En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Træguder
Illustration fra Rheens Relation

Gabriel Tuderus
(1638-1705)

En kort underrättelse
om the Österbothniske Lappar

ca. 1675

En kort
underrättelse
om the Österbothniske
Lappar, som under Kiemi
Gebiet lyda. Stält af Gabriele Tudero

Caput I. Om lapparnas ursprung och härkombst.

Hwad theras ursprung, och hwad för folk man skall hålla dem före, wedkommer, så twiflar man ingalunda att de ju äre Schytter och kunna med ett allmänt nampn så kallas effter som de gamble greker hafwa alla the nationer, som hafwa hafft sitt förste och ältste säte uti Asien och begifwit sig småningom i Europa med ett allmänneligit nampn Schyter nämdt och hwilka närwarande dags Ryssar, Turkar, Tartare, Göther, Finnar, Wänder, Sarmater, Pållackar, etc. etc. utkomne äro, hwaribland otaliga månge af en wild och argh arth, hwarandra lijke, men till språken och åthäfwor skillachtige och olika, the ther på reesor för skiuul, brukade kärror och slädor med hudar betäckt, men uti huus och städers ställe små tiäll och hyddor dem de för boflyttiande skull på släpor och hängiande wangnar förde, och förwaradt icke med wallar och grafwar uthan med en stor myckenhet af folck, som gemenligen woro goda skyttar och allmänt brukade båger och armbost sig till wapn, hwilket och sielf ordet Skytter gifwer tillkänna. Will man nu något folck under solen upsökia, så hittar man intet, som mehra med desse nationer kan jemföras och förliknas, än lapparne ty såsom de äre månge och åtskillige, somblige Swänske, sombliga danske, somblige Ryska, till naturen modige, styfwa och dierfwe, hwilka på långa resor i staden för slädor bruka sina pulker (: på swänska kummerska :) med hudar betäckte, men i staden för huus och Pyrten, små trähyddor eller brädeskiul, them the lappkåttar eller Major kalla, hwilka om dagen äro ofwan till öpne för röken skull som af eld then mitt i kåthan står upgår, men in emot natten blifwa de för wärmens skull igenstängde och wäll med bräder och gambla renshudar förwarade, besynnerligen i jutlappmarken waranger och Rysslappbyen Naytämæ och Petzämä, der jag anno 1672 om wintertiden för experiens skull om kring reste, hwilka sedan hålet åfwan till är igenstängt tände upp eld att brucka i ställe för lius wekor miuckt garn uti raaf, siäl- och hwal-tran lagt, hwilket brinner så wähl som andre stöpte lius och lampar, gifwandes en stark lucht med wämjelse ifrå sig på hwilket medel de hafwa god råd, aldenstund de bo när wid siökanten och öpne hafwet der sådan feet fisk hela sommaren med stor ymnoghet fångas, hwilket medel Enarj (: som hafwa sin egen kyrckia A:o 1639 upbygdt wed Palpa jerfwi 1/3 mihl från Enarj store träsk på en hög backa, 70 mihl ifrå Ruovaniemi Capell, 80 mihl i från Åbo 280 mihl ifrå Stocholm belägen hwillken by gör sin Contribution tre Cronor stigandes öfwer ett tusende D. K:mt mäckta rijkt af fijske wattn, holmar och insiögar hwilkes utlåpp knapt någon menniskia weta kan :) och de andra swänska lappar under öster och wästerbottn lydande kunde och behöfde wähl på samma sättet bruka, men emedan de propter intercapedinem loci och sine egne träskfisken till Salt siön om sommaren, för de många kärr och Morass, i wägen liggia, intet komma kunna; måste dhe altså dermed afstå, och sig om winteren uti Continuerlig köld beroo men i det komma de swänska med de danska och ryska lappar mycket wäl öfwer ens att i de små hyddor och skiul när de willia flyttia sina boställen för swag reen bet eller annan oläggenhet skull icke på hängiande wagnar eller släpor, som i fordom tid, uthan på små achior släpar lijka för wägens i skogen trängsle skull med sig föra att de desto snarare kunna komma fort, och de nya boställen dess lättare uprätta och intaga. Ty oansedt de hafwa aldra först  wistas, såsom ett löst och skälfswåldigt pack, uti de stora wildmarker öster uth hafwa de likwäl det första streket i Europa twärt och ändalångs öfwer farit och för fogat sig mer och mer i norr, ther att sökia sin boning. Till hwilken deras gambla sättes förändring och boflyttning hafwer warit orsacken, antingen att de utaf naturen icke hafwa kunnat warit stille eller rolige, utan hafft lust att jämpt och sampt flyttia ifrån den ena orten till den andra orten till att utspana bättre ymnogare och rikare landskap eller att de af fremmande Nationers infall hafwa blifwitt trängde att undan wijka hwilka de öfwerblefna toma platzer genast intagit så att när det ena streket effter det andra blef förlåtit, war det åtter af andre nya inwåhnare besatt, ty om man will grant weta hwarest lapparne sedan igenom swergie in i finland komne hafwa hafft sitt första tillhålld så wet hwar man det förwist att berätta att de den tid då ännu en stor dehl af finland, så som Tavastland och Savolax, Öster- norr- och wästerbottn hafwer warit en obar och wild ödemark: hafwa hafft sin boning i öster bottn wid siökanten, hwar uth af några socknar och byar hafwa fått sitt nampn, så som i denna dag kallas lappio, lappierff, lappstrand, lapfiärd, och