Gamla religionen: offer och trolltrummans bruk

Fra heimskringla.no
Revisjon per 2. jun. 2021 kl. 14:23 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Gamla religionen:
odödligheten; offer; trolltrummans bruk;
trollmän; qvinnan ohelig. Björnen

af
Gustaf von Düben

Nionde kapitlet af
Om Lappland och Lapparne
Företrädesvis de svenska
Ethnografiska studier
1873


Per Olof Amundsson, Länta, 27 år.
Eva Brita Mulka, född Granström, 28 år.

Lapparnes religion (forts. och slut). Lifvet efter detta; begrafningar; sammanhang med Saivo-läran. Offer. Dop. — Trolltrumman och dess bruk. — Nåideme och trolldomen. — Qvinnan och guda-kulten. — Björnen och ceremonier vid björnfångst. — Öfversigt af gudalärans sannolika utvecklings gång.


Förut (sid. 241) är anförd Rehns uppgift att Lapparne visserligen icke tro på köttets uppståndelse, med väl att något är qvar efter döden; han tillägger; ”hvarföre de äfven sky de döde”. Enligt Fjellner sky de icke sjelfve den döde, utan liklukten, galme (kalme — graf, egentligen köld, enligt Lex. Lapp.), för hvilken äfven renen eger eller anses ega stor förskräckelse; den dödes ande uppträdde i synlig, men icke kroppslig gestalt, kunde icke sammantryckas, icke fattas, och for fram med hisklig fart. Jessen talar (sidd. 69—70) vidlyftigare om deras föreställningar i dessa hänseenden. De tillerkände icke menniskan någon annan själ än djuren hade; och denna själ var egentligen blott andedrägten, luften, som drogs ut och in vid hvarje respiration. Utom själen (andan) fanns hos menniskor och djur äfven lif, hvilket var den inre och yttre rörelsen. Lifvet efter detta skulle helt enkelt vara en fortsättning af det nu varande, samma sysselsättningar, men sorgfria, samma njutningar, men fullkomligare och herrligare. Det andliga tillstånd, de beskrifva hos Saivo-olmak, är icke något annat än hvad de ansågo tillkomma hvarje lefvande menniska eller åtminstone af henne kunna vinnas genom trolldom och under exstas.


Med afseende på denna tro företogo äfven Lapparne i fordom tima åtskilliga åtgärder med sina döde. Rehn säger (kap. 28); ”Den döde svepa de således, att när någon rik eller förmögen dör, svepa de honom med lärft, det de draga öfver hela kroppen och hufvudet, som en duk; de fattiga bruka gammalt vadmal”. — Högström berättar (sid. 207), såsom förut är sagdt, att kroppen sålunda noggrant betäcktes, på det att själen icke skall slippa bort. — "När den döde skall läggas i kista", fortfar Rehn (l. c.), "måste den dödes man, hustru, fader eller barn gifva åt den, som liket i kistan skall nederlägga, en messings-ring, hvilken skall bindas om dens högra arm, som det handterar. Denna ring måste han bära på sin arm intill dess liket nederlägges i grafven, på det honom imellertid icke något ondt skall vederfaras". Det samma berättas ock i Lex. Lapp., under rigges. "Kistan är urhålkad af ett stort träd eller stock. När de äro sig sjelfva lemnade, lägga de den döda kroppen i en ackja".


Tornæus säger (sid. 38) att de "fordom sina döda begrafvit uti skogar och inhuggit dem uti ihåliga träd". Somlige bruka att ned-grafva den döda kroppen i jorden, "synnerligen der nakna fjäll äro och ingen ved vankar. Somlige (som mest skall ske, der skog finnes) lägga ved under, omkring och ofvan på ackjan, att hon icke snart skall ruttna och odjuren få göra kroppen skada. Andre inlägga dem i bergshålor, hvilkas mynningar de med sten tillstänga". I kistan eller i grafven inläggas en yxa, eldstål och flinta. M. Steuchius som hos Scheffer (sid. 315) berättar detta, tillägger: "då jag frågade, hvad de menade med yxan och flintan, svarades, att då den döde på yttersta dagen skulle uppstå, så behöfde han ljus för att bereda sig väg till de sällas boningar, och om några träd vore i vägen, skulle han med yxan nedhugga dem". Detta är den kristna versionen af saken; men ännu i den tiden trodde man, att den döde efter sin död skulle fortsätta lifvet på samma sätt som han förut tillbragt det, hvarföre eld-don, båge och pilar ännu i hemlighet lades hos den döde (Olaus Petri, enligt Scheffer, sid. 315).


Högström omtalar (sid. 207), att de på somliga ställen brukat nedlägga tobak, yxa, några torra stickor samt eld-saker uti lik-kistan. Alla de kläder, som den döde legat uti, föra de till grafven eller kyrkogården och lemna dem der qvar samt den ackja, hvaruti liket fördt varder (Tornæus). Somligstädes nedergräfva de med liket de kläder, i hvilka någon blifvit död (Högström). Tre dagar efter likets jordafärd slagtas den ren, som dragit det och som till intet annat får begagnas, till den dödes ära och förtäres af slägt och vänner; alla benen samlas och nedgräfvas i en kista (Rehn och Högström). Kunna de få bränvin, dricka de äfven den dödes graföl; är den döde rik, slagta och offra de några renar, ett, två eller tre år efter hans död och nedgräfva äfven då desses ben i jorden, såsom förut är nämdt (Rehn). — Fjellner (Läsn. för folket, xvi, sid. 155) säger: ”de döde höllos i mycken vördnad. Slägtingar offrade, under flera år, renar till deras åminnelse och trodde sig ännu med dem vara i så nära förhållande, att den lycka de njöto i sitt yrke, ansågs såsom en skänk af dem”. Muntligen omtalar han att de brukat hälla bränvin på de dödes grafvar och vid sorg gråta på dem; dessa tårar äro heliga, och på föräldrarnes graf utbrister man vid sorg: ”drick ditt barns tårar!” då man har en hård husbonde: ”drick ditt barns svett!” Graan förtäljer (manuskr., sid. 208) om ett särskilt offer åt de döda: ”de taga tre spön, dem bestryka de med blodet af den renen, som slagtas till begrafnings-offret, der upp på sättes af hjertat och lungorna; dessa spön begrafva de med benen insatte uti en liten ackja neder i jorden”. Lund säger (sid. 20), att när de dö, lägges i kistan en liten säck med åtskillig mat, eld-don, yxa, och säga de, ”att den döde skall hafva detta till sitt uppehälle, när han kommer till det folket, som under jorden äro”. Detta är temligen tydligt Saivo-läran, och vi skola framdeles se af flera citat, att Lund, såsom sjelf Lapp, bäst haft reda på dessa förhållanden.


Leem berättar (sid. 407), att Lapparne fordom vid sina offerställen begraft liken af dem, som varit öfvade skyttar, men andre måste hålla till godo med grafvar hvar som helst i ödemarken. Öfver grafven hvälfde man en kerres. Do brukade äfven begrafva sina döda i stora stenrös, sedan liket förut blifvit svept i näfver. Sid. 499 säges, att någre brukade gifva sina döda mat med i kistan: man fann under senare tid en gång i en kista i Altens kyrka i Vest-Finnmarken en sked och en glödkaka. Nu varande dödgräfvaren i Jokkmokk säger sig vid gräfning i den sedan 1753 brukade kyrkogården derstädes, ofta hafva funnit tobakspipor, till och med ganska moderna norska krit-pipor. Efter Leems uppgift lade de ock i kistan bågen och en af de Pilar, den döde vanligen brukat; renen, som drog liket till grafven, slagtade de, åto dess kött och nedgrofvo benen. När en död var utburen ur kåtan, lade de en sten på stället der liket legat samt öfvergåfvo platsen och flyttade till en annan.


Jessen omtalar (sidd. 70—71) att de döde begrafdes der de dogo, i kärr eller på höjd; att med mannen i kistan nedlades yxa och elddon, med qvinnan sax och nål; samt att de första 3 åren efter döden Lapparne, då de gingo förbi grafven, brukade deri in sticka litet tobak eller annat behagligt och godt.


Fjellner säger, att den dödes hufvud icke fick vändas mot norr (midnatt), så snart han icke var dräpt, blott mot söder eller vester; ingen fick begrafvas i kärr, utom en dödad baneman, hvilken, begrafd i vatten, icke kunde hämnas. Jägaren fick sin jagthund med i grafven, husmodren sin vallhund; en hvit hund ansågs lyckligast; en halt fick sin staf. ”Lagd i näfver och sand” är i gamla sånger ett vanligt uttryck för begrafd; der omtalas ock ”märkes-stenar” vid hufvud och fotter.


Dessa äro för det mesta relatift yngre uppgifter; för äldre tider finnas inga antecknade. Men lyckligtvis finnes en källa för kännedomen om äfven de äldre bruken, och denna stämmer ganska bra öfver ens med hvad jag nyss anfört efter Leem, liksom hon är från samma nejd. Köpmannen A. G. Nordvi har (se literaturförteckn.) meddelat några interessanta ”undersökningar af äldre hedniska grafvar i Ost-Finnmarken”, för hvilka, då de äfven innehålla andra upplysningar af värde, jag med några ord skall redo göra. Undersökningarne omfatta 26 mer eller mindre fullständiga grafvar vid Varanger-fjorden och handelsstället Mortensnäs[1].


Han fann der, att Lapparne begraft sina döda, dels mellan stenar i ordentliga grafvar, gjorda på det sätt, att grunden jemnats, att på sidorna blifvit upp staplade eller resta stenhällar af olika storlek, men ät grafvens hufvud- och fot-ända alltid rest en stor flat sten; dels också begagnat af naturen danade hålor till grafplats, men äfven då i akt tagit en viss omsorg vid grafvens tillredning, och i bägge fallen sökt undvika fuktiga ställen och sådana der mylla fanns i närheten samt omsorgsfullt tillstängt dem, så att liket varit skyddadt icke blott för vilddjuren, utan äfven för regn, snö och fukt. I hvarje graf fanns i allmänhet blott ett lik nedlagdt, men i n:o 18 var rummet afdeladt i tre grafvar. Då grafvarnes längd i allmänhet var 3–4¾ aln, bredden 1–2 och djupet ½–1 aln, så voro denna grafs afdelningar blott 2½ aln långa, men hela grafvens bredd 7 alnar. — Liket har i grafven blifvit nedlagt med stor omsorg; hela hufvudet var, såsom vid beskrifningen af n:o 20 omtalas, betäckt af i flera lager med sentråd sammansydd näfver, liksom i ett fodral, livilket också var händelsen med händer och fötter, hvar imot likets öfriga delar blott varit omlindade med näfver. Liken voro i allmänhet placerade med ansigtet vändt mot ost eller syd-ost. — Af den dödes jagt-redskap har sannolikt alltid bågen blifvit nedlagd i grafven; då pilar och fisk-redskap funnos, lågo de alltid på venstra sidan vid handen; funnos äfven kastspjut och andra redskap med, lågo de på högra sidan; skidor och skidstaf, af samma form som nu brukliga, påträffades äfven; kölar af kerres äro ock funna, men icke så att liken syntes hafva varit nedlagda i sådana. Under liken träffades ofta spår af risqvistar, stundom ock af tång. I de flesta grafvarna lågo äfven qvarts-stycken, blott i en enda en liten bit flinta, sannolikt bägge dera tillhörande eld-don; ty i en graf fanns vid qvartsen ett stycke fnöske. Flintan har varit sällsynt; pilar, krokar och spjutspetsar voro af ben eller horn, endast i en barn-graf hade ett jernstycke någorlunda formen af en kastspjut-spets. Utom i detta fanns metall endast i två grafvar. — Trästycken af obestämd form funnos i flera grafvar: björk, fur och en; några träsaker voro tydligen bearbetade endast med knif, en pil sirad med utskärningar. Någon gång funnos spår af kärl af lera med deri inblandade strå af Carex ampullacca. Hos de döda hade blifvit nedlagda hela fiskar, foglar, krossade ben af renen, äfven märgben och hufvudskålar, samt delar af andra djur, såsom skalle af en ung utter, kindtand af räf, m. m. — I n:o 13 fanns, der likets bröst legat, ett litet fyrkantigt stycke näfver, bestående af flera i kanterna samman sydda näfverskifvor. I n:o 20 på dylikt ställe en 7–10 tum stor stenflisa af oregelbunden form, under denna en skifva af flera halfrunda, tvärt afskurna, längs kanten samman sydda näfverlager, och ofvan på samma sten en större rund skifva af kring kanten samman sydda näfverlager. Dessa senare anser Nordvi hafva varit amuletter, men sannolikt var det förra så äfven. Deras läge på bröstet bringar tanken på de ännu brukliga bröstlapparna och deras broderier.


Till amuletterna få väl ock räknas en i n:o 8 funnen metallfigur, "föreställande ett djur, sannolikt en björn”, samt en i n:o 5 på skelettets högra sida funnen, mot ändan trubbigt tillspetsad naturbildad sten at 6 tums längd, i öfre flata ändan 5 tum i diameter. Möjligen äro de visare (arpa) för troll-trummor. — Nordvi fann äfven i grafvarna temligen konstant ned lagd en snäcke- och en mussle-art, den förre ännu kallad ”hund-själ”, den senare ”ko-själ”, och förmodar N. att exemplaren at den först nämda blifvit nedlagda såsom vaktare efter döden i stället för verkliga hundar. Likaledes äro funna sjöborrar och sjöstjernor. — Slutligen bör tilläggas, att dessa grafvar tillhörde mycket olika tids-perioder, hvilket äfven framgår af beskrifningarna, men är det af metallernas sällsynthet tydligt, att de i allmänhet voro från äldre tider. Flere af dem ha förut varit öppnade; hvarför? och af hvem? frågar Nordvi med skäl.


