Den grönländska sången om Atle (KL)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904


Hjältsånger
Den grönländska sången om Atle
(Atlamál en grønlenzko) [1]



Atle (Attila) blev fundet død næste morgen
Ukendt kunstner
1.
Vida de våldsdåd
sports, som i samråd
hjältar förr uttänkt[2]
— ingen till nytta —
hemligt, sig själfva
endast till skada,
liksom för Giukes
söner, som svekos.


2.
Ödet dem nådde,
dödens de blefvo.
Atle, fast klartänkt,
oklokt ock gjorde:[3]
fällde sitt bästa
stöd sig till skada.
Brådt sina svågrar
bjöd han hem till sig.


3.
Klok var hans drottning:
gick klokt till väga,
lyssnade till hvad
hemligt man rådslog;
svårt det dock var att
bröderna hjälpa:
sjöledes bud sändts, [4]
själf var hon hemma.


4.
Runor hon ristat;
ränksmidarn Vinge
ändrade om dem,
förrn han dem frambar.
Buden sen öfver
Limafjord foro[5]
dit, där de tappre
hjältarne bodde.


5.
Sen de framkommit,
upptändes eldar,
dracks mycket öl;
på svek tänkte ingen;
gåfvor, som vänligt
sändts dem, på stolpen
hängdes: ej såg man
i dem en varning.


6.
Fram gick då Hognes
hustru Kostbera,
gästfri som få, och
hälsade båda.[6]
Glad var ock Glaumvor,
maka åt Gunnar,
sörjde, att intet
brast deras gäster.


7.
Gunnar att locka
bjöd man ock Hogne.
Öppet var sveket,
om de blott märkt det.
Fore blott Hogne,
fore ock Gunnar,
tillstyrkte denne,
ville ock Hogne.


8.
Tärnor mjöd buro:
gästfrihet brast ej.
Flitigt det dracks, tills
nog det var drucket.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
makarna gingo
sedan till hvila.


9.
Lärd var Kostbera.
Runor hon kunde.
Sökte dem läsa
nu framför elden.
Bäst var att hålla
tungan i tygel:
svårt var dem tyda,
villsamt de ristats.


10.
Därpå hon gick med
Hogne till hvila
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
mycket hon drömde,
dolde det icke,
sade det, som hon
vaknat, till kungen.


11.
'Fara du ämnar.
Hör dock min varning:
tar jag än miste,
res dock en ann’ gång.
Jag har din systers
runor sökt tyda:
hon har ej bjudit
dig denna gången.'


12.
'Ett mest mig undrar
— kan ej förstå det —
hvarför så villsamt
hon skulle rista.
Så ser det ut, som
låge därunder
bådas er bane,
om I dit kommen.'[7]


13. Hogne kvad:
'Kvinnor allt misstro.
Har ej det lynnet.
Tror ej på svek, där
intet split råder.
Kungen med rödan
guld skall oss glädja.
Aldrig jag rädes,
hotar än fara.'


14. Kostbera kvad:
'Illa det går er,
om I dit dragen.
Ej denna gången
gästfritt I hälsens,
drömde jag, Hogne
— döljer det icke. —
Räds jag ej saklöst,
går det er illa.'


15.
'Tyckte ditt lakan
brinna i elden.
Högt upp ur huset
frambröto lågor.'
Hogne kvad:
'Linne här finns, som
föga I sköten.
Det snart skall brinna.
Där har du drömmen.'


16. Kostbera kvad:
'Såg en björn komma.
Stockar han uppbröt,
ramarna riste,
rädda vi blefvo;
grep oss i gapet;
intet vi kunde
göra; ett väldigt
larm vardt i huset.'


17. Hogne kvad:
'Vinden väl växer
mot oss på färden.
Isbjörnen bådar
storm väl från öster.'[8]


18. Kostbera kvad:
'Såg en örn flyga
längs genom huset,
blod på oss stänka.
Ondt det oss bådar.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
han var visst Atles
hotfulla fylgja.'[9]


19. Hogne kvad:
'Mycket vi slakta.
Blod därför se vi.
Drömma om örnar
syftar på oxar.
Huld är oss Atle,
hvad du än drömmer.'
Nog var nu taladt.
Båda sen tego.