lappwessa, hwar ifrån de för bijrkarlarna twifwels utan af en sochn i finland birkala benämd wid siösidan belägen utkomne som ther begynte bruka åker och swedie hafwer måst flyttia länger bort; hwilka birkarla finner begynte med lapparne drifwa handel och sitt godz, hampa, salt, miöl, walmar, lärifft etc. utborga. Hwar före lapparne än i denna dag de bönder som till dem med köpmans waror lända, som ännu några i Jio, Törno, och Kemi bönder göra (: hwilka den tijdh af konungarna i swerige hafwa warit bebrefwade och till stadde en sådan handell Emot en wijss genant och Summa päningar att drifwa :) kallas wed ett nampn birckare eller birckareborgare, Ty den tijd war intet hwarcken i Öster- Norr- och Wästerbottn någon Stad, eller stadzborgare till, hwarföre dref bonden hela handelen allena, till dess de nämbligen lapparne genom Salo, limingo Uhlo, Iio Kemi och andra sochnar i wägen belägne hwilka på den tid alla woro willdmarker hela öster- och wäster bottn hade igenom rest uti hwilket durchtågh the hafwa bärandes uthan någon försyn och fruchtan sina trommor på ryggen (: såsom en gammal Kiemi bonde om sina 90 åhr Hans Käifivi wet berätta :) diupa håll och kulor i marken, jtem gambla höijer, dälder, och seiter det är dyrkande stenar och offer ställen, till ett monument här och där lämbnat effter sig, besynerligen i Kemi, derest de som längst dwaltz hafwa, hwar utaf sedan någre gårdar och byar der samastädes hafwa fått sitt nampn, at de än i denna dag kallas lappi och lappiniemi, etc. lappnäss, Sedan hafwa de delt sig i särdeles hopar och skildz ifrån hwarandra, så att en hop hafwer begifwit sig up åth Iio å, der nu Kitka och Maanselkä lappar boo, en hop upåth Kemi älf, hwarest nu Kittilä och Sodankylä lappar wijstas, en hop up åt Kemi träsk. Hennes Maij:tt drottning Christina hafwer andre lappiske låtit upbyggia hwarunder nu Sombio, Keminkylä, Kuolajärvi lappar lyda (: hwilka byer Kittilä undantagandes som ligger 30. Mijhl ifrån Kemi moderkyrckian, Sweriges Crono allena underdånig, och gör Skatt åt konungen i Swerige och storförsten af Ryssland, hwilka med rätta för theras närligiande Situation till Iio, Törno och Kemi borde lyda under Sweriges Crono allena :) och en hop up ått Torno Elf Oriasma och längre sörr på, alt in åt jempteland, och äre nu så långt under Nordstiernan drefwne, ther the hafwa sin wissa säten, doch uti skog och willdemarck, att de icke mehra längre kunna komma, emedan de så nähr gräntze hwarandra tillhopa, och hwar om sina determinerade rår och rör blifwa måste, så att den ena tör intet wed straff tillgörandes den andra uti någon måtto förolämpa, undantagandes dett, att de uti skogen för renbeht och törr wedz twijstande skull, sina boställen på en bättre och behagligare ort uti rund och omkretz flyttia. — — — [Lapparne jämföras här bl. a. med sarmaterna,] som sig om en härlig wandel enkannerlig tapperhet och erfarenhet uti krigs saker winlagt hafwa, hwartill lapparne äro jämbväl Capabilis ty de äre modige och färdige med båga, pijl, spiut, och bössa, att fälla de grymma willdiur, och wiga till att köra Reenar, hwarföre icke till att rijda och tumbla med en häst och med Musqvet, med pijk, pistoler och wärja sin fijende möta, när de theruti allenast blifwa exercerade och öfwade men elliest dertill alldeles odugelige Will altså jag här utaf sluta att lapparna äro utaf de finnar komne hwartill det lapske ordet Sami det är en lapp hwaruthaf kommer Samilaitz, det är lappisk, en god anledning gifwer, hwilket ord synes hafwa sin ursprung af Sama det är fång äller fånga, etä Lappi on tottunut aina Jotakin saman, ia alinomaises samman nojas elämen, att lappen är altid wahn något att få och med Continerlig fänge sig uppe hålla eller af Suomu det är fiske fiäll, att lappen gemenligen handterar fisk hwar utaf hans förnembste näringzmedel består, och fiskefiäll hwarutaf han det bästa limet kokar eller af Savomo det är unnande, att det är ett mächta ährsamt och godwilligt folk som unna alt godt effter yttersta förmögenhet och bewisa uti hwilket allt de mächta wähl med finnarne öfwerens komma, elliest är och ingen stor Differentz emellan Sami och Suomi allenast det på några bookstäfwer skillias åth hwar före är eij under att det finska språket uti Kemi lappmarken är så brukeligit och gäfft, att thet lapiska nu mehr föga achtas allenast uti pronunciation eller uthtalande är en ringa Dialectus och kunna alltså de lappar, med ett synnerligit nampn kallas finska eller wendiska Schyter: althenstund Finnarne äro månge och åtskillige, som hafwa sig wijdt och bredt till många orter uti Europa utsträckt och nedsatt, såsom wid Åbo, Wijborg, Biörneborg, Raumo, Tavastland Sawoland och Nyland, Jtem uti Österkana, Norrkana och wästerbottn, samt der kringligiande socknar och städer, alt så äro och deras lanssmän lapparne en mäckta folckrijk skara, som sig wijda utwidgat hafwa och upfylt, så att en märkelig hoop lyder under konungen i Swerige, en ansenlig hoop under konungen i Dannemarck, och en stor hoop till Storfursten i Ryssland.