Öfverblicka vi det anförda, rörande döden och begrafningarna i fordom tima hos Lapparne, så är deraf klart, att de ingalunda ansågo existensen upphöra med döden. Men de trodde den döde icke blifva en ande, utan fortfara såsom en kroppslig varelse, med verksamhet och sysselsättningar alldeles lika med dem han hade under lifvet. Högström berättar (sid. 208) att en Lapp till honom yttrat om en man, som dog i sin bästa ålder: ”Gud hade ej så snart tagit en sådan man till sig, om han honom ej behöft och haft arbete att sätta honom göra”. Fjellner hade en dylik berättelse; och såsom bevis derpå att de verkligen ansågo de döde kroppsligen gå igen, omtalade han några historier, hvaraf ett par må meddelas. En Lapp begrof sin hustru i annan kyrkogård än den församlings han sjelf tillhörde, och på frågan: hvar före? svarade han: jag har icke varit beskedlig mot henne; der hon begrofs ligga mina slägtingar, de skola nog hålla henne fast så hon icke kommer och oroar mig. En gumma bad F. icke begrafva henne i Gilles-nuole, ty der låg hennes man, och komme hon dit skulle deras ben slåss. — Hvar vill du begrafvas? frågade han en gumma; hvar som helst, svarade hon, när eller fjerran, ty min man och jag ha lefvat enigt.


Så rotfästad var denna tro, att hon icke ens ändrades af kristendomen, och endast här af kan man förklara, hvar före de gifva med de döde så väl jagt- och fisk-redskap, som eld-don, husgeräd-saker och föda. Lapparne likna i dessa hänseenden i allmänhet alla de vilda folk, som på ett eller annat sätt föreställa sig odödlighet och ett lif efter detta, och särskilt sina s. k. samslägtingar: Samojeder, Ostiaker, m. fl.


Men de nämda folken hafva icke blott tron på en sådan odödlighet gemensam med Lapparne, utan äfven en mängd ceremonier, såsom dyrkan af och offer till de döda, äfven som begreppet om det innerliga sambandet mellan de lefvande och deras hädan gångna anförvandter. Så t. ex. säger Castrén (III, sid. 122) seden att offra åt de döda från uråldriga tider hafva varit rådande i Asien; III, sid. 288, att Ostia- kerne afbilda ansedda slägtingar och bevisa dem samma slags kult som Samojederne; sid. 192 att Jurak-Samojederne berätta om i jordens sköte lefvande varelser: Siirtje (Seite?!), hvilka både till utseende, lefnadssätt och seder likna menniskorna, isynnerhet Samojederne, men deras tillstånd är vida lyckligare, de lefva i största rikedom och öfverflöd, dem tryta hvarken guld eller skatter, de ega räfvar, soblar och bäfver i största mängd, i stället för renar hafva de hjordar af mammuth-djur, etc. Sid. 308 beskrifvas begrafningar hos Ostiakerne alldeles som hos Lapparne hvad angår nedläggandet af redskap i grafven samt offer till de döde under 3 år; stundom förfärdigas en bild af den döde, som likaledes under 3 år hedras och om-pysslas, så som skedde med den döde under hans lifstid; efter de tre åren lägges bilden ned i grafven och offren upphöra. Här således blott ett temporärt lif efter döden. Men (sid. 274) sägas Tadiberne (trollkarlarne) hos Samojederne vara odödlige; de blifva efter döden Itarma, den kaninska tundrans Tadebtjo; än hvila de i sin graf, än vandra de på jorden nattetid och efter sin forna sinnes-art öfva de godt eller ondt. — Slutligen nämner Castrén (III, sidd. 120—130, passim) att äfven Forn-finnarne trodde på en tillvaro efter döden och hedrade sina aflidna anförvanter med offer och fester, anropande dem om hjelp och bistånd; samt att, enligt den äldre föreställningen, andarne fortlefde ett skugglif i grafven. Lencqvist (de Superstitione, sid. 54 följ.) säger redan det samma.


Af detta allt är tydligt, att begreppet om menniskans tillstånd efter döden varit ursprungligen det samma hos alla dessa folk; att läran der om blifvit längst och fullständigast bibehållen hos Lapparne; samt att, för den händelse Saivok och Seitar äro det samma, såsom jag med Castrén antager, de senare voro helt enkelt den synbara bilden af de förra, sannolikt uppkomna i senare tid, då Lapparne af angränsande folk lärt sig dyrka gudar under form af bilder, men må hända förebildade af de vid den dödes hufvud eller fötter uppställda märkes-stenar.


Alven Saivo-läran har senare tillsatser. Hit hör t. ex. benämningen Saivo-aimo för de ställen i jorden, der Saivok höllo till. Aimo är nämligen det nordiska ordet hem, heim, hvilket tillädes de nordiske gudarnes bostäder. Dit hör ock hela historien om Jabmek-aimo, hvilket förvexlas med Saivo-aimo.


Jabmek-aimo benämner Jessen (sid. 29) Saivo- och Sarakkan-aimo, men förkastar de äfven stundom brukade namnen Rut-, Mubben-, Fadnos (fanos-, fudnos-) och Tjappes-aimo, såsom kristna begrepp, emedan orden Rutu, Mubben och Fudno skulle betyda den onde anden, Tjappes det svarta landet och det Gerro som sättes fram för Mubben-aimo betyder qval och pina (tjerot = gråta, enligt Lex. Lapp.). Men Rut-aimo betyder i sjelfva verket pestens hem, Mubben-aimo ett annat, ett tillkommande och Fadnos-aimo ett dåligt hem, och måste alla således helt enkelt anses såsom epitet för de dödas rike. Om detta Jabmek-aimo har Jessen icke något klart begrepp, han samman blandar det mod Saivo-aimo och kallar det säkerligen alldeles oriktigt Sarakkan-aimo, ty Sarakka var, såsom vi af det föregående sett, snarare lifvets än dödens gudinna.


Hvad vi af honom i ämnet kunna inhemta är följande: Jabmek-aimo låg djupt under jorden; jabmekerne (dödingarne) vistades der; alla döda kommo först dit; der qvar blefvo för alltid eller der ifrån fördes efter en tid till gerro-mubben-aimo, de döde, som tillåtit sig stöld, ilska och svordomar, hvar imot de öfrige, som fört en hedrande vandel samt flitigt ”myrat och joikat” upptogos af Radien; att desse jabmeker åstadkommo sjukdomar hos sina qvar lefvande slägtingar för att få dem till sig; att nåiderne gjorde resor dit ned för att beveka och betvinga jabmekerne; att desse troddes stå upp igen i de barn som döptes med deras namn; samt att i Jabmek-aimo funnos samma lefnadssätt, samma djur, etc. som på jorden. — Nästan samma säger Leem (sid. 418 och följ.) om Jabme-aimo.


I Lex. Lapp. finna vi följande upplysningar. Under ordet ” aimo — lång tid, den andra verlden” (sic!), omtalas Jabmeke-aimo såsom de dödas rike, och tillägges: ”Lapparne, förr än de blefvo kristne, anses hafva haft följande historia om tillståndet efter döden. De trodde att de döde först flyttade till något mellanställe, hvilket de kallade Jabmeki-aimo, hvar ifrån, sedan de en tid der varit under uppsigt af en viss Jabmen-akka (eller dödens hustru), de med förnyade kroppar skulle komma till Radien eller den himmelske guden, eller om de varit brottslige till ett af dem Råtta-aimo kalladt ställe, att få sina skändligheters straff. Tuonen-aimo, helfvetet”. — Om Jabmen-akka eller Jabmeki-akka, dödens hustru, de dödas oldt-mor, säges att hon ”är en hos forna Lappar dikttid gudamagt, som bodde på underjordiskt ställe och herrskade öfver de döda, hvilken de dödas qvar lefvande slägtingar och bekanta egnade gudomlig dyrkan och offer, på det hon skulle förlänga deras lif”. — ”Jabmi-akka är dödens moder, herrskarinna i jabmi-aimo", säger Sidenius hos Ganander. — Under Rått-aimo = helfvetet, säges i Lex. Lapp., att Råtta var underjordens gud, Pluto, hvilken de ansågo bo på ett underjordiskt rum och i orcus, och åt hvilken de sägas hafva offrat hästben eller en död häst, på det att sjukdomen skulle afvändas och Rått-akka skulle hafva något hvarpå hon kunde färdas fort och lemna dem”. — Denne Råtta, eller som Leem kallar honom: Rota, säger han (sid. 418) herrska i Rota-aimo, dit de komm, som lefvat mot Gudarnes vilja och hvar ifrån de aldrig komma till Radien. Till Rota offra Lapparne när inga andra offer hjelpa, och har offret varit en häst, som sattes hel i jorden. Han afbildas på trummorna som en ryttare, med hustru och ”hem”, hvar uti finnes en kyrka. Häraf, äfven som af namnet, hvilket synes vara en vanlig lapsk förvridning af Drott, är det troligt att hela saken är hemtad från de nordiske grannarne, till och med är en kristlig idé. Det senare styrkes der af, att Rota var ond och tänktes bunden, endast skadande då han slapp lös, hvilket påminner om djefvulen, helfvetets drott; Lapparnes egne gudar voro icke onde. — Namnet Ruotta omtalar äfven Högström (se här ofvan sid. 222), men på helt annat sätt och med helt annat offer. — Såsom förklaring till det ofvan anförda ordet: tuonen-aimo, må slutligen nämnas, att i den finska mythologien förekommer Tuoni, underjordens herrskare, hvilken, jemte flera andra obehagliga väsenden, bodde i Tuonela, hvilket på lapska heter tuonen-aimo. Tuoni, tuone, tuon anser Castrén (III, sid. 129) för öfrigt ”utan allt tvifvel af samma ursprung som det tyska Tod", således det svenska död.


I dessa nu meddelade uppgifter finna vi två skiljda saker samman hörda. Det första är hvad ofvan vidlyftigare omtalats: Saivo-läran; det andra är en senare tillkommen lära, hemtad ur andra folks åsigter om hades eller helvete, himmel och skärseld. Det hela är hoprördt af bägge dessa ingredienser, af hvilka den förra är lapsk, den senare åter utifrån införd. Jag har der före nu talat nog om sjelfva begreppet och öfvergår till skildringen af Saivo-dyrkan och af Saivo-resorna, sedan jag förut gjort reda för offer och offring i allmänhet. Jag har i det föregående flerstädes nämt offren, men anser lämpligt att här skildra dem i ett sammanhang, ty ehuru de allt efter olika trakter, omständigheter och föremål företedde små olikheter, visa de dock i grunden sådan likhet, att en skildring är nog för alla, synnerligen då efteråt tilläggas några anmärkningar om dessa olikheter.


Anledningen till offret: viäro, var vanligen något Lappens egoistiska ändamål och företrädesvis att han ville hafva skydd eller framgång i sin renskötsel och sina vandringar (resor), eller att han ville åter vinna helsa, räddas undan döden. Efter vederbörlig och längre ned beskrifven förberedelse medelst trollsång och trumslagning, samt sedan det genom den sist nämda blifvit bestämdt, åt hvilken gud skulle offras och hvilket offer man skulle bringa, företogs sjelfva offrandet, men i alla vigtigare fall af nåiden. Denne beredde sig till offrandet genom fasta och tvagningar; han iklädde sig sina bästa kläder; lade en messingskedja om sin högra arm och ett hvitt bälte öfver venstra axeln ned till högra sidan. Offrades till en saivo, så hade han äfven en hvit linnehatt. Enligt Leem (sid. 445) brukade han (i vissa orter) på hatten bära en krans af löf och blommor, samt offren äfven med sådana prydas. I sällskap med den som lemnade offret och de till festen inbjudne gästerne, begaf sig den till blot-man utsedde nåiden till offerstället. Detta var nu antingen ett berg eller ock en offerlafve.


Berget eller udden, vallen, hvad det då var, ansågs särdeles heligt, passe[2], Australiernes tabú. Ingen fick bo i dess granskap eller åka der förbi sofvande, icke färdas förbi i blå drägt (Leem, sid. 443); endast mannen fick gå dit, icke manbar qvinna, icke hundar; kommo de dit skulle olycka träffa renar eller menniskor; gingo de öfver besökarens spår, så var redan det farligt. Hundarne bundos der före, men för att qvinnorna skulle undgå faror, måste offraren, göra långa omvägar samt under olika förevändningar narra dem åt annat håll, ty han skulle dölja och fick icke omtala då han offrade. Faran för qvinlig beröring med offren var så stor, att offraren, då han nalkades stället, skulle till och med aftaga sina skor, emedan skinnet till dem vid garfningen möjligen legat i samma karl som det till qvinno-skor. — Vid offerstället fick man icke döda djur, icke bullra, icke ens tala högt, ty detta var förenadt med de största faror. Andelin (Ermans Archiv, xx, sid. 361) berättar att Seitarne voro trollmän (nåider), som blifvit stenvandlade der före, att de eller någon annan närvarande talat då de offrat, eller då de genom sin trollmakt sammandrifvit skogsdjuren, eller utöfvat någon annan konst. Ännu farligare var det, naturligtvis, om man visade sitt förakt eller ville förstöra Seiten. En gammal Lapp i Sorsele berättade för mig, att Seiten vid Giltjaur (Datje-pakte) var en soldat, som i sitt öfvermod en gång velat med svärdet oskära en helgedom och der före stenvandlades, till en varning för andra.


Offer-lafvarne voro mera permanenta eller ock för tillfället bygda i kåtans närhet. De beskrifvas i allmänhet så, att de voro gjorda af bräder eller trädstammar, fyrkantiga och på fyra fötter upphöjda (2–4 alnar) från marken; stundom voro de mycket stora, så att en omtalas af Friis (sid. 142) hafva innehållit 20–30 lass trä; rundt omkring uppsattes vackert björk- eller granris, allt efter årstiden, äfven som grönt ströddes på marken från kåtan till lafven hela vägen der offret skulle gå fram; stundom afstängdes lafven med ett ris-stängsel, inom hvilket manbara qvinnor icke fingo gå, liksom de icke fingo nalkas lafven.


