folkfursten,
 fanns ej längre utväg
 för kraftfulla kämpar
 att kunna det fördröja;
 högt log Högne,
 det hörde dagens söner;
 så han kämpa kunde,
 kvalen väl fördrog han.
 
 66.
 Gunnar tog sin harpa,
 grep däri med tårna,
 så han spela kunde,
 att kvinnor gräto
 och karlar till klagan rördes,
 när klangen de förnummo;
 då för den mäktige sjöng han,
 att bjälkarna sönderbrusto.
 
 67.
 Dog då den dådrike
 tidigt på dagen redan;
 bröderna vid sin bortgång
 lämnade bragder, som lefva.
 
 68.
 Stor sig Atle tyckte,
 trampande dessa båda,
 hustrun sin harm han sade
 och gick att håna än mera:
 ”Nu är det morgon, Gudrun,
 mist har du dina hulda,
 i somligt du själf vållar,
 att så det hände.”
 
 69.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Glad är du, Atle,
 och yfs öfver seger,
 men ånger skall dig åkomma,
 när allt du röner;
 det arfvet står efter,
 jag kan dig det säga:
 ondt skall dig aldrig frånga,
 så vidt äfven jag ej dör. ”
 
 70.
 ''Atle kvad:''
 ”Slikt kan jag förebygga,
 ser mig en annan utväg,
 hälften mera behaglig,
 — ofta vi hamna vid det goda —
 med en mö jag månde dig hugna,
 med härliga smycken
 och snöhvitt silfver,
 som själf du kan välja.”
 
 71.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Härtill är ingen utsikt,
 ty jag det nekar,
 försoning slet jag äfven,
 när sakerna voro mindre;
 oförsonlig var jag ock eljest,
 ökas nu må detta,
 jag låtsade ej om ett som annat,
 sa länge Högne lefde.
 
 72.
 Arla vi upp föddes
 i ett och samma hus,
 så mången lek vi lekte
 i lunden och växte,
 Grimhild rikligt gaf oss
 guld och halssmycken;
 för min broders bane
 böter jag aldrig vill taga,
 ej heller det vinna,
 att väl till freds tyckas.
 
 73.
 Ofta kvinnors lott förkränkes
 af karlars öfvenälde.
 kronan segnar krympt mot jorden,
 om kvistarna torka,
 och bladlöst träd börjar luta,
 om barken afskalas;
 nu må du ensam, Atle,
 i allt här råda.”
 
 74.
 Alltför oklok kämpen
 aktade på detta,
 synbart var sveket,
 om han sett sig före;
 förställsam då var Gudrun,
 kunde om god hug mäla,
 förde sig lätt och ledigt,
 lekte med tvenne sköldar.
 
 75.
 Öfligt gille hon anställde
 till arföl efter sina bröder,
 detsamma lät äfven Atle
 efter de sina göra.
 
 76.
 Lyktadt var detta lägligt,
 lagad t var dryckesgillet,
 ett samkväm, att säga,
 med sällspordt tummel;
 sträf och stolt i hugen
 stred hon mot Budleätten,
 ville å husbonden hafva
 hämnd omåttlig.
 
 77.
 Listigt hon lockade barnen
 och lät deras springlek sluta,
 de grämde sig något gramsna
 men gräto icke,
 flögo i modersfamnen,
 frågade hvad hon ville.
 
 78.
 ''Gudrun kvad:''
 »Spörjen icke därefter,
 spilla edra lif jag ämnar,
 länge lysten att eder
 läkedom mot åldern bereda.”
 
 ''Sönerna kvådo:''
 ”Blota som du vill med barnen,
 det förbjuder ingen;
 men kort skall vreden hvila,
 om du vågar detta.”
 
 79.
 Brödernas barndom
 bröt då den vildsinta,
 skipande skapligt
 skar hon halsen af båda;
 men Atle sporde
 hvart de sprungit undan,
 sönerna hans, att leka,
 när ej längre han såg dem.
 