Caput II. Om theras Religion och Gudztienst.

Ehuru wähl de äre och kallas Christne, emedan de igenom Evangelij prädikan och höghwärdige Sacramentes bruk, äro till den Christeliga Tron kallade, hafwande lijkwähl trädt ifrån det förbund de medh gudh den heliga trefaldighet uti döpelsen ingået och herrans nattwardh skändeligen missbrukat, och altså burit dett Christna nampnet in till denna tijden (: Enari by undantagandes :) sig till fördömmelse, hwilket är till att see och förnimma af theras skrymtachtige Gudztienst, grufwelig weetskiepelse och afgudadyrckan, som de lönlige wed stenar och lundar idkat hafwa, bestående uti reenhälgande, biörnesångz siungande, Zeiters dyrckiande, trållande, trumslagande, laulande och allehanda diurs offrande wed blåkullar, der satan i person dem hafwer plägat swara. Hwad reenhelgelsen anbelanger, så hafwer lappen till den ända uprättat en särdeles dörr, gent emot den rätta dören i kåtan, hwilket på lappske kallas passionreika, det är baackhåll, at när lappen har fått en reen måste han inhempta renkiöttet icke igenom den rätta dören, hållandes det för en stoor synd, utan igenom den förbannade bakdören, hwilket han för ett heligt rum håller, och så högt dyrekar, att lappen allenast, och ingalunda hans hustru, eller någon annan qwins person skall gå den wägen och der öfwer stijga, mycket mindre genom den bakdören krypa, eller på den sijdan i kåtan, som detta Sanctum Sanctorum eller Sanctum Diabolorum står, fördrijsta sig at stiga ett fiät och när lappen der igenom med blodige renkiöttet kommer dragandes, måste hustrun hafwa barckelag eller ahl barcks safft uti bereedskap, hwar med lappen genom hustruns sprutande, twättar sina ögon dermed förståendes att han en annan gång igenom detta dyrekandet, skall få desto bättre lycka Reenar at fånga.

Biörnesongen på Finska.

Medzän dyris woitettu

Tuo meil täyttä Terweyttä

Aitta wastan salihita

Tuo tuhatta tullesassa

Saata sata salihixi

Julki tulin Jumalista

Cansa Saalin iloisesta

Joka ilman ihmet, waiwat

Annon andoi, rahan andoi.

Coska tulen cotihijn

Colme yötä Jlon pidän.

Jlos tulin, ilos lähdin

läxi laxot, wuoret, waarat,

Aia Paha edellänsä.

Pertos tuli Päiwän tulo

Päiwä tule wielä pertos

Cunnioitan suu iälistänstä

Wuosi wuodeld Saalihixi.

Etten unhoidz Octhon wirren

Sitä wast wiel toisti tulen.

Transfererat på Swänska

versio Simplex.

Tu skogs diur som wunnen är,

hempta oss fullkomlig hälsa,

Och roof mot wisthusen,

hempta 1000 när du kommer fram

skaffa 100:de till rofs.

uppenbarlig kom iag från de gudar,

med rof lustig och glader,

som utan under och möda,

Gåfwen och penningar gaf,

när iag nu kommer hem,

Tre nätter iag håller glädie.

Med frögd iag kom med frögd iag foor,

Öfwer dalar berg och höger,

drif den onde fram för dig.

med glädie fram kom dagsens lius,

then dag kommer än med glädie.

jag ährar tig här effter än,

at få tig hwart åhr till rof,

Att jag eij må biörne sången glömma

Till den ända kommer iag än en gång.

Versio Rythmetica

Du dyrskogz diur som ligger här,

Wunnen och sargat swåra,

Till wårom by full hälsa bäär

Och rof till wisthuus wåra,

Till hundratahl oss skaffa rof,

Af samma slag tillhanda,

Hempta tusend till wårt behoof

När tu till oss mån lända.

Ifrån de gudar månde iag,

Rätt uppenbarlig komma,

Som gofwo mig godt roof i dag,

Föruthan sorg till fromma,

När dagen lius gåår bak om fiähl

Och iag hemm månde komma

Skall glädie stoor ståå i mit tiähl,

Tree nätter uti blomma.