Till offerstället, hvilket det nu var, fram fördes offret. Detta bestod i de flesta fall af renar, men äfven någon gång af andra djur: får, getter, kattor, höns, hundar, etc., hvilka alla, utom de sist nämda, vanligen köptes i Norge. För särskilda gudomligheter skulle offer-renarne vara af olika färg, kön o. s. v. Djuret besigtigades mycket noggrant af blot-mannen, ty det måste, liksom han sjelf, vara fullkomligt friskt och felfritt, om offret skulle hafva framgång.


Var det en ren, som skulle offras, så stacks han i hjertat; flåddes derpå mycket hastigt, hvar efter inelfvorna likaledes skyndsamt uttogos; han styckades i lederna och styckena kastades i offer-kitteln, hvilken, med vatten uti, redan stod i ordning på elden och helst borde vara af messing. På samma sätt styckas ännu djuret vid slagt (se ofvan sid. 136).


När köttet kokat en half timma, upptogs en del och tillagades för den s. k. damen-gare, hvar under det öfriga fortfor att koka. Då det var färdigt att förtäras, föllo alla på knä, bådo och tjöto till gudens ära och förtärde der efter framdelen af djuret; bakdelen, hvilken det ansågs ovärdigt eller orätt att förtära vid offer-måltiden, hemtogs till husbehof. Fjellner berättar, att då den, som första gången deltog i offer-måltid, stack första biten i mun, slog någon närvarande honom våldsamt på munnen, under utrop: se så, nu har du smakat offerbetan! När kött och märg voro lyckligen förtärda, dracks soppan till Gudens ära; Niurenius säger dock (blad 39), att vid offer-kalasets slut Lapparne öfvergöto sig alla med den soppa, i hvilken offret blifvit kokadt. Fjellner, som sjelf sett offring verkställas, uppgifver att äfven offeraskan ströddes på de offrandes hufvud. Så stänktes af nordboarne offer-djurets blod på de i offret deltagande. Äfven andra gudars skål dracks vid samma tillfälle, förmodligen för större säkerhets skuld, att den rätte guden skulle hedras, men i bränvin eller, när sådant icke fanns, i vatten. Efter måltiden gjordes ånyo knäfall och bön till den gud, åt hvilken man offrat.


Derpå samlade blot-mannen med största omsorg alla ben af det slagtade djuret, samt lade dessa, ordnade efter deras naturliga sammanhang, jemte de förut aflagda delarna, nämligen: nos, ögon, öron, hjerta, lungor och könsdelar samt ett stycke kött från hvarje lem, i en af näfver gjord liten kista eller ask, hvilken högtidligen nedgräfdes i jorden, eller, då offret skedde på vintern, nedsattes i snön och öfvertäcktes med ris och grenar. Detta kallades Damen-gare (af Tamän, enligt Lex. Lapp. en fordoms gud (?) och gare = kare = kärl, kar).


Af den gud, till hvilken man offrade, förfärdigades stundom en liten bild af trä, och sattes denna bild = viäro-muora (af viäro, offer och muora, träd) öfver damen-gare, då icke lafve med gudabild redan fanns. Så väl kistan, som lafven och bilden öfverströkos med offrets blod i strimmor och kors; bilden korsades på bröstet och ögonen utmärktes genom fett-klumpar[3]. Åt Thor uppsattes en hammare, åt Saivok blod och fett-bestrukna stenar såsom viäro-muora. Vid sidan af viäro-muora sattes dess utom stundom en kiälde-muora (= spänn-träd), hvilken bestod af en björkgren på hvardera sidan af bilden, bägge samman böjda med topparna. Något dylikt omtalar äfven Tuderus (sidd- 48–50) från Sombio 1670. De offra, säger han, till en sten, en Seit; bredvid är ett träd uppsatt, likt en båt-köl, det de kalla hyden venet, det är blåkulla-båt, eller lista murit = tillitelsens träd. På detta strykes blod af det slagtade djuret. Men vill Guden ha lefvande offer, så reses ett nytt tillitelse-träd: usi brolti murit; vid detta bindes offerdjuret, slås efter ett långt tal ihjel med yxa, och både sten och träd bestrykas med blod. När köttet är kokt bindas små bitar i vridna risqvistar och hängas på trädet[4].


Vid denna nedgräfning af offer-djurens ben nedlades de alltid fullständiga och stundom i den ordning de hade i den lefvande djurkroppen. Att de voro der fullständigt var så vigtigt, att om en hund drog bort ett ben, måste han lemna sitt i stället (Högström, sid. 191). Hela tillställningen grundade sig på en af alla äldre förff. omtalad tro hos Lapparne, att djuret af guden åter upplifvades och möjligen ånyo kunde komma offraren till godo. Sidenius (hos Ganander) omtalar under namnet Jami-kiatser underjordiska andar, åt hvilka Lapparne offrade ben och små stycken af de förnämsta bitar på offerlafven, ”och om hvilka de säga, att gudar och Jami-kiatser skola der af kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen”. Om Jami-kiatser — ett ord som märkligt påminner om Jabmekas! — voro gudarnes hjelpande djurfabrikanter enligt någras föreställning, kan nu mera icke utrönas, men i allmänhet ansågos gudarne sjelfve kunna göra detta under, äfven af ganska små stycken, t. ex. en tjäder af dess offrade fötter (Högström, Sid. 183). Idéen är för öfrigt nordisk; så uppstodo ju dagligen Thors hvarje afton slagtade bockar.


Då fasta offerlafvar funnos, uppsattes på dessa, liksom kring stenseitarna, massor af renhufvuden med vid hängande horn, såsom jag förut omtalat, bildande verkliga gärden af horn (tjårve-garde). Stundom upphängdes offerbitar, fästade ”på en ovredin björkqvist” (Rehn), fram för hornen på lafven. Anonymus hos Scheffer (sid. 113) säger, att vid offer till Storjunkaren ”circa cornu dextrum ligunt membrum, quo rangifer auget genus suum”. Denna uppställning af horn har må hända sin rätt naturliga förklaring. Renen tuggar horn och ben, då han kommer öfver sådana; der igenom skadar han sin mun och sina tänder; om horn ligga på marken och han trampar på dem, gör han mot splittrorna ondt åt sina klöfvar. Lappen är der före angelägen att samla alla horn som träffas på marken, fällda af renarna, och tror Fjellner att detta kan hafva gifvit anledning till bruket att offra hornen åt gudarne. Företrädesvis upplades på lafvarne missbildade horn, af besynnerliga former.


”Det ömkligaste är att se då Lappen går att offra”, säger Högström (sid. 195), ”ty då han kommer så när, att han ser rummet, hvarest guden bor, så tager han af sig mössan samt begynner buga och bocka sig, och då han kommer närmare intill börjar han krypa på fyra fötter intill dess han kommer intill stenen, hvarest han lemnar sina offer. Om han brukar dervid något tal eller andra komplimenter, är mig okunnigt”. Hviskande fram förde Lappen några bönformler, med ord som icke fingo brukas i dagligt tal, säger Fjellner.


Rehn berättar (kap. 25) att flera ställen funnos, der inga horn eller stenar voro uppsatta, ”ty de mena att Storjunkaren på somliga orter skall hafva sin boning, men för fjällens stora höjds skull kunna de intet komma till samma ort; alltså smörja de en sten med rens blod, som Storjunkaren till offer slagtad var, och kasta samma sten upp in mot det fjäll, der de mena honom bo”. — Keilhau berättar om ett eget slags offer, utöfvadt på Näseby, nämligen dagligt öfvergjutande af Seiten med mjölk. Ett annat berättar Rosenvinge (sid. 780–1) från Finnmarken sålunda: Afguderi herrskar mycket bland de svenske Lapparne. Inom den tid på hösten då de skola föra sina renar till baka till Sverige, infinna de sig i bygderna och bjuda öfverdrifvet pris på svarta får, getter, kattor, tuppar, kort sagt alla slags tama djur, dem de använda till offer och, då de gifva sig af till fjälls, binda fast i bergsklyftor och hålor, till måltid för deras Odin; och när de nästa år komma till baka och finna intet qvar af detta offer anse de det för tecken till lycka. I senare tid, då man fått erfarenhet om afsigten med dessa kreaturs användning, få de sällan köpa sådana. En Norrman från Ofotens socken uppdagade för några år sen Lapparnes hemlighet. En svensk Lapp kom till honom för att köpa ett svart kreatur och synnerligen föll hans öga på en svart mjölk-ko, hvilken bonden icke ville mista; men då Lappen slutligen bjöd tolf svenska specier, eller mer än dubbelt mot hvad en ko kostar höste-tid, tog han mot detta fördelaktiga anbud. Händelsevis går bonden två dagar efter åt ett stycke upp till fjälls att hugga timmer. Under vägen och i närheten af en dal hör han en kos råmning, han går dit och finner sin ko fastbunden vid en håla, vanmäktig af hunger; han tager henne hem och tiger. Året efter kom samme Lapp igen, köpte samma ko ånyo för 12 specier och begaf sig till fjälls. Bonden passar på, finner sin ko i samma belägenhet och på samma ställe som förra året och för henne oskadd hem. ”Negociationen” upphörde der igenom att Lappen dog under påföljande vinter. — Möjligen skulle denna händelse, om han är sann, häntyda på offer till en Saivo, dels genom djurets utställande i en bergsklyfta — förmodligen ett saivo-aimo —, dels genom ifvern att få ett djur af svart färg. Då offer-djuret vid sådant offer icke hade denna färg, fick man nöja sig med att draga en svart tråd genom dess öra.


Då offerställena lågo långt bort från kåtan och voro stora berg, brukade Lapparne, enligt Rehn (l. c.), derstädes vid ett ”Storjunkare- gästabud” förtära köttet af de offrade renarna, ”helst det som är vid hufvudet och kring om halsen”, men låta skinnet ligga qvar några år.


Sådana berättas af Rehn, Jessen, Leem och Högström offren hafva varit i allmänhet till alla gudar; men till den kristne guden offrade Lapparne icke, som Jessen säger, dels emedan han icke ansågs göra sig mycket omak med deras timliga nödtorft, som var hufvud-anledning till offren, dels emedan de icke ansågo någon sjukdom eller oheld kunna komma från honom, såsom den gode och höge guden.


Offertiden var förnämligast i slutet af september och samman föll med slagt-tidon (Skandinavernes vetrnatta-blot). Äfven jultiden var särdeles mycket brukad här till och kallades Passates-mano (se sid. 189 här ofvan). Den förra tiden torde offren skett till Seitarne, den senare till solen. För öfrigt offrade man, när så ansågs behöfligt, för särskilda ändamål.


Hvad angår olikheterna i offren, bestodo de mest om icke uteslutande uti offer-djurets art, färg etc. Om sol-offren har jag förut talat (sid. 220 följ.), men der till bör läggas en uppgift af Rehn, att Lapparne åt solen på Thors-lafven bakom kåtan äfven brukade upphänga en vidje-ring, stor som ett halft tunnband, på hvilken de fästat bitar offor-köttet, samt att till solen och månen icke fingo offras han-djur, icke heller svart, helst hvitt, åtminstone en hvit tråd genom högra örat. Ett eget sol-offer omtalar Graan (manuscr., sid. 152): somliga taga 3 björkspö, dem de fläta samman ifrån ofvan in till midt på, der de ombinda ett band; bestryka så dessa spön med renblod, vika sedan ihop en liten ring af björkqvist, den de lägga midt på lafven i stället för solens beläte; der in uti lägga de ett litet stycke af lungan, hjertat, tungan och läppen; der ofvan på läggas de med blod bestrukna spöen; och detta är solens offer. Sid. 164 omtalas något snarlikt såsom jul-offer. Jessen nämner (sid. 47) såsom solens kiälde-muora ett träd med på toppen en ring, besatt med taggar (= solens strålar?). Friis omtalar (Mythol., sid. 81) att man brukat dels göra bränn-offer till solen, dels att nyårsdagen utkasta en ring i källa eller bäck, för att der af spå årets lycka eller olycka.


Åt Thor offrades endast han-djur, och okastrerade; åt Sarakka endast hon-djur, utom tuppen. Vid Saivo-offer drogs, som ofvan sades, en svart, vid Storjunkare-offren en röd tråd genom offer-djurets öra. Till Radien offrades sällan.


De nu omtalade voro, om jag så får säga, ordinarie offren. Enligt Leem (sid. 445) synas dock Lapparne stundom hafva mera tillfälligtvis och så att säga på stående fot förrättat offer, då någon extra anledning eller något ofall inträffat. Sid. 429 omtalas, att man ibland offrade vid elfstränder på det sätt, att man lät största delen af offerdjurets blod rinna bort med elfven, och med det öfriga beströk några käppar, hvilka på stället qvar lemnades. Der nämnes ock, att man för ofödda barn offrade något djur: då de föddes offrades en hund, efter födelsen ett djur med linnemössa på hufvudet, hvilka alla offer i jorden lefvande nedgräfdes; samt att man fram för elden på en pinne brukade steka björnlefvern till ett offer = vuodna-passe eller lycko-offer, förmodligen för björnjagten.


Högström omtalar (sid. 196) sig hafva funnit spår der till, att Lapparne gjort offer-bilder, dels af gudar, dels af renar, hvilka de nedgräft i jorden eller i snön, och tyder såsom sådant hvad Spirri Nils (hos Scheffer, sid. 111) säger: "fjorton dagar före mikelsmässa uthugga de sig en ny trä-gud. – Bredvid trä-guden slagta de renen, sedan taga de alla benen ur ren, och smörja allt öfver sin afgud, både blod och ren-flott, den de sedan tillika med benen i jorden nedergräfva". H. förmodar detta vara ett offer till de underjordiske gudarne.


Onämdt bör här icke lemnas, att Tuderus (enligt Högström, sid. 52) berättar, huru ledes Lapparne fordom offrat barn åt en afgud, Besosing, nära Kemi träsk, och hvad Castrén (I, sid. 60), enligt Fellman, omtalar, att de ända till drottning Christinas tid fortfarit med samma slags offer. Om det är sant må lemnas der hän, ty der imot strider deras lifiiga önskan att få barn och det värde de sätta på dem, för att icke tala om deras jemförelsevis ganska milda seder.


