Carsten på 22. jun. 2024 kl. 14:08

2024-06-22T14:08:12Z

Carsten: Trettionde Sången (Kalevala, Collan)

2024-06-11T05:13:10Z

Trettionde Sången (Kalevala, Collan)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kalevala (F. Ohrt)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kalevala (Castrén)]] !!
|-
! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Trettionde Sången (Kalevala, Collan)]] !!
|-
|}

[[Fil:Sång 30 (Gallen-Kallela).jpg|thumb|400px|<center>Skitse af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) </center>]]

<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''

<big><big>'''[[Kalevala (Collan)| Kalevala]]'''</big></big>

 öfversatt af '''Karl Collan'''

<big><big><big>'''Trettionde Sången'''</big></big></big></center>

-----

 '''Trettionde Sången.''' Lemminkäinen begifver sig, åtföljd af sin fordne vapenbroder Tiera, ut i härnad till Pohjola: 1 —122. — Pohjolas värdinna sänder honom till möte en bister köld, som bringar hans farkost att frysa in på hafvet, hvurvid äfven de begge hjeltarne äro nära att omkomma: 123—180. — Genom kraftiga besvärjelser förmår slutligen Lemminkäinen kölden att gifva vika: 181—316. — Jemte sin stridskamrat går Lemminkäinen öfver isen i land, irrar länge omkring i ödemarken och återkommer slutligen till hemmet: 317—500.
 

-----

<blockquote>
::Unge Ahti, ende gossen,
::Den förvägne Lemminkäinen,
::Går en morgon ganska tidigt,
::Bittida, vid dagens gryning,
::Till sitt fartygs lägerställe,
::Till sin landningsplats vid stranden.

::Högljudt klagar här hans farkost,
::Skeppet med de smidda hakar:
::"Hvarför har man hop mig fogat,
::10. Hvarför blef jag arma formad?
::Ahti styr ej mer till örlig,
::Ej på hela sexti somrar,
::Icke ens af lust till silfver,
::Eller om han guld behöfde!"

::Men den muntre Lemminkäinen
::Gaf sin båt ett slag med vanten,
::Med sin brokigt prydda handske,
::Tog till orda sjelf och sade:
::"Sörj ej mer, du båt af furu,
::20. Du med sidobord försedda!
::Än du får i örlig draga,
::Än som förr till strider styra;
::Full af roddare du blifver
::Kanske re'n i öfvermorgon!"

::Derpå går han till sin moder,
::Yttrar sjelf ett ord och säger:
::"Gråta må du ej, o moder,
::Icke klaga nu, du gamla,
::Om jag mig åstad begifver,
::30. Om till stridens fält jag drager,
::Ty en plan jag har i sinnet,
::Ett beslut min hjerna fattat:
::Att förgöra Pohja-folket,
::Hämnas på det snöda slägtet!"

::Modren söker hindra honom,
::Så den gamla honom varnar:
::"Störta dig ej mer min gosse
::Uti dessa Pohja-strider,
::Ofärd blott dig der skall drabba,
::40. Döden går du der till möte!"
::
::Föga aktar Kauko detta,
::Tänker endast på att resa,
::Blir vid sitt beslut att fara,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Hvar skall jag en kämpe finna,
::Hvar en kämpe, hvar en klinga,
::Som i strid kan Ahti hjelpa,
::Som den starkes bistånd blifver?

::"Tiera är mig välbepröfvad,
::50. Kuura känd från fordna dagar:
::Kanske jag i honom finner
::Denne kämpe, denna klinga,
::Som i strid kan Ahti hjelpa,
::Som den starke bistånd gifver!"

::Nu från by till by han vandrar,
::Styr på väg till Tieras boning,
::Yttrar, när sitt mål han hunnit,
::Säger, då han gården uppnått:

::"Tiera, du min välbekante,
::60. Du min dyre vän och broder!
::Mins du än de flydda tider,
::Dessa våra fordna dagar,
::Då vi tvenne oss begåfvo
::Ut till krigets vida valplats?
::Icke till en by vi kommo,
::Der ej tio gårdar funnos,
::Ej en enda gård vi sågo,
::Der ej tio kämpar funnos,
::Icke heller någon kämpe,
::70. Ej en enda man så modig,
::Som vi ej till marken slogo,
::Som vi tvenne icke fällde."

