De nordiska lapparnas religion Kap. III Lapparnas mytologi

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

De nordiska lapparnas religion

af
Edgar Reuterskiöld

III
Lapparnas mytologi

Alla de framställningar vi hafva af lapparnas mera utvecklade gudalära gå i mer eller mindre hög grad tillbaka till THOMAS VON WESTEN och hans mission, således till tiden omkring 1720. De svenska sextonhundratalskällorna känna ju egentligen ej mer än tre gudar Tor, Storjunkaren och Solen. En närmare redogörelse för VON WESTENS förhållande till källorna finnes i de af mig utgifna “Källskrifter till lapparnas mytologi“ (1910), hvarför det ej torde vara på sin plats att här ånyo utveckla detsamma.

Det första, som möter oss i dessa framställningar, är indelningen af gudarna. De indelas i fem grupper: 1) de som bo högst uppe i stjärnhimmelen, 2) i luften, 3) på jorden, 4) nere i jorden, 5) mycket djupt nere i jorden. Dessa fem kunna minskas till fyra därigenom, att de båda första sammanslås till en, såsom hos SIGVARD KILDAL, eller de båda sista föras tillhopa, såsom hos SKANKE-JESSEN.

Fig. 6. Nationalmuseet. Köpenhamn.

Det blir då en fråga, om denna gruppering verkligen funnits hos lapparna själfva, eller om den för systematiseringens skull uppgjorts af VON WESTEN i öfverensstämmelse med på hans tid vanliga mytologiska framställningar. Vid första påseendet synes det sistnämda vara det enda sannolika. En dylik indelning förekommer nämligen i mytologiska arbeten från denna tid och kan i själfva verket sägas gå tillbaka ända till kyrkofäderna. Därtill kommer, att man utan reservation kan påstå, att lapparna ej ägde de kulturella förutsättningar, som erfordrades för att själfva åstadkomma en sådan indelning. Men å andra sidan, om vi komma ihåg, hur VON WESTEN erhöll sina mest detaljerade uppgifter om lapparnas mytologi, blir svaret mera inveckladt. Det var nämligen genom att utfråga mera framstående nåider om hvad de olika tecknen på trummorna betydde. Och att han verkligen kunnat hos lapparna själfva påträffa denna indelning, torde ej vara så osannolikt, som i förstone synes. I Nationalmuseet i Köpenhamn förvaras en trumma, som enligt LEEM påträffats hos en lapp i Finnmarken (fig. 6). På denna trumma finnas verkligen fem olika grupper, som synes af bilden. Nu får man visserligen icke draga allt för vidtgående slutsatser af just denna trumma, ty den förklaring af figurerna, som LEEM vidfogar, tyder på mycket starkt finskt-kristet inflytande, men å andra sidan förekommer en indelning i denna riktning på alla de trummor, hvilka den anonyme anmärkaren hos GRAAN säger vara “uti skapnad som en aflång skål“, och som af HALLSTRÖM också kallats skåltrummor. Om de än mera sällan haft just fem rum, ha de ofta haft tre; och under alla förhållanden finnes alltid en linje, som skiljer mellan himmel och jord. Gudarnas placering på trummor af denna typ är också i öfverensstämmelse härmed. Vi kunna äfven i detta sammanhang lägga märke till, att de shamanistiska altaifolken hafva en härom påminnande indelning. RADLOFF berättar nämligen, att världen enligt deras uppfattning består af ett antal skikt, som äro skilda åt genom något, som det fordras en viss kraftansträngning för shamanen att tränga igenom, då han under sin yrsel gör en färd till de olika gudarna. “Sju öfre skikt bilda himmelen, ljusets rike, och sju eller nio skikt bilda undervärlden, mörkrets rike. Emellan himmelens och undervärldens skikt är jordens yta, där människorna bo, så att jordytan med alla sina bebyggare befinner sig under inflytande från båda de nämnda rikena". Det är nu icke meningen att påstå, att lapparna skulle hafva lånat sin tro från dessa folk. Denna uppdelning i olika himlar ha nämnda sibiriska folk lånat från en annan kultur, som gifvit äfven de kristna till låns föreställningen om flera himlar. Men alla dessa inflytelser äro så gamla, att vi mer än väl kunna tänka oss, att de på VON WESTENS tid kunde hafva gjort sig gällande ända upp till en och annan bland lapparnas nåider. Men äfven om så skulle vara förhållandet, är denna indelning icke något väsentligt för lappsk gudalära, hvilket också framgår däraf, att den icke alls finnes på flertalet af till våra dagar bevarade trummor. Där är grupperingen en annan, i det midten upptages af en figur, solen, som alldeles intill sig har några andra figurer. De bilder, som föreställa gudar, äro sedan grupperade rundt omkring vid trummans kant i något så när lika ordning på de skilda trummorna. Äfven här finnes ett visst system, ehuru vi på grund af den korta tidrymd, omkr. 1550—1750, hvarifrån nästan alla de till våra dagar bevarade trummorna härstamma, ej kunna få någon utvecklingsserie af trummorna och då ej heller riktigt bestämma orsakerna till nämnda systematisering. FRIIS anser, att gudarna på trummor af det sist omtalade slaget placerats i öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå lappkåtan är inrättad. Liksom eldstaden alltid är belägen midt i kåtan, så har solen sin plats midt på trumman. Rummet bakom eldstaden, påssjo, där kokkärlen stå, är hedersplatsen. Figurerna rakt öfver solen beteckna de förnämsta gudarna. Platserna på hvar sin sida om eldstaden äro arbets- och sofplatser. Ena sidan af trumman upptages af de olika dödsrikena med deras gudar och på dess andra sida äro framställda sådana gudar, som hafva att göra med det dagliga lifvets förrättningar. Längst ned på trumman — motsvarande dörren på kåtan — finna vi akkorna samt rengärdet och, om sådant finnes, fiskevattnet. Huruvida nu FRIIS har rätt däruti, att anordningarna i kåtan haft något inflytande på bildernas placering på Åseletrummorna, må man med all rätt betvifla. Den sanningen ligger dock i detta resonemang, att, om man skall förstå de olika lappska gudarna, måste man gå till lappens lif. Därför vilja vi här ej alldeles följa den VON WESTENSKA indelningen. Men å andra sidan ställer det sig icke så lätt att med utgångspunkt från lapparnas lif få en indelningsgrund, hvarifrån gudarna genetiskt kunna framställas och uppdelas.

Fig. 7. Riksmuseets Etnografiska Afdelning. Stockholm.

Alla dessa väsenden äro, försåvidt de betraktas såsom gudar, lån från grannfolken, men våra källor äro tyvärr ej af den art, att man kan säga: vid den tidpunkten fanns den guden, efter så och så lång tid fanns ytterligare den o. s. v. Det går icke heller att utan inskränkning uppdela gudarna på så sätt, att man säger: de gudarna äro lån från kristendomen, de från den mera systematiserade nordiska hedendomen, de åter från den mera populära. Så mekaniskt äga ej lånen rum inom religionshistorien. Det är visserligen sant, att man kan påvisa, hur understundom ett eröfradt folk påtvingats segrarens gud. Men det nya namnet blir då i allmänhet endast en dräkt, som man påsatt sin gamla gud, för att han måtte behaga de nya herrarna. Ett beläte kan man krossa och sätta dit ett annat i stället, men de känslor och föreställningar, som man förknippat med den gamla bilden, dö ej med den. De kunna endast förändras genom en mer eller mindre lång utvecklingsprocess, som i sin tur står i intimaste sammanhang med kulturutvecklingen. Eller, för att taga ett motsatt exempel ur religionshistorien, hvilken strid hade icke profeterna i Israel att kämpa, för att icke Israels högre gudsbegrepp skulle neddragas af inflytelser från de underkufvade folkens gudar. Det religionshistoriska lånet är en assimilationsprocess, där de osmälta partierna visserligen äro lättast åtkomliga för forskaren, men också minst höra samman med den skildrade religionen. De verkligt assimilerade partierna åter ha så genomsyrats af den lånande religionens lifssaft, att man endast med en viss reservation äger rätt att tala om lån.

Liknande synpunkter måste man ha i sikte, då man konstaterar lån äfven inom lapparnas religion. Här äro visserligen lån påtagliga, men å andra sidan ha de icke anknutit sig blott till en viss primitiv grundtyp af mera odifferentierad art, utan blifvit utlöpare för specifikt lappska utvecklingstendenser i denna grundtyp.

För att emellertid, så godt som det öfverhufvud är möjligt, få en historisk framställning af lapparnas gudalära, torde det dock vara lämpligast att ordna de af våra källor omtalade gudarna så, att vi först behandla de gudomligheter, som närmast anknyta sig till den i det föregående framställda religiositeten. Vi få dock alltid härvid komma ihåg, att det endast är tal om anknytningspunkter, då den religiositet, som enbart har sin grund i jägar- och nomadlifvet, icke har behof af gudar. Dessa gudomligheter torde vi då få rubricera såsom de i hufvudsak inhemskt lappska. Sedan komma vi då till sådana gudar, som hufvudsakligen äro lånade från de nordiska grannarnas hedniska eller kristna föreställningar. Det skall då visa sig, att de gudomligheter, som ha de bestämdaste anknytningspunkterna i föregående stadier af lappsk religion, äro de, som enligt den VON WESTENSKA indelningen hålla sig vid jordytan. Ju fjärmare från själfva jordytan vare sig uppåt eller nedåt, desto mindre lappska äro de.

_______________________

De lapparnas gudomligheter, som åtnjöto den största populariteten, synas ha varit de s. k. akkorna (af akka = hustru, farmor, mormor). I våra källor sättes Maderakka främst (af madder = härkomst, alltså stammodren). Om henne säger SIDENIUS: “– – kvinnan Maderakka, som med sina tre döttrar är kvinnor till hjälp. Lapparna offra till henne, att hon skall tillåta sina döttrar att tjäna kvinnorna. Några säga, att denna Maderakka själf hjälper kvinnorna, i det hon bemänger sig i en hvar af sina döttrars gärning". Denna gudinna har emellertid spelat en mycket ringa roll. Den enda själfständiga uppgiften, som tilldelas henne är, att hon, då en människa skall komma till världen, emottager själen af den högsta guden, Radien, och genast öfverlämnar den åt sin dotter Sarakka. De andra förrättningar, som tillskrifvas henne, utföras egentligen af hennes döttrar. Hon får därför anses som produkt af en spekulation, hvilken har sin grund i kristet inflytande. Ty det är ett faktum, att den lappska spekulationen, då man på grund af allehanda inflytelser kommit till ett mytologiskt stadium, utmynnar i skapandet af allt flera specialgudomligheter, under det att den motsatta tendensen att sammanfatta redan befintliga gudar under en enda är att tillskrifva kristet inflytande. En sådan skapelse af från kristet håll kommande tankeriktningar är i ännu påtagligare grad den gudom, Maderatje, som enligt SKANKE-JESSEN är nämnda gudinnas make. Denne bor icke ens på jorden, utan allra öfverst i luften, tätt uppe under himmelen. Han “skulle, som åldfäderna i lappsk religion hålla före, tillsammans med solen göra mycket till alla lefvande varelsers “Afyngling“ och erhålla ofvanfrån genom Radien-Kiedde kraft att genom solen meddela lif och rörelse till alla de ting, som äro under solen“. Endast hos SKANKE-JESSEN omtalas denna gudom, emedan en figur på SKANKES trumma uttyddes som åsyftande denne, men i framställningen tillägges: “Ty riktigt att känna honom tillkom endast de verkligt kunniga nåiderna eller trollkarlarna". Detta gudapar, i synnerhet den sistnämnde af de två, kunna vi betrakta som blott och bart prydnader, som äro en frukt af den mytologiska spekulationen. Maderakka nämnes visserligen oftare, antagligen beroende på att en hel del föreställningar om jungfru Maria kunnat få rum inom den sfär hon representerar, så framt vi ej rent af ha jungfru Maria att tacka för hennes uppkomst. I så fall skulle Maderatje motsvara första personen i den kristna treenigheten, något som väl kan förstås mot bakgrunden af de egendomliga treenighetsbegrepp, som medeltiden kunde prestera. Stöd för denna förmodan finna vi i det samband, hvari han ställes med Radien-Kiedde, en gudomlighet, som alldeles uppenbart är kalkerad på den andra personen i den kristna gudomen.

Vi lämna emellertid detta gudapar och öfvergå till Maderakkas tre döttrar. Dessa äro Sarakka, Uxakka och Jaxakka. Den populäraste af dessa tre mycket kända gudomligheter var Sarakka. Om detta namns egentliga betydelse kan råda en viss tvekan (jfr REUTERSKIÖLD: Källskrifter s. 114). Denna gudinna hade lapparna enligt SKANKE-JESSEN “alltid på tungan och i hjärtat. Till henne ställde de sina böner. Henne tillbådo de i all sin verksamhet och i alla sina angelägenheter och höllo henne för all sin tröst och tillflykt. Kort sagdt, Sarakka var först och sist den käraste och pålitligaste och den, till hvilken de med största förtrolighet satte sin lit i alla sina handlingar. Hon blef högt ärad af alla och tillbedd framför alla andra. Ehvad de än åto eller drucko, så blef hon alltid ihågkommen. Till henne gjorde de löften och bragte henne offer utan att därom rådföra sig med spåtrumman. Men förnämligast blef hon åkallad af hafvande, i barnsnöd stadda kvinnor". Hon emottager själen af sin moder Maderakka “och låter växa kroppen till själen, att det blir ett fullkomligt foster". Sedan hjälper hon som sagdt kvinnorna vid barnafödandet, då hon uppgifves hafva smärta som kvinnan själf. Likaså “skall hon mot offer göra menstrua“, en uppgift som SOLANDER tilldelat Maderakka. I en anteckning af VON WESTEN kallas hon “Skiljokvinnan“, emedan hon skiljer barnet från modern i barnsnöd. VON WESTEN, som alltid sökte jämförelse med den klassiska mytologien, tillägger: “Hon är Juno“. SKANKE åter kallar henne “lapparnas Venus“. RANDULF låter henne i Nærömanuskriptet icke blott hjälpa kvinnorna, utan äfven renkorna. Han säger om henne, att hon är den andra stora gudinnan, som de kalla Sarakka eller Saragacha. Denna är den samma som de “romares Juno-Lucina“. Henne åkalla de i barnsnöd, att hon skall hjälpa såväl deras kvinnor som “rensdjur att föda och blifva väl förlösta. Med henne hålla de stor vänskap" och äro outsägligt rädda för att göra henne emot.

Men innan barnet blifvit födt, söker man taga reda på af hvad kön det är. Det finnes olika sätt, hvarpå detta sker. Antingen låter man nåiden göra det, eller ser man efter i stjärnorna. Det förra beskrifver FORBUS i Rättelser och tillägg: “När en Lappe tar en hafvande kvinna i handen att säga henne, hvad hon går med antingen pigo- eller piltebarn, då joikar han efter Passevaraolmai, hvilken kommer och gifver tillkänna, att kvinnan är hafvande med pigobarn. Men om kvinnan drager tvifvelsmål därom och begär, att lappen ville se det på trumman, då tager han sin trumma, som visar honom detsamma, och behåller kvinnan det för visst och fast“. RHEEN omtalar det andra sättet att få veta, hvad man önskar kännedom om, ett sätt som äfven är skildradt af VON WESTEN. RHEEN berättar: “Såsom lapparna äro ganska förvetna och vilja gärna förfara, när deras hustrur äro hafvande, om de gå med piltebarn eller pigobarn eller ock om fostret skall väl trifvas och födas utan vank och lyte. Altså taga de märke af månen, vid hvilken de likna en hafvande kvinna. Om de nu se någon stjärna stå när öfver månen, är ett tecken, att hustrun går med piltebarn. Står någon stjärna när under månen, är ett tecken, att hustrun går med pigobarn. Om någon stjärna går näst för månen, är ett tecken, att barnet skall väl trifvas och födas utan vank och lyte. Går någon stjärna efter månen, är ett tecken, att barnet skall födas med lyte eller strax efter födelsen dö".

Till denna uppfattning om månens betydelse för fostrets kön och välbefinnande finnas mångfaldiga paralleller i folktro från skilda värlsdelar. SEGERSTEDT har gjort en sammanställning af dylika berättelser i sin uppsatts: Själavandringslärans ursprung. I detta sammanhang skola vi blott anföra följande exempel. “I Indien företogs pumsavana, den ceremoni, som skulle åstadkomma, att fostret blef af manligt kön, i tredje månaden och medan månen stod i konjunktion till en stjärna, hvars namn var af manligt kön“.