Med lust och frögd Jag hädan foor,

Öfwer de bergen leda,

Och kom igen med glädie stoor,

Then onda lät framträda,

Med glädie denna dag upprann,

Som nu för hand månn wara,

Med frögd och glädie än för sann,

Kommer then dagen klara,

Jag wiil tig ära immerfort,

Och roof af tig förmoda,

At iag intet må glömma bort

Min biörnesång den goda.

Hwad offrandet widkommer, så består det af 3 ting (1) af en steen, hwilken dhe kalla Zeit eller Råå. (2) är bredewid stenen ett trä uppsatt lijk en båthkööl den de kalla hiidenwenhe det är blåkulla båth eller wed annat nampn Luete muor det är tillijtelse trä. (3) af sielfwa tiensten, eller dyrkande, hwilken de kalla arpitz är ödmiukhet eller äras tillbiudande, som skier med idkesampt frågande eller låtande, Ty när lappen begynner denna sin ähre tienst bewisa, tager han mössan af sig och lägger denna sten på sin hand, tahlar sin afgud till med desse formalier, nu rörer jag tig med största ödmiukhet uthaf titt heliga rum och lägger tig på mina hand, och beder uthaf tig, hwad det då hälst wara och heeta må och när han uti denna sina böön nämbner allting och ett i sönder begärar, så frestar han emedlertid om han kan få handen upp tillika med stenen ifrån marken får han intet handen upp uthan bler tyngre och tyngre så har han intet förhoppning om det han den gången begiärade, therföre begärar han åter annat 3:die och 4:de gången och så bort åth allahanda nödtorffter, ware sig rijkedom hälsa äller anat och då han på sidstone råkar på det hans afgud gifwa will, då blifwer stenen fast han wore hure så stor lätt och handen springer upp ifrån marken, men så länge afguden intet will swara, blifwer handen tung fast stenen woro huru så liten och när han hafwer fått detta swaret som honom behagar, säger dyrkaren, du är min gud, eller, så min gud, och när han hafwer fått, hwarpå låtten föll då spör dyrkaren ånyo hwad afguden hafva will till offer och när afguden nämpner att han will hafwa det och det så skall han skaffa honom det samma ware sig fåår, hem- eller willdiur, geet, båck etc. som han nämbner antingen lefwande eller dräpit diur, och när han will eller önskar att han will hafwa lefwande offer af thesse bemälte då uprättas ett nytt tillsäijelses trä hwar wed de det lefwande ofret binda och effter långt tahl drifwat med yxen i skallen smörjandes både träet och stenen med samma diurs blod och när de köttet kokat hafwa skära de små betar bundna på wredne rijsringar och hängia dem på samma trä, der effter gå dee till måltidz, och äta af samma kött, hwaraf om något qwar blifwer måste de intet det med sig bortföra utan med hud och been igenlempna ty det är så den afgudens willia Men när han önskar sig dödt offer af reen som lappen skiutit och dödat hafwer, så måste han intet mehra deraf åt afguden offra, än hufwudet, skinnet af pannan och hiertat, och när han ifrån det heliga rummet hemkommer då måste han intet gå in igenom den rätta, utan genom den förbannade baakdören hwarest hustrun skall honom särdeles måhltid tillaga, fast han huru mycket tillförende hade wid offerstället ätit, dereffter fara de till sina Nedeheino eller reen fänge besynnerligen om Bartholomei tijd då de råka hwarannan lika som den ena hade giort förbund med den andra, uti den goda förhoppning, att de skola hafwa en god lycka, effter de således sin gudh blidkat hafwa. Hwad trållandet angår, så är till then ändan upprättat särdehles trummor, dem de kannus nämbner, öfwerdragin med renskinn, hwar på är med Ahlbarcks safft, åtskillige caracterer, fisk, fåår, Räf, Mårdh, Utter, reen, biörn, warg och andra diur, lijka målade och Concilium Diabolicum, thet är åttskillige blåkullerum, ther te med Satan bola, om kring brädderne med särdeles Siphrer noterade, så at på högra handen äro satte de säijters rum som till deras egen by lända och på wänstra sidan som de andre byar tillhörer När han nu förmedelst detta upfundne Satans redskap will sökia någon hielp så begynner han först med hammar af reenben slå på trumban till thess han faller i dwalan och blifwer lika som half död, uthaf hwilken uppenbarelse när han igenom en annan lappz upsiungande waknar begynner han om det honom i samma syn uppenbarat blef att laula och siunga med hwilket laulande eller trumbslag, han far så länge fort att ringen (: thet är ett lätt instrument :) stadnar på ett wist rum på trumban anten på får, bock, get, eller annat, hwaruthaf han märker honom skall gå wäl tillhanda hwar före han och samma diur som låtten föll uppå måste gifwa afguden till offers och emedan han intet är wiss uppå hwad rum han offra skall (: ty de hafwa  många dyrkeställen här och där uti Skogen :) börjar han altså med största kraft och jfwer slå på trumban, och laula till dess ringen stadnar på det rum der afguden noterat är då skall han på samma stället i Skogen offra, sedan far han till blåkulla därest han grijper till en sten hwarmed han proberar om hans offer är afguden behagelig eller eij; är offret behagelig då swarar han din tienst är mig behagelig, din sak går wäl, du skällt hafwa här effter god lycka, och få hwad ditt hierta begärar, elliest kunna de med detta laulandet och trumbandet all skada och olycka komma till wäga ja det som är än grufweligare sin nästa ifrån lifwet drifwa eller bringa till hwilken ända lappen hafwer giort en skåra i bägge ändarna på trumban genom hwilket strek när instrumentet förmedelst hans idkesamma laulande springer ut, då är lifwet sin koos, men ehuru wäl the i begynnelsen hafwa slijka diefwulska konster brukat, dyrkat stockar och stenar, renar och biörnar i stället för gudar och allahanda widskepelse och trulldom helt och hållit warit tillgifne hafwa de likwäl småningom dermed afstått så att nu sådan diefwulskap går icke så mycket hos them i swäng (: besynnerligen hos de Swänska lapparne :) emedan konungarna i swärigie hafwa sådant med största straff förbudit, och burit derom en berömmelig försorg, att lapparne genom en sann gudztienst till gudzfrucktan och en ärlig och sedig wandell tillwänte och upbygt blifwa ehure wähl det sig intet utan stort beswär göra låter alldenstund de uphålla sig här och där i skogarne såsom willdiur och att man för många moras och måsor om Sommartid intet wäl kan komma till dem derföre blifwa några präster ifrån finland, Norrbåttn, Ångermanland, Medelpad, Helsingeland, och andre uti neigden belägna orter om wintertid tijt sända att lära folket läsa, them om gud och hans willia underwijsa, döpa deras barn och utdehla herrans Nattward genom hwilkes omgänge och hantering de nu omsider äro späkte och något tamare blefne så the förmedelst den Christeliga Religions wedertagande bewekte sin willa art och grofwa seder änteligen aflagt och förkastat hafwa.