::Tieras far vid fönstret sitter,
::Slöjdar der uppå sitt spjutskaft,
::Modren står vid bodens tröskel,
::Tjärnar smör med mycket buller,
::Bröderna vid ledets mynning
::Sammanfoga sina slädar,
::Systrarna på bryggans ända
::80. Hålla på att kläder tvätta.

::Fadren yttrar då vid fönstret,
::Modren invid bodens tröskel,
::Bröderna vid ledets mynning,
::Systrarna på bryggans ända:
::"Tiera har ej tid med krigståg,
::Ej hans spjut med strider hinner,
::Ty ett prisvärdt köp han slutit,
::Ingått ett förbund för evigt:
::Nyss en maka ung han äktat,
::90. Valt sig egen gårdsvärdinna;
::Hennes bröst ej än han nalkats,
::Än ej smekt den sköna barmen!"

::Tiera har sig satt på ugnen,
::Kuura på ett hörn af muren,
::Skor sin ena fot på ugnen,
::Och mot härdens kant den andra,
::Spänner bältet på vid porten,
::Gjordar sig uti det fria.
::Derpå griper Tiera spjutet;
::100. Ej var spjutet bland de största,
::Icke bland de allra minsta,
::Spjutet var af medelstorlek:
::Uppå kanten af dess jernspets
::Stod en häst, ett föl på sidan:
::Vargen tjöt vid jernets fogning
::Och en björn vid spikens fäste.

::Tiera skakade sitt kastspjut,
::Svängde det igenom luften,
::Stötte ner en famn af skaftet
::110. Uti åkerfältets lergrund,
::Lindan som af gräs ej täcktes,
::Marken, der ej tufvor funnos.
::Och sitt spjut han slungar slutligt
::Midt bland Lemminkäinens lansar,
::Följer med och vandrar dädan
::Att i striden Ahti hjelpa.

::Derpå Ahti Saarelainen
::Skjuter ut i sjön sin farkost,
::Böjlig som en orm i gräset,
::120. Eller lik en liflig äsping;
::Mot nordvest han styr sin kosa,
::Fjerran ut på Pohja-hafvet.

::Men värdinnan sjelf i Pohja
::Sänder ut den bistra kölden
::Öfver hela Pohja-hafvet,
::Kring dess vida öppna sträckor,
::Yttrar dessa ord derunder,
::Manar så och bjuder detta:
::"Köld, min egen lille gosse,
::130. Vackra barn, som sjelf jag fostrat,
::Skynda hädan, dit jag bjuder,
::Dit jag bjuder och befaller:
::Låt den oförvägnes farkost,
::Lemminkäinens segelfartyg,
::Frysa in på öppna hafvet,
::På dess vidtutbredda sträcka!
::Hölj i frost också dess herre,
::Isa fast den oförvägne,
::Så att aldrig lös han kommer,
::140. Att han ej sig lös kan slita,
::Förr än jag befriat honom.
::Skyndat sjelf att honom lösa!"

::Kölden, ond till börd och härkomst,
::Gossen, stygg till art och seder,
::Gick att sprida köld på hafvet.
::Att de blåa böljor binda,
::Och på vägen allaredan,
::Medan öfver land han framgick,
::Nöp han alla löf från träden,
::150. Alla foderskal från gräsen.

::Slutligen, då fram han hunnit,
::Fram till Pohja-hafvets kuster,
::Till det ändlöst vidas branter,
::Lät han straxt på första natten
::Grunda träsk och vikar frysa,
::Isbelade hafvets stränder,
::Fick dock icke hafvet afkyldt,
::Icke än dess böljor bundna;
::Icke finken ens på fjärden,
::160. Ej på sjön den lilla ärlan
::Kände sina fotter stelna,
::Eller hufvudet förfrysa.

::Men den andra natten redan
::Skärper kölden till allt mera,
::Lägger af all skam och blygsel,
::Vexer till och blir förfärlig,
::Blir en vinterköld på allvar,
::Bränner på med all sin styrka,
::Hopar is, en aln i tjocklek,
::170. Sänder snö, så hög som stafven,
::Låter den förvägnes farkost
::Frysa in på öppna hafvet.

::Nu vill kölden Ahti gripa,
::Vill den tappre kämpen isa,
::Börjar fordra ut hans fingrar,
::Kräfver tårna likaledes;
::Då förgrymmas Lemminkäinen
::Då förgrymmas han och vredgas,
::Jagar kölden in i elden,
::180. I det jernuppfyllda röset,
::Håller kölden qvar med handen,
::Klämmer om det svåra vädret,
::Höjer rösten, börjar tala,
::Yttrar dessa ord och säger:

::"Köld, som Puhuri har framfödt,         ''Besvärjelse-ord mot kölden:'' vv. 185 -298.
::Vinterns ondskefulla foster!
::Kyl ej mina fingerspetsar,
::Hemsök mina tår ej heller,
::Vidrör icke mina öron,
::190. Kom mitt hufvud ej för nära!