Offrandet var dock icke den enda heliga akt Lapparne begingo; en sådan var äfven dopet. Väl berättar Jessen (sidd. 42–43) att de, för att icke stöta sina gudar, brukade, såsom förberedelse till nattvardsgång i den kristna kyrkan, på vägen dit begå ett slags nattvard till deras egna gudar, som det hette med ”Sarakka rätta mat, Saivo bröd och Horagalles mat”, bestående af kött eller ost, och sedan en klunk ur bäcken, ”Sarakka-blod, Saivo-vatten, Horagalles-vatten”, eller i öl eller bränvin om så har till, under samma formulär. Men detta var en tydlig parodi på den kristna nattvarden, och icke ursprungligt lapskt, som dopet, laugo, hvilket jag hört uppgifvas ännu vara brukligt för hundarne, och hvilket jag förut omtalat (sid. 205) i samband med Lapparnes sed att i tillfälle af sjukdom döpa om sig och sina barn.


När en Lapska skulle i barnsäng samt följaktligen anbefallt sig i Sarakkas nåd, fick hon gerna i drömmen (niäko) tillsägelse af en jabmek hvad barnet skulle heta, eller hvilken jabmek skulle uppstå i detta barn; skedde detta icke, måste fader eller vänner medelst trumma, yxa eller bälte, eller ock någon nåid skaffa reda på rätta namnet. När barnet var födt, fördes det snart till kyrkan och döptes af presten; men efter återkomsten hem skulle det kristliga dopet aftvättas, ty dess förinnan ansågs barnet icke kunna ega någon lycka.


Denna tvättning kallade Lapparne same-nabma-kastates (lapp-namna- vätandet, dopet) till skilnad från krist, kristem = kristningen, det kristna dopet. Barnet helgades der igenom åt Sarakka, och voro ceremonierna följande (enligt Jessen, sidd. 34–38), så väl vid detta dop, som då en person omdöptes i adde-nabma-dop. Bägge förrättades af qvinnor, dock fick vid dop af första slaget ej någon tjenstgöra, som varit fadder vid det kristna dopet; vanligen förrättades det af modren, helst af någon hustru, hvilken (till följe af det vid denna förrättning begagnade ris?) kallades risem-ädne och som gaf barnet en skiello, d. v. s. en messingsring, skifva, spänne eller dylikt, till bevis derpå, att barnet var befriadt från kristendomen. (I Lex. Lapp., under rigges, sägas faddrarne vid det kristliga dopet gifva sådan messingsring i faddergåfva och till lycka.) Gen-dopet förrättades alltid af en hustru, som derföre kallades laugo-ädne eller dop-moder. Under hennes tillsyn värmde man det erforderliga vattnet, slog det i ett tråg och lade der uti två björk-qvistar, den ena i sin naturliga form, den andra samman böjd till en ring. Derpå tilltalade hon barnet sålunda: "du skall blifva så frugtsam, frisk och stark, som den björk, af hvilken denna qvist är tagen". Der efter kastade hon en ring, skifva eller annat stycke af messing eller tenn i vattnet, eller ock, om folket var förmöget, ett bälte- eller bröstspänne af silfver; men hvad hon än brukade, kallades det nabma-skiello, och dervid sade hon: "här kastar jag nabma-skiello i vattnet till att döpa dig; blif du så klingande och herrlig som detta messing (tenn, silfver) är". Derpå skedde dopet under dessa ord: "jag pådöper dig ett nytt namn, N. N., du skall trifvas och lefva bättre i det vatten, som vi meddela dig, än i det, hvari presten döpt dig; genom dopet kallar jag dig upp, jabmek N. N., du skall nu stå upp igen, vara frisk och fä nya lemmar. Du barn! skall njuta samma lycka och glädje som jabmeken N. N. hade i verlden". Under dessa ord öste döperskan tre gånger vatten på barnets hufvud, och derpå tvättade hon hela dess kropp. Till slutet sade hon: "nu är du same-nabma (eller adde-nabma) döpt med jabmek-namn, få se hur väl du der med trifves".


Så snart förrättningen var slut, blef den i vattnet kastade skiello åter upp tagen ur vattnet och bunden på barnet, antingen under armen, om det var en gosse, eller på bröstet, om det var en flicka. Denna nabma-skiello ansågs af Lapparne såsom en helgedom, ett medel mot förhäxning och ett tecken till försoning med deras gamla gudar (jabmekerne?); det bars der före ständigt, och när gossebarnen blifvit äldre, hängde de det på sina trummor. Värmdes dop-vattnet i messings-kittel, behöfdes ingen skiello, men kitteln måste före bruket skuras blank och litet salt läggas i vattnet; kitteln tillhörde sedermera barnet.


Same-nabma-dopet förrättades nästan på samma sätt, dock invigdes och helgades vattnet och barnet åt Sarakka innan tvagningen för sig gick, hvilket var ett slags Sarakka-sakrament. För resten måste vid bägge slagen af dop offer frambäras, vid det förra till den jabmeke som uppkallades, vid det senare till Sarakka. Om-dop kunde ske 2—3 eller flera gånger, och skedde öfver hufvud hvar gång barnet blef sjukt och skrikigt, hvilket man ansåg bero derpå "att en innevånare i Saivo icke uppkallats, eller att man gifvit barnet ett oriktigt namn, eller att man icke uppkallat det just efter den döde, som helst ville hafva sitt namn upplifvadt" (Leem). Uppkallandet af ett barn efter en död var ett dennes upplifvande i barnet, och der före uppgaf den döde, i så fall, sin sträfvan att få barnet till sig. Jessen anför en Lapp med 2, en med 3, en med 5, tre med 6 och en med tretton namn, hvilken sist nämde fått tre af sin moder medan hon lefde, fyra efter sin farfar, två efter sin morbroder, ett efter en kusin, två efter mormors syster och ett efter sin fader: allt med arf-saivok!


Leem omtalar äfven (sid. 496) sådant dop och berättar särskilt att i badet lades albark. Sidenius (hos Ganander) säger, att vid veder- dopet fick den döpte, jemte troll-namnet, en Nema- eller Nemoi-qvele, d. v. s. ett slags skyddsgud eller fylgia, hvilken han ibland kunde se gå för sig öfver bäckar och moras, ja in i kyrkan, etc.


Rehn, Graan, Tornæus, Scheffer och Högström veta intet här om. Det kan nu vara starkt tvifvel underkastadt om dopet är lapskt eller om dess bruk är hemtadt från annat håll, ja till och med är af kristet ursprung. Det är dock bekant, att dopet icke är egendomligt för den kristna läran, utan redan före henne bland åtskilliga folk varit i bruk, specielt bland de nordiska folken; det omtalas under namnet vatten-ösning ofta i de forn-nordiska sagorna. Sjelfva det förhållandet, att dop-ceremonien hos Lapparne bland annat afsåg att aftvätta kristendomen och uppkallandet af Saivok i dop-barnet, häntyder på fiendtlighet mot den kristna läran och ett samband med Saivok, som är allt annat än kristet. Ceremonierna vid dopet, närvaron af den heliga messingen, helgandet åt Sarakka, m. m. äro äfven egendomliga, och, utan att vilja med bestämdhet påstå dopet hos Lapparne vara uråldrig och dem egendomlig sed, tror jag dock mycket tala för en sådan åsigt. — Fjellner anser det likaså vara mycket gammalt, och lärer det omtalas i de allra äldsta sångerna.


Samisk trolltrumma

I sammanhang med dopet är en sak att särskilt fram hålla. I dop-formuläret heter det, att en viss jabmek (död) kallas att stå upp, vara frisk och få nya lemmar; till nya namn valde man de döda förfädrens, hvilka man ansåg fortfara under jorden; nyss ofvan säges att genom dröm för modren uppenbarades, hvilken död som skulle uppstå i barnet; Sarakka hade mycket med saken att göra, och hennes liksom de andra akkornas stora betydelse vid menniskans daning har redan blifvit omtalad. Lägga vi allt detta samman, synes det tyda på själavandring, åtminstone så långt som i forn-nordisk folktro talas om sådan, nämligen att menniskor kunna åter-födas: vera endrbornir, att en menniskas själ kan efter dennas kroppsliga död flytta in i en annan kropp. Ideen är oklar, det medgifver jag, både hos Nordbor och Lappar; med afseende på de senare kan dock detta bero på ofullständiga underrättelser; men saken synes mig stå väl samman med hela Saivo-läran, och der före har jag fästat uppmärksamheten der på.


Tillbedjandet af gudarna och det alldagliga offrandet till dem, af hvad namn och beskaffenhet de än vara må, kunde förrättas af Lappen sjelf, och som det vill synas, kunde tillbedjandet ske utan all slags förberedelse. Men för de större och vigtigare, för särskilda ändamål afsedda offren erfordrades vanligen först spå-trummans hjelp, och då det icke var allom gifvet att rätt bruka henne och rätt förstå hennes utslag, så måste för ändamålet vanligen anlitas de ofta nämde nåiderne = trollkarlarne, hvilke särskilt egnat sig åt studiet och utöfningen af denna del af gudstjensten. Genom Lapparnes liksom genom deras samslägtingars religion går nämligen en utpreglad schamanisin, hos Finnarne dock undan trängd af en högre kultur. Friis har likväl gjort den genialiska upptäckten att Kalevalas beryktade sampo var en spå-trumma. (Mythol. sid. 49 följ.)


Samisk trolltrumma

Instrumentet, som brukades, var spå- eller troll-trumman, på lapska keure, kåbdas, kåbdes eller gåbdas; då hon af Tornæus kallas kaunus, så bör anmärkas att kaunes enligt Lex. Lapp. betyder verktyg, och således är Tornæi benämning antingen ett misstag eller ock menades med henne verktyget kat’ exokän. Ordet kobdas härledes sannolikt af kåv, kåve = bild, och har då sitt namn af de derpå målade bilderna. — Trumman beskrifves utförligt af Scheffer sidd. 122–143 med bilder sidd. 125, 127–129 och 137; sid. 139 afbildas en nåid liggande i full exstas; af Leem beskrifves hon sidd. 464–475 och afbildas på planch. xc—xcii; hos Jessen sidd. 3–5 med bild; af Högström sid. 203 o. ff. I statens historiska museum finnas förvarade 30 stycken, af hvilka jag på pl. 3—4 af bildat några. De bästa bilderna och förklaringarna finnas i Friis mythologi, sidd. 30–47.


Trumman gjordes af träd, vare sig gran, tall eller björk, helst sådant som vuxit på ett ställe der solen icke lyst, och ”hvars ådror voro böjda efter solens gång”. Hon gjordes af oval eller ägg-form, af ½ till 2 alnars längd, ja enligt Tornæus någon gång så stor, att hon icke kunde få rum i en vanlig släde. Dels urhålkades hon ur en stock och i bottnen utskärs ett handsbredt hål eller två smalare, hvar igenom bildades ett handtag, som på några trummor är ganska prydligt. Ibland och kanske oftast gjordes hon som en vanlig spån-ask af en tunn furuklyfta, höjd i oval, med korsformigt eller enkelt tvär-gående handtag i bottnen. En trumma omtalar Friis vara gjord af hval-ben i en enkel ring, med ett skaft af renhorn på ena sidan. Huru hon än var gjord: i ringen utspändes ett på öfre ytan hvit-garfvadt renskinn, antingen af kalf eller från halsen af en tjur; det fastades i kanterna medelst träpinnar eller sentråd, och när det blef slappt af fukt eller bruk spändes det genom torkning fram för elden. I kanterna af trummornas trä hängdes en mängd prydnader: skiello och andra metallringar, messing- och koppar bitar, toffsar af skinn och ull, skinn-remmar klädda med tenntråd, klor och tänder af diverse djur, ossa penis af björn, m. m. Öfre ytan af skinnet afdelades med röda streck, gjorda medelst tuggad albark, i flera rum, olika på olika orter, då trumman skulle begagnas för allmänt eller enskildt bruk, då hon helgades åt olika gudamakter etc. etc. Stundom bildade det hela blott ett rum, med solens eller radiens bild i midten; ibland var anordningen den samma som af rummen i kåtan; i andra fall 3 rum: ett för de himmelska, ett för de jordiska gudarna och ett för menniskan. Vanligen ritades åt kanten bilder af de föremål, som närmast rörde Lappens dagliga lif. Huru trumman än var indelad, sattes der på efter hvarjes fantasi eller lärdom en mängd afbildningar eller konventionella tecken, hieroglyfer, för gudarne, makterna, Lapparnes egendom, grannar, omgifning etc. Så betecknades solen med en fyrkant och ett streck från hvardera vinkeln (se ofvan sid. 219); så Maderattje med en i krok liggande man; radier, akkor, jabme-aimo med figurer, som närmast kunna jemföras med olika ställningar af en optisk telegraf, Thor med två hamrar i kors, ganet med två käppar i kors, hvarje med en ring i hvardera ändan, underjorden (Saivo?) med kyrka uti och Rota som en ryttare; så tecknades der kyrkor, hus, kåta, visthus, skogar, berg, renar, varg, räf, björn, jerf, bäfver m. fl. djur, mer eller mindre tydligt; så äfven Saivo med dess djur; ja t. o. m. Christus, Jungfru Maria och den Helige Ande hafva på de moderna trummorna sina tecken, jemte de gamle gudarne.