Cap. III. Om theras dop och Christendom.

Små barn, som the i förtiden hafwa lefwandes offrat afgudar wijd Besosing (: en mijhl ifrån Kemi träsk som nu kallas Ämmenniemi :) låta de nu döpa effter de Ceremonier som uthi wårt fädernes land och wåra församlingar brukas allenast det är till att observera att theras barn gifwas tå Christna nampn hwar emot dhe i förre tijd hafwa hafft hedniska nampn, som theras föräldrar them gifwit hafwa, hwilke sielfwa i begynnelsen hafwa warit hedningar och således hedniska nampn idkat, men nu (: gud wari loff :) är dhe såsom Nye Cristne till gud sin skapare och Christum wår återlösare omwändne som them förmedelst andeliga och werldzliga öfwerhetz personers så justitiæ betiäntes som gudz ordz tienares trogne inrådande och hälsosamma förmaningar ifrån dödzens skugga och mörkretz allahanda diupa willfarelse genom sitt heliga och saliggörande ordz klara lius till sanningenes kundskap och på rätta salighetenes wäg kallat hafwer.

Cap. IV. Om theras begrafning.

The dödas kroppar hafwa de i förtiden i skogen emellan twänne trän ned satt och med löst träwärke rundt omkring betäckt hwarest dhe är stundom af sig sielf bort multnade stundom af willdiur upätne ock stundom af liung eld upbrände, men nu läggia dhe sine döde nermste uti kistor ock begrafwa them icke gierna, så frampt dhe få bättre uti Skog ock willdmarck befarandes att wargar ock biörnar (: som tillförrende händt är :) them ther skulle upgräfwa, ther före föras the dödas kroppar om sommaren på båtar ock om winteren på akior, på små holmar, ther sandbakar är ock wattnet omkring flytär, i jord att sättias att ther uti thesto bättre i frid ock roo hwilas måtte till hwilken orth (: ware sig huru långt han will ifrån byen :) presten om winteren med renar köra måste, till att begrafwa de dödas kroppar effter det sätt och wijs som wid de Christeliga jordefärder brukelig är. 

Cap. V. Om theras frijeri och Gifftermåhl.