::"Annat nog du har att härja,
::Mycket annat att förderfva,
::Än det hull en menska eger,
::Än en kropp, af qvinna framfödd;
::Låt du mark och mossar frysa,
::Sprid din frost i kalla stenar,
::Härja strandens videbuskar,
::Fatta tag i aspens knölar,
::Skala näfret af från björkar,
::200. Hemsök skogens unga granar,
::Ej det hull en menska eger.
::Ej den qvinnobornes lockar!

::"Tillfredsställer dig ej detta,
::Kyl då märkligare saker:
::Sprid din frost i heta stenar,
::Hällar, som af hetta glöda,
::In i klippor, jernuppfyllda,
::Berg, som stål uti sig gömma,
::Kyl den vilda Wuoksi-forsen,
::210. Isa Imatra, den ilskna,
::Gapet af dess vattenhvirfvel,
::Af dess fruktansvärda vågsvall!

::"Skall jag nu ditt ursprung nämna,
::Redogöra för din härkomst?
::Alltför väl jag vet ditt ursprung,
::Känner till din hela uppkomst:
::Född bland videträd är kölden,
::Frosten alstrad är bland björkar
::Bakom Pohjagårdens koja,
::220. Bortom Pimentolas stuga,
::Af en far, som allt förderfvar,
::Af en högst eländig moder.

::"Hvem har gifvit di åt kölden,
::Ammat upp det svåra vädret,
::Då dess moder mjölk ej egde,
::Fostrarinnan bröst ej hade?

::"Ormen honom di har gifvit,
::Ammat honom, matat honom
::Utur bröst, som vårtor sakna,
::230. Utur spenar, som försinat.
::Söfd han blef af nordan vädret,
::Vaggad af den kulna vinden
::Uppå sanka videmossar,
::I den löst uppsvällda gungflyn.

::"Så till vanart föddes gossen,
::Blef ett barn, i grund förderfvadt;
::Men ett namn ännu ej hade
::Gossen som till intet dugde,
::Derför fick ett namn den stygge,
::240. Pakkanen benämndes barnet.

::"Kring han smög vid gärdesgårdar,
::Lurade bland torra ruskor,
::Låg om somrarne i källor,
::Ute på de vida kärren,
::Smällde vintern om bland tallar,
::Brakade i skogens furor,
::Knastrade i nakna björkar,
::Sprakade i alla alar,
::Frostbelade träd och buskar,
::250. Gjorde fält och marker jemna,
::Bet från trädens grenar löfven,
::Blommorna från ljungens toppar,
::Ryckte barken lös från furor,
::Slet från tallar långa flisor.

::"Har då nu du vuxit större,
::Hunnit stark och väldig blifva?
::Vill du äfven mig besvära,
::Göra mina öron svullna,
::Fatta tag i mina fötter,
::260. Fika efter mina fingrar?

::"Mig du ej att frysa bringar.
::Ej din kyla mig kan skada:
::Eld jag gömmer i min strumpa,
::Bränder i min sko jag samlar,
::Kol inunder mantelfållen,
::Glöd inunder mina remmar,
::Så att kölden ej mig skadar,
::Ej mig rör det svåra vädret.

::"Fjerran vill jag dig besvärja:
::270. Bort till nordens sista gränsor!
::När du sedan dit har kommit,
::När ditt eget hem du hunnit,
::Låt då kittlarne på elden,
::Kolen fast i härden frysa,
::Qvinnans händer in i degen,
::Barnet uti moderlifvet,
::Tackans mjölk uti dess jufver,
::Och i stoets mage fölet.

::"Om på detta ej du aktar,
::280. Vill jag hädan dig besvärja,
::Bort bland kol på Hiisis ugnsstäd,
::In i Lempos egen eldstad;
::Träng dig der i sjelfva lågan,
::Tag din plats på smedjestädet,
::Att af smedens slägga bultas,
::Af hans hammare förtöjas,
::Att med kraft af hammarn klappas,
::Svåra slag af släggan röna.