Samisk trolltrumma

När trumman skulle brukas erfordrades dess utom en visare och en hammare. Visaren, arpa (finskt ord, som betyder budskap, lott, slagruta) eller vuorbe (lott), var stundom blott en messingsring, stundom åter en platt messingsskifva med ringar och öglor i kanten och ett fyrkantigt hål i midten; ibland åter en kupig metallskifva med en lik ett handtag upp stående ring; stundom ett knippe af diverse metallringar; af messing kallades han veiku. Han var omkring 1½ tum stor. Någon gång hade arpa formen af något djur: groda, orm etc., helst björn, äfven dessa behängda med ringar af messing, silfver, koppar etc. (Niurenius). — Hammaren, vetjer eller vetjerats (tjårve-v. , då han var af horn), äfven steuro eller steura (enligt Fjellner), var gjord af vildren-horn, i form af T eller Y och sirad med utskärningar, stundom, kanske oftast öfverdragen med rödfärgad sämsk eller bäfverskinn (Friis) och i skaft-ändan prydd med toffsar eller andra grannlåter. Hamrarne voro 4–8 tum långa. Arpa och hammare förvarades insvepta i renkalfskinn.


Graan säger (manuscr., sid. 133) att man ibland visste hjelpa sig utan trumma: ”de argaste trumslagare bruka ock i nödfall byttelock för trumma”, säger han; till arpan togs en ring från bältet, till hammare brukades knifven, och anför han exempel här på.


En ny trumma ansågs icke så kraftig som en gammal och längre brukad, helst om denna tillhört en skicklig nåid; ny skulle hon alltid först begagnas af en 5–6 års gosse (Forbus). Hon var alltid helig, förvarades omsvept eller i fodral af lomskinn i påssio, ingen manbar qvinna fick röra vid henne eller ens inom tre dagar färdas öfver den väg, der trumman vid Lappens resor i raidons sista släda blifvit förd, ty eljest skulle qvinnan dö eller något ondt henne vederfaras; skedde det nödvändigtvis, kunde dock saken försonas med en messingsring till trumman (Rehn).


Samiska hammare

Att slå trumman heter på lapska kåbdab tsabmet; men att bruka henne, liksom andra öfvernaturliga konster, kallas meuret. Trumnings- sättet var i allmänhet följande: Man fattade trumman i botten-handtaget med venstra handen och höll henne mot knäet; arpa (visaren) lades med bugning på det uppåt vända skinnet; trumman skakades ett tag, så att arpa antog en af ödet eller för ändamålet bestämd plats; hammaren fattades med högra handen och applicerades med slag på trumskinnet, till en början sakta, sedermera hastigare och starkare. Af visarens gång, stället der han stannade, o. dyl. drog man sedan sina slutsatser. — Sätten att bruka trumman och ändamålen skildrar Rehn, hvarje för sig och utförligare sålunda:


1:o ”När han vill förfara huru på främmande orter tillstår, slår Lappen på trumman således, att en stor knippa messingsringar till samman bundna vid en messing-ked läggas på solens figur, sedan hafver Lappen en tveklufven hammar af ben gjord, hvarmed han slår på trumman, och ringarna löpa omkring på dess botten. Emellertid sjunger Lappen med en hög röst och stämma, hvilket de kalla joikat, dertill med sjunga alla Lapparne och Lapp-qvinfolken, som då äro tillstädes, manfolken med den högre och qvinfolken med den lägre stämma, hvilket de kalla duura; i deras sång bruka de några ord, såsom isynnerhet att nämna den ort, ifrån hvilken de vilja hemta tidender”, samt det ställe der den vistas som skall kunna uppenbara hvad de vilja veta (Graan, sid. 127). ”När han nu länge hafver slagit på trumman faller han neder som en sofvande menniska, dock emellertid måste de, som tilstädes äro, män och qvinnor, kontinuera med sin sång, allt till dess trumslagaren vaknar opp igen af sin sömn, hvarvid de skola påminna honom, hvad hans begäran var eller hvad han ville veta; och då begynner trumslagaren förtälja hvad, han med sitt trumslag förfarit hafver eller huru på fjerran orter tillstår.


2:o "När de vilja veta och förfara om lycka och olycka, lägga de sammaledes sin sammanbundna ringknippa på solens figur. Om nu ringarna löpa rätt omkring och efter solens gång, när de slå på trumman, betyder det lycka, god helsa och vältrefnad, både för menniskor och andra kreatur, antingen de äro när eller fjerran. Men om ringarna icke löpa rätt omkring efter solens gång, det betyder olycka, ohelsa och allt ondt.


3:o "När de vilja bota sjukdomar och krankheter med trumman, sker det således: den sjuke måste gifva trumslagaren en messings- och en silfverring, och dem binda kring om trumslagarens högra arm, hvilka han skall hafva för sitt hafda omak, sedan binder trumslagaren dem i sin ringknippa, som alltid brukas när de slå på trumman. Medan han slår, måste alla närvarande män och qvinnor sjunga; manfolken med en högre och qvinfolken med en lägre stämma, och då förnimmer trumslagaren, om sjukdomen är naturlig eller ock af spådom påkommen. Sedan måste den sjuke utlofva att göra något offer af något kreatur, antingen en rentjur, oxe, bock, vädur eller något annat, och det till någon viss Storjunkare, som står i det eller det fjället, och hvad trumslagaren den sjuke föreskrifver, det måste han straxt antingen offra eller utgifva, eller förpligta sig till en viss tid hvad han utlofvat hafver att fullkomna.


4:o "När de vilja förfara, hvem de offra skola, antingen Thor, Storjunkaren eller Solen, sker det således: När de hafva bundit det kreatur, som de vilja offra, bakom sine kåtor, taga de ett hår under kreaturens hals, hvilket bindes kring om en messingsring af dem som brukas på trumman: då nu Lappen slår, gå ringarna kring om trumman, och när ringen, om hvilken håret är bundet, kommer till Storjunkarens, Thorens eller Solens figur, stannar han och kan intet längre komma förrän offret till vederbörande utlofvadt blifver. När kreaturet utlofvadt är, utmärkes det med en ylletråd, hvilken de sy genom renens högra öra: skall Thor offret hafva, sys en grå tråd, men skall Solen hafva, brukas en hvit tråd genom bemälte öra"; för Storjunkaren en röd, enligt Graan (sid. 131). Således uppgiften något afvikande från den sid. 261 här ofvan. — Den som ville veta något af trumman borde gerna offra något till henne, en ring eller annat.


Man kunde äfven bruka henne för att skada menniskor och djur, att hämnas på en fiende, men detta ansågs, åtminstone på senare tid, mindre hederligt (Tornæus; manuscr. om Trolltrumman). De la Mottraye (sidd. 314, 315) såg sjelf en trollman bruka trumman på så sätt, att han vände trummans skinn och figurer nedåt, slog under henne, lät arpan och skramlet ligga inuti, lade sig under exstasen på rygg och besåg henne sedan, upplyftad, mot dagern, ty hon var genomskinlig. Oaktadt autopsien synes uppgiften tvifvelaktig.


Om äfven hvarje till manlig ålder hunnen Lapp kunde i viss mon bruka trumman till de vanliga ändamålen: att åter finna förlorade saker, till rätta skaffa förlupna renar och dylikt, så måste dock alltid för bestämmandet af offer, för botandet af sjukdom, för anskaffandet eller betvingandet af jabmeker, för utransakandet af förborgade ting samt för hämd och skada på andra, regelbundet nåider anlitas.


Nåid, noide, noaide betyder: en som förstår trolldom (Friis). Desse nåider eller schamaner voro hos Lapparne mäktige män, ty som profeter spådde och undervisade de folket, som prester förrättade de offren, som patriarker styrde de menige man, hvilke i allt måste följa och åtlyda dem (Jessen). Om deras kallelse och invigning berättar Jessen följande.


De unge män, som i tidigare år, antingen till följd af sjukdom (Tornæus) eller ock af naturlig fallenhet, kände hos sig böjelse för nåidens vigtiga embete, kallades vanligen der till af Tonto, d. v. s. den onde anden (månne tomte eller Tuoni?), dock på olika sätt. För någre visar han sig i form af ett trolldjur (saivo-gadze), eller i skepnad af en ung och vacker Lapp, för någre då de efter ett starkt rus fallit i en djup sömn, för andre åter då de gå ensamme i marken. Han språkar då med dem, enligt Lund (sid. 3) sjunger han för dem en visa, som lärjungen måste påminna sig vid följande besök. Derpå tager han dem i skola, undervisar dem genom samtal, råd och öfningar, än ute på fältet, än i saiver, dit han för dem ned, till umgänge med andra nåider; slutligen tager han dem i sin tjenst. — Nåiden skulle börja sitt studium såsom ung; efter 50 års ålder dugde han föga, åtminstone icke til vigtigare förrättningar; sen han mistat tänderna var han alldeles oduglig, han måste vara frisk och felfri.


När lärjungen väl inlärt den erforderliga konsten, skall han i embetet invigas. Då beramas hos den sökande en sammankomst af några äldre nåider; när de samlats sätter sig en af de gamle nåiderne ned ned på jorden utanför tältdörren vid den unge, men på sådant sätt, att deras fötter ligga om hvar andra. Derpå begynner kandidaten att sjunga (joika) och slå på trumma; om nu, såsom vanligen händer, Saiver eller nåide-gadze infinna sig och gå öfver deras fötter in i tältet och den unge nåiden kan märka detta, blir han utnämd till nåid och från den stunden af alla erkänd såsom sådan. — Bästa tid för utnämning till nåid och för nu omtalade pröfning var julnatten. Förmodligen ingick i förberedelserna här till en språk-kurs äfven, ty nåiderne brukade sins emellan ett slags rotvälska (Friis).


Efter denna invigning började nåide-gadzerne eller trollföljet att förtroligt umgås med honom; af dem kunde han till sin tjenst välja så många han ville; tjenste-anden visade sig än och vanligast i skepnad af en ung Lapp, än såsom en gammal man, än som en qvinna, hvilken senare skulle vara hård som en sten att ligga hos. Slutligen erbjödo gan-foglarne sin tjenst. De kallades vuoke (skepnad) eller viäro-lådde, kommo flygande när nåiden kallade på dem, satte sig ned på jorden och skakade ur sina vingar de giftiga gan-flugorna, hvilka nåiden samlade och förvarade i en ask till framtida bruk: att skada och förhäxa menniskor och djur. I flugans ställe kunde dock brukas en af gadzen anskaffad s. k. ganstaf, i form af en yxa, och med denna kunde nåiden hugga sjukdom på menniskor och djur. — Hvad för öfrigt denna gav vidkommer, så säger Scheffer (sid. 148–149) att andre Lappar kalla den tyre ( = dirrev, tirrev, verktyg?) och beskrifver han den såsom en rund boll, stor som en valnöt eller medelmåttigt äpple, af fin ull, antingen från något djur eller från mossa, af gul eller grönaktig färg. Han har sett sådan och afbildar den samma; de säga den vara rörlig och liflig, kunna frambringa ormar, ödlor och andra plågoandar, skickas ut på resor att göra skada, etc. Hvad S. beskrifver och afbildar är sannolikt en bezoar-sten, hvilken, som bekant, spelade stor role i trollkonsten.


Utom med dessa tingestar: insekter, dirri och stafven, kunde ock Lappen skada sin fiende medelst ”trollskott” eller ”Lappskott”. Han hade en liten båge, gjord af renhorn, och två slags pilar; han förfärdigade en bild af den han ville skada; ville han nu lemlästa honom sköt han en trubbig pil mot det ställe han önskade skada; sköt han en spetsig pil mot bilden, åstadkom han der med en ”stedseverende pine mellem hud og kjöd” (Friis, sid. 112, enligt Närö-manuscr.) [5].


Dess utom fingo nåiderne äfven rättighet att begagna de ofvan, i sammanhang med Saivo (sid. 240), omtalade fisken eller ormen, fogeln och rentjuren, jemte nåiden-dirri eller ganen. Alla dessa väsen och redskap samt de saivok, som stodo i nåidens tjenst kallades hans trolldjur = dielles (tille i Lex. Lapp.) eller hans häx-andar = vuoigen, och hade han på dem namn, såsom en herre på sina tjenare. Ju större nåid, desto kraftigare följe.


Nåiderne voro mer eller mindre fullkomlige i sin konst, så att hvad en nåid icke kunde uträtta, det förmådde stundom en annan. Dess utom kunde en vara utmärkt i ett, en annan i ett annat. Friis omtalar (Mythol., sid. 7) flera namn med anledning af sådana egenskaper, hvar af ett var Guttavuorok — den som kan antaga 6 skepnader, ett namn som på 1700-talet bars af en ännu i traditionen fortlefvande nåid från Lule Lappmark.


Det tillkom nåiderne att såsom offerprester undersöka alla offerdjur. Då Lapparne hyste den tanken, att alla till och med de allmännaste sjukdomar, ja döden sjelf, pålades dem af saivo-folket och de jabmeker, som voro deras afdöda slägtingar och vänner — antingen emedan desse längtade efter den sjuke eller ville tukta honom för en eller annan förseelse — så använde de icke naturliga hjelpmedel, utan anlitade nåiderne äfven som läkare. Desse skulle genom trumning och trolldom, i nödfall äfven genom resor till jabme- (saivo-?) aimo, åter skaffa dem deras egen, deras barns, eller deras kreaturs helsa eller lif. Lapparne icke blott ansågo nåidernes embete högst vigtigt, utan sträfvade ock efter inträde deri, enär det äfven var mycket vinstgifvande, ty nåidens förrättningar betalades bra. Då någon var skadad genom trolldom, eller råkat ut för sjukdom och annan olycka, ansågs nåidens arbete särdeles mödosamt och betalningen blef i förhållande der till. Då nu Lappen under sitt kringströfvande fjäll-lif ofta var utsatt för olyckor af flera slag, måste han ofta taga sin tillflykt till nåiden, och derföre slog sig denne äfven ganska väl ut i sina affärer. — Då han för Lappen var en så ytterst vigtig person, ansåg man t. o. m. nödvändigt för gudarne att ega nåider, och sådane guda-nåider afbildas äfven på trummor (Friis, mythol., sid. 73).