Med denna handel går det nästan långsamt och sällsampt till, Ty när frijaren skickar sina tahlmän åstad till pigans föräldrar dem om audiens at anmoda, då gifwa föräldrarne i förstone kort beskedd, säijandes därtill, at the till den ändan intet mera en annan gång må komma igen, eller dem om ährendet till det ringaste molestera, När frijaren får så kort swar, acktar han intet den första repulsen, utan står stadigt uppå sitt företagande (: ty de willia intet gärna gå ifrå eller öfwer gifwa, till hwilcken de en gång ett kiärligt och trogit hierta fattat hafwa :) skickandes effter en rund tidz aflopp andra bönemän åstad om samma ährendet att Sollicitera, hwar utaf, när nu föräldrana märckia, att frijaren bär ett stadigt hierta till deras dotter och elliest befinna, at han är en from man, och af förmögne föräldrar är, tå begiära the Delation om widare betänckiande i saken, och säija tahlmännerna till, att om dem behagar en annan gång at komma igen skall dem stå fritt, då de äntelig swar bekomma skola, hwar utaf frijaren fattar en god förhoppning, och blifwer mer och mer af kärlek till sin wänte möö upptändt: när nu bönemännerne 3:die gången igenkomma, hwar emellan ifrån begynnelsen räknandes för 3 eller 4 åhr woro aflupne, med hwilken handel föräldrarna så långan tid delationera, på det de sina döttrar imedlertijd desto fogeligare och småningom utan twång kunde öfwertala till beiakelsen emedan de intet gärna, om the sielfwa finge råda, wille gifwa sig i annars mans wåld, utan hellre städze hoos sine föräldrar blifwa, och tem wördeligen tiena, men när de med sine ächte män en liten tijd sammanlefwat hafwa, då märckia de sitt stora oförstånd, och draga större kärlek till sine män, än till sina föräldrar. När nu bönemännerne som förr sagt är, tredie gången igen komma taga de brudgummen med sig, tå icke allenast pigans föräldrar uthan och hela byen måste om det ärendet wara i rådh om detta gifftermåhlet skall gå fram eller eij Befinner största hopen att i denna sak intet något orimeligit eller förhinderligit infaller så tyckes hwar man wara rådeligit, det Christelige wärk och låta gå fort, till hwilket och förälldrarne effter åth bejaka. När nu så beslutit är at hela byen hafwer det funnit för rådhsampt och  föräldrarna thesslijkast der till gifwit jaord tå tillstädes bönemännerna att komma inn hwarest pigans föräldrar them med mund och hand låfwa och tillsäija, att den unga man för hwilken de så tijt och trägit intercederat skall hafwa låf att byggia äcktenskap med deras dotter; när de detta önskelige swaret erhållit och bekommit hafwa, gå de ut och bebåda desse hugneliga tijender brudgummen, hwilken tillika med sin bönemän och andra goda wänner träder in till pigans föräldrar, derest han dem sittiande med knäfall famntagande och kyssande Ömiukeligen betackar, låfwandes dem med all lydande ähra och tiänst städze bemöta hwilcket han och straxt samma låter påskijna, i det han på sitt swärfolk och andra goda wänner några koppar bränwijn Spanderar, derest det unga folck (: sedan bruden är inkallat och wed brudgummen satt, hwilken nembligen bruden tyckes wähl i förstone något gråta och surmuhlig wara, men står intet länge på :) till theras gifftermåhl lycka och wälsignelse af herranom gudi förönskas, — hwaremot i förre tiden, när ett par folck skulle trolofwas, hafwa föräldrarna af ett eld före slagit up eld emellan them thermed gifwit tillkänna att såsom eld i ståhl och sten ligger förborgat och blifwer uppenbar, ner man them medh krafft stöter tillhopa, så att gnistrorna måste hopetals utflyga: altså skole och kierleekz Elden, som een lång tidh utj theras hierta låg förborgat, blifwa uppenbar när de förmedelst älskogs stötar skola bära ihop med hwarannan så att barn och blomma såsom liusande stiernor och gnistor skola småningen i liuset komma och framsmyga hwilket de höllo för en särdeles trolofning eller wigningz Ceremonie hwilken sedh för en god tijd sedan är kommen i läger wahl och i den staden blifwa de nu förmedelst kyrkiones band och wanlige Ceremonier näst gudz wälsignelses förönskning af prästen wijgde och Copulerade, Effter öfwerstånden Copulation Spandera Swärfolket anten en måltid maat eller någre tintor (: kosor :) brennewijn Det samma gör och den unga dannemannen tillika med släckten Till öfwer flöd måste dannemannen sin Swärfader till ett tacksamhetzteckn en klädes kortel eller Ryss Siorta med sprit silke sömmat förähra äfwen och åth swärmodren en kortell eller bälte ware sig af tenn eller sölfwer dereffter som teras unga mågk råd eller förmögenhet hafwa kan.

Cap. VI. Om theras klädedrächt.

