Gylfes gäckande (NFS)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
![]() |
![]() |
![]() | ||
![]() |
![]() |
|||||
![]() |
Öfversättning:
Nils Fredrik Sander
(Ur den yngre Eddan)
Konung Gylfe var rådande öfver land, där som nu heter Svitjod. Om honom är sagdt, att han gaf en kringfarade kvinna till lön för hennes åtnjutna ynnest ett plogland i sitt rike, så stort som fyra oxar kunde plöje upp på en dag och en natt. Denna kvinna var af asa-ätt och nämndes Gefion. Hon tog nordan ur Jättenhem fyra oxar, som voro söner af henne och en jätte, och satte dem för plogen. Men plogen gick så hårdt och djupt, att den slet upp landet; oxarna drogo det ut i hafvet och väster ut, hvarest de stannade i ett sund. Där satte Gefion landet fast, gaf det namn och kallade det Seland. Och där landet gått upp, var efteråt det vatten, som nu är kalladt Lögaren i Svitjod; och ligga vikarna i denna sjö på samma sätt som näsen å Seland. Så säger skalden Brage den gamle:
Glad från guldrik Gylfe
Gefion Danmarks tillvävt
drog så raskt, att röken
steg från ränne-paren.
Åtta ögon hade
oxarna och fyra
hufvud, där de hasta
hän med vän-öns härfång.
Konung Gylfe var en vis och mångklok man. Han förundrade sig mycket daröfver, hurusom asafolket var så kunnigt att allting gick efter dess vilja. Han eftertänkte, antingen detta hade sin orsak i folkets egen natur eller verkades af de gudamakter, åt hvilka det blotade.
Nu började han sin färd till Asgård och for i hemlighet, i det att han tog sig skepnaden af en gammal man och sålunda höll sig dold. Men asarne voro än visare, i ty att de hade spådomskonst till sitt förfogande: de sågo hans färd, innan han ännu kom, och gjorde synvändningar honom till mötes.
När han kom inom borghägnaden, såg han en hall så hög, att han knappt kunde se upp öfver den: dess tak var belagdt med förgyllda sköldar såsom andra tak med spån. Han blickade omkring sig och tyckte mycket af hvad han såg vara otroligt. Han mälte då:
Trösklar alla,
innan du fram träder,
skall du noga skärskåda;
ty ovisst är att veta,
hvar ovänner sitta
i huset till hands.
Så säger Tiodolf den hvinverske, att Valhall var med sköldar täckt:
De tankfulla män,
träffade af sten,
läto å ryggen Svafners
salsnäfver glänsa.
Gylfe såg vid hallens ingång en man, som lekte med små svärd och hade sju på en gång i luften. Denne frågade honom efter namnet. Han sade sig heta Gångläre och vara kommen å vattenstigar, bad att få taga in till natthärberge och sporde, hvem som ägde borgen. Denne svarade, att det var deras konung. ”Och jag vill följa dig”, sade han, ”att se honom, så kan du själf fråga honom efter hans namn.”
Därmed vände sig mannen före honom in i hallen, själf gick han efter, och strax slöt sig dörren bakom honom. Där såg han många rum och mycket folk, somliga män i lekar, somliga vid dryck, somliga med vapen och i kamp.
Han såg tre högsäten, det ena öfver det andra, och sutto där tre män, en i hvart. Då sporde han, hvad namn dessa höfdingar hade. Den, som ledsagat honom in, svarade, att han, som satt i nedersta högsätet, var konung och hette Den höge (Hár), men han därnäst hette Jämnhög (Jafnhár) och den öfverst Tredje (Thridi).
Den höge frågade därefter främlingen, hvad vidare vore hans ärende; och till buds stode mat och dryck för honom som för alla i Den höges hall. Gylfe sade, att först ville han spörja, om någon vis man funnes där inne. Den höge svarade, att icke komme han välbehållon ut, med mindre han vore visare.
Stig fram du, medan du frågar,
sitta skall den, som svarar.
(Härefter följer det långa samtal, som kallas Gylfes gäckande och hvarigenom han undervisas i hela den gamla gudaläran.) Slutligen sade den höge: ”Men om du nu kun fråga än vidare framåt, så vet jag ej, hvarifrån det kan komma dig före, ty ingen man hörde jag förtälja längre fram åldrarnas öden. Njut alltså nu till godo hvad du lärt!”
Därefter hörde Gångläre ett starkt dån åt alla håll och spejade ut genom porten; och när han såg sig vidare omkring, fann han sig stå ute på en jämn slätt men såg då ingen hall och ingen borg.
Då gick han sin led bort, kom hem i sitt rike och berättade dessa tidender, som han hört och sett. Men efter honom sada den ene till den andre dessa sägner.