Skulle det nu på det ena eller andra sättet visa sig, att barnet är ett flickebarn, söker man få detta ändradt. Lapparna sätta nämligen mest värde på gossar, ehuru äfven den uppgiften finnes, att de hellre vilja ha flickor, emedan dessa vid frieriet utgöra en direkt inkomstkälla för föräldrarna. Då man nu vill ha en flicka förändrad till en gosse, vänder man sig till Juxakka (af juoksa = båge), hvilkens uppgift det är “att förvandla pigebarn till en pilt i moderlifvet. Men hon vill hafva ett godt offer, om hon skall låta bekväma sig till att utföra det, emedan hon, då hon förändrar flickebarn till gossebarn, gifver barnet till sin, sin moders och sina systrars fiende Leibolmai, som är gud för skytteri, till hvilkens exercitium barnet blifver hållet, då det tillväxer".

Då barnet blifvit födt, emottages det af Uxakka (af uksa = dörr), som tager vara på det och i sinom tid, när det börjar att gå, aktar det för stöt och fall. För öfrigt har Uxakka till uppgift att vakta på dörren.

Denna sistnämnda uppgift har gifvit FRITZNER anledning att framställa henne som den “dörrkäring, som man ofta hos oss beskyller för att blåsa ut ljuset, när man med detta i hand går genom en dörr och det slocknar på grund af draget, och om hvilken man på Færöarna har samma sägen". Denna parallell har före FRITZNER framställts af L. LÆSTADIUS och är säkerligen riktig.

Dessa tre gudinnor förekomma nästan undantagslöst på Åseletrummorna. Juxakka har på somliga fått en båge, hvilket gjort, att man understundom tydt denna figur som en jagande lapp. RANDULF åter tyder bågen som trolltrumma. Eljest äro figurerna på dessa trummor utrustade med stafvar i händerna, kanske, såsom RANDULF säger om Juxakka, emedan de ansågos så gamla.

Man har äfven andra namn på dessa gudomligheter. Så t.ex. Sadsta-akka, som SKANKE härleder från “sadsta“ eller “sadsna“, hvilket betyder ett klufvet trä, och han tillägger: “Därför kalla lapparna i Salten denna sin gudinna, som de tro skola hjälpa kvinnorna att föda, Sadsta-akka, hvilken eljest bland lapparna vanligen kallas Sarakka". Detta egendomliga namn belyses af en fråga i FORBUS’ frågeformulär: “Har du icke huggit ved Sarakka till ära under din barnsbörd? N. B. den veden skall vara helig och icke röras vid, än mindre uppbrännas" Detta vedhuggande är tydligen en sympatisk-magisk rit för att underlätta förlossningen. Ett annat namn på Uxakka omtalas hos HAMMOND. Han berättar, att VON WESTEN på Svoloyen i september 1722, då han som vanligt var i färd med att få tolkning på trumfigurerna, fick till svar, att en figur var Marianugse, “det är den, som både vaktar dörren hos lapparna uti deras kåtor eller tält, så ock öppnar dörren för dem, när de skola in och ut från Jamikaimo“. Vi se i detta namn ytterligare ett bevis på att det icke blott funnits en dörrkäring, utan också att man gärna satt jungfru Maria i förbindelse med dessa kvinnliga gudomligheter.

Ännu flera sådana namn påträffas, hvilka lätt återfinnas i mina Källskrifter, hvarför det äfven här må vara tillräckligt att hänvisa dit. Längre fram skola vi se, att dessa akkor i ett senare skede i lapparnas religion motsvaras af onda akkor, hvilka göra, att allt går olyckligt, som de förra söka leda till en god utgång.

Men det finnes förutom dessa äfven andra akkor. Så t. ex. Jabmiakka och Rotakka, hvilka höra samman med de olika dödsrikena. Vidare Bergmonakka, som SKANKE uttyder såsom “en så kallad Värmelandskvinna, som Lapparna tro råda öfver alla fåglar för att förskaffa dem från de varma länderna hit till de norra“. Hon sammanhänger med en figur, som VON WESTEN fann på en trumma, och som kallades Guerga. Denne Guerga var fåglarnas konung, och hade att aflägga räkenskap till Bergmonakka, hur många fåglar som aflas, och hur många som förloras, medan Bergmonakka bestämmer, hur stort antal fåglar, som skall blifva kvar hos henne, och utsänder de öfriga i världen.

Med denna berättelse äro vi ej på religionens, utan på den utpräglade folktrons mark. Dessa sist nämnda akkor äro dock icke alls lika vanliga som de tre döttrarna.

Nästan lika ofta förekommande som de är däremot Possjoakka (af påssjo = den del af kåtan bakom eldstaden, där kökskärlen ha sin plats).

Om Possjo-akka har SOLANDER den uppgiften, att hon “tillåter skytteri". SAMILIN åter säger, att hon är en gudinna, som har akt om inre delen af deras tjäll, en uppgift, som SOLANDER senare bekräftar, då han på tal om offren på juldagsmorgonen berättar, att “den del af brännvinet, som inom elden kommer, skall Poxiakka hafva och vid dörren Uxi-akka“. Hans första uppgift om hennes sammanhang med skytteri beror tydligen på en sammanställning med uppgiften, att bössan skall stå i påssjo. Detta åter var ju helt naturligt, då allt, som hörde till jakten, var heligt.

SKANKE-JESSENS uppgift, att deras bågar och gevär stodo vid uks, hvaraf denna dörr bar sitt namn, strider häremot. Den beror säkerligen på ett misstag, då än i dag bössorna i allmänhet hafva sin plats i påssjo. Däremot torde FORBUS’ uppgift, att “kvinnfolken skola ock ingalunda gå omkring nåidens bössa, som står förvarad i påssjo", ej kunna tagas till intäkt däremot, då med nåidens bössa säkerligen menas en, som användes vid spå- eller trolldom, och som därför äfven af detta skäl fått sin plats i påssjo.

Däremot har VON WESTEN en uppgift om denna akka, som är af stor betydelse för att förstå hennes ursprung. Han säger, att Påssio-akka är den kvinna, som bor under påssjo nere i jorden. Detsamma säger JENS KILDAL om Maderakka och hennes tre döttrar Sarakka, Juxakka och Uxakka. Alla dessa vid olika tillfällen hjälpande varelser äro icke annat än genom inflytande från grannarna mera personifierade eller mera specialiserade passevare- eller saivoinvånare.

För att kunna sätta in akkorna i deras sammanhang i lapparnas religion måste vi här upptaga och något närmare gå in på den i slutet af föregående kapitel berörda läran om saivolandet med dess människor och djur. Tron på dessa människor och detta land har, som visats, alldeles tydligt uppstått ur den föreställningen, att de döda endast flyttade ned under jorden. Då nu den katolska läran med himmel och helvete och skärseld gjorde sitt inträde bland lapparne, blef den gamla tron om saivolandets innevånare kvar, men förlorade helt naturligt sitt sammanhang med de aflidna. De uppfattades som ett alldeles särskildt slags folk, hvilket naturligtvis af de kristna stämplades som något otyg. Nu fanns hos de kristna grannarna själfva en besläktad föreställningssfär i deras tro på älfvor, huldror, troll etc. När saivo- och vättetron nu möttes hos lapparna, smälte dessa båda tankekretsar så fullständigt samman, att allt, hvad de bofasta tillskrefvo sitt underjordiska småfolk, utan vidare öfverflyttades på saivofolket.

Den folktro, som tager sig uttryck i föreställningen om vättar, förefinnes öfverallt i Norden. Det är synnerligen intressant att det just är i Norrland denna tro ännu i våra dagar är starkast. Vättarnes olikhet är i det stora hela beroende på platserna, där de bo. De bo under jorden, i små kullar eller högar, stenar, träd o. d. De finnas också i vattendrag eller källor. Just dessa olika boplatser ge dem olika befattningar. Vättarnas lif ter sig fullkomligt som en återspegling af människolifvet. Gårdvätten deltager i alla husets sysslor, en föreställning som ej är långt aflägsen från den lappska om de närmaste, som efter döden hjälpa de sina vid renskötseln. Vissa afsides belägna sjöar ha de underjordiska särskildt gjort till sina boningar. Äfven hos lapparna träffa vi dylika s. k. heliga sjöar. Likasom den bofaste enligt folktron ärfver sin gårdstomte, ärfver också lappen sin saivolmai eller passevareolmai. Att det här är fråga om detsamma som folktrons vätte och rå, framgår med full klarhet af RANDULFS berättelse om en skogsfru, som lapparne kalla Gidne, och som han beskrifver såsom mycket vacker framtill, men med en lång svans baktill. Analogien hade varit ännu påtagligare äfven i detaljer, om denna vättekvinna, liksom fallet ofta är i vår svenska folktro, hade varit urhålkad baktill som ett tråg. Hon gör emellertid allehanda tjänster, såsom att samla ihop renarna på fjällen, hjälpa till vid deras mjölkning o. d. Men dessutom lockar hon männen till älskog, och det är farligt att förtörna henne. Om vi kunde vara alldeles säkra på att icke RANDULF vid denna framställning rört ihop de bofastas tro och lapparnas, skulle denna beskrifning vara af stort intresse. Men nu är det så, som vi längre fram få tala om, att han skurit all hedendom öfver en kam och därför möjligen icke hållit dessa saker i sär. Dock ser det af sammanhanget ut, som om det här verkligen vore fråga om lappsk uppfattning.

Enligt CELANDER fira de underjordiska bröllop och hålla begrafningar, ha sina kyrkor och präster m. m. Hos lapparna funnos några saivoorter, där det bodde gifta saivomän med hustru och barn, medan i andra endast gåfvos ogifta. Äfven kyrkor funnos, såsom också framgår af trummorna. Däremot gafs i saivo ej några människor, som motsvarade de bofasta, ty allt saivofolk förde samma tillvaro som lapparna.

I saivo funnos utom den vanliga hjordboskapen äfven andra djur, som spelat en stor roll i lapparnas uppfattning. Som vi förut nämnt, ärfde lapparna olika passevare- eller saivomän. Sådana kunde de hafva i olika stort antal. Men dessutom stodo ofta i nåidernas tjänst vissa passevare- eller saivodjur, t. ex. en fågel: passevare- eller saivo-lodde, en fisk: passevare- eller saivo-guli och en ren: passevare- eller saivo-sarva. Dessa djur tjäna nåiden på det sätt, att om han vill rådföra sig med någon af sina saivomän, då skickar han sin saivolodde att hämta denne, eller om han vill sätta gan eller trollskott på någon, då sänder han ut sin saivoguole. Saivosarva använder han, då han vill öfvervinna en annan nåid. När dylik fientlighet uppstår, skicka nåiderna sina saivosarva att kämpa mot hvarandra, och den skada den ena renen gör den andra, den skadan lider nåiden, ägaren, själf. Äfven till dessa djur kunna vi finna motsvarigheter i nordisk folktro med dess föreställningar om de underjordiska. Bergtrollen t. ex. kunna flyga genom luften. Enligt HYLTÉN-CAVALLIUS uppgift tager bolvätten, då han visar sig om dagen, gestalt af en padda.

Ännu en sak bör omnämnas i detta sammanhang, nämligen lapparnas bekanta ganfluga. Vi hafva hört talas om, hur de förvara denna i en liten ask och så sända ut henne emot människor. Detta är samma företeelse, som möter oss i den seden, att “nissen, som drager till huset och gör sin ägare rik, förvaras af honom i en liten dosa och då antingen i sin vanliga nissegestalt eller i skepnad af en insekt, en spindel, en torndyfvel el. dyl.“ JESSENS berättelse om lappar, som varit hos Saivofolket, motsvaras till fullo af alla de berättelser, som folktron har om bergtagna män och kvinnor, som ätit och druckit hos småfolket. Skildringen från saivo, där allt ser ut, som om det vore af rent guld, påminner ju till alla delar om de berättelser, som de bergtagna hafva om hur det var i bergets sal. Och liksom den bergtagne blifver egendomlig, “synsk“, eller på annat sätt märkbart förändrad, sedan han gästat trollen, blir lappen särskildt trollkunnig efter sitt besök hos saivofolket. Det var också hos saivofolket den blifvande nåiden fick trollkarlsande. Vi veta ju, hur bondspelmännen lär sig spela af näcken en torsdagsnatt, eller hur man kan inhämta andra konster. Särskildt blefvo de underjordiska läromästare i trolldom, allteftersom de genom kristendomens inflytande blefvo, hvad de från början icke voro, onda väsen. Det är således påtagligt, att lapparnas saivovärld till alla delar motsvarar folktrons underjordiska väsen, under hvad namn nu än dessa uppträda. Medan folktrons småfolk i det stora hela alldeles förlorat det ursprungliga sammanhanget med de aflidna, är detta sammanhang lättare att skönja, när det gäller saivofolket. Vi kunna då i förbigående våga det påståendet, att saivo-läran utfyller de felande länkarna i kedjan af bevis för att vår folktros småfolk uppstått bl. a. ur tron på de dödas fortvaro efter döden. Å andra sidan är det uppenbart, att det var denna de nordiska grannarnas mera bestämdt formulerade vättetro, som hos lapparna förmedlade öfvergången till en specificerad gudalära, åtminstone i den gestalt vi känna denna. Vi böra komma ihåg, att det icke endast var de svenska sextonhundratalsprästerna i Lappland, som voro okunniga om en sådan, utan att samma okunnighet härskade hos de norska ända till VON WESTENS dagar. Ty RANDULF säger, att “ingen präst eller någon annan till denna tid har hvarken vetat eller kunnat tro, att satan skulle hafva haft dem (lapparna) så i sina garn och snaror, som nu genom VON WESTENS utforskande och deras egen bekännelse för honom dess värre har blifvit förnummet" Det synes mig alldeles klart, att lapparnas gudalära utbildats genom lån från grannarna, icke då dessas hedniska religion var i sin bästa kraft, utan då denna religion redan i viss mån sjunkit ned till en — låt vara frodigt fortlefvande — folktro. Hela lapparnas gudalära bär tydliga spår häraf. Detta förklarar också, huru kristna föreställningar så osmälta kunnat blandas med de rent hedniska elementen, när det gällde gudomligheterna och deras förrättningar.

Hvad nu akkorna beträffar, hvilka, såsom vi nyss sade, hade sin boning i jorden under lappkåtan, så äro de uppenbarligen den lappska utformningen af de väsen, som söderut kallas bolvättar. CELANDER sammanfattar sin framställning ifråga om bolvättens bostad på följande sätt: “Angifves hans bostad mera bestämdt, så är den i regeln antingen under golfvet (i stugan eller lagårn) eller — mera undantagsvis — under eller i spiselhärden". Något som ju till alla delar stämmer öfverens med akkornas plats. Till dessa offrade lappen på det sätt, att han slog ut litet brännvin på golfvet vid hvars och ens särskilda plats. Eller om det var en särskild önskan man hyste, gräfde man ned offret till dem i jorden.