20.
Liknande sade
Glaumvor till Gunnar,
ängslades ock af
gräsliga drömmar,
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
ovisst, om Gunnar
komme tillbaka.


21. Glaumvor kvad:
'Rest var din galge,
hängas du skulle,
ormar dig åto,
fast du än lefde
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
Ragnarök inbröt.
Tyd mig den drömmen!'
Gunnar kvad:
. . . . . . . . . . . . . . [10]


22. Glaumvor kvad:
Såg jag ett blodigt
svärd ur dig dragas
— hårdt är att säga
slik dröm sin make —,
tyckte, att spjutet
dig genomborrat;
ulfvar vid båda
ändarna tjöto.'


23. Gunnar kvad:
'Hundar väl skola
hoppa och skälla.
Drömma om kastspjut
syftar på hundskall.'


24. Glaumvor kvad:
'Såg en älf strömma
längs genom huset;
röt som af vrede,
steg öfver bänken,
bröt på er båda
af båda föttren,
skonade intet.
Hvad bådar detta?'


25. Gunnar kvad:
'Fält skola vaja,
där du såg strömmen;
foten af ogräs
snärjs tidt på åkern.[11]


26. Glaumvor kvad:
'Såg döda kvinnor
hit i natt komma,
sorgfälligt klädda,
ville dig taga;
brådt de dig bjödo
till sina bänkar; —
tror, dina nornor
dig ej mer skydda.'


27. Gunnar kvad:
'Nu det för sent är.
Saken är afgjord.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
fruktar ej färden,
som vi beslutat,
fast jag ej tror, att
länge vi lefva.'


– – –


28.
Morgonen inbröt;
upp de sig reste,
lystna att fara,
lyddes till råd ej.
Fem man de foro
— dubbelt så många
svenner dock fanns det—.
Det var högst illa.


29.
Snævar och Solar,
söner till Hogne,
Orkning, till Hognes
maka en broder,
följde på färden;
kvinnorna fagert
klädda ock följde
ända till fjorden.
Fåfängt de sökte
männen kvarhålla.


30.
Hördes då Glaumvor,
maka åt Gunnar,
säga till Vinge
hvad hon bäst tyckte:
'Vet ej, hur I vår
vänlighet lönen.
Brott är gästs ankomst,
bor det svek i den.'


31.
Svarade Vinge
mot sig själf skonslös:
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
'Tage mig jättar,
om jag har ljugit!
Häng mig i galgen,
om jag fred bryter!'


32.
Sade då Bera[12]
blid uti hågen:
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
'Seglen nu lyckligt!
Vinnen nu seger!
Ske, som jag önskar,
allt utan hinder!’


33.
Svarade Hogne
för att dem hugna:
'Trösten er, kvinnor,
hvad än må hända!
Många så säga,
motsatt dock går det.
Litet det gagnar
dem, som bort fara.'


34.
Länge till afsked
blickar de bytte.
Skildes så deras
vägar och öden.


– – –


35.
Kraftigt de rodde.
Midt af bröts kölen.
Vredgade än mer
kraftigt de rodde.
Årbanden tänjdes,
tullarna brusto,
båten vardt lämnad
lös invid stranden.


36.
Än blott en bit och
lyktad var färden.
Stolt där sig reste
Budlungaborgen.
Hogne på porten
slog – gällt den skrällde.
Då sade Vinge,
hvad ej bort sägas.


37.
'Flykten från borgen!
Farligt hit komma.
Brådt skall man eder
bränna som fallne.
Vänligt jag bjöd er.
Svek var inunder.
Eller stån kvar, tills
galgen är timrad.'


38.
Sade då Hogne
utan all hänsyn,
aktande intet,
som man fick röna:
'Tänk ej oss skrämma!
Skryt med det sällan!
Skräflar du mera,
ökas din ofärd.'