Till alla förrättningar måste nåiden bereda sig med en dags fasta och fullständig tvagning, men före sjelfva akten stärka sig med räf- eller varg-kött (Leem, sid. 475). Synnerligen voro sådana åtgärder nödiga, då han skulle företaga en resa till jabme-aimo, eller hvad som kanske var det ursprungliga: till Saivo-aimo, ty dessa bägge ställen samman blandas ständigt, äfven vid beskrifningen af nåid-väsendet. En sådan resa gjordes af två skäl: antingen för att få en döding upp att uträtta någon sak, hålla vakt öfver renarne, skaffa rätt på en förlupen sådan, etc., eller för att, då en Lapp, i synnerhet mannen eller en af föräldrarne, med ett ord: någon af de vigtigare personerne i hushållet blef dödligt sjuk, ställa dödingarne till freds, förmå dem att icke draga den sjuke ned till sig, utan beskedligt låta honom blifva qvar här på jorden ännu en tid.


När en sådan jabme-aimo-resa skulle företagas, kom den nåid, som skulle göra resan, med så många män och qvinnor, som kunde samlas, till den sjukes kåta, han tog der sin trumma, slog på denna och sjöng så starkt han förmådde, och de närvarande af bägge könen instämde med väldig och oupphörlig sång. När nåiden på detta sätt en tid fortfarit att trumma och sjunga, blef han utom sig, liksom vansinnig, sprang med förunderlig hastighet och sällsamma åtbörder omkring med trumman mot knäna, allt under trumslagning och sång, tills han omsider föll ned som död, så att man hvarken kunde förnimma lif eller anda hos honom. De närvarande lade på honom den begagnade men nu icke längre hållna trumman, fortforo med sin sång, ehuru lågmältare och eftersågo noga, att intet, icke ens en fluga eller mygga under tiden fick röra den i dvala, exstas, försänkte nåiden. Efter en tid, stundom ända till en timma, uppvaknade han, eller uppväcktes af någon annan nåid, eller af en flicka, som för det ändamålet underhölls och aflönades (enligt Forbus, Blad 11).


Leem berättar (sidd. 475–477) samma sak något annorlunda. Enligt honom skickade nåiden sin fogel efter nåide-gadze, innan han begaf sig till kåtan der ceremonien skulle ega rum, dit han kallat några få personer till hjelp. Dessa voro två qvinnor, utstyrda i helg- dags-kläder, med lärft-mössor på sina hufvuden, men utan bälten, och kallades de shiarak (förskräckliga); vidare en man, kallad märro-åive, hvilken skulle taga af sig mössan och upplösa sitt bälte; samt slutligen en icke fullt utvuxen flicka. — Snart infann sig det efterskickade trollföljet, hvilket var osynligt för alla utom för nåiden och bestod af årja såsom præses, af fogeln, fisken eller ormen och rentjuren, samt dess utom af två qvinnor, hvilka kallades rudok. När detta synliga och osynliga sällskap var samladt, lagade sig nåiden till resan, tog af sin mössa, löste bälte och skoband, lade handen för ansigtet, satte händerna i sidan, böjde kroppen fram och tillbaka, under det han yttrade: ”lagen kör-renen i ordning! skjuten hastigt båten ut!” Der på kastade han glöd från eldstaden med bara handen, — ”fälades om kåtan som en ursinnig, skar sig med knif öfver händer och armar, som honom intet skadar, ty han har gjort sig hård”, säger Forbus (blad 11) — drack bränvin, slog sig med en yxa på knäna, hötte med denna öfver sig och bakut, har henne tre gånger kring hvarje af de ofvan nämda shiarak och föll derpå ned som död.


Efter uppvaknandet omtalade han nu hvad som tilldragit sig på den resa hans själ gjort under exstasen. Han hade dervid passerat och sett de heliga offer-bergen med deras innebyggare, hvilkas sånger han äfven hört och i hvilkas samlif han deltagit; slutligen hade han kommit till det under jorden belägna jabme-aimo. Ibland mötte honom der välvilja och medgörlighet, så att t. ex. jabmeken kom villigt att vakta renarna, afstod utan stort motstånd från sin önskan att få till sig den sjuke slägtingen, i hvilket fall (enligt Lund, sid. 5) man, såsom Pant på tillfrisknandet, åter fick den sjukes mössa, sko, handske eller hvad annat jabmeken tillegnat sig. — I andra fall voro de döde icke så medgörlige, utan, då de på förhand kände nåidens ankomst, hade de tillkommat sina ande-kåtor väl, då det gälde för nåiden att kunna söka rätt på något litet hål, hvar igenom han kunde tränga in (Lund, l. c.). – I ännu andra fall voro jabmekerne än mera motsträfvige, skaffade sig t. ex. en annan nåid som skulle motstå den mäktige ande, som nu nalkades dem. Då sväfvade nåiden i ytterlig fara och hade stor möda; öfvertalning halp naturligtvis icke, list icke heller, utan man skred temligen snart till handgripligheter, till strid. Denna egde dock icke rum mellan nåiden och jabmekerne, eller mellan honom och den fientlige nåiden, utan vanligen mellan deras djur, företrädesvis rentjurarne. Men detta var lika vådligt för nåiden, ty utgången af djurens strid bestämde äfven hans öde: antingen skulle han döden dö eller jabmeken göra hans vilja. Segrade hans tjur i striden, så antingen följde jabmeken med eller gaf han sitt bifall till den om-kämpade önskan; då denna gälde en sjuk, fick denne sin helsa igen, dock mot ett offer, hvilket nåiden måste lofva den jabmek, som ville hafva den sjuke till sig.


Efter lyckligt uträttadt ärende skedde återfärden och denna gick så fort, att stenar och snö yrde om nåiden! (Lund, sid. 6).


En mot Lapparnes nu omtalade föreställning om nåiderne någorlunda svarande idé har äfven funnits och finnes ännu hos alla de s. k. altai-folken, om han äfven flerstädes förekommer i något olika form. Castrén talar der om på många ställen. Schamanismen är, som bekant, ett utmärkande drag för alla dessa folks religioner.


Denna schamanism är väl ock orsaken hvar före Lapparne och de i norr boende folken på skandinaviska halfön under alla tider haft ett bestämdt dåligt rygte om sig såsom trollfolk. Men då de nordiska folken i allmänhet ansett den lapska och finska qvinvan som den företrädesvis trollande, är detta ett misstag af dem, ty om ock den lapska qvinnan, såsom vi sett, fick vara med vid spå-trummans begagnande, fick hon dock aldrig bruka trumman, och jag har ofvan gifvit åtskilliga bevis der på, att hon icke i allmänhet fick taga del i offren. Det enda offer hon fick göra, och hvilket var hennes uteslutande privilegium, var det till Sarakka. Trumman fick hon icke ens röra vid; men äfven hon kunde utransaka förborgade ting, och det medelst knif, yxa, sten eller bälte. Detta skedde på två sätt. Dels helt enkelt så, att någon af dessa saker upphängdes på kåta-bjelken (aule-muora) samt rörde sig, höjdes eller sänktes eller vred sig åt visst håll, allt efter den fråga, som gjordes; svaret kom från qvinnans saivo, ty äfven hon hade sådana. Dels på ett vida mera sammansatt vis (enligt Graan, sid. 134). Den frågande sätter sig på golfvet i påssio, tager yxan, lägger denna platt på golfvet, och ställer der öfver en lagom stor kittel, hvar uti ligger bältet med tillbehör och mössan. Der på fattar hon ytterst i yx-skaftet och börjar sakta lyfta kitteln; under det hon lyfter frågar hon om det hon vill veta, nedsläpper kitteln, stiger på knä, lutar sakta hufvudet öfver kitteln, under det hon småtalar; då hon sagt hvad hon vill, rycker hon hastigt hufvudet till baka och ser bak om sig efter uppenbarelse. Detta repeteras tills kitteln kännes lättare och hon ur denna fått sitt svar (?). Detta verkställdes dock äfven af män.


Ett eget slags trolldom, ganska känd från de isländska sagorna, är den Scheffer (sidd. 144–5) efter Petrus Claudi omtalar, nämligen att Lappen kan uppväcka hvilken och huru stark vind som helst, men synnerligen den som blåste då han föddes. "De som köpa bör af honom", säges det, "dem antvardar han ett snöre eller band med tre knutar på, och när han då upplöser den första knuten får han hjelplig bör; löser han den andra knuten, då får han så stark vind som han knapt kan emotstå; men löser han den tredje knuten, då går det icke af utan skeppsbrott och mansspillan". I Reise nach Norden (sidd. 30–34), hvilken företogs år 1563, berättar förf., som var skepps-kirurg, huruledes fartygets kapten gjorde en särskild resa för att af en troll-lapp köpa bör, huru han för 10 kronor och ett skålp. tobak fick ett stycke linneduk af 4 fingers bredd, med 3 knutar på, hvilket bands vid ett segelhörn, samt att vinden kom som ofvan sägs! — Om dessa knutar talas ock i sången: Solsonens frieri (se denna längre ned) samt här ofvan sid. 245.


Damianus a Goes berättar der imot (ark 1, sid. 8) att Lapparne, utom andra konster, äfven genom sina trollsånger kunna hejda och stanna skeppen midt under deras lopp, så att de icke kunna röras ur näcken genom någon vindarnas kraft. "Detta onda kan endast hjelpas der igenom, att virginum excrementum strykes på däcket och roddarbänkarna, ty för detta sky andarne, såsom jag af infödingarne fått lära".


Detta "excrementum virginum" gissar Scheffer, som äfven anför Damiani ord, vara "sanguis menstruum", och sannolikt med rätta, ty menstruationen har i lapska folktron en ganska stor betydelse. Då reningen inträffade, måste qvinnan, af vördnad för Sarakka, som om denna besörjde, genast aflägga bälte och krage; hon fick då ickc stiga öfver en mans fot, när han med utsträckta ben satt på marken, icke öfver båge, spjut eller bössa, som lågo på marken; icke gå så nära ned till stranden, att hon kom på det ställe, der fiskaren vid sin hemkomst brukade ur båten uppkasta fisken; hon fick icke mjölka; hon fick då icke sofva under samma täcke som mannen, och denne ville icke då röra vid hennes kläder, o. s. v. Då reningen var förbi, tvättade hon sitt hufvud i vatten ur en messingskittel, skurade honom der på med mjöl (?) och bakade i honom en kaka (till Sarakka?), hvilken det var qvinnan ensam lof gifvet att förtära. — Detta qvinnans periodiskt inträdande "orenlighets tillstånd" och den af Damianus a Goes antydda trollen lösande förmågan hos menses torde väl ligga till grund för åtskilliga redan anmärkta inskränkningar i qvinnans tillträde till heliga ställen och akter, sedan hon hunnit manbar ålder. Desse äro: att hon icke får gå eller resa omkring, icke ens nalkas afgudar och offerställen[6] eller deltaga i offren; icke färdas öfver trummans väg; icke gå öfver mannens spår, då han begifvit sig till offring; icke deltaga i fisket i de heliga sjöarna; i allmänhet icke hålla till i påssio eller gå ut genom dörren der, hvilken, som vi skola se i samband med björn-festen, spelade en stor role; må hända låg detta till grund äfven för den vanliga seden att mannen sköter maten (se ofvan sid. 130).


Jag nämde nu björnen; han var hos Lappen högligen ansedd, och så högt, att det kan vara tvifvel underkastadt, huru vida han betraktades blott såsom ett till kropp och själ rikt begåfvadt djur eller t. o. m. såsom ett verkligt guda-väsende. Såsom sådant anses han åtminstone hos Samojederne, hvilka på en sönderskuren björn-nos svärja sin heligaste ed; hos Ostiakerne är han jordens gud. Lappen aflade den heligaste eden så, att han, å en björnhud stödjande sig på knän och armbågar, hoplade händren och sträckte fingrarne på en knif; vid trolofning satt paret äfven på huk på en björnhud (Fjellner). Castrén berättar (III, sid. 205) om Finnarne, att de fram för alla andra djur vördade björnen, ”skogens äpple, skogens sköna runda knotter, den sköna honungstassen, ödemarkens stolthet, den gamle mannen”, som han i runorna kallas. Han ansågs leda sin härkomst från solens, månens och karlavagnens bostäder. ”En af luftens döttrar”, säger runan, ”vandrade vid himlens gränser ofvan på molnen i blå strumpor och brokiga skor, bärande i handen en korg med ull; hon lät ullen falla ned på vattnet och vinden vaggade den fram till en honungsrik skogsstrand. Mielikki, skogens värdinna, upptog den fina ullen ifrån vattnet, gjorde en binda deråt, lade den i en skön lönnträds-vagga och fästade vaggan med gyldene band vid en yfvig gren af en blomstrande gran. Här vaggade hon nu sitt skötebarn, som växte och frodades till den sköna Ohto[7]. Mielikki var villrådig om hon skulle våga gifva tänder åt barnet, men Ohto svor en helig ed att aldrig öfva en ond gerning, och nu skänkte hon äfven åt honom tänder, dem hon skar ifrån furans gyllne grenar. Ohto har likväl icke hållit sin ed, och det var troligtvis af sådan anledning, som forn-finnarne ansågo det lofligt att döda den väldige. Det oaktadt ansågs det för en skyldighet att hedra hvarje fälld björn med en fest, och der igenom söka blidka dess maner”. Jag har föredragit att intaga Castréns korta och vackra omarbetning, fram för den långa teckningen af björnfesten i Kalevalas 28:de runa; denna innehåller dock nästan samma seder, som nedan anföras från Lappland.


