Höstlånga (AC)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
Anders Jacob D. Cnattingius
Þjóðólfr hvinverski
1.
Än man minnen qvar äger,
Att jättarnes fruktan (Thor)
Angrep Grjotuna-gårds jätte
Från sin åskvagn.
Jordens son (Thor) åkte
Till jernleken (striden). Månvägen (luften)
Under honom dånade.
Meiles Broders (Thors) mod svallade.
2.
Efter honom all luften brann.
Och jorden från ena ändan till den andra
Med vind blef slagen
Efter Ulls slägtinge (Thor),
Då bockarne drogo
Den beqväma vagnens tempel-Gudar (Thor och Thjalfe)
Till striden med Rungner,
Brast plötsligt Svölners (Odens) hustru (Jorden).
3.
Balders Bror (Thor) ej der
Den glupska mennisko-fienden
Från bergen (jätten) skonade,
Bergen skakades och brusto,
Himlen, den höga, brann.
Jag sporde, att bergens valfisk (jätten)
Mycket förskräcktes, då han
Sin dråpliga fiende skådade.
4.
Sin blanka sköld genast
Under fötterna sköt
Bergvaktaren. Ty så det
Gudarne ville och bjödo.
Stenbon (jätten), den olyckslystne,
Ej länge derefter behöfde
På hugg af Mjöllners
Hårda, ägare (Thor) vänta.
5.
Beljes baneman (Thor)
På skölden fällde de höga
Bergens förhatliga slägtes björn (jättefursten).
Der föll Bergkonungen (Rungner)
För den skarpa hammaren.
Så bergtrollens förkrossare
Med honom lekte.
6.
Den bergbrutna stenklubban,
Som tillhörde jätten,
Hven fram emot jordens son (Thor)
I hjernans takås (hjessan).
Så att svärdets pimpsten (benklubban),
Bestänkt med Endrides (Thors) blod,
Än sitter fast uti
Odens sons (Thors) hufvudskål.
7.
Men förut rann något af Vagn-Gudens (Thors)
Hjerna och hans röda sårs öl (blod)
Ner på Odens qvinnia (jorden).
Och än på jättens gård
Ser man tydliga spår,
Huru rosthjelparen (stenklubban) klyfde
Den ljusa luften åt Thor.
8.
Hvem skall det väl gälda,
Att Thors dödande hammare
Jättens obäkliga slägt
Alldeles krossade? - -
Jag ser trenne ärofulla
Gudars farliga färd
Jag ser äfven Thjasses
På de höga rehnfyllda fjäll.
9.
Qvinno-röfvaren (Thjasse) flög,
I fordna dagar,
Ner i en åldrig örns skepnad
Emot de vandrande Gudar.
Örnen sig satte öfver det stället
Der Gudarne kokte, tillagande sig mat.
Berga-fursten (Thjasse)
Var ej van att dem frukta.
10.
Den hårdkokta maten
Förtrollad var för Gudarne:
Hvad månde väl sådant vålla?
Sade den behjelmade Gudafursten (Oden).
Då den margkunnige örnen (Thjasse)
Börjar från gamla trädet orda.
Häners vän (Loke)
Öfver hans tal vredgades.
11.
Fjällvargen (Thjasse) bad Meiles far (Oden),
Att honom lemna en god del
Af den helige maten;
Bad korp-Gudens Vän (Loke) blåsa på elden.
Den roflystne jättefursten
Sänkte sig ned,
När de redlige Gudar
Voro derifrån gångne.
12.
Jordens Herre (Oden) bad Farbötes son (Loke)
Lemna jätten en god del, -
Ty Loke var sitt sällskaps
Biträdande stallbroder,
Men den listige
Asarnes röfvare
Ryckte nu till sig
Fyra stora stycken af steken.
13.
Då - i de fordne dagar -
Den hungrige jätten,
Njörns fader, drog opp till sig
Med glupskhet den röfvade maten.
Förrän fångstens
Sluge vårdare (Loke) slog den
Obäklige fienden mellan skuldrorna
Med en ofantlig stång.
14.
Sigyns armars börda (Loke),
Han som alla Gudarne
Hata, fast bunden han är,
Fastnade då vid jätten.
Stångens ena ända fastnade
Vid Jötenhems väldige herrskare
Och vid Häners förtrogne väns (Lokes) händer
Fastnade den andra.
15.
Örnen, den fångst-sälle,
Flög nu med den listige Guden
En lång väg, så att ulfvens
Fader nästan söndersleta.
Då var Thors stallbroder, den tunge,
Ej mycket långt från att dö.
Samtal han öppnar med jätten.
Och nödgas honom bedja om fred.
16.
Jättens ättling bad nu Loke,
Att i hans våld förskaffa
Den sorgläkande Gudinnan,
Henne, som Gudarne botar för ålder.
Brisingasmyckets röfvare (Loke)
Då till jättens gårdar
Bragte Brunnåkers Gudinna,
Den herrliga Idun.
17.
De branta fjällens innebyggare
Voro väl dermed tillfreds,
Att Idun nu var
Söderifrån till jättarne kommen,
Alla Yngves ättlingar (Gudarne)
Nu gråhårige blefvo.
De himmelska makter
På thingen så åldrige syntes.
18.
Sorgligt så tiderna ledo ,
Tills Gudarne grepo Loke,
Bundo honom hårdt
Och hotande honom sade:
”En grym död skall du, Loke! dö,
Om du ej den långa vägen vandrar
Och åter oss skaffar
Med list den höga Gudinnan.”
19.
Hört jag hafver, att sedan
Häners sällskapare flög,
Iklädd en falkehamn.
Ofta han Asarne svek.
Den lömsksinte jättefadren
Drog under flugten örnedrag.
Fjäderhamns-fursten (Thjasse)
Rusade vildt efter Loke.
20.
Gudarne tände en eld
Och sina spjut skakade.
Jätten sig hårdt svedde
Och näsbränd blef på denna resan.
Jättarnes väldige Herre
Det i hufvudet kände,
När Thor i den strålande luften
Sin ljungande hammare svängde.