39.
Vinge sen slogs till
marken och dräptes.
Yxhugg han fick, tills
han gaf upp andan.


40.
Fylkades Atles
folk, sig i brynjor
klädde; så rustadt
stod inför porten.
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


. . . . . . . . . . . . . . [13]


41.
Växlades ord af
vredgade kämpar:
'Länge beslutadt
var att er dräpa.'
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


42 Hogne kvad:
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
'Märks ej, att länge
det var beslutadt.
Redo I än ej
ären, men redan
en vi lamslagit,
dräpt af ert följe.'


43.
Vreda de blefvo,
som detta hörde,
spände med vana
fingrar bågsträngar,
häftigt i skydd af
sköldar de sköto
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


44.
Budskap vardt buret
in om hvad ute
skedde, en träl i
salen det sade.
Vred vardt då Gudrun,
när hon det hörde,
slängde ifrån sig
alla halssmycken.


45.
Ut gick hon sedan,
öppnade dörren
utan all fruktan,
mottog de komna
— det var den sista
hälsning de bytte —
sade dem trofast,
hur allt förhöll sig.


46.
'Sökte er rädda,
hindra er affärd.
Ingen dock ödet
hindrar: I kommit.'
Sökte förmå dem
sen att förlikas.
Ingen det ville.
Alla nej sade.


47.
Såg den högborna,
huru de stredo;
kampdjärf i hågen
slängde hon manteln,
svängde sitt svärd att
fränderna värja,
mildt hon sin hand i
kampen ej höjde.


48.
Dottern af Giuke
högg så en Atles
broder, att denne[14]
bort måste bäras;
sedan en ann', som
mer ej sig reste,
sände till Hel med
hand, som ej skälfde.


49.
Kampen, som upptändts,
vardt mera frejdad
än allt hvad Giukes
söner förr utfört.
Svärden de svängde,
brynjor de klufvo,
hjälmar de bräckte.
Hjältemod brast ej.


50.
Striden höll på från
morgon till middag.
Blodsköljdt var fältet,
innan man slutat.
Aderton kämpar
fälldes af Beras
söner och broder,
förrn de fällts själfva.[15]


51.
Atle då sade
midt i sin vrede:
'Skamligt att skåda.
Er skuld är detta:
nyss här vi voro
trettio kämpar,
nu endast elfva.
Mycket vi mistat.'


52.
'Voro vid Budles
död vi fem bröder,[16]
Hel har nu hälften.
Två ligga huggna.
Mäktiga svågrar
fick jag —det erkänns—,
olycksfödt vif, som
föga har gladt mig.'


53.
'Aldrig det frid var,
sen du kom till mig
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
utödt min ätt, på
skatter mig svikit,
Brynhild till Hel sändt.
Mest det mig grämer.'


54. Gudrun kvad:
'Slikt säger du, fast
du var den förste.
För att få skatten
drap du min moder,
svälte ihjäl min
fränka i hålan. [17]
Löjligt mig tycks, att
du dig beklagar.
Gudar må tackas,
går det dig illa.'


55. Atle kvad:
'Upp nu, I jarlar!
Låten den skönas
sorg än mer ökas!
Jag vill det skåda.
Gören allt, för att
Gudrun må kvida!
Vore en fröjd att
se henne gråta.'


56.
'Gripen nu Hogne!
Karfven i honom!
Skären ut hjärtat!
Varen strax redo!
Gunnar, den grymme,
hängen i galgen!
Dröj en ej! Honom
kasten åt ormar!’


57. Hogne kvad:
'Gör, som dig lyster!
Glad jag det bidar.
Ej skall jag rädas.
Ondt förr jag pröfvat.
Motstånd jag gjort, då
kraft än jag hade.
Matt jag af sår är.
Nu må du råda.'


58.
Sade då Beite,
munskänk hos Atle:
'Låt oss i stället
gripa nu Hialle!
Dräpom den kraken,
mogen för döden.
Varder i hela
lifvet en lathund.'


59.
Rädd vardt då kocken;
skyndade bort och
modlös han kröp i
vråarna undan;
ville för andras
skull icke lida.
Dystert det var att
dö ifrån svinen.


60.
Dock grep man Budles
kock och drog knifven.
Trälstackarn grät, förrn
udden han kände:
skulle få tid att
gödsla, att göra
uslaste sysslor,
sluppe han undan.