 80.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Slikt jag låter mig öfver gånga
 att säga dig det, Atle,
 ej för dig skall Grimhilds dotter
 dölja detta;
 men glädja dig skall det minst, Atle,
 om denna gärning du röner,
 mycken vånda du väckte,
 när våldsamt du slog mina bröder.
 
 81.
 Mycket sällan sof jag,
 sedan de föllo,
 om hård hämnd jag lofvat,
 har du nu en minnesbeta;
 en morgon till mig du talte,
 den morgonen aldrig glömmes,
 nu är det också afton,
 du äger att slikt förnimma.
 
 82.
 Döda äro söner dina,
 dem du sist bort mista,
 och vet, deras hufvudskålar
 jag haft till ölkärl:
 en dryck åt dig jag bryggde,
 raed deras blod den blandats.
 
 83.
 Jag tog ock deras hjärtan
 och å ten stekte,
 satte dem för dig sedan,
 sade dem af kalf vara;
 ensam detta allt da vållar,
 intet du ville lämna,
 tärde med oxeltänderna,
 tuggade begärligt.
 
 84.
 Nu vet du barnens öde,
 ingen tör bedja om värre,
 min lott jag mig själf redde,
 rosar mig ändock icke.”
 
 85.
 ''Atle kvad:''
 ”Grym var du, Gudrun,
 när du gjorde detta,
 bloden af dina barn du
 blandat åt mig att dricka;
 sår du fränder slagit,
 dem sist du det skolat,
 mig själf du också lämnar
 liten rast mellan slagen.”
 
 86.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Vilja mig ännu vore
 att våldsamt slå dig själfvan,
 ty alltför ondt är intet,
 som slik en usling händer;
 förr du öfvat hade
 utan exempel för mänskor
 i världen här
 ett vansinnigt missdåd;
 nu du ännu ökat
 livad innan dess vi sporde,
 begått en gräslig gärning,
 nog har du gjort ditt arföl.”
 
 87.
 ''Atle kvad:''
 ”Du skall å stockeld stekas,
 men stenas dessförinnan;
 då har det du uppnått,
 som du har eftertraktat.”
 
 ''Gudrun kvad:''
 ”Säg dig slika
 sorger i morgon tida!
 Fridare vill jag i döden
 fara till det andra ljuset.”
 
 88.
 De sutto i samma boning
 men söndrades till tvedräkt,
 växlade ord i ondo,
 ingendera trifdes.
 Hos Niflung växte vreden,
 å vådlig hämnd han tänkte,
 han gick att yppa för Gudrun,
 hur gramse han var mot Atle.
 
 89.
 Kom så henne i hugen
 Högnes behandling,
 säll hon prisade sonen,
 om snart han hämnd finge;
 krossad vardt då Atle,
 kort var att därpå bida,
 slog honom sonen af Högne,
 själf ock Gudrun.
 
 90.
 Den raske, ryckt ur sömnen,
 redo var att orda,
 han kände svedan af sår, som
 han sade förband ej tarfva:
 ”Sägen mig det som sannast,
 hvem sonen af Budle slagit?
 Ej litet jag lät mig dåras,
 lifsvån är mig ingen.”
 
 91.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Dölja för dig skall icke
 dottern af Grimhild:
 jag länkat så, att din lefnad
 lider till slutet,
 och sonen af Högne har sin del,
 att sår till döds dig matta. ”
 
 92.
 ''Atle kvad:''
 ”Hastat har du till en handling,
 som dig höfdes föga,
 illa är att vän svika,
 som väl dig trodde;
 ombedd for jag från hemmet
 att fria till dig, Gudrun.
 
 93.
 Du var en lofsäll enka,
 man lade till: en storråda!
 och detta var icke osant,
 som efteråt vi rönte;
 när hit du for från hemmet,
 en här af män oss följde,
 allt var furstligt
 vid våra färder.
 
 94.
 Mångt och allt var praktfullt,
 männen utvalda,
 rikligt fanns af boskap
 till festmål stora;
 gods var där mycket.
 många sin andel fingo.
 