::"Om ej detta ens du aktar,
::290. Om du ej det minsta viker,
::Än en plats för dig jag känner,
::Vet ännu ett annat ställe,
::Styr ditt gap i sommarns sköte,
::Vänder mot dess famn din tunga,
::Så att aldrig lös du kommer,
::Aldrig mer dig kan befria,
::Förrän jag engång dig löser,
::Skyndar sjelf att dig befria!"

::Kölden, nordan vindens ättling,
::300. Känner nu sin ofärd stunda
::Och om nåd han börjar bedja,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Må vi då i frid förlikas
::Om att ej hvarandra skada,
::Aldrig nå'nsin här i tiden,
::Medan gyllne månen glänser.

::"Om du hör att frost jag sprider,
::Att jag än mig vettlöst skickar,
::Må du mig i elden drifva,
::310. In i lågorna mig tvinga,
::Midt bland kol på smedjehärden,
::Under Ilmarinens ässja,
::Eller vänd mitt gap mot sommarn,
::Styr emot dess famn min tunga,
::Så att aldrig lös jag kommer,
::Icke mer mig kan befria!"
::
::Nu den muntre Lemminkäinen
::Lemnar båten qvar på isen,
::Örlogsskeppet, der det fastnat,
::320. Sjelf han sig åstad begifver:
::Tiera, som den andre, följer
::Den förvägne tätt i spåren.

::Ut han går på flacka isen,
::Vandrar på dess hala yta,
::Tågar fram en dag och tvenne,
::Men uppå den tredje dagen
::Skönjes redan Nälkäniemi,
::Syns den usla byn på afstånd.

::Fram han kom till uddens fäste,
::330. Yttrade ett ord och sade:
::"Fins här kött i detta fäste,
::Eller finnes fisk i gården
::För två krigare som tröttnat,
::Tvenne män, af matthet slagne?"
::
::Kött i borgen ej man hade,
::Fisk ej fanns i hela gården.

::Sade muntre Lemminkäinen,
::Yttrade den sköne Kauko:
::"Eld, förbränn det usla fästet,
::340. Vatten, dränk det arma nästet!"

::Sjelf sin gång framåt han styrde,
::In i djupa ödemarken,
::Genom obebodda nejder,
::Uppå obekanta stigar.

::Nu den muntre Lemminkäinen
::Kaukomieli sjelf, den sköne,
::Slet från skogens stenar mossa,
::Ryckte lafven lös från klippor,
::Strumpor han deraf beredde,
::350. Gjorde sig helt hastigt handskar
::För att frostens skador täcka,
::Köldangripna ställen skydda.

::Nu han går att vägen pröfva,
::Börjar stigen undersöka:
::In i skogen leder vägen,
::Fjerran föres lian af stigen.

::Sade muntre Leimninkäinen
::Talte sköne Kaukomieli:
::"Tiera, du min egen broder,
::360. Illa nu vi ut ha råkat!
::År och dagar få vi vandra
::Här inunder bara himmeln!"

::Tiera tager då till orda,
::Yttrar sjelf och säger detta:
::"Fåfängt tågade vi arme,
::Gagnlöst, vi beklagansvärde,
::Ut i detta stora krigståg
::Till det mörka Pohjalandet:
::Blott att våra lif förspilla,
::370. Att till pris oss sjelfve gifva
::Här på dessa snöda ställen,
::Dessa obekanta stigar!

::"Ej det minsta nu vi känna,
::Känna ej, och veta icke,
::Hvilken väg oss här kan föra,
::Hvilken stig oss kanske leder
::Att förgås i ödemarken,
::Att på mon omsider digna,
::Der blott korpar ha sitt hemvist,
::380. Kråkor öfver fältet flyga.
::Korpar skola der oss rifva,
::Stycken ur oss med sig föra:
::Kött de finna här tillfyllest.
::Blod helt varm får kråkan dricka.
::Korpen kan sin kroknäbb fukta
::Uti våra arma kroppar,
::Vräka våra ben på stenar,
::Släpa dem omkring på klippor!

::"Icke vet min stackars moder,
::390. Icke kan den arma ana,
::Hvar uti den vida verlden
::Hennes kött och blod må irra,
::Om uti det stora kriget,
::Der jemngoda hjeltar kämpa,
::Eller på det stora hafvet,
::Ute bland dess vida vågor,
::Eller om på kott-höljd backe,
::Om bland skogens snår han vandrar.