Om sommaren bruka manfolken långa wahlmars kiortlar och derunder somblige af grof blagarn somlige som rijke äro af grant Ryslärfft med sprit silke (: besynnerligen på främmande orter stadde :) sömmade Siortor, om länderne äro de gordade med tenn bälte med wedhängiande lappetaska och knifslida framman uppå hosorne fattade uti ett stycke hängiande ifrån länderne ned på fötterna der den nedre delen uti skoen stoppat med starka band (: som Paulor kallas :) någre strek omkring bindas Om winteren, besynnerligen om marknadz tijden när landtmannen såsom prästen, fougden, domaren, borgare och birkare, them besökia låta de rike se sig i röda, blå, bruna, och gröna klädes kortlar men de fattige uti wahlmar och peskor det är uti grofwa doch nätt sömmade och effter kroppen Jousterade lappmuddor, dem somblige på siortan, somlige på bara kroppen draga, på fötterna bruka de uti halfvva stöflor fattade lapp skorr, dem de med miukt ock långt träsk höö upfylla, lemnandes så stort rum mit i skoen, som blåtta fotterna lemna rymmass uti, Salverandes them sålunda för den aldra skarpeste winteren, på händerna bruka de ludna renskins hanskar, stoppad med miukt höö eller ludna ull wantar, them de af landtmannen plägar afhandla, Hufwud bonaden består, besynnerlig på resor af ryska druckor med upslag och åtskillige klädes lappar som narrar bruka plägar: innan till anten med harskin, eller rääfbenlingar fordrade män omkring bräddarne med rääfswantzar stafferade. Item små och stora klädzmyssor med utter och rääfskin upslagne. Theras qwinfolk så giffta som ogiffta bruka ena handa drächt samt kortlar ihop med tröijor sömmade med en klädes lapp baak isatt, öpna i bröstet med grant och silke sömmat lärfft bäfwerskinn silfwer spännen och knappar omkring bräddarne beprydt giordade om median somblige med silfwer (: som doch få äro: ) somblige med tenn och mässing bälten med wedhängiande nåhlhuus, slijda, messings wedior och ringar på sidan dragandes på fingren twå eller tre ryska ringar af silfwer, Hufwedbonaden består af ihop rynkade hylkor, them the med smala riggarn och silkes band af åtskillige färgor om hufwudet till binda dermed låtandes see sin skickelighet i kläde drächt Men gud wet hwad som bor i hiertat.

Cap. VII. Om theras näring och uppehälle.

Maten består af allahanda slags fisk, som sijk, gädda, abbor, laka, Mört, giös etc. Item af allahanda slags fogel såsom Swan, giäss, tiäder, and, lohm, etc. Item allahanda willebråd, såsom biörn, bäfwer, ock utter kött, Ithem renost, reen miölk ock Renkött, ibland hwilket när det kokas lägia de sönderklappat ock osaltat sijkråmm hwilket de i supa i staden för såd men när köttet är ut kokat, kastas der uti frusna kråke- eller blåbär i staden för örter ther med then heta maten att swalka, på det de des snarare till måltidz komma kunna, imedlertijd Maten kokas taga de sig en lijten grundwal af torr fisk eller Reen kött för Elden steeckt. Effter öfwer stånden Måltid bruka de i staden för Confect, lijka såsom miöl sönder stött Furu sawa, hwar utaf de allenast en hand full förtära der med den osaltade maten att öfwer Såckra ock krydda Dricken består af wattn med sniö beblandat. I staden för bröd brukas barck, Salt eller annan salt mat, äga de intet offtare än borgaren dem besöker hwarföre är eij under att de äro mycket lättare och durachtigare till naturen än annatt folk som dagelig salt mat och åtskillige starka drycker bruka.

Cap. VIII. Om theras skapnad och natur huru the äro fatta och Inclinerade.

Hwad utsendet wid kommer så äro the som andra Menniskior af Gudi skapade, men ther uthinnan något skilliachtige ock olijke att de äro gemenligen brun ock swart ögne swart ock korthårige icke af naturen, lijka som håret icke skola till längden så wäxa på them som annat folck utan af seden att de äro wahne att hålla håret af sig, högt öfwer öronen, att dett intet må hängia them för ögonen, när de effter willdiuren iaga skole, på dett dhe måste desto lättare wara at löpa på skidan, ock desto färdigare att skiuta ock syffta. Hwad inclination anbelangar, så är the sines emellan mycket kiär låtne ährlige ock sammdrächtige. Emot främmande ehrsamma godwillige, kringtalige  lärachtige arbetsamma kyska intet tiufachtige, tienstachtige käcka ock wija till att kiöra med Renen ock löpa på skidar, Ithem mycket färdige ock utlärde att iaga ock fijska, gillra, ock skiuta, så at neppast under solen bätter ock nättare skyttar finnas kunna ock derföre mycket berömelige, men dett derhoss igen lastande i det de äro illistige, spitz fundige, ostadige uti handel, bedrägelige, obillige ock samwetzlösse skrymtaktige, mycket dierfwa ock framfosige jthem i ätande ock drickande glupiske ock söölachtige hwarutinnan de mäcktige wäl med de turckiske ock Ryske Schyter öfwer ens komma.

Cap. IX. Om theras seder och åthäfwor.