 95.
 Brudskatt stor jag gaf dig, stolta,
 många ståtliga smycken,
 trälar trenne tiotal,
 sju tärnor goda,
 slösadt var med sådant,
 silfver dock ännu mera.
 
 96.
 Du lät dig allt tyckas,
 som om intet det vore,
 medan de länder lågo nere,
 som mig lämnats af Budle;
 så grof du under,
 att ingen lott jag erhöll,
 din svärmor lät du ofta
 sitta förgråten;
 ingendera i äktenskapet
 umgicks sedan kärligt.”
 
 97.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Atle, nu med lögn da löper,
 men litet jag därpå aktar,
 huld jag sällan var i hugen,
 men du hof det till större;
 I, unga bröder, som kaxar kifvats,
 och kämpaden inbördes,
 till Hel gick hälften
 ur huset från dig,
 gafs till spillo ganska mycket,
 som till gagn skulle vara.
 
 98.
 Trenne syskon vi voro,
 tycktes oförvägna,
 foro af landet
 och följde Sigurd;
 vi ströfvade omkring
 och styrde enhvar sin farkost,
 litade på lyckan,
 tills vi landade i öster.
 
 99.
 Konung först vi dräpte,
 korade land därefter,
 hersar af häpnad, jag vet det,
 oss till hända gingo;
 vi förde ur skogen,
 den vi skuldlös ville,
 satte i säkradt läge,
 den själf det ej kunde.
 
 100.
 Död vardt hunske hjälten,
 då dräpta min sällhet äfven,
 tung var ångest för den unga
 att änkenamnet bära;
 kvalfullt lif mig tycktes koradt,
 komme jag i Atles boning,
 förut jag ägde en hjälte,
 olycksalig var den förlusten.
 
 101.
 Från intet ting du komma kunnat,
 si vidt oss kändt är,
 att du ''en'' sak sökte
 utan att släppa ''en annan''”;
 alltid ville du undflykter.
 aldrig ditt ord hålla,
 lugnt lät du slikt hända,
 som ej höfdes en konung.”
 
 102.
 ''Alle kvad:''
 ”Mod lögn du löper, Gudrun,
 men litet skall det båta
 hvarderas öde
 för oss är allt i sjunkande.
 Gör nu, Gudrun,
 af godset, som dig tillhör.
 hvad oss till ära må lända.
 när ut man bär mig!”
 
 103.
 ''Gudrun kvad:''
 ”Skepp jag köpa månde
 och målad kista.
 växa väl det hölje,
 som hägna skall din lekamen,
 för hvarje sak så sörja,
 som om vi såta varit.”
 
 104.
 Död vardt därpä Atle,
 strax uppkom i ätten tvedräkt,
 men den ädelborna utförde
 allt, hvad hon lofvat.
 Gudrun förevis ville
 gånga sitt lif att spilla,
 men dag efter dag vardt dröjsmål,
 hon dog den gången icke.
 
 105.
 Säll är enhvar sedan.
 som slikt barn föder,
 en ättling så idrottshärlig,
 som den Gjuke aflat.
 Lefva månde länge
 I landen vida
 deras fejders rykte,
 hvarhelst ett folk det hörer.
</blockquote>

'''(Ur Völsungasagan:)'''
 
 Så slöt Atle sitt lif och med honom hela hans hird. Nu ville Gudrun icke lefva efter denna gärning, men hennes sista dag var ännu icke kommen.

En gång gick Gudrun till hafvet, tog sten i sitt sköte och steg ut i vattnet för att dränka sig; men då hofvo henne stora vågor fram efter sjön, så att hon med deras hjälp fördes skyndsamt och kom till konung Jonakers borg. Han var en mäktig konung och rik pä folk. Han tog henne till äkta. Deras barn voro Hamder, Sörle och Erp. Där uppföddes ock Svanhild (som var Sigurds och Gudruns dotter). </blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den eldre Edda]]
[[Kategori:Nils Fredrik Sander]]

@@ Linje 11: / Linje 11: @@
 !  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det Grönlandske Atlamaal (FM)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den Grönländska sången om Attle (AAA)]] !!
 |-
-!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Digt om Atle (V.B.Hjort)]] !!  !!
+!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Digt om Atle (V.B.Hjort)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (KL)]] !!
 |-
 |}