61.
Hördes då Hogne
— få väl så gjorde —
bedja, att trälens
lif blefve skonadt:
'Mindre mig gör att
utstå den leken.
Hvem kan väl vilja
sådant skrik höra.'


62.
Rådiga kämpar
grepo då kungen.
Utväg ej fanns att
mer det uppskjuta.
Högt log då Hogne
— männen det hörde —
modigt han kunde
uthärda kvalen.


. . . . . . . . . . . . . . [18]


63.
Gunnar tog harpan,
slog den med tårna,
spelade så, att
kvinnorna gräto,
spelade så, att
kämparne rördes,
spelade, tills att
strängarna brusto.


64.
Dogo de redan
tidigt på dagen,
men deras bragder
städs skola lefva
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .


– – –


65.
Atle sig ställde
stolt uppå liken.
Hånfullt han Gudrun
sorgbudet sade:
'Nu är det morgon.
Fränder du mistat.
Själf har du delvis
skuld i det skedda.'


66. Gudrun kvad:
'Glad är du, när du
mord kan förkunna.
Ångern skall komma,
då du allt röner.
Du skall ett arf få
— jag det nu yppar —:
dör jag ej äfven,
går det dig illa.'


67. Atle kvad:
'Kan slikt ej hindra.
Vet dock ett annat
råd, vida bättre.
Lätt vi försmå hvad
bäst är. Du tröstas
skall med en mö, med
smycken, med silfver,
allt som du själf vill.'


68. Gudrun kvad:
'Hoppas ej därpå.
Jag skall det afslå.
Böter för brott långt
mindre jag afböjt.
Vild förr jag tyckts dig.
Mer vild jag varder.
Mycket, när Hogne
lefde, jag tålde.'


69.
'Vet att i samma
hus ha vi fostrats,
samman vi lekt och
samman uppvuxit;
Grimhild oss skänkte
guld och halssmycken; —
aldrig ditt dåd med
böter kan sonas.'


70.
'Männens kraft krossar
kvinnornas lycka;
afkvistas stammen,
vissnar sen kronan;
afhugges roten,
faller ock trädet. —
Ensam du öfver
allt nu må råda.'


71.
Lättrogne kungen
trodde på henne.
Öppet var sveket,
om han akt gifvit.
Gudrun förstod att
slugt sig förställa,
lekte behändigt
med tvenne sköldar.[19]


72.
Arföl hon redde
åt sina bröder,
Atle så äfven
åt sina fränder.
Ord mer ej byttes.
Färdigt var mjödet.
Stort larm sen uppstod
vid detta gille.


73.
Vildt nu hon stred mot
Budlungaätten,
ville på maken
rysligt sig hämna:
lockade till sig
lekande gossar.
Bleka de blefvo,
gräto dock icke,
sprungo till modern,
sporde: 'Hvad vill du?'


74. Gudrun kvad:
'Spörjen ej. Döda
eder jag önskar.
Länge ert lif jag
längtat att taga.'
Gossarne sade:
'Dräp dina barn då!
Ingen det hindrar.
Dock, när det spörjs, skall
vreden ej hvila.'


75.
Bråd i sitt sinne
barnen hon dräpte,
utan all hänsyn
halshögg dem båda.
Sporde sen Atle,
hvart väl hans gossar
gått för att leka,
kunde ej se dem.


76. Gudrun kvad:
'Våga jag vill att
sanning dig säga:
dottern till Grimhild
intet skall dölja.
Glad du ej varder,
men du själf väckte
olyckan, när du
svek mina bröder.'


77.
'Sällan jag sofvit,
sedan de mördats.
Hård hämnd jag lofvat,
haft dig i minnet,
hvad du en morgon
sagt, ej förgätit,
Nu du en afton
erhåller budskap.'


78.
'Vet, att du mistat
har dina söner
. . . . . . . . . . . . . .
hvad du minst ville:
ur deras hufvud-
skålar du druckit,
sen deras blod i
drycken jag blandat.'