Lapparne hafva en annan saga, som berättas af Fjellström (sidd. 13–15) sålunda: Tre bröder hade en syster, hvilken de hatade, så att hon måste fly i marken. Hon kom då in i ett björn-ide och gifte sig med björnen; af detta gifte föddes en son. När denne uppväxt och björnen blifvit gammal, gick denne, för att af trötthet vid lifvet låta döda sig, ut på första snö en höst, så att hans spår kunde ses af bröderne, och ringade de honom. Han lät då hustrun fästa en messingsring vid sin (björnens) panna, på det han skulle kunna igenkännas och lade sig i idet att bida tiden. När nu de tre bröderne kommo för att fälla honom, frågade han hustrun om alla tre varit lika hårde mot henne, och svarade hon att den yngste varit mildare. Då bröderne nalkades till idet rusade björnen ut två gånger; första gången sargade han illa den äldste brodren, andra gången den mellerste. Derpå befaller han hustrun fatta sig om lifvet, går på två ben ut ur idet och bär henne ut med sig. Hon befaller då yngste brodren att skjuta björnen, hvilket sker, och under det han flås håller hon handen för ansigtet, dock sneglande mellan fingrarna: deraf seden att icke qvinnor få nalkas eller se björnen eller björnskyttar, utan med betäckt ansigte eller med messingsring för ögat. Sedan köttet är lagdt i kitteln att koka, kommer björnens son och, då han på messingsringen igen känner fadren, fordrar han sin lott i björnen. Då detta nekas honom, vill han åter uppväcka fadren, tager ett spö och slår med detta på huden, ropande: ”min fader statt upp! min fader, statt upp!” Deraf började köttet i kitteln koka så häftigt, att det syntes vilja springa upp, hvarföre bröderne förskräckte gafvo med sig. Deraf, liksom af messingsmärket åtskilliga fortvarande bruk, af hvilka dock de flesta härflyta från de lärdomar björnen gifvit sin hustru och hon sedan meddelat andra.


Denna historia är väl af senare ursprung. Otroligt är icke att för bruken vid björnjagt Lapparne egt några föreställningar liknande dem, som omtalas i den vackra finska runan här ofvan.


En sägen berättar Hogguér (sid. 74), dock äfven den tillhörande en efter-kristliga tiden. Kort efter verldens skapelse var Gud på vandring i Lappland. Han kom då till en myr, så djup att han ej kunde genomvadas. Gud kallade vargen att bära sig öfver, men denne sade sig ej ha med saken att göra, ty han var icke skapad af Gud; renen var hungrig och hade icke tid; björnen gick sjelfmant fram och hjelpte. Gud gjorde derföre vargen fogelfri, renen alltid orolig och ständigt arbetande för menniskan; björnen fick i belöning lof att sofva under de hårdaste, kallaste månaderna af året. Förmodligen har H. denna historia af Petr. Læstadius, som lång tid var samman med honom.


Liksom vargen har björnen en mängd lapska namn: qvoptja eller guoftsa torde vara det ursprungliga generiska namnet på lapska och bire, eller bärd förvridning af det svenska; änak heter hannen, mingeles bire eller kussnjepele honan, bernats ungen. Men utom dessa har han flera smeknamn; några börja med berg, puolde, der han gerna håller sig: puolde-aija = bergsfar, puoldakats = bergsbon, p. podnje = bergsgubben, puoldossek = bergsskorfven (Fjellström), puolda-tsobbo = bergsgrodan; dess utom: muodda-aija = far i skinnpelsen, ruomsek = mossingen eller ruomsekalles = moss-gubben, suokok = tjocken, tarfok = svarten, vari-aija = klok-far, o. s. v.; mera poetiskt: passe-vaitse = heligt vildt, Guds hund, eller ”skogsbonden, såsom husbonde öfver alla djur” (Rehn). Fjellström, som omtalar en del af dessa namn, säger ock att alla delar af björnens kropp hafva särskilda benämningar, afvikande från dem som brukas om andra djur.


Detta om namnen; nu om jagten, som denna fordom bedrefs och de ceremonier som i akt togos ända till 1780, då L. L. Læstadius säger, att prestens i Qvikkjokk fru deltog i de upptåg, som följde efter jagten (Friis, Mythol., sid. 164).


Som bekant är, ringas björnen om hösten; d. v. s. man kringgår då det ställe, der björnen lagt sig sedan första snön fallit och sedan man dervid funnit att inga spår leda ut från den uppgångna kretsen, får man en ungefärlig kunskap om hvar björnen tagit sin vinter-bostad; han lemnas der i ro. I mars–april går Lappen på snön ut att döda björnen. Så sker nu, så skedde äfven förr; men då med följande omständigheter. Den som ringat björnen gick i spetsen för samlade slägtingar och vänner ut på jagten, sedan de till samman förrättat offer, sjungit och trummat. Björnen uppsöktes och angreps i sin håla och stacks med spjut. — När björnen var fälld sköto alla närvarande sina skidor öfver honom för att visa det han var öfvervunnen och för att han icke skulle trampa på dem en annan gång. Derpå sjöngo de honom en tacksamhetssång för det han låtit dräpa sig. Så vreds en mjuk vidja, i form af en ring, kring björnens underkäk, och der vid bands den förnämste björn-karlens bälte och drog denne sjungande tre gånger deri för att visa sin öfvermakt, eller piskade man björnen med mjuka ris (Scheffer) [8]. Sedan öfver täcktes björnen med granris och blef liggande till nästa dag; jägarne begåfvo sig hemåt.


Så snart de kommo så nära kåtan, att de kunna höras, begynte de en döds-sång öfver björnen, hvarpå qvinnorna påtogo sina bästa kläder och svarade med sång; denna sång kallades sida-låt. Den som varit hufvudman för jagten vred en mjuk vidja (söive-rise) med en ring på ändan och slog med denna tre gånger på kåta-dörren, sägande: söive-ålma, om en hanne, söive-neita, om en hona dödats. Derpå stego alla in i kåtan genom påssio-dörren, der äfven hundarne följde dem, hvarvid de grannt klädda qvinnorna betäckte sina hufvuden med vadmal, linne eller kläder. Skulle de se på karlarno, skedde detta genom en messingsring, som de höllo för ena ögat, och i det de spottade tuggad albark så väl på karlar som hundar, varande de sjelfva förut äfven målade med denna röda färg i sina ansigten. Der efter Pryddo de männen med messingsringar och kedjor kring halsen, ena handen och ena benet inom byxen, och benämdes detta kaltek. Den vridna vidjan lemnades till björn-dödarens hustru, till längre ned omtaladt bruk. Der på spisade män och qvinnor, hvar för sig, och man sof på saken.


Följande dagen hemtas björnen till kåtan, ty endast då han dödas mycket långt bort från hemmet, slagtas han utom detta. En del af karlarne stanna hemma och förfärdiga en ny kåta af klyftor, hvilken betäckes med granris och kallas qvertek. De öfrige föra hem björnen på släde, dragen af en ren, prydd kring halsen med messings-grannlåter. Efter denna ren får ingen qvinna åka det året och björnen får icke föras hem på någon väg, den qvinna veterligen gått, icke någon qvinna gå i björn-karlarnes spår så länge förrättningen varar. — Hem kommen föres björnen till den i ordning ställda kåtan, som är prydd med ringar a sko-hö. Björnen lägges vidöppen och en med tuggad albark fylld näfver-skäppa sättes honom under nosen, hvar jemte han långs åt besprutas med dylik[9]. Alla verktyg, som skola brukas till slagten, prydas med messing, äfven som dylikt lägges på björnen sjelf.


Under det han flås sjunges björn-visan, hvilken i ganska olika ordalag anföres af Scheffer (sid. 239) och Tuderus (sid. 15) och sannolikast torde innehålla hvad Rehn och Fjellström (sid. 20) uppgifver, nämligen ”om den heder de nu bevisa björnen, en begäran att han ville berätta det för andra björnar, på det de måtte villigt låta fånga sig, samt en tack till gudarne, som djuret skapat och gifvit menniskan kraft och frimodighet, att så grymt och mäktigt kreatur öfvervinna”. Mycket deraf, fast i modernare form, ingår i Kalevala-runan 28.


Barnen löpa under tiden fram och till baka mellan björn-karlarne och de i den vanliga kåtan befintliga qvinnorna, af hvilka de fullvuxna icke få vara med om slagten, icke annat än genom messings-ring betrakta de från karlarne kommande barnen.


Sedan björnen blifvit flådd skäres köttet från benen, utan att något ben skadas, och kokas allt på en gång, om kitteln dertill förslår; i annat fall flås icke mera än som på en gång rymmes i denna; när det kokat, flås och kokas resten. Det första, som blir kokadt, är blodet, hvilket genast förtäres, med ister till. Hufvudet flås ej till en början; strupen med alla inelfvorna får hänga vid hufvudet tills det öfriga är kokadt. När slutligen hufvudet flås, bortskäres det tunna skinnet på nosen och hänges på dens ansigte som flått hufvudet. Sedan läggas hufvud och inelfvor, ofullständigt rengjorda, i kitteln att koka samman hängande.


Kokningen sker äfven med vissa ceremonier. Så t. ex. sitter folket i viss ordning i kåtan: främst den som ringade björnen, der näst den som slog trumman, så den som först sköt på eller stack i björnen, så vedhuggaren och vattenbäraren; så måste kok-kitteln vara af messing eller åtminstone behängd med messing; allt efter Rehn. Under kokningen, säger Fjellström, aktas noga att intet kokar öfver, ty det anses olyckligt. Skulle denna fara hota, går det icke an att slå vatten till eller minska eldon, utan hufvudmannen skickar ett barn till kåtan för att efter höra om qvinnorna der taga sig till något för tillfället opassande; om så icke är, måste han lugna den brusande kitteln med sång. Fram- och bakdelen kokas i hvar sin kittel, ty qvinnan får icke spisa af någon björnens del längre fram, än det ställe der den förut nämda björn-hustrun omfamnade björnen, då han bar henne ur sitt ide, säger Fjellström. Men alle andre förff., som tala om denna sak, från och med Scheffer till Leem, säga tvärt om, att hon icke får spisa af bakdelen. Fjellström gifver quasi-skäl för sin uppgift; må hända var bruket olika på olika ställen.


Efter slutad kokning delas köttet mellan män och qvinnor af den som ringade björnen, eller ock skall trumslagaren dela kött och ister; förff. äro här om af olika mening. Männen spisa för sig i slagt-kojan. Till qvinnorna bäres maten i den vanliga kojan, och få de icke se bägaren utan genom messingsring samt skola spruta albark på både honom och kött. Den första betan kött måste qvinnorna taga genom messings- ring eller bäckenbenen, säger Fjellner; lika så vid offer-måltider. Enligt honom suger hvarje jägare en smula af gallan och resten gömmes såsom ett vigtigt läkemedel mot dålig syn och mage; njurarne gömmas af ungkarlarne och ”de gifva en bit åt det dyrkade föremålet, för att insinuera sig”; njuren är nämligen en läckerhet och tillika älskogs- medel. Sist inbäres björn-svansen, som blifvit kokad oflådd, jemte något fett, och lemnas till björn-karlens hustru, som gömde den förut omtalade vidjan; hon tager nu fram denna, alla närvarande qvinnor och barn fästa der på metallsaker, och sedan de sugit ur svansen allt hvad som kan fås, fast bindes han vid nämda prydda björk-ring och åter bäres derpå till karlarne, hvilka nedgräfva honom jemte öfriga ben, såsom sägas skall. Derpå betäcka qvinnorna sina anleten och kyssas af karlarne, samt ”betackas för det de varit obesvärade i björnens hedrande”.


När slagt och måltid äro slut gräfves en grop af björnens längd. I denna nedläggas alla de omsorgsfullt till vara tagna benen i sin naturliga ordning; nos-skinnet, som hittills burits af den som flådde hufvudet, lägges på sin plats; lika så svansen på sin, sedan likväl grann-låterna blifvit borttagna, men icke åter lemnade utan hängda vid trumman; näfver-tratten med albarken sättes ånyo under björnens nos. Der efter täckes gropen med längs lagda träklyftor och derpå med granris. Fjellner omtalar, att man äfven uppsatte (såsom grafvård?) ett miniatyr-spjut af träd. När allt är i ordning beder man björnen springa och omtala för andra hvad ära honom skett.


Huden, som emellertid, prydd med messing, legat å sido, höljd af granris och dold för qvinnorna, uppsättes nu på en stång, så som vanligen renhudarna (se ofvan sid. 135), bestruken med albark, och stången stickes ned i snön eller stödes mot stenar eller träd. Derpå utföras qvinnorna med förbundna ögon; när de kommit ut få de en båge eller kast-käpp af al att dermed skjuta, eller kasta på huden, den de icke se, men väl få veta i hvad riktning han finnes. Den som då träffar huden är den berömligaste; är hon gift, får hennes man skjuta nästa björn, är hon ogift, får hon en lycklig björnjägare till man. Enligt Rehn skall hon ock sömma på kläde så många kors i tenntråd, som björnar blifvit dräpte, och hänga sådana lappar på alle männen, som varit med om jagten; dem skola de bära till tredje dagen om aftonen.


Der efter hålla sig männen tre dagar aflägsnade från qvinnorna och tvätta sig till rening i stark lut af björk-aska, innan de komma samman med dem. Ja icke nog dermed; efter tvättningen måste de tre gånger löpa kring slagt-kojan samt in genom den egentliga kåtans vanliga och ut genom dess påssio-dörr, under det de härma björnens brummande. — Andra ceremonier omtalas af Scheffer (sid. 242).


Slutligen bör tilläggas, att jägaren, som fällde björnen, till minne af sin bragd eller till skydd, brukade inslå en messings-nagel i sitt spjut eller sin bössa, samt att, enligt Högström (sid. 210), Lapparne ännu på hans tid trodde björnen skola uppstå och vandra kring ånyo. — Elers berättar (sid. 441) att en Lapp räknade anor efter antalet björnar personen sjelf, hans förfäder eller slägt dödat.


Jag har meddelat denna långa skildring, hufvudsakligen efter Fjellström, dels emedan saken är märkvärdig i och för sig, dels äfven för att visa i ett fall den stora betydelse Lapparne satte på albarks-färgen och på messing, samt den manbara qvinnans afhållande från äfven mindre vigtiga ceremonier.