Om dessa bruk berättar JENS KILDAL utförligt, hvarur må anföras följande: “Og naar der hugges med öxe, eller brugis anden banken, i lappekiældet seent om afterne, da fortörnes de; men lade sig dog ved ofringer til freds stille, som skier saaledes, at der bliver seymet brændevin ned paa jorden til dem; saadan seymen skier og til dem for god barnefödsel, og for fosteret: Saa og bliver af frugtsommelige qvinder lagt til dem kiöd og ost; samt bliver af frugtsommelige qvinder med deres veninder ædet Sarakka til ære en gröd, kaldit Sarakkas gröd: Ellers for à parte hielp, som de enten skal giöre en frugtsornmelig qvinde, og hendes foster, eller for anden ting skyld, vil de have af dette slags creatur til offer: Nemlig qvier, kalve, faar, lam, gedder, kied, grise, katte, haner etc. Ved Noyders runen, eller i giemene afgudiske lappers drömme, give de tilkiende hvad creatur af disse opnævnte de forlange, efter tienistens beskaffenhed, som de giöre; saa og give de ved samme runen, eller drömmere tilkiende hvad farve det creatur skal have, som de udvælger, hvilket da bliver sat levendes ned i iorden til dem, og bliver saa qvalt ved jords kastelse over det; men er det en hane, som bliver nedsat til dem, da bliver han ikke qvalt af jord; men bliver giort stenreysning over ham, saa hand kand leve for at skal gale nede hos dem indtil hand döer af hunger". Liknande offer äro icke heller främmande för vår folktro. I “Wärend och Wirdarne" af HYLTÉN-CAVALLIUS läsa vi följande: “Gammalt folk omtalar, att man i Wärend fordom brukat på julafton och andra stora högtidskvällar sätta ut mat åt Vätten eller ge Vätten. Maten, som mest bestod af hvit gröt med mjölk, utsattes i en skål under loftstrappan eller i något annat afsides hörn inne i stugan eller å gårdstomten". Seden var i grunden icke annat än ett hedniskt offerbruk. I sammanhang därmed står en ännu iakttagen folksed, att man icke må på golfvet nedsätta något fat, innehållande mat eller dryck, som är ämnadt åt människor. Om så sker, tros vättarne bli förtörnade och göra skada. Äfven träffas ännu spår af ett uråldrigt hedniskt folkbruk, att åt vättarne helga förstlingen af alla födoämnen, som förtäras i huset. Wärendsbonden styckar därför aldrig en brödkaka eller en ost, utan att först hafva med knifven afskurit en tunn skifva af kanten. Detta heter i Wärendsmålet att "skåra" brödet eller osten. I några svenska landskap har man fordom plägat kasta den så afskurna brödkanten på golfvet “till Go Nisses föda". I norra Småland iakttogs ännu för 150 år sedan, att vid slakt "den leden uti ryggen, som sitter näst intill halsen eller hals-kvarnen, alltid afhugges och bortkastas, hvilket stycke kallas helgonastycket eller böls (bödelns kota)“. Gamla käringar brukade ock nedgräfva njurarna af det slaktade djuret under en stor sten. På skånska gränsen brukar man ännu, när kalfvar slaktas, afskära en köttbit med de orden: “detta ger jag dig, det andra hör mig till“. Alla dylika seder äro således i grunden icke annat än uråldriga hedniska offer till bolvättarne.

Som vi se, äro dessa bruk till sina hufvuddrag desamma som de allmänna offren till akkorna. Hvad nu de speciella offren till Sarakka beträffar, hafva vi äfven till dem motsvarighet i nordiska seder och bruk. En af de “Frågor att föreställa lapparne om deras afguderi“, som FORBUS skrifvit, lyder: “Har du ätit Saracas gröt efter födandet? N. B. det plägar gemenligen ske Saraca till ära, som ej allenast hulpit barnavåndan, utan jämväl formerat kroppen i moderlifvet“. Ett sådant här åsyftadt grötätande har förekommit långt fram i senare tider.

TROELS LUND, Dagligt liv i Norden i det 16:de Aarhundrede VIII s. 38 f., säger, att gröten var det viktigaste af det man tillsände barnsängskvinnorna. Hos många gammaldags människor, säger han, hade man satt tre pinnar i den, hvilka måhända ursprungligen syftade på de tre nornorna. Barnets lycka antogs i alla händelser stå i ett visst förhållande till pinnarna i gröten. Dylika pinnar omtalar äfven JESSEN hos lapparna. I gröten till barnsängskvinnorna satte man tre pinnar: den första af dem var klufven, och på denna hängde tre ringar, den andra var svart och den tredje hvit. Dessa lades i två eller tre dygn vid dörren. Fann man då, att den svarta pinnen var borta, trodde man, att antingen modren eller barnet skulle dö. Kunde man däremot icke se den hvita pinnen, skulle båda lefva. FORBUS ger dessa pinnar en annan form. Han berättar nämligen, att man i Sarakkas gröt lade en liten båge i särskilda stycken, såsom “skaft, rygg, pil“. Hvilketdera af dessa stycken, som kom i skeden för den som åt, hade sin särskilda betydelse. Bågen hängdes sedan vid barnets vagga, för att det med tiden skulle blifva en god skytt. Men om det, som lagts i gröten, ej ville falla lyckligen i skeden, kastades det bort. Denna FORBUS’ skildring har naturligen sin tillämpning, endast när det gällde gossebarn. Grötseden omtalas ännu i det 19:de århundradet hos allmogen i Danmark. En kvarlefva däraf ha vi i Ingelstads härad i Skåne i förfarandet med det fat bohvetegröt, som släktingar och grannar brukade bära till barnsängshustrun några dagar före kyrkogångsgillet. På Färöarna ätes dylik gröt ännu under namn af Nornagreytur. Om man nu på grund af denna gemensamma grötsed och dess betydelse skall direkt likställa Sarakka med någon af nornorna, synes mig dock tvifvelaktigt. Äfven andra bruk, som lapparna iakttogo vid barnens födelse, ha sin motsvarighet i nordiska seder och bruk. Så berättar LEEM, att när födslosmärtorna började, fick den blifvande modern icke hafva något knutet på sig, ty man inbillade sig, att barnets födsel därigenom hindrades. Därför, om det någonstädes på hennes kläder fanns ett band med en knut på, knöt man upp denna. Man jämföre härmed TROELS LUNDS skildring af hur man på 1500-talet, för att förlossningen skulle kunna äga rum, upplöste alla knutar icke blott på barnsängskvinnan själf, hennes uppsatta hår, hennes dräkt o. s. v., utan också på hvarje sak i rummet, band, snören, “skuffer“, kistor, dörrar.

Oberoende af Sarakka och utan att på något sätt sättas i samband med henne fortlefde hos lapparne de gamla förut omtalade bruken vid födelsen. Man synes likväl icke på den tid våra senare källor omfatta ha byggt någon särskild kåta till barnaföderskan. Dock låg hon alltid på sin särskilda plats. LEEM säger härom: “På det ställe i hyddan, där hon fallit i barnsäng, måste hon städse blifva liggande utan att byta, tills hon blifvit frisk och gick upp“. En reminiscens från denna uråldriga och för alla folk gemensamma uppfattning om barnsängskvinnans tabu återfinna vi möjligen i TROELS LUNDS uppgift om att födseln måste ske i ett särskildt för ändamålet bestämdt rum. I denna belysning bör man se det uttrycket, enligt hvilket den alltid skulle försiggå i “Stenstuen“, en tanke hvars förklaring TROELS LUND finner svår.

Likasom Sarakka var det väsen, som hade hand om barnets tillkomst, satte man också kvinnornas reningstid i samband med henne. Dock var måhända detta ej alltid fallet. De bruk, som hörde tillsammans med reningstiden, gå tillbaka till rent primitiva tabuföreställningar. LEEM skildrar dem så: “En man ville icke sofva under ett och samma täcke som sin hustru, när hon hade sin tid. Icke heller ville en mansperson röra vid en kvinnas kläder, som voro besmittade därmed. För en kvinna, som hade sin tid, var det icke tillåtet att träda öfver en manspersons fot, när han satt sig på marken och sträckte ut fotterna från sig, ej heller att gå öfver en bössa, som låg på jorden, ej heller att gå upp på taket af hyttan, som man bodde i, ej heller att gå så långt ned på stranden, att hon kom på det ställe, där fisken brukade ligga, när fiskarena efter sin hemkomst från fisket slängde ut den från båten, ej heller att mjölka en ko. När en kvinnas månadstid var förbi, tvättade hon sitt hufvud i vattnet i en kittel, skurade denna sedan med mjöl och bakade en kaka i den, som endast kvinnorna fingo lof att äta". Alla dessa bruk ha tydligen ingenting med något gudaväsen att skaffa, icke heller bruket att aflägga sitt bälte och sin krage under månadssjukan. Dylika seder äro endast ett tecken till att kvinnan betraktas såsom oren. Det torde sålunda vara ett misstag af FORBUS, då han anser, att “det sker Sarakka till ära“.

Likaså torde det förut omtalade bruket, som åsyftas af FORBUS, då han frågar, om man icke huggit ved Sarakka till ära under barnsbörden, endast vara att fatta som en kvarlefva af en gammal magi af samma slag som att upplösa knutar. Ehuru Sarakka sålunda var kvinnornas speciella gudinna, skulle detta dock knappast räcka till att förklara hennes sällsynta popularitet.

Hon var ju, som ofvan omtalats, den käraste och den som man alltid kom ihåg. Hon hjälpte mödrarna att föda och skyddade renkorna vid kalfningen. Hon hade sin bostad under härden, som ju städse betraktas som den förnämsta platsen. Äfven de båda andra af de äldsta bolvättarna, den som bodde under dörrtröskeln och den som bodde under den plats, där lappen i gamla tider ställde bågen, hade på sin lott att hjälpa lappen hemma. Den gudavarelse, som bodde under den plats, där bågen stod, Jux-akka, fick ju till uppgift att förändra fostret, så att det blef af det kön, som en gång skulle använda båge, d. v. s. hon skulle ställa så till, att lappen fick gossebarn. På samma sätt skulle, såsom också förut omtalats, den akka, som bodde under dörren, Ux-akka, se till, att det lilla barnet, när det tog sina första steg, icke skulle falla och slå sig. Hon skulle äfven ha vård om dörren.

De efter akkorna omtalade “spiritus familiares" eller passevaremännen ha våra källor med riktig känsla för den verkliga uppfattningen kallat "particulaire" gudar. Dessa ha i själfva verket mer än akkorna fått bibehålla sin karaktär af folktrons småfolk, ehuru med den bestämda förskjutning i betydelsen, som ligger i benämningen troll. Att de, såsom förut nämnts, uppträda under olika skepnader såsom fåglar, fiskar m. m., har sin motsvarighet i trollens — äfven vättarnas — förmåga att skifta hamn och omskapa sig till hvad helst de vilja. Särskildt te de sig såsom djur af olika slag. Så kunna ju bergtrollen flyga genom luften.

Dessa passevaremän äro “antingen ärfde, köpte eller genom egen flit förskaffade“. De beskrifvas af SOLANDER på följande sätt: “Passevare-Ollmaj, de helige fjällsmän, äro spiritus familiares, hvilka köpas eller ärfvas och äro uti vissa fjäll. Dessa tillbedjas och lofvas med joikesång, hvilken sång dock ofta brukas utan vidskepelse. De som äro starke nåider sjunga denna sången i synnerhet och för sig själf, på det de måtte få desse till sig och fråga dem om det de åstunda veta, hvilket sker antingen med trumman, en yxa, en sten, hästeben eller bössa, dem de hänga uppå ett band uti kåtan. Röra de sig, så är det godt och ofelbart tecken till svar. När en kvinna vill tillbedja dem, så hänger hon upp sitt bälte och därigenom frågar. Äfven fråga de dem under tiden uti drömmar om hvad de vilja veta. Men de som äro rätt starke nåider bruka allenast sången och därigenom få veta sin åstundade kunskap. Dessa låta de ock till sig kalla genom sina passevare loider.“

Vi se af denna beskrifning, att det här ej är tal om verkliga gudar eller åt gudar ägnade riter.

RANDULF berättar, att om en lapp icke ännu har någon “Saivo eller Angelum tutelarem“ [skyddsängel], komma en eller två sådana och erbjuda sig. De föreslå då en muntlig uppgörelse hvari de lofva lappen allehanda tjänster, såsom att förhjälpa honom till ett rikt giftermål, att lyckligt få sitt uppehälle, spåduglighet m. m. Strax antager han honom och umgås med honom som “med sin tjänare eller kamrat“. Om lappen skulle tveka att antaga honom i sin tjänst, säger saivomannen: “Jag har i så och så många år tjänat din fader till lands och vatten, medan han lefde, och då han blef död, fört hans själ till den glädje, som den nu äger. Och emedan han vid sin död befallde mig att tjäna dig på samma sätt, är jag nu hitkommen att erbjuda dig samma tjänst. Vill du mottaga den, skall du finna det goda jag har försäkrat dig, men vill du emot din faders vilja och befallning icke mottaga den, då är jag här tillreds att sönderslita dig i oändligt många småstycken“.

Fig. 8. Lappen rådfrågar sina passevare-hjälpare. Efter en plansch ur SCHEFFERUS' exemplar af Lapponia. Kungl. Biblioteket. Stockholm.

I THOMAS VON WESTENS bref till Missionskollegiet i Köpenhamn af den 18 febr. 1723 säges om lapparna bland annat: “Deras förnämsta kraft består i Saivo eller fjälldjäflar, genom hvilka de uträtta stora och fast otroliga ting".

Men lappen kunde äfven förvärfva sådana följeslagare genom köp. Ett dylikt köp omtalas i en annan berättelse af VON WESTEN. Det var fråga om en lapp från Bedstaden. Hans kristna namn var Niels Jensen, men han bar efter omdöpning namnet Lauluk. Han hade ärft tolf saivoolmai af sin fader och därtill erhållit ytterligare tolf af sin fosterfar. Han hade sålunda tjugufyra stycken. Men då han skulle gifta sig, vågade den lappflicka han friade till icke taga honom, om han behöll alla dessa, utan hon ville, att han skulle göra sig af med dem, som han fått af fosterfadern. Han fick många bud, tills slutligen lappen Malsje, till hvilken de själfva ville komma, fick dem för tre oxrenar, en klädeskolt och en specieriksdaler. Själfva öfverlämnandet tillgick så, att Lauluk bad de tolf gå till Malsje. De ville då ha offer, som han gaf dem. Därefter slog Lauluk på trumman angående andarnas förflyttning till Malsje och tackade dem för deras trohet. Sedan gaf han ringen och hammaren, som han spått med, jämte de tolf andarna till Malsje, som sedan började joika och åkalla dem. Vi se af denna berättelse icke blott, hur fast såväl lappen som VON WESTEN trodde på verkligheten af dessa andar, utan äfven hur nära de ansågos afhängiga af spåendet på trumman. I ISAAC OLSENS af QVIGSTAD utgifna bok “Om Lappernes vildfarelser og overtro" finna vi ingående skildringar af dessa andar och särskildt, huru de lära nåiden hans konster. Vi få äfven där ett bestämdt intryck, huru närbesläktade de i allt äro med vår folktros småfolk.

Vi kunna dock icke längre uppehålla oss vid dem, utan skola nu med några ord beröra två gudomligheter, som enligt den von Westenska indelningen äfven hafva plats på jorden, nämligen skytteriets gud och fiskets gud. Den förstnämnde kallas Leibolmai. Om denna ger SAMILIN följande förklaring: “kommer af det ordet leib, som egentligen bemärker al, och olmai, man. Men emedan albark, när den varder tuggad eller kokad, blifver röd som blod, ty hafva lapparna begynt kalla detsamma leibålmai, som då efter deras mening betyder en sådan, som råder öfver skytteri, och till honom offra lapparna, på det han skall göra dem lyckliga uti deras skytteri och jägeri.“ Likasom de tre akkorna utvecklat sig ur liknande föreställningar, som på ett och annat ställe i vårt land left kvar i bolvättens gestalt, har denna gud utvecklats ur föreställningen om skogsvättar.

Hvarje trädslag har sin vätte. Det är här alens vätte, som utvecklats till skogsrå och slutligen till skogsrået par préférence. I denna egenskap har han härskat öfver allt, som finnes i skogen, och så småningom uppfattats såsom gud, dock säkerligen mera af dem, som berättat om lapparnas religion, än af lappar själfva. SKANKE öfversätter namnet med skogstroll.

Skälen till att alens vätte blifvit förmer har SAMILIN säkerligen riktigt angifvit, då han visar på alens stora betydelse i lapparnas hushållning. För att förstå den stora roll alen spelade behöfva vi endast erinra oss vissa förut omtalade riter vid björnfesten. Det var också med en lösning af albarkssaft, som man målade figurerna på trummorna. Att nu denna gud äfven hos lapparna icke förlorat sitt ursprungliga samband med de underjordiska, framgår däraf, att icke blott akkorna, utan äfven han ansågs få del i dryckesoffret i påssjo om julmorgonen.

En liknande utveckling få vi också tillskrifva Tjasolmai (vattenmannen), “fiskeriets gud, som sänder fisken till kroken och nätet eller garnet". Denne är den gemensamme representanten för innevånarne i sjöar och älfvar, som på grund af allehanda inflytelser ha sammanslagits till en vattenman.

SKANKE, som skrifver Sjatsze-olmai, har den uppfattningen, att detta namn ej är beteckning för en bestämd gud, och låter det gälla “folk, som lapparne inbilla sig att bo i vattnen och råda öfver fiskarna". Vi befinna oss här tydligen på ett öfvergångsstadium, åtminstone principiellt sedt. Ty genetiskt kunna de båda tankarna mycket väl samtidigt finnas vid hvarandras sida. RANDULF omtalar i Nærömanuskriptet några andra vattengudar. Han tolkar nämligen en figur på den trumma, hvilken ligger till grund för hans utredning, såsom afbildande ett fiskevatten, och han tillägger, att denna teckning står på trumman, för att de därigenom må kunna fråga om fiske-lycka dels hos Tonsie-Gud, som råder öfver saltvattnet, och Harchild-Gud, som råder öfver floder och annat färskvatten.