79.
'Tog deras hjärtan;
stekte på spett dem.
Gaf dig dem, sade,
att det var kalfkött.
Allt själf du njutit,
ingenting lämnat.
Dina kindtänder
duktigt du användt.'


80.
'Barnens lott vet du.
Värr’ än din finns knappt.
Min jag själf vållat;
skryter ej med den.'


81. Atle kvad:
'Grym var du, Gudrun.
Gräsligt det var att
med dina barns blod
blanda mig drycken.
Dräpt har du fränder,
som du minst skulle.
Öfver mig har du
skymf på skymf hopat.'


82. Gudrun kvad:
'Nu ock dig själf
jag önskar att dräpa.
Aldrig på dig min
hämndtörst kan släckas.
Sådana illdåd
har du begått, att
motstycke till dem
finns ej i världen.'


83. Atle kvad:
'Brännas du borde,
sen du först stenats,
Då har du ernått
hvad du jämt önskat.'
Gudrun kvad:
'Säg åt dig själf slikt
tidigt i morgon.
På ett mer skönt sätt
vill jag gå hädan.'


– – –


84.
Samman de bodde,
skilda af hätskhet,
vreda ord bytte,
båda vantrifdes.
Tanken på hämnd hos
Hognes son växte;[20]
sade sitt hat till
Atle åt Gudrun.


85.
Lifligt hon Hognes
dödskval då mindes,
prisade den, som
hämnade honom.
Dräpt vardt då Atle
— därmed ej dröjdes —.
Gudrun vid mordet
hjälpte sin brorson.


86.
Väldige kungen
väcktes ur sömnen,
såg, att hans sår ej
kunde förbindas:
'Sägen nu sanning!
Hvem har mig mördat?
Hård var den leken.
Lifvet jag låter.'


87. Gudrun kvad:
'Dottern till Grimhild
intet dig döljer.
Vållat jag har, att
lifvet du lämnar,
Hognes son ock, att
såren dig matta.'
Atle kvad:
'Skamligt det var så
hasta med mordet;
skändligt att svika
den, på dig trodde.'


88.
'Ifrig jag for att
vinna ditt jaord.
Du var en ärad,
storrådig änka.
Att det var sant, vi
snart lärde känna.
Hit med dig följde
talrika kämpar.'


89.
'Ståtligt var allting
under vår hemfärd;
högborna hirdmän
ökade glansen;
mångtalig boskap
rikligt oss närde,
präktiga gåfvor
massvis utdeltes.'


90.
'Brudskatt jag gaf dig:
talrika smycken,
trettio trälar,
sju goda tärnor
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
ärad du vardt med
silfver än mera.'


91.
'Allt du dock tyckte
ingenting vara,
förrän jag ärfde
riket af Budle.
Ofta i gråt du
bragte min moder.[21]
Aldrig ett lyckligt
samlif vi lefvat.'


92. Gudrun kvad:
'Lögn är det, men nu
litet det rör mig.
Var jag ej vänlig,
har du det vållat.
Med dina bröder
låg du i strid jämt.
Halfva din ätt till
Hel du ju sände.'[22]


93.
'Vi trenne syskon
trotsiga voro;
foro af landet
fjärran med Sigurd;
ströfvade vida
hvar på sin drake.
Ödet vi följde,
österut kommo.'


94.
'Dräpte först kungen,
togo hans rike
— jarlar till hjälp oss
gingo af fruktan —,
gåfvo fred mången
oskyldigt fredlös,
gjorde den burgen,
som var utblottad.'


95.
'Död vardt den hunske.[23]
Dog då min lycka.
Bittert det var att
änkonamn bära.
Kvalfullt det var att
komma till Atle.
Grym var förlusten
hjälten att mista.'


96.
'Aldrig vi sporde,
när du hem vände,
att du sökt striden,
andra besegrat.
Jämt vek du undan,
motstånd ej gjorde,
lugnt allt fördrog du
. . . . . . . . . . . . . .


97. Atle kvad:
'Lögn är det, Gudrun.
Det dock ej båta
kan våra öden.
Båda vi brutit.
Visa mig nu dock
så mycken godhet,
att du mig låter
jordas med ära.'