Sins emelan bruka dhe dett maneret att när dhe komma till byss hälsa de hwar annan med kyssande men landtmannen besynnerligen af konungens ock biskoppens medell Salutera the ophögandes sine trummor med bögiande och nijande mötandes honom en mijl ifrån byn med friska Renar (: som de icke alenast molka, utan ock dija pläga :) them de en krantz af åtskilliga klädes lappar, med widhängiande små Ryska kläden på halsen bundne hwar af när lapparne få teken att lantmannen är nu så när kommen till byss då kommer hwar och en med bart hufwud löpandes i från sin kåta uth på backen ock lyffta den främmande up i från kummerskan hwarest då den som wärden är honom emottager ock i kothan ledsagar, och till tractmente för honom fram drager osaltat tårr sijk. Item Ren, biörn, ock bäfwer kött för elden steckt Item en tunga och heel kokade foglar, Item uptijnade hiortron, dem the uti stridande bäckar eller kalla wattukällor om sommaren nedergräfwa och in emot wintren them derifrån frussne uptaga, hwilka äro så friska och wälsmakelige, som de woro nyligen upplåckade, dem de för en synnerlig raritet, iempte lappskor och handskar landt mannen förähra hwaremot blifwer igen antingen bröd eller brännewijn (: hwilket man på then kalla orten inga lunda wara kan förutan :) spenderat så att förähringarne blifwer öfwer och icke under betalte När de skulle skiutzfärdh gifftermåhl och tillfogat skada på theras bäfwer bruk och fiske wattn döma då går hela byen tillsammans i landtmannens kåtha och hålla ting, besynnerligen, då de skola bereda sig till herrans nattward, tänckiandes att ingå en broderlig förlikning med hwar andra, kunna intet parterne the som twistige äro i theras foro, med hwar andra blifwa förlikte så häfwes saken an för prästen att skärskådas Befinner prästen saken wara af det wärde, att han dem intet skillja kan utan måste Remitera till sitt rätta Forum, kan han lijkwähl med trygt samwete för särdeles Circumstantier skull icke ifrån herrans nattward sluta, uthan effter gord bekännelse förmanas dem uti sann gudz frucktan med sanskyllig boot och bättring att begå herrans högwärdige nattward all wrede haat och förföllielse emedlertid af hiertat bortläggia och med inbördes kärlek och wänlighet med hwarandra umgå, till des laga dom och utslag i Saken der som wederbör, falla kan, hwilken hälsosamma förmaning de och hörsammeligen sig till effterrättelse ställa. Probatum est. Theras qwinfolk så ogiffta som giffta gå med täckt hufwud och äro mycket starka till naturen så att de känna nästan ingen sweda eller wärk när de föda skola, hwilket twifwels utan förorsakas der af att de taga in de alldra fetaste och starkaste saker såsom anten reen, biörn, eller bäfwerfett, hwilke icke allenast styrker kroppen utan och krankhet och wärk derifrån drifwer så att dhe med en hast komma till sin förra hälsa och kraffter igen elliest äro de och mycket starka (: huru mycket mehra männerne :) till att tåla köld, äfwen så deras späda barn, them the nemligen mödrarne uti den alldra skarpeste winter på sina händer uti en kall wattukiettel ståndande twätta och med linkläden lindade uti en hänge wagga med renmossa nederbäddad, nederläggia then the på kråpåsen under taket hängia och af och an rulla och således det späda barnet söfwa. När de sina Renar (: hwilka äro mycket starka till att draga och lätta till att springa så att de på en dag för en Pulka kunna 15 eller 16 mihl wäg löpa :) snöpa skulle krama de pungarne sönder med händerna och der det icke will taga lag, bita de dem sönder med tänderne. Om sommaren bo de wid sina träsk men om winteren somblige wid sina träsk och åmunnar somblige i willan skog wid stridande bäcker och springkällor att dem intet på dricka måtte mangell wara. Men på resor när de lända till den ort der de sina renar beta skola och wattn intet är till fångs, så sättes ett stort sniöstycke på en käpp för starka elden att smältas och rinna uti kärill eller till att kokas och siudas uti en kiettel hwilket smakar så wäl som naturliget wattn; ungdomens mäst dagelig exercitium är, att drifwa båll, skiuta med handbågar och springa till måhls.

Cap. X. Hwar utaf och hwarföre de kallas lappar.

Såsom nu lapparne äro mehra the finske än the andre förbemälte Schytiske nationer icke allenast till orthen och naturen utan och i åthäfworne mycket lika så äro de der hos igen till Språk och nampnet åtskillde hwilket de hafwa fått af deras lättesta syssla och arbete som sker med lapparne att allt hwad de sy ware sig handskar eller skoor måste det intet bestå af något stort stycke utan wara med åtskillige små lappar insatt, eller att det lappeska tungo måhlet måste af allahanda tungomåhl eller språk wara lappat och samman flikat till hwilket lappande synes wara orsaken, att the lika som willdiur uppehålla sig här och där i skogar ther the intet komma kunna förutan andras anledning och umgänge till att weta nampn på the ting som hos them icke wanka och likwäl mächta wäl behöfwa derföre nödges de immitera deras språk som till dem från andra orter med fremande kiöpmans wahror lända och handla ifrån them hwad the med skiutande, gillrande, jagande och fiskiande, hafwa kunnat förwärfwa, wara då samma köpmän Tysk, Swänsk, Dansk, Rysk etc. tå lärer lappen godzet effter samma nampn som sälliaren det gifwit hafwer nembna genom hwilket umgängelse så mycket är kommit till wäga att somblige lappar i Kemi lappmark kunna nu tala perfect Ryska, somlige Swänska, men mästa dehlen finska: detta så om hela lapska wäsendet effter den Cognition man af trowärdige mäns berättelse lapparnas muntlige bekännelse och egen förfarenheten inhämptat hafwer korteligen Refererat och skrifwit af

G: I: T:

Kilde

En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar, som under Kiemi Gebiet lyda. Stält af Gabriele Tudero – Udgivet af K. B. Wiklund: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv. XVII:6, 1905