Till förklaring af dessa båda gudomligheter uppställer QVIGSTAD det antagandet, att Tonsie Gud är identisk med “Tunnsjöguden“, en seite vid Tunnsjön i Namdalen, och att Harchild-Gud är en gudabild på gränsfjället Haarkjölen i Finlierne. Förutsatt att denna hypotes är riktig, visar en dylik föreställning på ett synnerligen slående sätt betydelseförskjutningarna inom den lappska mytologien. T. o. m. en enskild seite, som dock så påtagligt var bunden vid en bestämd plats, får sitt maktområde utvidgadt öfver andra. Det är ännu lättare att förstå, att en sådan utvidgning skulle kunna äga rum ifråga om de osynliga härskarna öfver olika platser.

I betraktande af den betydelse, som vattnet hade för lapparna, är det ej att undra öfver om vi få höra talas om offer till dess behärskare. Man offrade ej blott för att få fisk, utan också för att “fördrifva allt ondt ur vattnet från renarna“. Så t. ex. erkände lappen Jonas Torkilsson inför rätten i Wämdalen den 26 aug. 1699, att han en gång om året lade flinta och stål i en källa för detta ändamål. Detta sistnämnda är tydligen intet annat än det juloffer, som SOLANDER beskrifver på följande sätt: “Om julen gå de till brunnen och kasta flinta och stål däruti, och det för Kiase Ollma skull, då hans skål om Juldagsmorgonen i horn drickes, samt därstädes ett och annat läsa. Och när de tillbaka komma, emottaga dem de hemmavarande med särdeles fröjdeminer, affekter och ärevördning, tagandes sedan husbonden ett drickeskäril i handen och dricker Strut Galles skål, kastandes sig rundt omkring, samt nederslåendes dricka som öfrigit är. Och hvarest då det mesta faller, där lägges bröd och något af hvad slags mat de då hafva. Somligstädes bäres mat bort ifrån kåtan. På samma dag slås neder brännvin äfven till sina andra gudars tjänst, en skål eller en stor kosa innanför eldstaden, den andra vid dörren. Det, som inom elden kommer, skall Poxi-akka hafva och vid dörren Uxi-akka“. Enligt FORBUS’ uppteckning sker det så, att man dricker skålen medelst horn, hvarvid “man vänder sig om två gånger emot solen och slår dricka ned, på hvilket ställe lägges fisk, kött eller annan mat“

De här omtalade bruken härstamma dock tydligen från annan kultur än den genuint lappska, men detta hindrar ju icke, att våra källor med en viss rätt kunna tala om en jaktens och fiskets gud hos lapparna. Vi böra dock hålla fast, att utvecklingen af den lappska folktrons väsen till gudar har skett genom inverkan från grannarnas religiösa kultur, ehuru sedan alla dessa gudomligheter helt ingått i den lappska uppfattningen.

Vi fortsätta nu vår framställning och öfvergå till de gudar, som äro under jorden. Här träffa vi först Jabmiakka, “dödens moder“. Om henne meddelas hos FORBUS: “De som äro ett stycke nedre i jordene, skola bo i det förnäma Iamaimo, hvarest Iameacca, dödsens moder, är härskarinna. Och där skola de döda blifva lika friske och väldige, såsom de här i lifvet varit hafva, få en ny kropp i den förra ruttnades ställe. Till dessa offras, att människan må blifva vid lif, ty Iameacca jämväl döden själf skola stå efter att få människan till sig neder i Iamaimo. Enkannerligen är Jamekatsernas åstundan att få sin släkt, barn och anhöriga dit ned".

Vi se här, hur utan något egentligt sammanhang med de lappska föreställningarna om lifvet efter detta en gudinna öfver dödsriket kommit in i lappsk tankevärld. Hennes uppgift blef att emottaga offer, för att en sjuk ej skulle dö, något som ju förut de döda själfva gjort. Från att sålunda ursprungligen ha varit tämligen öfverflödig, har hon dock så småningom vunnit raison d’étre, allteftersom uppfattningen af de döda ändrades till större öfverensstämmelse med den katolskt-kristna.

Den ursprungliga lappska uppfattningen ha vi sett återspeglad i saivoläran. Det är i saivolandet, som egentligen endast är lokaliseradt till att vara under jorden, som vi ha att se deras första dödeland. Härifrån har först blifvit Jamiaimo, där Jamiakka residerar. Något som framgår af att JESSEN äfven kallar det Saivo-aimo. Huruvida denna förändring endast är att tillskrifva en inom deras egen uppfattning skedd förskjutning eller också kan ha sin grund i inflytelser från grannarna, låter sig ej historiskt afgöras. Däremot är det alldeles tydligt, att JESSEN har rätt, då han tillskrifver det mer eller mindre gängse talet om ett Rot-, Mubben-, Fudnos- och Zhjappes-aimo uteslutande kristet inflytande, och i folktron höll man ej heller isär dessa dödsriken. SKANKE öfversätter i sin ordförklaring både Mubben och Fudno med djäfvul, ond ande, och Mubben-aimo och Fudnos-aimo med helvete, Zhjaeppes-aimo betyder enligt JESSEN “det svarta landet" (af tjehps, svart). Att vi här ha kristna föreställningar, naturligtvis uppblandade med saivotankar, är odisputabelt, likasom allt tal om ett Radien-aimo uteslutande går tillbaka på de kristnes himmel. Annorlunda ställer det sig med Rota, om hvilken vi strax skola tala. Att lapparna icke med denna sin uppfattning om lifvet efter döden tro på kroppens uppståndelse, är lätt att förstå, ett kätteri som också är föremål för prästernas klagan. Så t. ex. säger RHEEN: “Lapparna äro många i den villfarande mening, att de framlidna döda icke skola uppstå, men att något är kvar efter döden tro de, hvarför de ock sky mycket för de döda." Detta är ock i öfverensstämmelse med den vanliga framställningen. Men å andra sidan kunna vi finna ett visst fog för NIURENIUS’alldeles motsatta påstående: “ingen annan trosartikel ha de så lätt att tro på och antaga som den om de dödas uppståndelse". Dessa båda yttranden behöfva icke stå i sådan motsats, som de vid första påseendet synas göra. Uppenbarligen har RHEEN rätt. Lapparna tro icke på de dödas uppståndelse. En sådan tanke kan icke uppstå enbart ur förutsättningarna i deras religion. Men å andra sidan ligger den sanningen i NIURENIUS’ påstående, att det här finnes goda anknytningspunkter för en tro på de dödas uppståndelse, i det man ju är van att tänka sig, att de döda kunna återkomma.

Voro kristna inflytanden ifråga om de behandlade gudarna påtagliga, så ställer sig saken annorlunda, när vi komma till den redan förut nämnda Rota, som torde förtjäna en särskild undersökning. Hvad själfva ordets betydelse angår, har den vållat våra källförfattare åtskilligt hufvudbry. En tolkning af detta namn finna vi hos HÖGSTRÖM, som säger, att man kallar julafton Ruotta eller Druetta (Drott). Dessutom tillägger han, att “Ruotta torde vara någon af deras eller våra forna drottar, som gjort dem något godt eller ock snarare ondt, emedan man af det, som framdeles skall berättas, nogsamt ser, att han hos dem blir dyrkad som en annan averruncus". De offer, som HÖGSTRÖM sedermera omtalar, bestå af små trattar af näfver, i hvilka de lägga något af den mat, som de koka till julaftonen och julmorgonen, och hvilka sedan upphängas i höga träd. Afsikten med dessa offer förklarar HÖGSTRÖM vara, att Ruotta ej må skada deras kvinnfolk på ett visst sätt (ne ventrem illarum terebret seu perforet). Huruvida HÖGSTRÖMS härledning af sin Ruotta ur drott är riktig, torde vara omöjligt att afgöra. Hvad själfva den gud det här är fråga om beträffar, vill jag här endast påpeka det af VON DÜBEN gjorda sammanställandet af HÖGSTRÖMS Ruotta med LINDAHL-ÖHRLINGS Struot, Struota. Det är under alla förhållanden uppenbart, att den gud, som HÖGSTRÖM talar om, icke kan vara densamma som Rota. Detta namn torde enligt WIKLUND hänga samman med isl. þrútinn “svullen", got. þruts-fill “spetälska". Det är också som spridare af smittosamma sjukdomar Rota är känd. När VON UNVERTH gör Rota till en af lapparnas hufvudgudar, torde det ha sin förklaring däri, att han i honom igenkänner Odin, och torde sakna stöd i källorna. Visserligen är Rota en mycket ofta förekommande figur på trummorna; särskildt återfinnes han på alla Åseletrummor, i de flesta fall till häst. Men han är därför icke någon hufvudgud mer än de andra härskarna i de olika dödsrikena, som också figurera på alla de olika trummorna. Att han kommit att sättas i samband med underjorden, har sin förklaring däri, att lapparna alltid lokaliserat orsaken till sjukdomarna till denna ort. Det speciella offret till Rota var en häst. RANDULF säger härom: “en offerhäst, hvilken de lofva, när de förnimma, att någon skall dö, på det att Jami (de döda) skola hjälpa honom till rätta igen, att han fortfarande måtte lefva, hvarför denna häst också är satt på vägen till de dödas rike“. FORBUS säger uttryckligen i sina rättelser och tillägg: “Men söker man söder uppå ingen hjälp af honom (Rota), utan allenast att han ville vika af och fara sin väg med sina plågor, på det den sjuke må blifva frisk och helbregda igen". Men denna iakttagelse gäller icke endast de södra lappmarkerna, utan dessa i sin helhet. Enligt våra källor är han en gud, som man dyrkar, egentligen endast då smittosamma sjukdomar rasa ibland djuren. Man kan sätta sig in i lapparnas förfäran, då någon smittosam sjukdom angrep renarna och dessa dogo massvis. Den rike kunde då på några dagar blifva en “fattiglapp“. Det är därför naturligt, att lapparna, sedan de, såsom vi tro oss kunna konstatera, från grannarna mottagit tron på en dylik olycksbringande gud, ej skulle sky stora uppoffringar för att få honom att vika bort. Men äfven när det gäller allvarliga sjukdomar eller farsoter bland människor, fick stundom Rota spela rollen af upphof. Då emellertid någon lapp angreps af en sådan “serdeles Plage“ och man på grund häraf offrade till Rota, skedde detta på samma sätt som till andra gudar. Detta var dock undantagsfall, såsom också SIDENIUS framhåller: “Dock hafva de inte gärna offrat till henne (SIDENIUS tror på grund af ändelsen att Rota är en gudinna) på det gemena vis“. Det egentliga offret till Rota var, som vi nedan skola närmare omtala, en häst, som nedgräfdes i jorden, för att Rota på den skulle rida bort och ned i underjorden. Hos v. UNVERTH framhållas många exempel på sådant nedgräfvande för att råda bot på smittosam sjukdom. Här skall endast tilläggas ett. HOLMBERG berättar i sin Bohusläns historia följande: “En vederstygglig sed, den vi vilja hoppas aldrig åter förnyas, har varit bruklig här att nämligen vid boskapsfarsoter eller, då man eljest har olycka med kreatur, begrafva ett sådant lefvande. Sådana offer lära brukats i hedendomen; men hvad säger väl mina läsare, om jag försäkrar dem, att här i Bohuslän begrafdes ännu på 1830-talet för ofvanämnda orsak en lefvande häst af en ståndsperson." Äfven HYLTÉN-CAVALLIUS vet omtala, att “exempel af denna grymma vidskepelse förekommit i Jönköpings län så sent som 1843“.

Hvad nu offret till Rota angår, finnes icke uppgifvet, att djuret begrafts lefvande. OLRIK betecknar Rota som en gud, hvilken lapparna själfva skapat sig till förklaring af ett från nordborna lånadt offerbruk. Detta är säkerligen oriktigt. Såväl guden som offerskicket äro utan tvifvel lån. Men det var ett lån, som icke mötte några svårigheter för lapparna, utan organiskt fogades in i deras tankevärld. Ett dylikt nedgräfvande ha vi ju sett exempel på vid björnfesten, och detta bruk var, såsom vi nedan skola finna, alltid vanligt ifråga om benen af de djur man förtärt vid offermåltiden. Härtill kommer, att enligt lappsk åskådning sjukdomarna härröra från underjorden.

Gå vi nu från denna gudom “mycket djupt nere i jorden" till den gud, som bor “högst uppe vid stjärnhimmelen", den förut nämnde Radien träffa vi på ett ännu tydligare lån. Om denne läses hos FORBUS: “Ibland de Gudar, som äro högst vid stjernhimmelen, är Radien den förnämsta, så kallad i Uhmeå Lapmark och Barsen, Veralden Rad i Jukasjerf, Veralden Olmai i Airoplog och Pitheå Lapmark, längre söder Radien och Kjewa Radien, hvilken är ringare än Radien, af somliga hållen för Radiens makt. Om samma Radien är på ett ställe, eller allestädes, kan ej vetas; dock hafva Lapparne under Radiens namn ej förstått den sanna Guden, som ses deraf, att en del a part haft (grufveligit att nämna) den sanna Guden afmålad på sin lapptrumma, näst in till och öfver om Radien, hvilken bland annat skall också gifva lycka till renarnas förkofring och välgång, besynnerligen när han hålles för Kjewa Radien, hvarpå alle ej veta göra åtskilnad, utan i stället att de skola offra till Kyrwa Radien för Renarne, såsom gemenligen sker, säga de offret vara till Radien, såsom de ej visste af någon Kjewa-Radie.

Radiens förnämsta verk skall vara, att nedsända själen uti människan i moderlifvet, hvilken själ Gudinnan Maderaca emottager och lefvererar till sin dotter Saraca, som skall låta växa kroppen till själen, att det blir ett fullkomligt foster. Radien skall ock taga de dödas själar till sig, sedan de en tid varit uti Jamaimo eller dödeland, ett stycke ned i jordene, de quo infra.

Men de olydige emot Gudarna komma i Rotaland, mycket djupt ned i jordene, och ej i Jamaimo: komma ej heller till Radien, utan blifva alltid i pino, hos Rota, h:e: en pinoafgud".

Vid läsningen af ett stycke som detta blir det omedelbart klart, att den här framställde Radien ej kan vara någon annan än de kristnas gud i lappsk dräkt och att dylika med honom förknippade föreställningar röja ett kristet ursprung. Eller hvar skulle lapparna eljest hämtat den tanken, att de emot gudarna lydiga komma till himmelen, de olydige till helvetet. Ännu tydligare blir detta, då man läser JESSEN. Han säger: “Om denne Radien Atzhie trodde Lapparna, att han regerade med oinskränkt makt och myndighet både öfver himmel och jord, ja öfver alla andra gudar och öfver lapparna själfva, med allt det som är på jorden. Därför hafva de ock gifvit honom namnet Radien, hvilket betyder makt och välde, ock därtill fogat ordet atzhie, som betyder källa och ursprung i den tro, att alla andra gudars makt vällde ut från honom". Hela denna tanke på en allsmäktig gud, som är herre öfver alla ting, gudar såväl som människor, är ingalunda ursprungligt lappsk. Ytterligare klart blir det kristna inflytandet, då vi se, att JESSEN talar om denne gudens son. Sedan JESSEN omtalat hur denne son, Radien-Kiedde ser ut på den trumteckning, som äfven finnes i SKANKES manuskript, och som han bifogat sitt arbete, berättar han, att Radien Atzhie var så helig och härlig bland lapparna, att de icke dristade sig att gifva honom ett annat namn. “Hans ende son Radien-Kiedde måste t. o. m. anse och ära honom som en helgedom. RadienAtzhie, sade de, skapar egentligen ingenting själf, men däremot verkar han i sin son Radien-Kiedde en så stark kraft, att denne skapar och frambringar alla ting, och dessa båda bjuda och befalla öfver alla andra gudar, det må nu vara Beive, Ailekes, Maderatje, Horagalles, Akkorna eller Saivo, hvilka alla de dock anse för heliga och goda, ja t. o. m. öfver Rutu och de andra underjordiska gudarna, som de hålla för att vara af ett ondt och djäfvulskt väsen. Ytterligare trodde de, att Radien-Atzhie också styrde Radien-Kiedde och genom honom verkade allting och att åt honom för detta ändamål hade gifvits så mycken makt, att Radien-Atzhie kunde genom Radien-Kiedde frambringa och uppehålla alla ting. Dock uträttade Radien-Kiedde intet utan genom och förmedelst den honom förlänade och betrodda kraften och tillåtelsen". Om dessa gudar säger JESSEN (SKANKE) längre fram: “Läran om Radien-Atzhie och Radien-Kiedde som Fader och Son och hvad helst lapparna fordom trodde om dem, har icke något sammanhang med den lappska hufvudreligionen, utan synes vara i nyare tid lånad från de norske kristnes lära om treenigheten". Det är utan vidare tydligt, att så är förhållandet.

