Konung Inges och hans bröders historia

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif


Snorre Sturlasson:

Norges konungasagor


översatta av Emil Olson


C.W.K. Gleerups Förlag
Lund
1919-26


KONUNG INGES OCH HANS BRÖDERS HISTORIA


1.

Drottning Ingrid och de ländermän och hirdmän, som hade tjänat konung Harald, kommo överens om att utrusta en snabbgående »skuta» och sända den norrut till Tråndheim för att omtala konung Haralds död och tillika kräva, att trönderna skulle till konung taga konung Haralds son Sigurd, som då vistades där norrut och fostrades av Såda-Gyrd Bårdsson. Drottning Ingrid själv for genast österut till Viken. Inge hette en son till henne och konung Harald; han var till fostran där i Viken hos Åmunde, son till Gyrd Lag-Bersesson (l). När de kommo till Viken, sammankallades tinget vid Borg[1]. Där blev Inge tagen till konung; han var då på andra året. I det rådet deltogo Åmunde och Thjostolv Ålesson och många andra mäktiga hövdingar.

När underrättelse kom till Tråndheim, att konung Harald hade blivit tagen av daga, blev hans son Sigurd tagen till konung där; i detta beslut deltogo Ottar »birting»[2], Peter Sauda-Ulvsson[3], bröderna Guthorm Åsolvsson från Rein och Ottar »balle»[4] jämte en mängd andra stormän. Nästan allt folket i landet gav sig så under de båda bröderna, och detta mest därför, att deras fader blev ansedd för helig. Riket tillförsäkrades dem med sådan ed, att folket icke skulle giva sig under någon annan konung, så länge någon av konung Haralds söner levde.


2. Om Sigurd »slembedjäkne».

Sigurd »slembedjäkne» drog norrut förbi Stad[5], men när han kom till Nordmöre, hade det redan före hans ankomst kommit brev och igenkänningstecken från de hövdingar som hade lovat konung Haralds söner lydnad, och han blev icke mottagen och fick ingen hjälp där. Eftersom han själv endast hade ett ringa följe, fattade han det beslutet att fara in till Tråndheim; han hade i förväg skickat bud dit in till några vänner till sig och den bländade konung Magnus.

När han kom till köpstaden[6], rodde han uppför Nidälven och förtöjde sitt skepp vid konungsgården, men måste draga sig undan igen, ty allt folket stod honom emot. De lade sedan till vid Holm[7] och togo där ut Magnus Sigurdsson ur klostret mot munkarnas vilja; han hade då redan låtit viga sig till munk. Somliga påstå, att Magnus följde med av fri vilja, ehuru motsatsen sades för att ställa hans sak i en bättre dager. Sigurd väntade sig av detta företag hjälp och stöd, och det fick han också. Detta hände strax efter jul.

Sigurd och hans män styrde ut längs fjorden. Sedan seglade efter dem Björn Egilsson, Gunnar från Gimsar, Halldor Sigurdsson, Åslak Håkonsson, bröderna Benedikt och Erik[8] samt den hird som förut hade varit hos konung Magnus; dem följde en stor mängd andra män. De foro med denna skara söderut förbi Möre och ända ned till mynningen av Raumsdalen. Där delade de sin här.

Wilhelm Wetlesen: Striden vid Mynne.

Sigurd »slembedjäkne» for genast om vintern västerut över havet, men Magnus drog till Upplanden och väntade att där få mycket folk, vilket han också fick; han stannade över vintern och hela den följande sommaren där på Upplanden och hade en stor här. Konung Inge drog emot honom med sin här, och de stötte på varandra på ett ställe som heter Mynne[9]. Det kom där till en häftig strid; konung Magnus hade mest folk. Det säges, att Thjostolv Ålesson bar konung Inge i sin kjortelflik, medan kampen pågick, och gick under baneret med honom. Thjostolv kom i stor nöd genom trötthet och strid. Det säges, att Inge vid detta tillfälle fick den vanhälsa varav han sedan led i hela sitt liv. Hans rygg var krokig, det ena benet kortare än det andra och så kraftlöst, att han hade svårt för att gå, så länge han levde. Så småningom blev manfallet störst i konung Magnus här. I spetsen för fylkingen föllo Halldor Sigurdsson, Björn Egilsson, Gunnar från Gimsar och en stor mängd av Magnus övriga män, innan han ville fly eller rida undan. Så säger Kolle[10]:

Kampglade kung, du stridde
sedan öster vid Mynne
å nyo — den hjälmklädda skaran
gav ulven riklig föda.

Och än vidare detta:

Fallen låg hela hirden
på marken, förrn den milde
fursten tänkte på flykten.
Den kampraske kungen himlen[11].