98. Gudrun kvad:
. . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . .
'skepp skall jag köpa,
skönt målad kista,
vaxa det lakan,
hvari du svepes,
ordna allt, liksom
vi hvarann' älskat.'


99.
Atle då dog, och
fränderna sörjde.[24]
Allt hvad hon lofvat
höll den högborna.
Gudrun sen ville
själf söka döden.
Länge lät ödet
dock henne lefva.[25]


– – –


100.
Säll är enhvar, som
fostrar upp slika
hjältebarn som den
frejdade Giuke;
i hvarje land skall
deras mod minnas,
medan än folken
lyssna till bragder.




Noter:

  1. Om denna dikt, med rätt kallats den grönländska sången om Atle — för hvilket halfstrofen 17 talar (se nedan) — är detta kväde det enda litterära minnesmärke, som bevarats från den forna isländska kolonien på Grönland.
  2. Nämligen Atle och hans rädgifvare.
  3. D. v. s. han dräpte sina svågrar, som kunnat stödja hans makt, och beredde sig själf därigenom sin undergång, i det han retade Gudrun till att hämnas sina bröder på honom.
  4. Här sker således resan till sjöss, under det att den i förra dikten skedde till lands.
  5. Ovisst om härmed åsyftas Limfjorden i Jutland.
  6. Budbärarne äro här således två, af hvilka den ene heter Vinge.
  7. Man har gissat, att Gudrun ristat ᛒᛅᚾᛁ (= bani, d. v. s. död), men att Vinge ändrat det till ᛒᛅᛁᚾᛁ (= baini, att läsa beini, d. v. s. undfägnad, gästabud).
  8. Dessa rader har man ansett tyda på Grönland, då isbjörnen endast mycket sällan kommer med drifis till Island och är i Norge alldeles okänd.
  9. Människosjälen kunde enligt de hedniska nordbornas föreställning lösa sig från kroppen och uppträda i en särskild gestalt, vanligen i något djurs skepnad. Detta var ens fylgja.
  10. Gunnars svar är utfallet.
  11. Öfversättningen efter Bugges rekonstruktion af den utfallna texten i denna halfstrof på grund af Volsungasagans prosaiska omskrifning af densamma.
  12. Bera förkortning af Kostbera såsom Hild af Brynhild o. s. v. vanligt i kvinnonamn.
  13. Här torde, att döma af Volsungasagan, flera strofer ha utfallit, i hvilka det skildrats, huru Atle sökt i godo förmå Giukungarne att utlämna Andvares skatt, hvilken begäran af Gunnar afslagits.
  14. Om Atles bröder — se vidare nedan strof 52 — nämnes intet i de öfriga eddasångarna. I Niebelungenlied uppträder däremot Etzels (= Atles) broder Blödel (= den historiske Bleda) hvilken stupar i en strid mellan burgunderna och hunnerna .
  15. Nämligen Snävar, Solar och Orkning.
  16. Enligt Volsungasagan hade Budle blott fyra söner.
  17. Härom är för öfrigt intet kändt. Volsungasagan talar blott om en fränka till Gudrun, som Atle lät hungra ihjäl.
  18. Här torde åtminstone en strof vara bortfallen, hvari det väl skildrats, huru Gunnar kastats i ormgropen.
  19. D. v. s. gömde den röda skölden, som var tecken till strid, och visade den hvita, som var tecken till fred = dolde sina fientliga afsikter under sken af eftergifvenhet.
  20. Författaren inför här, väl påverkad af sagans tyska form, en son till Hogne. Enligt Didrikssagan aflade Hogne natten före sin död en son, som fick namnet Aldrian, hvilken, sedan han vuxit upp, lockade Attila in i en bergshåla och lät honom där hungra ihjäl.
  21. Härom nämnes eljest intet.
  22. Historiskt är, att Attila lät döda sin broder Bleda.
  23. D. v. s. Sigurd.
  24. Väl blott en allmän fras, då Atle ej efterlämnade några arfvingar.
  25. Härmed visar denna dikt öfver på lormunrekssagan, och denna var således redan ihäktad Giukungasagan, då denna sång författades.