Men våra källor känna ännu en gudom “högst vid stjärnehimmelen", nämligen gudinnan Rananeida. Om henne säger FORBUS: “Rananeida är en gudinna, som äfven skall bo högt uppe vid stjärnhimmelen, dock ej så högt alldeles som Radien. Skall vara för fjällen en gudinna och göra fjällen bara, samt gifva nytt gräs och mossa till renarnas föda".

Detta gudanamn har vållat våra författare åtskilligt hufvudbry. SKANKE skrifver Radienneide eller Rananeide, under det att andra upptaga VON WESTENS förklaring, som härleder sammansättningsdelen rana af ruonas, grön. VON WESTEN säger nämligen: “Denna kvinna, hvilken är för jordens gröda, dyrkas med lika stora offer som Maylmen-Radien och Kiorva-Radien af den orsak, att hon är den största af alla gudinnor, och hon kallas till ära för det gröna gräs hon gifver, Rana-neyda, en grön jungfru, hvilket namn är förnämligare än en grön kvinna"; hvarpå han tillägger: “Denna är Isis".

Det torde lika litet ifråga om denna gudinna som beträffande lapparnas andra gudomligheter vara möjligt att på rent språklig väg komma till rätta med deras uppgift och ställning till de öfriga. Och hvad angår Rananeida, sakna vi äfven andra nödvändiga hållpunkter härför. Jag skulle dock vara böjd att tro, att det är jungfru Maria, som äfven här går igen. Vi få icke glömma den oerhörda betydelse den heliga jungfrun hade i den katolska kristendomen. Då det nu var från denna lapparnas religion rönte inflytande, är det helt naturligt att också hon skulle komma med. Och såsom förut framhållits, har hon säkerligen uppfattats såsom hörande till den kristna gudomen. Det är därför icke alldeles otänkbart, att SKANKES sammanställning af Radien och Rana har mera fog för sig, än man, rent filologiskt dömdt, skulle vilja anse. I så fall måste utvecklingsgången vara den, att gudamodern, jungfru Maria, fått den uppgiften att om våren pånyttföda gräs och mossa och sålunda fått namnet: grön jungfru, Rana eller Rananeida. Enligt FRIIS skulle denna gudinna vara Radiens dotter, likasom Radien-Kiedde var hans son. FRIIS kommer till denna slutsats, emedan han på en gammal teckning af en trumma funnit en figur, som han tolkat såsom Radiens hustru, Radienakka. Nu är denna teckning i och för sig egendomlig, men härvid är att märka, att på den väl finnes en Radiens hustru, men ej någon Radiens dotter. De författare åter, som känna Rananeida, nämna ej något om Radien-akka. Detta förhållande ger onekligen en icke så liten sannolikhet åt den förmodan, att vi i båda dessa företeelser ha att se förvanskade former af jungfru Maria, ehuru naturligtvis intet med visshet kan sägas därom.

Hvad nu alla dessa namn beträffar, är för det första Radien en gen. sing part. pres. af radit = råda härska. Det sammanhänger med fornsvenska raþ, raþin folkspråkets rå, rådande. WIKLUND anser den omständigheten, att detta namn uteslutande förekommer i genitivform, bero på att missionärerna endast lösslitit det ur sammansättningar såsom Radien aimo = Radiens hem o. d. Kjewa- eller Kyrwa-Radien är lika med Tjårve-Radien af tjårve, horn. Denna sammanställning beror säkerligen på att hornen af renarna alltid fingo stå kvar efter offren. Väralden-olmai öfversättes af WIKLUND med världens man eller luftens man eller ovädrets man. WIKLUND tillägger, att ordet värald blott förekommer i de svenska lappmarkerna och i Tromsö amt. Radien-atje är sammansatt med atje, fader. Radien-kiedde är svårare att förstå. Jag skulle våga den gissningen, att det är samma ord som det västsvenska kedde, gosse. Hos flera författare förekommer en sydlappsk form af radien: rariet, som på grund af olikheten af somliga författare ansetts vara epitet för en särskild gud. FORBUS säger: “Några hålla före, att Rariet sammaledes skall vara en gud, men af andre vill förstås därmed Radiens makt". SIDENIUS gör t. o. m. Rariet till förmer än Radien. Denna mening beror dock på missförstånd. Det är samma namn, ehuru enligt språklagarna d öfvergått till r i sydlappsk dialekt. Radien uppträder hos J. KILDAL under namnet Mailmen-radien. Det är enligt WIKLUND en sammansättning med det långt i norr förekommande finska låneordet mailme = värld.

Enligt min uppfattning råder det intet tvifvel om att de gudar, som bo “högst vid stjärnhimmelen“, äro lån från kristendomen. Vi få emellertid vid pröfning häraf hålla i minnet, hvad slags kristendom lapparna kommo i beröring med. Den kom till dem genom de s. k. birkarlarna. Åt dessa voro, som det heter, “allom inboendes i Norrbotten i Lappmarken till Sveriges rikes och den kristna trons förökning unte och gifne". Hvad deras kristendom beträffar, var den helt visst af krassaste slag. Om man besinnar detta, förvånar det knappast, om jungfru Maria hos lapparna kommit att motsvaras af Rananeida.

Gå vi åter till de gudar, som bo i luften, skola vi finna, att icke de heller äro inhemska hos lapparna. Det är den gamla nordiska hedendomen, som här fått höja lapparnas religiösa uppfattning. Men vi få äfven härvidlag tänka på att det ej är med de högst bildades religiösa föreställningar lapparna kommit i beröring, utan med folkliga företeelser. Och säkerligen ha dessa lån ägt rum i mycket sen tid. Måhända ha de hedniska bruk och riter lapparna öfvertagit kommit till dem från människor och samhällen, som sedan länge varit katolskt kristna. Då man ser, hur länge — ända in på förra århundradet — föreställningar om guden Tor och i synnerhet riter, som röra honom, fortlefvat t. ex. i Småland, förstår man, hur kraftigt sådant skulle florerat hos 13- och 1400-talets kolonister i den nordligaste delen af Hälsingland. Det är också den bland de bofasta grannarne så populära Torskulten, som företrädesvis öfvat inflytande på lapparnas religiösa föreställningar. Den betydande roll, den härvidlag spelat, framgår klart af våra källor. Den uppfattning af Tor, som längst lefvat kvar söderut, nämligen såsom åskans gud, återfinna vi äfven här. FORBUS lämnar i detta afseende om den lappske Tor följande uppgifter: “Horagalles, Thordön, vid Jukasjerf, pajanolmai och ahkegas kallad: i Airoplog på begge sidor om fjällryggen Horagalles och Ahkegas; i Trundheims Ampt och Uhmeå Lapmark Horanorja. Denne slår i sin vrede både menniskor och kreatur ihjäl, äfvenledes stora stycken af bergen, hvilkens vrede att stilla och dämpa, är offret skedt till honom, af en oxren. Han förmenes vara blåklädd, af och an fara i skyn, och gifva dunderslag och blixt, hvarföre ock honom till ära en hammar göres af 2 famnars längd, väl utskurin och påritad, som med blod här och där bestänkes och besmörjes. Somliga mena, att Horagalles och Rariet skola vara ett". Dessa namn återfinnas samtliga i de nordiska grannspråken som binamn på Tor. Horagalles är detsamma som Torekarl. Pajanolmai betyder åskmannen, af norsk-lappskt bajan = åska. Ahkegas anser FRIIS vara detsamma som lille far el. d. Det motsvarar då det svenska namnet Gofar på Tor. Horanorja motsvarar enligt WIKLUND det jämtlandslappska hurnorja, åskan, som från början möjligen betydt “Tors träl".

Men Tor är icke blott åskans gud, utan äfven fruktbarhetens. Dessa båda funktioner hänga ju i själfva verket mycket nära tillsammans. Såsom åskans gud blef han också regnets och såsom regnets gud äfven fruktbarhetens. Denna förskjutning kan mycket väl hafva skett på lappsk mark. Men det troligaste är, att redan i den nordiska hedendomen den gamla vanaguden Frö uppgått i Asaguden Tor. Vanerna voro helt säkert intet annat än sådana ur dödstron uppkomna vättegudar, som vi sett hos lapparna i Sarakka, Leibolmai m. fl. När nu en mera utvecklad personifierad gudalära genom allehanda inflytelser uppstått, och härvid vissa gudar höjt sig öfver mängden i makt och anseende, så följde häraf, att de gamla alltid speciella vättegudomligheterna absorberades af dessa och sålunda ökade deras maktområden. Så blef åsk- och regnguden genom en naturlig förknippning af tankar också fruktbarhetsgud.

I protokollet från lagmanstinget i Lule Lappmark den 27 och 28 jan. 1687 berättas, att lapparna offrat till Tor, för att han skulle gifva vackert väder. Och i RHEENS skildring af denne gud och offerriterna till hans ära se vi honom som fruktbarhetsgud. Det är i detta sammanhang af intresse, att Tors beläte enligt RHEENS uppgift alltid var af björk, samma trädslag hvaraf t. ex. fastlagsriset utgjordes. Det heter: “Dessa belåten göra de af björk, af dess rot hufvudet, af bålen den andra delen med en hammare i handen“

Det ser ut, som om Torsdyrkan varit mera populär i svenska lappmarken än i norska. HAMMOND omtalar visserligen, att då VON WESTEN var i Sørfolden, han frågade lapparna, om det var synd att offra till Tor. Då svarade de, att det kunde det väl icke vara, då Tor var en så gammal och mäktig gud och hans gudomlighet så i ögonen fallande påtaglig, hvilket de hade sett bevis på i mången nödens stund. Det var dock möjligen här fråga om svenska lappar. I Finnmarken kände lapparna på LEEMS tid ej ens till honom.

Fig. 9. Ur SCHEFFERUS' Historia van Lapland. Amsterdam 1682.

Om Tors popularitet och växande makt vittnar hans förmåga att suga till sig föreställningsstoff äfven från kristet håll. I sina Rättelser och tillägg har FORBUS en berättelse om Tors underbara födelse, som vi här icke böra förbigå. “Om Horagalles eller Thordön föres af somliga en sådan berättelse, att Thordön är den öfversta och högsta Guds Son och skall således fått sin upprinnelse, att en kvinnsperson, som blifvit förvillad i skogen, är vorden hafvande af Nebulolmai eller parkal [af finska Perkel, den onde] och det som skulle vara foster i hennes lif varit en sten; hvaröfver kvinnan förskräckt med gråt och tårar förmått den Högste Guden att komma henne till hjälp och undsättning, så att hon både blifvit förlöst ifrån stenen, jämväl att samma sten blifvit den Högstes Son och fått makt att regera i luften och slå efter Perkel eller Nebulolmai antingen denne far i trä eller sten, som Thordön sönder slår och i stycken att träffa Perkel". Det är uppenbart, att hufvudmotivet till denna framställning härrör från berättelser om den underbara födelsen, hvilka sedan af den folkliga sagofantasien erhållit denna sin krassa form.

Tors egenskap af regngud har väl också gifvit anledning till att han, som SAMILIN uppgifver, ställts i förbindelse med syndafloden. “Och säges,“ skrifver SAMILIN, “då syndafloden gick öfver den förra världen, att han då blifvit conserverad på en rutten stock, på hvilken han suttit till dess flodens vatten förtorkades af jorden“.

Hur stark påverkan från de kringboende var, när det gällde Tors invasion i lappsk mytologi, kunna vi med all sannolikhet sluta af följande utdrag ur det ofvan omtalade protokollet från lagmanstinget i Lule lappmark 1687: “Berättade ock lapparne, att en del hafva uppsökt sig stenar till afgudars dyrkande, som hafva haft någon särdeles skapnad eller liknelse till något rationale eller irrationale animal, hvilka stenar eller beläten de sammaledes vid sina offerställen uppsatt hafva, föregifvandes somliga af dem vara Thorens söner och somliga Thorens drängar, hvilka de sedan gemenligen offrat, besynnerligen hornen af sina brunstrenar eller härfvas (osnöpte renar), som af dem slaktas Matthæi tid om hösten“. Gällde nu denna berättelse verkligen Tor, skulle här föreligga en vederläggning af påståendet, att Torbilderna aldrig voro af sten. Men det är uppenbart, att vi här hafva att göra med ingenting annat än de gamla seitarna. RHEENS berättelse, som gäller samma lappmark ej fullt tjugu år förut, känner ej några Torbilder af sten. Däremot stämmer det anförda fullkomligt med dennes skildring af storjunkarna eller seitarna. Antingen har nyssnämnda uppgift berott på ett missförstånd af protokollsföraren, eller också ha lapparna tänkt, att det skulle vara mindre vederstyggligt att tala om Tors söner och tjänare, då de visste, hur populär Tor ännu var bland de kristna, som de voro i beröring med. Att Tor med en sådan omgifning skulle mer och mer slå igenom i lappsk föreställningsvärld, är lätt att förstå. Äfven om vi alltså vilja förneka, att här nämnda bilder åsyfta Tors dräng, så var dock denne ingalunda en okänd företeelse bland lapparna. Detta framgår bl. a. af THOMAS VON WESTENS berättelse om ett förhör, som han höll med en nåide i Bejeren. Han utfrågade honom om den figur, som skulle beteckna nåiden, då denne låg i dvala för sin resa till underjorden. “Lappen forklarede: Legemet ligger dødt, medens Sielen vandrer. Sielen, sagde han, raader Dievelen for og Legemet vilde ogsaa Satans Engle raade for, som ligge derunder og lure derpaa, men Starbo, (som han kaldede Thors Karls Hund) hvis Forretning er imidlertid at vogte Noidens Legeme, han afholder Fudno og Uljan, Satan og hans Engle derfra, og om de vilde tage Kroppen, knurrer og bjeffer, saa Thors Svend vogner, og gaar hen til Atsiegads, det er Torden, og vækker den, og da slaaer Atsiegads eller Thor paa Dievle og Trolde med sin Hammer, at de ikke skal hindre Aanden fra at komme tilbage til det døde Legeme, ei heller drage bort med det svimede Legeme. Derfor da Lector spurgte om en besynderlig Figur, næst derhos tegnet, svarede Noiden, det var Thor Olmai, det er Tordens Stridsmand paa en Hest, som skulde ledsage og forsvare Aanden, medens den er borte fra Legemet". Huruvida vi i denne tors tjänare ha någon kvarlefva från den nordiska mytologiens Thjalfe, såsom OLRIK anser, låter sig icke afgöra, men torde väl nästan få anses troligt i betraktande af att denne Torsdräng ju lefver kvar i småländsk folktro så sent som i början af 18:de århundradet.

Fig. 10. Offerlafve med Tors bild. Efter en handskrift i Kungl. Biblioteket.

Men Tor är icke den enda gud, som lapparna enligt våra källor sätta i samband med väderleken. De hafva en gud för vintern, för snö och is Jisenolmai och en sommargud Bieggolmai. Jisenolmai (rimfrostmannen) har visserligen af SAMILIN uppfattats som sommargud, i det han härleder namnet af giesse, kiesse, sommar. Detta är emellertid ett misstag, då denne gud enligt samstämmiga uppgifter af våra källor tillbedjes om vintern emot hårdt väder, snö och is, på det att isen ej skulle skada renarna.