::"Intet kan min moder veta
::400. Om sin son, den olycksfödde!
::Död hon tror sin gosse vara,
::Längesedan hädangången,
::Och så gråter då min moder,
::Så den ålderstigna klagar:
::"Der är nu min son, jag arma,
::Der mitt stöd, jag stackars qvinna:
::Tuonis sådd han ombesörjer,
::Kalmas åkerfält han harfvar!
::Fritt nu skola för min gosse,
::410. För min son, jag ömkansvärda,
::Bågarne i ro förblifva,
::Och förtorka alla armborst;
::Skogens foglar skola frodas,
::Hjerpar lugnt i lunden leka,
::Björnar obehindradt rasa,
::Renar fritt på åkern tumla!"
::
::Sade muntre Lemminkäinen,
::Yttrade den vackre Kauko:
::"Ja så är det, stackars moder,
::420. Så, du arma, som mig burit!
::Närt du har en flock af dufvor,
::Fostrat upp en svärm af svanor:
::Vinden kom och spridde kring dem,
::Lempo har förskingrat alla,
::Några hitåt, andra ditåt,
::Andra någonstäds i fjerran!

::"Fordna tider nog jag minnes,
::Kan ej glömma flydda dagar,
::Då som blommor ut vi gingo,
::430. Som små bär på hemmets marker;
::Mången såg då på vår skönhet,
::Fäste vid vår vext sitt öga;
::Då var ej som nu för tiden,
::Under dessa bistra dagar:
::Nu vår ende vän är vinden,
::Solen ensam känd från fordom;
::Äfven hon dock höljs af skyar,
::Undanskymmes här af regnmoln!

::"Dock ej ville jag mig ängsla,
::440. Icke öfver höfvan sörja,
::Blott de sköna muntert lefde,
::Under glam de lockomhöljda,
::Under löje alla qvinnor,
::Alla mör med fröjd i hågen,
::Utan att af saknad täras,
::Att förgås utaf bekymmer.

::"Ingen trollkarl, ingen hexa
::Kan ännu oss så förgöra,
::Att vi dö på dessa vägar,
::450. Att på denna färd vi digna,
::Att vi här förgås som unga,
::Stupa i vår bästa ålder!

::"Alla trollmäns signerier,
::Alla dessa hexors trollkonst
::Må i deras hemvist hamna,
::Deras egen boning drabba;
::Må de sjelfva sig förhexa,
::Sina egna barn förtrolla,
::Dräpa egna anförvandter,
::460. Och sin egen slägt förgöra!

::"Aldrig har min fader fordom,
::Aldrig den som gaf mig lifvet,
::Nödgats någon trollkarl blidka,
::Någon Lapp med skänker vinna;
::Så min fader fordom sade,
::Så jag äfven sjelf vill säga:
::Starke skapare, mig skydda,
::Jumala, ditt hägn förläna!
::Hjelp med nådefulla händer,
::470. Med den stora makt du eger,
::Bistå mig mot männers anslag,
::Afvärj alla qvinnors ränker,
::Onda ord af skäggbevuxne
::Och af icke skäggbevuxne!
::Blif mitt bistånd du beständigt,
::Var mitt värn evärdeligen,
::Att ej sonen må förkomma,
::Att ej modrens frukt förvillas
::Från den stig som skaparn danat,
::480. Som af Jumala är gifven!"

::Derpå muntre Lemminkäinen,
::Kaukomieli sjelf, den sköne,
::Gör af sorger tvenne hästar,
::Svarta hingstar af bekymmer,
::Hufvudlag af hårda dagar
::Och af hemlig ondska sadlar.
::På den enes rygg han hoppar,
::På den gode bläsens länder,
::Och med fart åstad han rider
::490. Vid den trogne Tieras sida,
::Färdas fram med gny på stranden,
::På dess sand och grus med skrammel,
::Hemåt till sin kära moder,
::Till den ålderstignas boning.

::Här jag lemnar Lemminkäinen
::Bort, för längre tid, ur sången,
::Leder Tiera fram på vägen
::Att till hemmet sig begifva,
::Länkar sjelf min sång på annat,
::500. Styr med den på andra stigar.
</blockquote>
 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Karl Collan]]
[[Kategori:Finsk mytologi]]

@@ Linje 646: / Linje 646: @@
 [[Kategori:Tekster på svensk]]
 [[Kategori:Karl Collan]]
-[[Kategori:Finsk mytologi]]
+[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]

Trettionde Sången (Kalevala, Collan) - Revisjonshistorikk

Carsten på 22. jun. 2024 kl. 14:08

Carsten: Trettionde Sången (Kalevala, Collan)