@@ Linje 5: / Linje 5: @@
 ! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Atlamál in grænlenzku]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Grønlandske Atleord (Atlamǫ́l en grœnlenzko)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Den grönlandske Sang om Atle]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönländska sången om Atle]] !!
 |-
-!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Kvad om Atle (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om Atle den grönlänske (NFS)]] !!
+!  !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Atlam&#491;&#769;l]] !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Kvad om Atle (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om Atle den grönlänske (NFS)]] !!
 |-
 !  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Andet Kvad om Atle (F.W.Horn)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (PAG)]] !!

@@ Linje 39: / Linje 39: @@
 <br>att de skulle i döden gånga;
 <br>illa gick det för Atle,
-<br>oaktadlt han ägde klokhet;
+<br>oaktadt han ägde klokhet;
 <br>starka stöd han fällde,
 <br>stred mot sig själf mycket,
@@ Linje 53: / Linje 53: @@
 <br>när hon ville de sina hjälpa,
 <br>buden skulle till sjös segla,
-<br>sjalf hon ej kunde komma.
+<br>själf hon ej kunde komma.
 <br>
 <br>4.
@@ Linje 89: / Linje 89: @@
 <br>om hellre brodern då foro,
 <br>synbart härvid var sveket,
 <br>Gunnar – hette det – komme,
 <br>om Högne det ville,
@@ Linje 107: / Linje 108: @@
 <br>ordstafvarna hon utredde
 <br>vid eldens flamma;
-<br>då måste vända tungan
+<br>då måste hon vända tungan
 <br>försiktigt midt i munnen,
 <br>så runorna vrängda voro,
@@ Linje 148: / Linje 149: @@
 <br>vill ej heller svek söka,
 <br>där ej sak är att hämnas;
-<br>oss vill den gäfva gjädja
+<br>oss vill den gäfva glädja
 <br>med glödröda guldet,
 <br>ängslan hyser jag aldrig,
@@ Linje 357: / Linje 358: @@
 <br>37.
 <br>De bytte blickar sedan,
-<br>tills bort i sundet de huuno;
+<br>tills bort i sundet de hunno;
 <br>då, tror jag, skiftades skepnad
 <br>och skildes deras vägar.
@@ Linje 364: / Linje 365: @@
 <br>Ro de började kraftigt,
 <br>bräckte kölen å midten,
-<br>piskade vågen, bakat böjda,
+<br>piskade vågen, bakåt böjda,
 <br>och bistra sig ansträngde;
 <br>hamlorna tågnade,
@@ Linje 384: / Linje 385: @@
 <br>”Faren fjärran från huset!
 <br>Farligt är in gånga;
-<br>brädt jag fick eder brända,
+<br>brådt jag fick eder brända,
 <br>bringar er strax i högen!
 <br>Fagert bad jag er komma,
@@ Linje 421: / Linje 422: @@
 <br>om så I redan beslutit;
 <br>än ären I icke färdiga,
-<br>dock hafva vi en fallen,
+<br>dock hafva vi ''en'' fallen,
 <br>lemlästad till Hel, —
 <br>af eder härflock var han.”
@@ Linje 468: / Linje 469: @@
 <br>
 <br>50.
-<br>Säg då den ädelborna,
+<br>Såg då den ädelborna,
 <br>att till sår de lekte,
 <br>fattade hårdt ett fejdråd
@@ Linje 514: / Linje 515: @@
 <br>
 <br>54.
-<br>Atlc den käcke tog till orda,
+<br>Atle den käcke tog till orda,
 <br>fast ännu vredgad:
 <br>”Illa är detta att åse,
@@ Linje 713: / Linje 714: @@
 <br>73.
 <br>Ofta kvinnors lott förkränkes
-<br>af karlars öfvenälde.
+<br>af karlars öfvervälde.
 <br>kronan segnar krympt mot jorden,
 <br>om kvistarna torka,