Bieggolmai (vindmannen) är en sommargud och råder för väder och vind. Till honom hafva flera riter anknutit sig. SOLANDER ger följande underrättelser om honom: “Han är en gud för vädret och bor upp uti luften. Till denne lofvas offer, när vädret alltför starkt blåser, och på följande sätt skett. Honom offras ett kreatur, dock intet alla år. Och vid offeraltaret hafva de honom till ära satt ett väderskott, det de med blod bestrukit". FORBUS nämner intet om väderskott, men omtalar, att åt honom offras en skyffel af trä. Dock gör han i sina Rättelser och tillägg följande viktiga ändring: “När honom offras, uppreses till hans ära en skyffel, som blir kvarstående". Häraf framgår med full klarhet, att vi icke få fatta denna skyffel som ett offer till vindguden, utan såsom ett igenkänningstecken, som man upprest vid offerplatsen för att utmärka, att offret skett till denna gud. Om denna sak skrifver SOLANDER: “Sådana tecken vid offeraltaren sättes ock en del därföre, att hvar gud skall igenkänna sitt offer. Ty hvad för en gud lappen offrar, så gör han detsamma gemenligen vid ett och samma offerställe, så att när man beser deras altaren, kan man på detsamma se, hur många gudar han offrar till". Detta tecken vid offeraltaret har sedan fått följa med guden vid hans afbildande på trumman. RANDULF omtalar nämligen, att lapparna afbildade denne gud med en skyffel i högra handen och en klubba i den vänstra. Han förklarar detta så, att guden skall använda skyffeln till att köra in vindarna i sina hålor, när det stormat nog, och med klubban skall han drifva ut vinden, då den skall blåsa.

Vi komma nu till frågan om dessa båda gudars ställning i lappsk mytologi. Då är för det första att märka, att de mycket sällan förekomma på trummorna. VON WESTEN säger uttryckligen, att Bieggolmai ej var allmän. Detsamma är äfven fallet med Jisenolmai. LEEMS anonyme författare upptager visserligen hans namn, men denne gud är den ende han icke anser sig kunna lämna någon förklaring på. Måhända har detta berott på att författaren ej var säker på hans verksamhetsområde.

Det är sålunda icke riktigt, då OLRIK gör Bieggolmai till en af lapparnas hufvudgudar.

OLRIK har förledts till detta misstag genom att hufvudsakligen lägga Nærömanuskriptet till grund för sin undersökning. Nærömanuskriptet är utan tvifvel en af de bästa källorna för lappsk mytologi, ja, man skulle kunna gå med på OLRIKS påstående, att det är den bästa. Men det kan icke ensamt läggas till grund för vår kunskap om denna mytologi. Ty utan kritisk jämförelse mellan källorna kommer man ovillkorligen, såsom onekligen OLRIK gjort, att lägga allt för mycken vikt vid ting, som icke haft någon afgörande betydelse. RANDULF har — detta är, såsom redan förut framhållits, hufvudfelet — ej skilt på de bofastes och lapparnes hedendom. Detta framgår af många smådrag, men framför allt af hans beskrifning på Waraldenolmai, där man får veta, att denne tillbedes, för att han skall gifva “god Vext paa Korn i Landet, paa det derved maae blive got Kiøb dennem paa Korn, paa Øll, Brendeviin og alt hvad som kommer af Korn, hvilket de vil beteigne med den Hakke, han holder i Haanden, med hvilken Jorden af Restmand (saa kalder de Christus) skall tillhakkes, naar Sæden der udi er udkast". Hvad här berättas vore meningslöst, om det verkligen gällde lappsk religion. Här har uppenbarligen ett för denna fullkomligt främmande drag kommit med, på så sätt att hvad som brukats hos en finne eller möjligen hos en lapp, som öfvergått till bofast, framhållits såsom allmän lappsk sed. Ty det är alldeles otänkbart, att ett nomadfolk skulle ägna religiösa riter åt en gud, för att han skulle låta växa säd på de bofastes åkrar, äfven om de visste, att af denna kom t. o. m. så åtrådda produkter som öl och brännvin. Fast står naturligtvis OLRIKS påstående, att vi här hafva spår af en urgammal Fröskult, men detta icke hos lappar, utan hos bofasta. Ännu tydligare blir faran af att lägga Nærömanuskriptet ensamt till grund, om man med stöd däraf, att på den trumma, hvartill hela detta manuskript utgör förklaring, finnes aftecknade tre gudar på den förnämsta platsen, ville påstå, att lapparna hade tre hufvudgudar. Det finnes egentligen blott på ett fåtal till vår tid bevarade trummor endast tre hufvudgudar. — Jag frånser här från afbildningar i RUDBECKS Atlantica samt i SCHEFFERUS’ Lapponia.

Det finnes således intet skäl att anse Bieggolmai, eller såsom RANDULF skrifver honom, Bieka Galles, som en hufvudgud. Men å andra sidan har han ju haft en plats bland gudarna. Hvilken var då denna? Han är i våra källor upptagen bland gudarna i luften. Denna plats har han fått icke blott som en importerad gud, utan helt naturligt emedan han såsom vindgud närmast hörde hemma bland dessa. Dock torde denna hans placering närmast böra skrifvas på det systematiska intresset. Ty de lappar, som verkligen känt en vindgud, ha tydligen uppfattat honom i analogi med Leibolmai och Tjasolmai. SOLANDER säger, att “denne Biex-Ollmas skål drickes om Jul, sedan honom till ära öl och brännvin nederslagit är“. Man har således af denna framställning att döma tänkt honom såsom boende i jorden. Detta har mindre berott på den förut nämnda tron, att han hade att skaffa med vindarnas håla, än därpå, att om lapparna skulle tänka sig, att han beredde bete åt renarna, de helt naturligt uppfattade honom som boende i jorden.

I våra källor förekomma efter dessa gudar de trenne Ailekes-olmai (helgdagsmännen). De upptagas bland de gudar, som bo i luften. Att komma till någon klarhet om dessas karaktär torde i det närmaste vara omöjligt. Vi skola emellertid redogöra för hvad våra källor ha att förtälja om dem. FORBUS säger: “Dem skall fredagen, lördagen och söndagen vara offrade och helgade. Men mesta parten hålla före, att fredagen helgas Sarakka eller Saredni, lögerdagen Radien och söndagen de trenne Ailikes. Derföre, när på de dagarna är syndat medelst arbete eller annat, är bemälte afgudomen offrat till försoning".

JESSEN omtalar, att på tre af de streck eller — som han kallar dem — tömmar, som på trumteckningarna utgå från solen, “staae Lappernes trende Ailekes eller Ailekes-Olmak, d. e. Helligdags-Mænd og Guder, hvilke de for deres Helligheds skyld have betegnet hver med et Kors, nemlig paa den förste Labikie eller Tømme staer Buorres- eller Sodno-beive-Ailek eller Gudommen for Søndagen, hvilken Dag de ansaae for den fornemmeste og kraftigste til at holde Trold-Messer paa, naar Runer eller Jagt skulde anlegges. Paa den anden sees Lava-Ailek eller Løverdags Gud, hvilken Dag skulde være den kraftigste nest efter den forige. Og paa den tredie findes Fried-Ailek eller Gudinden for Fredag, hvilken vel og holdtes hellig, som en fornemme Runedag, dog ikke saa høy, som de tvende forige“.

RANDULF ger oss en ännu utförligare beskrifning, som vanligt tillsatt med en del egna reflektioner. Han benämner den, som på trumteckningen står i midten, Ailiches Olmai, söndagsmannen. Den, som på teckningen står till vänster, kallar han Muba Ailiches eller, som FRIIS läser, Nubbe (den andre) Ailiches, d. ä. lördagsmannen. Den, som står till höger, kallas Gulman (enl. FRIIS goalmad, den tredje) Ailiches eller fredagsmannen.

Måhända har FRIIS rätt häri. I så fall få vi väl anse, att en förväxling ägt rum på SKANKES trumma, där det under n:o 44 talas om Mubben-Olmak, onde andar, som vilja göra lapparna ondt och som stå på solens fjärde tömmar.

Vidare heter det: “Disse 3de ere deris under-Guder eller store Engler, som de holder for, at de 3de store Himmelske Guder have givet dem stedse at omgaaes med paa Jorden, paa det de udi alle deris Anliggende kand være dem ved Haanden og føre deris Bönner til bemelte store Guder, besönderlig naar de have Runnebommens Raadförsel fornøden".

FRITZNER ser i dessa Ailekes den kristna treenigheten. Det synes knappast troligt. Däremot har säkerligen FRIIS träffat det rätta, då han anser dem vara katolska helgon. De skulle så betraktade vara en sorts personifikationer utaf vissa af ålder helighållna dagar. Men att närmare bestämma deras karaktär tyckes omöjligt. De äro ett alltför oförmedladt lån, för att man skall kunna organiskt infoga dem i lapparnas gudalära. Dessutom ha de knappast varit vidare vanliga. De äro väl närmast att anse som uttryck för försöket att på något sätt förlika den katolska helgonkulten med lappsk religiositet.

Det återstår oss nu endast att något behandla en grupp religiösa föreställningar och riter, som gentemot de förut nämnda intaga en viss särställning. Dessa föreställningar och riter äro knutna till den gudomliga dyrkan, som lapparna i likhet med så många andra folk ägnat åt solen och månen.

Solen omtalas som gudomlighet af alla våra källor, under det att månen nämnes endast af RANDULF, FORBUS och SIGVARD KILDAL.

Solen räknas af SIDENIUS och LEEMS anonyme författare till gudarna i luften. Äfven FORBUS hänför i sin berättelse sol och måne dit, men i sina Rättelser och tillägg ändrar han detta och ger dem plats bland gudarna i stjärnhimmelen. Detta senare gör också SIGVARD KILDAL, men han har ju sammanslagit de båda första grupperna. SKANKE-JESSEN räknar solen till de “him- melska“ gudarna.

RHEEN säger om solen: “Den tredje afgud lapparna offra är solen, den de för en moder hålla för alle lefvande djur, conservera deras renfoster och meddela dem den naturliga värmen, att de väl må trifvas, hvarföre de ock offra henne unga renar och särdeles de, som äro af vajo-könet [hon-könet], och det således: De slakta den ren, som trumman utvisar, och sy en hvit tråd igenom renens högra öra, till en betecknelse det offret skall solen tillhöra. Sedan, när ren är slaktad, taga de ett litet stycke kött af alla dess ledamöter, det de sätta på en ovriden vidja, som är så vid som ett halft tunneband, hvilket de opphänga på en hög lafva bakom kåtan, där de ock offra Thoren. Alla de förnämsta ben lägga de i cirkelvis på lafvan, och skall så detta offret solen tillhöra."

I de senare, från VON WESTEN utgående källorna uppgifves, att man offrade åt solen ett hvitt kreatur. Egendomligt är, att man enligt de senare källorna anser nödvändigt, att hela djuret skall vara hvitt, under det de tidigare källorna hålla det för nog, blott man syr en hvit tråd igenom högra örat. Ty detta sistnämnda är tydligen att anse som en ersättning för ett helt hvitt djur. Säkerligen ha båda förfaringssätten förekommit samtidigt, ehuru det ena varit förhärskande på ett ställe, det andra på ett annat.

Den af RHEEN omtalade ovridna vidjeringen nämnes af alla författare, ehuru den tydligen i en och annan trakt af traditionen gifvits en bestämdare form. Denna vidjering sätter solens dyrkan i samband med fruktbarheten ej blott som hos RHEEN hos kreaturen, utan än mer som VON WESTENSKA källorna säga, “på det hon skall skina väl och göra, att gräset växer till renens föda."

En intressant utveckling har uppfattningen af solen enligt Forbus undergått i de södra lappmarkerna, i det man där dyrkat ej solen själf, utan soljungfrun Beive-Neida, som bor uppe vid solen. Det är behofvet af mera personliga gudar, som här tagit sig uttryck. Samme författare omnämner ännu en växtlighetsrit i samband med solen, som nomadlapparna öfvertagit från sina åkerbrukande grannfolk, nämligen seden att till solens ära äta gröt vid midsommar.

Är nu solen en ursprunglig, lappsk gudomlighet? Af den föregående framställningen af nomadlifvets religion torde det vara klart, att vi icke anse detta. Soldyrkan hör hemma hos åkerbrukande folk, alltså i en annan kultur än den lappska. Däremot är det tydligt, att olika former af solmagi mycket tidigt upptagits af lapparna från de kringboende nordiska grannarna.

Hvad åter månen beträffar, är det knappast troligt, att någon allmännare uppfattning af månen såsom gudomlighet förekommit. Å andra sidan är det ju helt naturligt, att man i många trakter, där solen under lång tid icke syntes på himmelen, skulle, sedan solriter upptagits, ägna månen analog dyrkan. Såsom sekundär i förhållande till solringen få vi uppfatta den af RANDULF omtalade ringen, som lapparna gjorde, på det att månen skulle skina igenom den “for den skal ikke blive vred paa dem og blive borte med sit Skin, mens lyse for dem at de kand finde hiem til deris Kield heller Gamme om Natten". Förekomsten af denna ring omtalas af FORBUS i hans Relation, men i Rättelser och tillägg förnekar han detta och säger, att ringen förväxlats med rökhålet i kåtan. Däremot omtalas af våra källor en helig måne, “hvilken är det ny, som lyser näst före eller uti Julhögtiden, hvilket dem heligt är, så att de under den tiden intet spinna hampa och senor, ej heller hugges och annat buller om aftonen göres“.

Som väl kändt är, har ny och nedan spelat en stor roll i vår folktro, och mycken gammal visdom är förknippad till månskifte o. d. Jul- och nyårsnyet har alltid haft en särskild betydelse. Att man ej vid julmånaden skall arbeta eller göra buller, sammanhänger måhända med den kända gamla regeln, att man på julaftonen ej skall arbeta för att ej råka i olycka. FORBUS berättar en gammal sägen, enligt hvilken månen under Julmånaden slagit ned och förgjordt åtskilliga hushåll på en gång, och uppger detta vara orsaken, hvarför man just under denna månad särskildt tjänar honom för att hålla honom blid.

Alla de gudomligheter vi hittills sysslat med ha varit goda och välvilliga. Ett undantag kunde man ju göra för lappens passevare-hjälpare, som visserligen äro hjälpsamma mot sina ägare, men ofta af dem användas att skada andra. Dessa äro dock, som ofvan framhållits, icke verkliga gudomligheter. Men såtillvida som de komma farande genom luften till lappens hjälp, erbjuda de en parallell till trollen, som i vår folktro bl. a. susa omkring med hvirfvelvinden. Men likasom den välvilliga och hjälpsamme bolvätten i folktron, då han finner, att man ej tar tillräcklig hänsyn till honom, blir vred och upphör ej allenast med sina välgärningar, utan rent af öfvergår till att göra skada på de områden, där han förut varit hjälpsam, kunna också de gudomligheter hos lapparna, som närmast äro släkt med bolvätten, öfvergå till skadegörande gudar. Det synes dock, som om detta icke var en vidare vanlig företeelse. I alla händelser har jag icke mer än i en källa sett någon enda uppgift härom, nämligen i en handskrift från 1731, som jag fann i Kalmar läroverks bibliotek. Här omtalas vid tydning af gudomligheterna på en trumma en gudinna Brickakka, som i motsats till Uxakka har till uppgift att skada de små barnen. Ännu en annan gudinna omtalas, nämligen en vid namn Gaskakka, som skadar barnsängskvinnorna, så att de ej kunna blifva förlösta, d. v. s. hon skulle vara Sarakkas antipod.

Äfven om vi ej kunna tillerkänna dessa gudomligheter någon egentlig spridning utöfver de sydligare lappmarkerna, visa de dock, huru nära uppfattningen af gudomligheterna hos lapparna är beroende af föreställningarna om småfolket hos de bofasta.

_______________________

Fig. 11. Nationalmuseet Köpenhamn.

Sedan vi nu redogjort för de lappska gudomligheterna, sådana VON WESTEN och hans samtida funnit dem, hufvudsakligen genom utforskande af trumtecknens betydelse, torde det vara lämpligt att här tillägga några ord om dessa trummor utöfver hvad vi haft att säga om dem vid beskrifningen af shamanismen. Deras hufvudsakliga betydelse för forskningen ligger däri, att man i dem har af lapparna själfva gjorda uppteckningar af gudaläran. Visserligen skulle vi aldrig med enbart trummorna som material kunnat få en föreställning om denna mytologi, då vi för tolkningen af dem måste använda oss af andra framställningar. Men de ge oss en tydlig bild af det mytologiska stoff, hvarmed nåiderna rörde sig. Den fullständiga tolkningen, som framgår af jämförande forskning, skulle föra oss alltför långt. Den skall få sin plats i en monografi öfver lapptrummorna. Här skola blott framhållas några hufvudsynpunkter. Redan vid diskussionen om indelningen af gudarna hade vi tillfälle iakttaga olika typer af trummor. Den där påpekade olikheten ifråga om gudarnes placering motsvaras af olika typer beträffande själfva trumformen. De trummor, på hvilka man framställt gudarna i olika skikt, äro gjorda af ett trästycke, som man urhålkat och utsirat på olika vis. Dessa ha, såsom förut nämnts (sid. 74), till följd af sin form blifvit kallade skåltrummor. (Här meddelas baksidan af trumman fig. 6). Helt annorlunda ter sig baksidan på en trumma, där gudabilderna äro ordnade utefter kanten med solbilden midt uti. Stommen utgör endast en ram som på ett såll, hvarför också HALLSTRÖM kallat denna typ sålltrumma. Den ofvan angifna figuren visar baksidan af en sådan trumma, nämligen den från “Die Sammlungen des hennebergischen altertumsforschenden Vereins" i Meiningen. De här synliga, vid ramen fästa föremålen äro offer till trumman.