Vi se ock här af antydd helgden af påssio. Der förvarades trumman, hvilken alltid inbars genom bakdörren; der inkastades villebrådet från skogen och från sjön, hvilket icke fick inbäras genom den vanliga dörren, såsom ost, mjölk och andra matvaror (Rehn); den vägen kröp jägaren sjelf ut och in för jagten (Lund); o. s. v. Det var denna ”förbannade bakdörr”, mot hvilken Tuderus riktade sitt omvändelse-nit, och hvilkens stängande fullbordade Lapparnes af honom omtalade omvändelse i Kemi och Sodankylä Lappmarker.


_______________


Sådana voro nu Lapparnes forna religiösa föreställningar, så vida de kunna inhemtas af de äldre författarnes ofta stridiga uppgifter.


Utan tvifvel var naturdyrkan ursprunglig bland Lapparne, som bland andra vilda folk; först uppträdde hon såsom fruktan för vissa naturföreteelser, glädje och tacksamhet för andra; sedan inlades en själ i naturföremålen och denna antogs ega likhet med menniskans. Här af finner man hos Lapparne blott få spår: i personifiering af fjällen, i vördnaden för alen och rönnen (så vida icke den sista är nordisk, thor-dyrkan), i Seitarnes lif och rörelseförmåga. Ett bland de lifligast qvar-stående är det jag nyss meddelat om vördnaden för björnen, i hvilken vi finna en motsvarighet till den öfver hela verlden gängse seden hos vildar, att i större kraftigare djur se inne boende en stor kraftig ande och der före dyrka dem. Sol-dyrkan hör ock till denna grupp. I vördnaden för Ruona-neita och Radien-kidda, liksom för skog-, vatten- och storm-gudarne, för åskan, ser jag början till öfvergång från ren naturdyrkan till kult af personliga gudar. — När Lapparne hunnit denna ståndpunkt var det lätt för dem att från sina vestra och södra grannar upptaga Thors dyrkan. Hans makt röjdes i de redan dyrkade solen och åskdundret, i jordens upplifvande af regnet och stormen, i åskans förstörande inverkan; men det att Lapparne mindre uppfatta honom såsom troll-dödare, mera såsom årsväxtens befordrare, visar, att de upptagit honom under en ganska aflägsen tid (af Götar?); att han hos dem icke, som hos de nordiska folken, slår med hammaren, utan skjuter med regnbågen, visar på egendomlig föregången föreställning innan han upptogs.


För Radien, Jubmel, Perkel etc. fanns sannolikt ingen sådan förebild; derföre hafva de ofullständigt ingått i Lapparnes föreställning och gudalära, ehuru möjligen Jubmel, såsom Ilmar, tillhört Lapparne, lik- som Finnarne. Den dualism, som är förenad med dessa gudabegrepp, striden mellan ondt och godt, antyder deras kristna ursprung; ty ingen städes har jag inom Altai-folkens religioner funnit ursprungliga spår till något sådant. Lapparnes gudar voro alle gode och sjelfständige, ehuru de till följe af den anthropopatiska uppfattningen kunde vredgas, hämnas och der igenom skada.


Bred vid detta och på fullt egendomlig grund står Saivo-läran och dyrkan af Seitarne. Tanken på ett lif efter detta är de fleste mennisko- racernes tillhörighet. Först efter en lång process tager han formen af andig odödlighet. Oftast torde han börja med den föreställningen, att det andra lifvet är en materiel fortvaro af det första jordiska, med alla dess bestyr, men befriadt från dess sorger, med förhöjda krafter ocb njutningar. Detta andra lif tillbragtes, enligt Lapparnes föreställning, i Saivo-hem, i de lefvandes granskap; de döde interesserade sig djupt för de lefvande, kunde inverka på desse och stodo i ständig beröring med dem, liksom de af dem äfven påverkades till baka.


En bland dessa påverkningar var den dödes öfvergång i den lefvande, ett slags åter uppståndelse, hvilken fick sitt uttryck i om-dopet. Detta, som jag förut anmärkt, torde i den ursprungliga föreställningen hafva varit icke blott ett åter upptagande af den dödes namn, utan ett åter lifvande af den döde sjelf, ehuru nu mera tillgängliga uppgifter icke fullt bevisa detta. Jag föranledes till detta antagande så väl af denna idées utbredning kring hela verlden[10], som af läran om akkorna, hvilken der igenom får ett naturligt samband med Lapparnes öfriga föreställningar. Hon blir då icke blott en myth till förklaring af alstringens hemlighet, utan står i samband med en dunkel föreställning om själa-vandringen.


Det är antagligt att man, åtminstone senare, utmärkte de dödes hemvist med en sten, en "bemärkelse-sten", sådan som omtalas här nedan i samband med sången om Peijen-neita. Vid desse skedde nu offren till de dödes minne och maner. Desse Saivo-kedge blefvo sedermera Seitar, allt som under tidens lopp minnet af deras ursprungliga mening förbleknade, som anthropomorfismen utvecklade sig och man lärde känna andra folks gudar, hvilka utmärktes med bilder. Man uppsatte sedan sådane Seitar under helt annan föreställning, man gaf dem betydelsen icke af minnes-stenar öfver förfädren, utan af förfädrens gudar; i stenen fanns lif, saivo-läran blef en troll-tro, sådan hon ännu till en del qvarstår i vissa trakter.


Först de döde, sedan deras märken: Seitarne, sökte man göra sig gunstiga medelst offer af flera slag. Dessa kunde till en början utföras och utfördes äfven naturligast af den nära anförvanten: han kände bäst sina fäder och deras maner. Men ju längre man aflägsnade sig från den ursprungliga idéen, ju flere gudar som tillkommo, ju mera invecklad gudaläran blef, desto svårare blef ock att finna rätta guden och rätta offret, desto nödvändigare särskilt utbildad kunskap i ämnet. Så uppkom behofvet af en särskild prestkast. Men här till togs föredömet icke från de nordiske grannarne, utan från de asiatiske; nåiden och hans trumma: schamanismen, infördes och inympades på Lapparnes gudalära. Jag kan icke anse trumningen ursprunglig hos dem, af två skäl. Det ena är det, att den lapska schamanismen har så talrika, i detalj gående likheter med den nord-asiatiska, som är den mest utbildade och vidast spridda, att de icke kunna hafva skiljdt ursprung. Det andra är det, att hos Lapparne i öfrigt saknas all antydning till den för schamanismen grund läggande tron på vetandets, på ordets, på sångens magt, som genomgår den finska föreställningen och der bryter ut på så talrika ställen i runorna — jag vill blott påminna om Kalevala, runan xxx, der Wäinemöinen icke blott i vredesmod qväder fram jordbäfning, utan sjunger den unge Joukahainen, med hund och allt, ned i kärret. Men denna upptagning är gammal, från ursprungliga hemtrakten, ty trumman har icke ingått i finska religionen; Sampo är för Finnen en afundsvärd lapsk tillhörighet. Huru vida ur den lapska trum-trolldomen uppstått den forn-nordiska Seiðr, är en ännu outredd fråga[11].


Sådan är i korthet den uppfattning af Lapparnes äldre religiösa föreställningar, till hvilken jag kommit på grund af de detaljer hvilka meddelats i de närmast före gående två kapitlen. De visa alldeles samma förhållande som öfriga före gående skildringar: en blandning af skiljaktigheter från och likheter med de religiösa föreställningarna hos nu eller fordom till Lapparne gränsande folk. Egendomligheterne häntyda på ursprunglig skillnad från dessa, folk eller sjelfständig utveckling af idéerna; likheterna utvisa långvarig beröring med grannarne och starkt intryck af deras öfverlägsna kultur.


Det samma lär oss den granskning af språket, till hvilken jag öfver går i nästa kapitel.


_______________


Under hänvisning till sidd. 229, 257 m. fl., meddelar jag här nedan ett träsnitt, som visar huru de der omtalade offer-lafvarne någon gång sågo ut, dock i förskönad gestalt. Det är en trogen copia, i förminskad skala, efter en teckning af Rehn (manuscr., D. 67, kap. 25, blad. 37). Men bilden behöfver en förklaring. De tre vid lafvens främre kant stående pinnarne bära på sina öfre ändar bitar af offer-djuret; lafvens ändar prydas af träd-ruskor; två horn-kronor ligga mellan Thors-bilderna, igen känneliga på sina hammare; huru glorierna kring deras hufvuden varit anbragta upplyser hvarken originalets bild eller text; det hela bär öfverskriften: Thorens beläten.


Thorens beläten


Fodnoter

  1. Fritzner omtalar redan före Nordvi flera grafvar i Ost-Finnmarken, bland andra de vid Mortensnäs; men dels har han icke undersökt dem, dels var öppnandet, der sådant skett, utan vetenskapligt användbart resultat. En del af omtalade lemningar äro utan tvifvel af Norrmän, andre af Ryssar; det hela outredligt efter Fritzners beskrifning.
  2. Passe (pl. pasek) betyder dels (adjektift) helig, dels ett heligt ställe. Det har gifvit mig mycket hufvudbry genom betydelsen af ett par liknande ord. Ett är passat, passatet = tvätta, rena, med derivater; det andra är passet = steka, äfven med derivater. Meningen af passe, der det före kommer, är städse tydlig. Men kunna nu de andra orden stå i något samband der med? Kan passat ursprungligen hafva betydt döpa och helgande genom dopet? Passet: offra, helgandet genom stekning, bränning? Passatet är till meningen derivatet af passe; det betyder dyrka, fira (allt efter Lex. Lapp.). Jag har slutligen, af bristande förmåga att säkert bedöma ordens betydelse i det lapska och beslägtade språk, stannat vid det antagande, att orden blott äro likljudande, utan vidare sammanhang med hvar andra, och i både passat och passet funnit onomatopoëtiska ord, påminnande om plaska och fräsa. - Det blef mig en ny anledning till tvekan, då jag hos Friis (Mythol., sid. 135, anm.) fick se att L. L. Læstadius härleder passe af passet, steka. Han antager att man i gamla tider alltid stekte maten till offer-måltiderna; att man förblommeradt kallade platsen der detta skedde: Passe-paike = stek-ställe, passe-vare = -berg, passe-jaure = -sjö; samt att sedermera tilläggen: ställe, sjö, berg utelemnades, då passe ensamt fick betydelsen offerställe, heligt rum, helgedom. — Hvar gör man då af passat = tvätta? — Jag får bekänna att Læstadii uppgift så mycket mindre förmått rubba min åsigt, som offerköttet icke stektes, utan kokades.
  3. Af de forn-nordiska sagorna ser man, att på samma sätt, vid offring gudabelätena af Odins- och Thors-dyrkarne besmordes med offer-djurens fett och bakades för elden, och att måltid hölls, s. k. "blotveitsla"; der vid druckos äfven skålar.
  4. Torkade afbarkade rönn-qvistar offrades ock, enligt Fjellner, som berättar att offren till Seitarne, utom bestrykning med fisk-flott, på senare tider äfven gjordes med tobak, snus, slantar, häktor, bränvin, ost etc. Månne dessa torra qvistar voro minnen af de qvistar, i hvilka man fordom upphängde offerbitarna? eller af nedan omtalade sol-offer?
  5. Det kan vara tu tal om hela saken är af lapskt eller forn-nordiskt ursprung. Gan i forn-nord. språket betyder våldsam fart; och gandr är dels den käpp seid-kona brukar vid utöfning af sin trollkonst, dels sådan käpp. hvarpå hexor redo; gandreið, sådan ridt. I fornsagorna hänföres saken ofta till Lapparne; dock är ordet icke lapskt och upptages icke i Lex. Lapp.
  6. Qvinnor fingo nalkas offerställena, endast de vände sina byxor afviga (Fjellner).
  7. "Ohto, Ohtoinen, ett björnens namn i runor, för dess breda änne och stora hufvud". Castrén, III, sid. 63, hvarest läses mera om björnens födelse, etc.
  8. Detta omtalas ock af Lund (sid. 39), dock sålunda: för att få varmt om vintern hänga de om aftonen ut en björnhud och piska denne på morgonen med ris, då blir varmt väder.
  9. Kanske till följd häraf och säkerligen af albarkens flitiga bruk vid björnslagt, har björnen äfven namnet leipe-giäka — albarks gök.
  10. Se Edv. B. Tyler, Primitive culture, II, sid. 3 o. följ.
  11. Jag tillåter mig, med afseende på dess lösning, anföra följande. Det förut vidlyftigt omtalade Seite, (pl, Seiteh), betyder egentligen de naturliga eller med konst formade stenar (och trä-bilder), hvilka Lapparne dyrkade; de förre kallades ock Saiva-kedge, helig sten. Friis säger (Mythol.) att med Seite äfven förstods stället der sådan fans uppställd. Detta låter förklara sig der igenom, att sak och ord stå i samband med saiv, saivo, såsom här ofvan visats vara förhållandet. Ordet har ingått i forn-nordiska språket i form af seiðr = trolldom, siða = trolla, idka seid; men sannolikt icke direkt. I lithauiska språket finnas orden saitu, saiczu och saisti = spå, tyda tecken, samt saitas = spådom, med stammen sit, saitate. Då Lappen icke uppfattade sin Seite så ensidigt och endast med afseende på spådomen, är det väl sannolikare att seiðr på den omvägen gått in i nordiskt språk. (Genom Vanerne? Seiden härleddes från Freya, Vanadis.) Då blir ock förklarlig den stora olikheten mellan Lapparnes spådomsväsende och seiden. Denna utöfvades mest af qvinnor; spå-qvinnan satt, i egendomlig drägt med en trollstaf i handen, på en för henne bygd upphöjning; hon omgafs af sjungande qvinnor och var deras sång förföriskt skön; ingen trumning, ingen exstas omtalas; intet smakar lapskt. Dock omtalas i Laxdalingarnes saga (kap. 10), att en Lappqvinna utöfvade seid. Vanligen skiljas dock Lapparnes trolldomskonster helt och hållet från seiden och beskrifvas i de forn-nordiska sagorna alldeles så som i senare tid. — Anmärkningsvärdt är, att den sång som sjöngs vid björnfänget kallades Sida (se nyss ofvan, sid. 281).