@@ Linje 805: / Linje 806: @@
 <br>jag haft till ölkärl:
 <br>en dryck åt dig jag bryggde,
-<br>raed deras blod den blandats.
+<br>med deras blod den blandats.
 <br>
 <br>83.
@@ Linje 853: / Linje 854: @@
 <br>”Du skall å stockeld stekas,
 <br>men stenas dessförinnan;
-<br>då har det du uppnått,
+<br>''då'' har det du uppnått,
-<br>som du har eftertraktat.”
+<br>som ''du'' har eftertraktat.”
 <br>
 <br>''Gudrun kvad:''
@@ Linje 950: / Linje 951: @@
 <br>97.
 <br>''Gudrun kvad:''
-<br>”Atle, nu med lögn da löper,
+<br>”Atle, nu med lögn du löper,
 <br>men litet jag därpå aktar,
 <br>huld jag sällan var i hugen,
@@ Linje 983: / Linje 984: @@
 <br>100.
 <br>Död vardt hunske hjälten,
-<br>då dräpta min sällhet äfven,
+<br>då dräptes min sällhet äfven,
 <br>tung var ångest för den unga
 <br>att änkenamnet bära;
@@ Linje 993: / Linje 994: @@
 <br>101.
 <br>Från intet ting du komma kunnat,
-<br>si vidt oss kändt är,
+<br>så vidt oss kändt är,
 <br>att du ''en'' sak sökte
 <br>utan att släppa ''en annan''”;
@@ Linje 1 002: / Linje 1 003: @@
 <br>
 <br>102.
-<br>''Alle kvad:''
+<br>''Atle kvad:''
 <br>”Mod lögn du löper, Gudrun,
 <br>men litet skall det båta
@@ Linje 1 047: / Linje 1 048: @@
 Så slöt Atle sitt lif och med honom hela hans hird. Nu ville Gudrun icke lefva efter denna gärning, men hennes sista dag var ännu icke kommen.
-En gång gick Gudrun till hafvet, tog sten i sitt sköte och steg ut i vattnet för att dränka sig; men då hofvo henne stora vågor fram efter sjön, så att hon med deras hjälp fördes skyndsamt och kom till konung Jonakers borg. Han var en mäktig konung och rik pä folk. Han tog henne till äkta. Deras barn voro Hamder, Sörle och Erp. Där uppföddes ock Svanhild (som var Sigurds och Gudruns dotter).
+En gång gick Gudrun till hafvet, tog sten i sitt sköte och steg ut i vattnet för att dränka sig; men då hofvo henne stora vågor fram efter sjön, så att hon med deras hjälp fördes skyndsamt och kom till konung Jonakers borg. Han var en mäktig konung och rik på folk. Han tog henne till äkta. Deras barn voro Hamder, Sörle och Erp. Där uppföddes ock Svanhild (som var Sigurds och Gudruns dotter).
 [[Kategori:Alfabetisk indeks]]

@@ Linje 9: / Linje 9: @@
 !  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Andet Kvad om Atle (F.W.Horn)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (PAG)]] !!
 |-
-!  !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den Grönländska sången om Attle (AAA)]] !!
+!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det Grönlandske Atlamaal (FM)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den Grönländska sången om Attle (AAA)]] !!
 |-
 |}

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 29. aug. 2013 kl. 18:42
Linje 1 053:		Linje 1 053:
	[[Kategori:Den eldre Edda]]		[[Kategori:Den eldre Edda]]
	[[Kategori:Nils Fredrik Sander]]		[[Kategori:Nils Fredrik Sander]]
		+	[[Kategori:Grønlandica]]

@@ Linje 22: / Linje 22: @@
-<blockquote><blockquote>
+<blockquote>
 .[[Bilde:Attilas død.jpg|thumb|500px|<center><br>'''Atle (Attila) blev fundet død næste morgen''' <br>''Ukendt kunstner''</center>]]
 Sport hafva mänskor de missdåd,
@@ Linje 1 042: / Linje 1 042: @@
 '''(Ur Völsungasagan:)'''
 [[Kategori:Alfabetisk indeks]]