Fig. 12. Meiningen.

Men själfva den yttre formen har ju för oss mindre intresse. Hufvudsaken är de på trumskinnet med albarkssaft målade bilderna. Vi skola därför här i största korthet tolka två trummor, ett exemplar af skål- och ett af sålltypen. Vi börja med en skålformad trumma fig. 12. Den finnes i Riksmuseets Etnografiska Afdelning i Stockholm. Den är äfven afritad i PERINGSKIÖLDS efterlämnade papper i Kungl. biblioteket. 

Figurerna å densamma äro ej många. N:r 1 är Tor med sin hammare, n:r 2 Storjunkaren. De båda figurerna vid 3 beteckna Storjunkarens tjänare. Trummans midtfigur skulle — om vi följa RHEENS tolkning på den i hans manuskript afritade trumman — vara solen. Jag skulle dock vara mera böjd för att antaga, att den vid Storjunkarens sida stående figuren ursprungligen är den lafve, på hvilken man offrade till solen, och att tecknet under densamma just utmärker detta. Figurerna på trummans nedre hälft, som stå emot den sida, “som vetter emot vänster hand", äro otvifvelaktigt lappens passevarehjälpare. Dessa ha afseende på jakt (a), fiske (b) och renskötsel (c). De som stå vid n:o 5 höra till saivolandet. Figuren vid n:r 6 betecknar dödsrikena, genom tvärstreck delade i olika afdelningar. De båda tecknen, som erinra om en kratta, på hvar sin sida om dödsriket hafva också sammanhang därmed.

Som vi se, är det ej någon i högre grad utvecklad gudalära vi här träffa på. Annorlunda ställer sig förhållandet, om vi vända oss till den trumma, som förut afbildats under fig. 7.

Fig. 13. Riksmuseets Etnografiska Afdelning. Stockholm.

Fig. 1, 2, 3 beteckna de förnämsta gudarna. Helt säkert skulle MÅRTEN OLOFSSON ha svarat, att det vore Gud Fader, Sonen och den Helige Ande. Tydligt är emellertid att med n:r 1 åsyftas Radien och med n:o 3 Tor såsom regnets gud, under det att n:r 2 skulle vara Rananeida. N:r 4 är Leibolmai, jaktens gud, hvilken här till yttermera visso fått en vildren framför sig. 5 är lappens saivo, 6 är björnen. Fig. 7, 8, 9 äro olika passevaregestalter; 10 är staburen; 11 är offerlafven vid den plats, där lappen har sitt hemvist. 12 är fiskvattnet och hvad därtill hörer; 13 rengärdet; 14 Uxakka; 15 Sarakka; 16 är lappens förnämsta hjälpare; 17 svinet eller nåidens häst; 18 är nåiden på väg till Jabmiaimo 19; 20 är antingen en vanlig död eller en af dödsrikets gudomligheter; 21 Rota till häst; 22 är det dödsrike, som närmast skulle motsvara skärselden. 23 åter är enligt min bestämda åsikt saivolandet. Ifrågavarande figurer finnas ej så uttydda på någon enda tolkad trumma, utan förklaras såsom “de kristnes väg“. Men då saivoföreställningen är det mest karaktäristiska i lapparnas tro, kunna vi a priori antaga, att saivolandet skall vara representeradt på trummorna. — Tolkarnas misstag har berott därpå, att lapparna, som ansågo, att “allt där var bättre än här“, ha tolkat dessa bilder som kyrkor och allehanda djur, som de bofasta ägde. Dessa djur skulle de äga där. Här fingo de dyrt betala dem.

Fig. 14. Riksmuseets Etnografiska Afdelning. Stockholm.

Fig. 24 är solen, 25 och 26 är “godväders- och illvädersgud", 27 betyder helgdagsmännen, här endast två. Djuren vid det söndriga stället ha afseende på solen.

Vi ha nu gifvit ett exempel på hvardera af de båda förut omtalade trumtyperna. Dock bör nämnas, att bland de trummor, vi ännu ha i behåll, gifvas några, som representera en uppenbar blandningstyp i förhållande till de förut omtalade, såsom t. ex. den af prof. WIKLUND och mig beskrifna Linnétrumman. Tydningen af dessa trummor med deras rikliga mängd af gudabilder har underlättats högst betydligt genom den samtida tolkning af en sådan trumma, som jag funnit i Kalmar läroverks bibliotek. Det mest egendomliga med denna tolkning är, att det tecken, som vanligen anses betyda solen, här förklarats såsom världen. En trumma af alldeles liknande typ, som tillhör disponenten KEMNER i Ystad, synes bekräfta denna uppfattning, i det den, som eljest är tecknad efter samma system, utom figuren för världen, äfven har en solbild (fig. 14, a), Detta tyder på det äfven på annat sätt styrkta sakförhållandet, att solkulten genom den sig alltmer specialiserande mytologien försvann. Härvid ärfdes solens uppgifter af ett flertal gudar. Denna specialisering var säkerligen mera genomförd på trummorna än i det lefvande lifvet.

Af dessa exempel se vi den stora betydelse trummorna hade som ett slags mytologiskt kompendium för lapparna eller, som missionärerna betecknande kallat trumman, en "djäfvulens bibel". Den vanlige lappen behöfde ej använda alla dessa gudar, då han spådde. Han var nöjd om ringen gick medsols till fiskevattnet eller jaktguden eller omkring rengärdet. Då visste han, att allt skulle gå honom väl i händer. Men om det gällde att afvärja någon iråkad olycka, sjukdom eller dylikt, då måste han anlita nåidernas sakkunskap för att med hjälp af detta gudaregister få reda på hvilken gud och hvilket offer, som bäst skulle hjälpa.

_______________________

Fig. 15. Tilhör disponenten S. Kemner. Ystad.

Sedan vi nu i största korthet behandlat det hufvudsakliga i lapparnas gudalära, skola vi till sist vidröra några punkter, som angå offren till gudarna, och som ej lämpligen kunnat upptagas under redogörelsen för de speciella gudomligheterna.

Redan i det första kapitlet af detta arbete fingo vi göra bekantskap med det mest primitiva offer vi känna hos lapparna. I det följande sågo vi, hur denna rit på nomadstadiet öfvergick i den stora gemensamma offermåltiden vid slaktetiden, omkring höstdagjämningen. Äfven då lapparnas hedniska religion under olika inflytelser öfvergått till ett slags polyteism, finna vi icke blott vid bestämda tider, utan äfven vid bestämda platser bundna offer. Det förra slaget kan dels ha afseende på årstiderna, såsom höstoffret samt jul- och nyårsoffren, dels är det sådana, som ha sammanhang med födelsen el. d. Det senare slaget omfattar sådana offer, som äro knutna vid mera ansedda gamla seitar.

Bland sådana vid olika årstider återkommande offer böra vi närmare omtala juloffret, som af RHEEN skildras på följande sätt: "På somliga helgdagar brukas hos dem stora vidskepelser, såsom särdeles på juldagen, då själfva husbönderna icke vilja gärna första dagen komma till kyrka utan bruka då ett vidskepligt offer hvilket de offra åt julfolket, som de mena vandra omkring i skogen och fjällen hos dem på den tiden och sker detta således: Julafton hålla de nästan som en fastedag, icke ätandes något kött, dock af allt annat, som de förtära på den dagen, samka de tillsamman en liten beta, det de ock synnerligen göra om juldagen (då hvar och en lapp beflitar sig hafva en fet julekost), hvilka afdelte och församlade betar de lägga i en näfverskäppa, gjord som en båt, med mast, segel och åror utrustad, och ösa sedan därofvanpå litet flott. Denna bemälta skäppa sätta de vid pass ett muskötskott ifrån sina kåtor i ett träd, det de vilja gifva det omkringvandrande julfolket, som de då mena skola färdas omkring i luften“.

Detta offer med allt, hvad därtill hör, är tydligen ett lån från lapparnas grannar. OLRIK har särskildt fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att skäppan skall hafva båtform. Han sammanställer detta med hvad vi känna från bronsålderns båtoffer hos nordborna. Afsikten anser han vara att fortskaffa offret till den, åt hvilken man offrar. Att man då gifvit detta fortskaffningsmedel båtform, tyckes med hänsyn till den ytterst obetydliga roll, som båten spelade i lappsk kultur, vara tillräckligt bevis för detta offers icke-lappska ursprung.

Men detta båtoffer är intressant äfven så tillvida, som det i bild återfinnes på de flesta trummor. I BISTOCKS tydning af Linnétrumman kallas figuren ifråga änglarnas båt, under det PLANTIN kallar den “änglarnas vagn, hvarpå de fara“. Detta skulle då innebära en kuriös betydelseförskjutning. Båten skulle då ursprungligen ha varit afsedd till fortskaffningsmedel för offret till det i luften omkringfarande julfolket — föreställningen om detta folk är ett rent nordiskt lån—och sedan under kristet inflytande blifvit en farkost för änglarna, hvilka i folktron öfvertogo småfolkets roll härvidlag.

Offer, som stodo i samband med födseln, voro hos lapparna allmänna. Enligt LEEM offrades i somliga trakter för barnen, t. o. m. medan de ännu voro i moderlifvet. Det offer, som vid själfva förlossningen var brukligt, utgjordes af en hund, som man gräfde ned i jorden lefvande. Efter födelsen offrades ett djur “med en linnet Hue“ på hufvudet, som man gräfde ned på samma sätt i jorden. Hundoffret omtalas äfven af andra upptecknare i samband med förlossningen. Äfven vid andra tillfällen torde det ha användts. HAMMOND talar t. ex. om en lapp, som skulle offra en hund för att bli frisk från en sjukdom. Äfven hundoffret är ett lån från grannarna.

Det är emellertid tydligt, att när lapparna fingo verkliga gudar och dessas antal, såsom vi sett, småningom ökades, också offren skulle tilltaga i mängd. Likasom områdena för de olika gudarnas verksamhet gingo i hvarandra, voro offren till dem hvarandra så tämligen lika. Men naturligtvis fanns det en och annan skillnad därvid, som dock väl knappast var uppenbar för gemene man. Om därför den, som skulle offra, ej själf var en framstående nåide, tillkallade han en sådan.

Denne kom medförande sin trumma för att medelst denna utforska, till hvilken gud offret skulle ske och hvilket djur, som var det behagliga offret. RANDULF säger visserligen, att detta kunde ske äfven genom andra spådomsredskap, såsom stenar och yxor, genom att se i brännvin och öl eller genom att helt enkelt muntligen fråga och på samma sätt få svar af gudarna, men det torde väl få anses som säkert, att man, sålänge trumman ännu var i bruk, äfven vid sådana tillfällen använde denna.

Vid själfva offrandet måste lappen, enligt RANDULF (och LEEM efter samma källa), vara iförd en särskild offerdräkt. Denna bestod bl. a. däri, att hufvudet var ombundet “med en linnet qvindesnøre-hat", hvarpå sattes en krans af löf och blommor. En liknande krans satte man också på offerdjurets hufvud. Dessutom skulle offerförrättaren ha ett hvitt förkläde öfver sina skuldror. JENS KILDAL, som också beskrifver offret, nämner ej någon särskild offerdräkt, men uppger, att såväl nåiden som alla de lappar, hvilka skola vara med om offret, taga sina bästa kläder på sig, och att, när de komma fram emot den plats, där offret skall ske, tager nåiden till tecken på ödmjukhet sitt bälte af sig och hänger det öfver sina skuldror. JESSEN omtalar icke blott detta bälte, utan tillägger, att blotmannen hade en kedja af mässing om sin högra hand. OLRIK vill i denna kedja igenkänna nordbornas heliga ring, som hade sin plats på altaret, men under offrandet bars af goden (offerprästen) på den högra handen.

Men det blir nu en annan fråga, om den af RANDULF beskrifna offerdräkten var en allmän företeelse hos lapparna. Så har tydligen icke varit fallet. Redan af de här citerade yttrandena framgår, att man på många ställen endast, såsom vi sett, iklädde sig sina bästa kläder, hvarvid den, som skulle förrätta offret, vid själfva offrandet aftog sitt bälte och hängde det öfver axeln. Detta bortläggande af bältet var måhända ursprungligen endast ett tecken till att offraren under sin förrättning var tabu, d. v. s. det skulle då vara samma företeelse, som när kvinnorna under månadssjukan till tecken af att de voro tabu aftogo sina bälten. Huru nu härmed än kan vara förhållandet, är det tydligt, att den särskilda offerdräkten endast brukats på få ställen. Detta framgår icke blott däraf, att den icke i allmänhet omtalas, utan alldeles direkt af de ord, hvarmed LEEM inleder sin beskrifning af densamma: “Af vissa trakters lappar lär denna sed hafva iakttagits". Detta yttrande står visserligen i strid med RANDULFS, att lapparna vid alla offer till gudarna utan åtskillnad använda samma dräkt. Men RANDULF generaliserar som bekant vid så många tillfällen, att man har all anledning tro detta vara förhållandet äfven här.

Såsom vidare stöd för vår uppfattning kan anföras, att det synes egendomligt, om offerförrättaren vid alla offer skulle hafva just en kvinnohatt på sig, då man hos LEEM, på sidan, innan han talar om offerdräkten, läser om en mansperson, som besökte ett passevare och därvid icke ville hafva på sig ett klädesplagg, som varit på en kvinnas kropp. Ja, han gick icke ens dit med skor på, därför att dessa, då de barkats, legat i samma kittel som kvinnoskor. Man kan nu visserligen säga, att det ej vid offerdräkten var fråga om en af kvinnor använd hatt, utan en hatt af samma form. En bestämd anvisning, hur vi ha att fatta uppgifterna om den särskilda offerdräkten, ger oss JESSEN, då han efter att ha beskrifvit denna tillägger, att om offret skedde till ära för en saivoneida eller en af akkorna, hade nåiden därjämte en hvit linnehatt på sig förutom det sedvanliga hvita linklädet. Den omtalade linnehatten hörde således endast till offren åt kvinnliga gudomligheter. Själf förklarade enligt JESSEN den offrande nåiden, att denna dräkt endast var ett tecken på den frivillighet och beredvillighet, med hvilken han frambar dessa offer. Det är tydligt, att det här, liksom i alla offer på samma stadium, gällde en sorts sakralisation och att kvinnodräkten i detta fall gjorde officianten duglig att offra åt gudinnorna.

På samma vis var det också med de förut nämnda kransarna på offerförrättarens hufvud och på djurets hufvud. Den behöfver icke, såsom OLRIK i anslutning till LEEM antager, ha något som helst historiskt samband med en klassisk prästdräkt, ehuru naturligtvis ett sådant samband, förmedladt genom många lån, ej kan bestämdt förnekas. Att man på VON WESTENS tid skulle uppfatta saken så, var ju helt naturligt, då både han, JENS KILDAL och andra i lapparnas gudomligheter endast sågo ett slags förvanskningar af de klassiska gudarna. Man förstod ej då, att likartade bruk ej behöfva förklaras ur historiskt beroende, utan äfven kunna ha sin grund i en allmän primitiv uppfattning. Så kan säkerligen kransen af löf och blommor, som offerförrättaren bar, och som man satte på offerdjurets hufvud, hos lapparna förklaras som en sympatirit till någon växtlighetsgudomlighet.

Det första den tillstädeskommande nåiden hade att göra var nu att bestämma, till hvilken gud man skulle offra. Det kan synas egendomligt, att icke detta utan vidare skulle vara klart, om man hade en bestämd anledning att offra. Men det får sin förklaring i att, såsom vi förut framhållit, gudarnas verksamhetsområden i många afseenden gingo i hvarandra, och att för öfrigt hela denna stora gudavärld väl knappast för de flesta lappar var mer än i största allmänhet känd. Nåiden, som skulle taga reda på, till hvilken gud man skulle offra, och den, som skulle förrätta offret, behöfde ej vara samma man, som framgår af SKANKE-JESSENS beskrifning af förberedelserna till offret. Han säger nämligen: “Naar Noaaiden havde ved Runebom og Henrykkelse indhentet Efterretning om, hvilken Gud der skulde ofres til, og sligt af Vedkommende var derefter blevet besluttet, maatte det strax kundgiøres Blodmanden d. e. den Noaaid, som skulde paatage sig denne Forretning, og Offerdyret blev imidlertid fraskildt ved at merkes i det høyre Øre, saa snart det var kiendt dueligt; thi intet maatte ofres, som jo var fuldkommen friskt og sundt; men Blodmanden selv maatte berede sig til Forretningen ved Faste samt ved at toe og rense alle sine Lemmer".

När nu nåiden skulle utröna, åt hvilken gud offret skulle bringas, började han på vanligt sätt slå på sin trumma. Därmed fortsatte han, tills visaren bestämdt stannade vid någon gudabild på trumman och sålunda gaf honom svar. Den andra frågan blef nu, hvilket offerdjur man skulle erbjuda. Detta tog man också reda på genom trumman. Huru själfva detta utväljande af offerdjuret tillgick, beskrifves utförligt i en af ARENDT GRAPE till Magnus Gabriel de la Gardie insänd skrifvelse, daterad den 21 dec. 1673 och undertecknad af GRAPE och ANDREAS NICOLAI TORNENSIS [TORNBERG], och som förvaras i Upsala Universitetsbibliotek. Där berättas: “Enär som de vilja göra honom [afguden] någon tjänst och ära, så föra de till honom deras osnöpta oxrenar eller gallvajor, slåendes sedan oppå deras trummor, läggandes oppå trumman en mässingsring, tagandes en tapp hår af renen, hvilket hår de binda kring om ringen. Och om ringen då på lycktone [till slut] icke faller på afgudens märke eller belätet, som ock oppå trumman är figureradt och afmåladt, så vill afguden samma renen intet hafva och behaga. Så taga de sedan fram en annan ren, ja åtskilliga renar efter hvarandra, görandes sammalunda som med den första renen, till dess att ringen faller oppå afgudens beläte, som på lapptrumman står, och densamma renen mena de behaga afguden, och så slakta de honom, där som afguden står“.

Det synes dock, som om man ej utan vidare kunnat välja bland alla felfria djur, utan som om det funnits vissa inskränkningar. Först och främst torde man i allmänhet ha offrat handjur, i alla händelser aldrig ett hondjur, som kalfvat. Till solen offrade man, som vi redan sett, hvita kreatur, och till dödsgudomligheterna tyckes man med förkärlek ha offrat mörka djur. RHEEN omtalar, att sedan man utvalt offerdjuret på nyss beskrifvet sätt, märktes det bestämda offerdjuret på så sätt, att om offret skulle ske till Storjunkarens ära, syddes en röd tråd genom högra örat på en ren, om Tor skulle hafva det, tog man en grå tråd, och om offret gällde solen, sydde man en hvit tråd genom örat. Det är ju, såsom förut framhållits, möjligt, att vi i detta af RHEEN omtalade förfaringssätt från början ha att se en nödfallsutväg, på så sätt att det ursprungligen gällt ett djur af hvit, grå eller röd färg, och att, då det kunde vara svårt anskaffa sådana djur, man nöjt sig med att märka det med ifrågavarande färg. Sådana slag af ersättning förekomma ofta i religionshistorien. Möjligt är också, att vi i detta märkande hafva en rest af en sakralisationsceremoni, hvarigenom djuret helgas åt gudomen; åtminstone pekar JESSENS här ofvan återgifna skildring i denna riktning. Ty han omtalar ju i omedelbart samband härmed, huru offerförrättaren måste helga sig genom fasta samt genom att tvätta och rena alla sina lemmar.

Sedan allt blifvit klart, dödas nu djuret, i det det genom ett enda slag eller stick fälles till marken. Därpå flås det, och härvid skola alla deltagarna vara behjälpliga. Sedan inälfvorna uttagits och kroppen styckats vid lederna, kastas styckena i offerkitteln för att kokas. RANDULF säger, att det, då det gällde offer, som skulle förtäras, var likgiltigt, huruvida det dog efter ett eller flera slag eller knifstyng, under det att, om det gällde offer, som helt skulle antingen läggas på altaret eller nedgräfvas i jorden, djuret måste dö efter ett slag. Eljest var det nämligen ett tecken, att djuret ej var heligt nog, hvarför de då måste offra ett nytt djur, som skulle dö genom första slaget.

Platsen, där man slår renen eller, enligt RHEEN, sticker den i hjärtat, är bakom kåtan. Sedan bär man enligt denne till guden de stycken, som tillkomma honom. Detta synes dock vara en senare sed. Det ursprungliga och efter allt att döma vanligaste var, att djuret dödades vid offerplatsen, såsom RHEEN strax efteråt omtalar, att det tillgick vid Storjunkarens gästabud. Efter nedslaktandet, kunde man nu förfara på olika sätt. Äfven om vi bortse från de offer, då man förtärde hela offret och som vi i det föregående behandlat, funnos olika tillvägagångssätt. Först smorde man gudabilden eller det träd, som hörde till afguden, med blodet, och sedan afskildes de delar, som skulle utgöra offret, hornen, genitalia, ett stycke af tungan, af lungorna och af hjärtat samt alla benen — enligt J. KILDAL. Enligt JESSEN var det näsan, ögonen, öronen, hjärtat, lungorna, som afskildes samt dessutom något litet kött af hvarje lem, och i all synnerhet fick man ej glömma “at tage det Lem med, som forskielliger Kiönnet, naar Offeret var et Han-Dyr". Detta, som sålunda afskilts till offer, lägger man, om man har ett altare, på detta. Altaret beskrifver J. KILDAL så: “Det altare, hvarpå nåiden eller den lappen, som förrättar offret, lägger detta, är antingen en hög sten eller en klyfta i ett stort träd, hvilken klyfta icke är mer än en famn ifrån jorden“. Däremot tyckes man ha fortfarit med att nedgräfva benen. Enligt SPIRRI NILS’ relation nedgräfdes såväl “afguden" som benen. Med afguden torde han menat de nyss omtalade bilderna. Ser man emellertid på andra beskrifningar, synes det, som om benen lades på altaret. RANDULF uppger, att om man har altare, lägger man offret därpå, hvarom icke, gräfver man ned det. RHEEN låter oss veta, att lapparna vid offren till solen ej nedgräfva benen, utan “alla de förnämsta ben lägga de cirkelvis på lafven“. I PETRUS NORÆUS’ skrifvelse till superintendenten i Hernösand, daterad Piteå den 24 november 1686, förekommer en beskrifning på en offerplats: “Erik Eskilsson tjänar åskan för en gud, och dess offer bygges på ett theatrum högt i vädret med alla renhornen på, som slaktas, såsom hos Erik Eskilsson fanns en lafve, där han i många år offrat hade till Tor, där var väl 100 renshorn församlade förutan offret och där, omkring lafvan nämligen, var Tors beläten, björkar, hela trän med rötter upptagna uthuggne och vända [med] roten uppåt himmelen, men toppen ned till jorden“.

I sådana fall däremot, då man icke har något altare, lägger man offret tillsammans med benen i ett slags likkista, som göres af björkbark, och nedgräfver allt i jorden. Till hvilken gud man än offrade, skedde det på samma offerplats. Men för att utmärka, till hvilken det skedde, eller, som JESSEN säger, “för att hvar och en skulle känna igen sitt offer och icke en annan skulle tillägna sig det och göra sig det tillgodo på en annans bekostnad", skulle de utaf en björkstubbe, en och en half eller två alnar lång och inemot en aln tjock, göra en sorts beläte. Denna bild satte de öfver offret, eller om det var ett altare, vid detta. Den här omtalade stafven hade man tydligen lånat från sina grannar. Ty hos nordborna hade man en sådan. På samma sätt lånade man äfven andra igenkänningstecken, såsom långa och stora hammare till Tor, hackor och spadar till Waralden-olmai, båtar till Biegga Galles, en människobild till Rota, “solens efterlignelse" till solen och spinnrockar till gudinnorna samt båge och pilar till Leib-olmai. Enligt JESSEN var dock spinnrocken igenkänningstecken för solens offer. Dessa ting, som möjligen utgjorde offer hos nordborna, ha lapparna lånat af sina grannar. Men vi ha ingen anledning tänka oss, att de på något annat sätt ändrade dessas offerlära, än att de satte upp dem som sådana igenkänningstecken. OLRIK har uppfattat dem som offer; och denna mening kan ju ligga närmast till hands, då man läser Nærömanuskriptet. Men sammanställer man dess uppgifter med hvad vi för öfrigt veta om offren, blir vår slutsats den enda möjliga. Å andra sidan blir ju äfven denna uppfattning ett stöd för OLRIKS hufvudsyfte, nämligen att bevisa, att lapparna lånat sina gudar.

Däremot är tidpunkten för detta lån omöjlig att angifva. Af Nærömanuskriptet framgår, såsom förut framhållits, att RANDULF vid sin skildring af de hedniska villfarelserna icke skilt emellan lapparna och de bofaste. Detta gör, att man icke af denna handskrift enbart kan sluta till, hur mycket lapparna verkligen lånat. Hvad åter tidpunkten för lånet af själfva gudarna beträffar, är det antagligast, att dessa lån snarare ägde rum från folktron än från den verkligt florerande religionen. Detta tyckes alldeles påtagligt framgå däraf, att de ännu så sent som vid tiden för våra källor icke genomträngt lapparnas uppfattning. Det är därför också antagligt, att nämnda företeelser, som möjligen voro offer under bronsåldern, icke kommit till lapparna annat än som symboler och där utan vidare blifvit blotta igenkänningstecken. Att SKANKE-JESSEN fattat dessa tecken på detta sätt, framgår med all önskvärd tydlighet, ty han omtalar först de ursprungliga stafvarna, som han kallar Wærro-Muora, och sedan dessa tecken med benämningen Kielde-Muor. Enligt SKANKES ordförteckning är detta Wærro-Muora detsamma som det af LEEM omtalade Liet-Murok eller Liot-mora.

Till de i början af denna framställning af offren omtalade, periodiskt återkommande offren kunna vi lägga sådana offer som libationen medelst brännvin till akkorna vid jultiden. Visserligen fingo dessa liksom bolvätten i allmänhet sin del äfven annars, men vid jultiden ägnades dem särskild uppmärksamhet. Vidare ha vi sådana offer som det af RANDULF omtalade, då mannen med hustru och barn på nyårsdagens morgon offra till solen hvar sin mässingsring i en brunn eller bäck, hvaraf han tager sig detta tecken, att om solen skiner så klart på ringarna i vattnet, att de alla se klara ut, då betyder det ett godt år; men skulle antingen alla ringarna synas mörka och dunkla eller några af dem helt svarta, då utmärker det första för honom ett ondt år i allt hvad han företager och det andra säker död för den, hvilkens ring såg svart ut, så framt döden icke kunde afvändas med offer. Äfven FORBUS har hört om detta offer, ty i sina frågor spörjer han bl. a.: “Har du gått till brunnen?" Det sammanhang, i hvilket denna fråga står, visar, att det är tal om just detta offrande. Bevisadt är dock ingalunda, att det här verkligen gäller lappar. Man får erkänna, att det hela verkar mera sydligt. Ty att gå till en brunn, källa eller älf på nyårsdagen och lägga ned några mässingsringar låter sig icke utan vidare göra, då allt är fruset. Icke heller skiner solen på alla platser hos lapparna vid den tiden. Det troligaste är, att vi här ha en rest af något gammalt bruk hos de bofaste, som fortleft ända till våra källors tid. I alla händelser har det, om det förekommit hos lappar, varit ett oassimileradt, direkt lån.

Detta sista kan sägas om den efterbildning af den kristna, nattvarden, som ofta omnämnes af våra författare. Den betydelse dessa tillmäta denna företeelse beror naturligtvis mera på den vedervilja de måste känna inför denna djäfvulens parodi på det heligaste inom den kristna religionen, än på den roll den spelar inom lapparnas egen föreställningsvärld. Själfva uppkomsten däraf har, djupast sedt, sin rot i lappens fredliga lynne. Då han af statsmakten tvingades, liksom öfriga medborgare, att åtminstone en gång om året gå till skrift, gjorde han det också därför, att han icke ville stöta sig med den kristne guden. Men å andra sidan ville han försäkra sina egna gudar, att han önskade stå väl med dem. J. KILDAL kallar det i likhet med SIDENIUS för “Maylmen Radiens och Sarakkas alterens Sacrament". Han säger därom: “En del lappar pläga om morgonen vid deras kyrkogång, innan de komma till kyrkan för att gå till Guds bord, uti bröd eller ost äta Maylmen radiens lekamen och i vatten dricka Sarakkas blod“. SIDENIUS säger, att de, som blifvit omdöpte och erhållit en Nemoguelle, se ofta denna Nemoguelle gå före sig i bäckar och moras. De se honom också, när de gå till kyrkan, och när de gå till skrift dricka, de Sarakkas blod i samma bäck, som Nemoguelle står. FORBUS säger, att det afgudiska sakramentet, som brukas ante Sacram Coenam, sker denna Sarakka till ära. Emedan hon gifvit kropp och blod, ty ätes och drickes då hennes lekamen och blod. Och FORBUS tillägger: “Efter någras mening, skall då Sarakkas blod drickas och Leibolmais lekamen ätas, men måste vara förstådt om Radiens, som gifvit själen, medan några skola äta Radiens lekamen och dricka Sarednis blod“. Hela detta “afgudiska sakrament" är så uppenbart en lappsk tillämpning på de egna gudarna af den kristna nattvärden, att det endast kan bli tal om imitation, ej om assimilation.

Angående utbredningen af dessa bruk ha vi några intressanta upplysningar i en odaterad, icke undertecknad handskrift i Upsala Universitetsbibliotek, som jag meddelat i inledningen till mina Källskrifter (s. XXVI), där vi få veta, att de endast varit i bruk “söderut i Norrland och öfver allt i Trondhjems amt, men icke längre norrut". Detta bekräftas af det i JENS KILDALS dedikationer intagna brefvet till FORBUS från LENNART SIDENIUS.

Ännu något, som har ansetts som lån, äro de olika slag af offerdjur, som lapparna förskaffade sig från de bofasta. Så berättas i protokollet från lagmanstinget i Luleå lappmark den 27 och 28 jan. 1687, att lapparna “offrat andra kreaturs ben, som dem efter trummans anledning blifvit pålagdt, såsom af hästeföl, grisar, höns, bockar, får etc., hvilka kreatur uti deras hemvister fuller icke finnas, utan med stort besvär rest en lång väg till Norge och andra orter, därest de sådana kreatur kunnat uppnegociera och förhandla". Äfven andra våra källor omtala sådana offer. I och för sig behöfver dock detta icke bevisa, att gudarna, som man offrade till, voro lånade. Det kunde också vara så, att man ville visa dem större ära och därför skaffade mera ovanliga offer, och det är alls icke uteslutet, att denna synpunkt kunnat spela in äfven hos lapparna, ehuru vi här af andra orsaker ha rätt att tala om lån.

_______________________

Vi ha nu i största korthet sökt gifva en öfversikt af den religiösa utvecklingsgången hos Nordens lappar alltifrån jägarstadiets måltidsriter genom nomadens gestaltlösa bärare af den i marken inneboende lifskraften fram till individuellt fattade öfver speciella naturområden härskande gudaväsen. I den ingalunda fattigt utformade mytologi, som vi sett såsom det sista utvecklingsstadiet och som ej så mycket utgör frukt af medveten spekulation, utan fastmer resultatet af från skilda håll tillströmmande inflytelser, ha vi funnit olika skikt, af hvilka somliga tydligt röja sitt primitivt lappska ursprung, andra äro aflagringar från nordisk folktro och gudalära, andra slutligen beteckna lån från kristen gudsföreställning, sådan den från medeltiden fortlefvat i folkets tankevärld. Men för alla dessa inflytelser, som vi sålunda under framställningens gång konstaterat, ha vi med undantag dock för de kristna lånen, funnit bestämda anknytningspunkter i primitiv lappsk religiositet.

---