Magnus flydde från valplatsen österut till Götaland[12] och därifrån till Danmark. Vid denna tid fanns i Götaland en jarl vid namn Karl Sonesson, en mäktig och ärelysten man[13]. Magnus den blinde och hans män sade överallt, där de kommo inför hövdingarna, att Norge skulle vara lätt att vinna, om några mäktiga hövdingar ville göra försöket. Det fanns ingen konung över landet, utan ländermännen styrde riket, men de ländermän som först blivit satta till styret voro nu oense med varandra på grund av inbördes avund. Eftersom Karl var lysten efter makt och lätt att övertala, samlade han en här och red västerut till Viken. Många av innebyggarna underkastade sig honom av rädsla.

När Thjostolv Ålesson och Åmunde sporde detta, drogo de emot honom med det folk som de kunde få; de hade med sig konung Inge. De mötte Karl jarl och götahären österut i Krokaskog[14] och hade där en ny strid. Konung Inge fick åter seger. Där föll Karl jarls morbroder, Munan Ogmundsson. Munans fader, Ogmund, var son till jarlen Orm Eilivsson[15] och jarlen Finn Arnessons dotter Sigrid. Ogmunds dotter Astrid var moder till Karl jarl. Många andra män föllo i Krokaskog. Jarlen själv flydde österut från skogen, och konung Inge förföljde honom ända ut ur sitt rike. Denna götarnas färd lände dem till stor nesa.

Så säger Kolle:

Tälja jag vill, hur korpen
drack blod ur de varma såren;
örnen mättades ofta,
där kungen blodade svärden.
Den götiska krigarskaran,
som vållade ofred, fick gälda
i Krokaskog sin djärvhet.
Din makt de smärtsamt rönte.


3. Konung Eriks färd till Norge.

Magnus den blinde for nu till Danmark, sökte upp Erik emune[16] och blev av honom vänligt emottagen. Han erbjöd sig att följa Erik, om denne ville fara med en dansk här till Norge och lägga landet under sig. Han försäkrade, att om Erik komme till Norge med en stor härstyrka, skulle ingen man i Norge våga så mycket som att kasta ett spjut emot honom. Konungen lät övertala sig, uppbådade leding och for med sex hundra skepp norrut till Norge. Magnus den blinde och hans män voro med danakonungen på denna färd.

De kommo till Viken och foro fram med någorlunda måtta och fridsamhet öster om fjorden. Men när de kommo med sin här till Tunsberg, funno de där framför sig en stor skara av konung Inges ländermän. Vatnorm Dagsson, broder till Gregorius Dagsson, var den främste ledaren för denna flock. Danerna fingo icke komma i land där och icke taga vatten, och många av deras män blevo dräpta. De styrde då in längs fjorden till Oslo. Där var Thjostolv Ålesson. Det berättas, att man ville låta bära den helige Hallvards[17] kista ut ur staden om aftonen, men fastän så många som kunde gingo under den och hjälpte till att bära, kunde de icke flytta den längre än ut på kyrkogolvet. Om morgonen, när de sågo den fientliga hären komma inseglande vid Huvudö[18], buro fyra män däremot med lätthet kistan ut ur staden. Thjostolv och allt folket i staden följde efter kistan.


4. Staden Oslo brännes.

Konung Erik och hans män drogo upp i staden, och några följde efter Thjostolv och hans skara. Thjostolv sköt med en pil på en man som hette Åskel — det var en av konung Eriks »stamboar» — och träffade honom i halsen, så att spetsen gick ut igenom nacken. Thjostolv tyckte sig aldrig ha skjutit ett bättre skott, ty detta var den enda del av hans kropp som var blottad. Den helige Hallvards skrin fördes upp till Raumarike och förblev där i tre månader. Thjostolv for under natten omkring i Raumarike och samlade en här och kom om morgonen ned till staden.

Konung Erik lät sätta eld på Hallvardskyrkan och många andra hus vida omkring i staden och brände ned den fullständigt. Då Thjostolv sedan kom ned med en stor skara, seglade konung Erik och hans män bort med sin flotta, men de kunde icke komma i land någonstädes på nordsidan[19] av fjorden för ländermännens här; varhelst de försökte gå i land, lågo efter dem fem eller sex eller flera fallna. Konung Inge låg i Hornborasunden[20] med en stor här. När konung Erik fick höra detta, vände han tillbaka söderut till Danmark. Konung Inge och hans män förföljde dem och togo ifrån dem allt vad de kunde. Det säges, att aldrig har någon gjort en nesligare färd med en stor här till en annan konungs rike.

Konung Erik harmades mycket på konung Magnus och hans män och menade, att de endast hade velat draga spott och spe över honom genom att locka honom till denna färd. Han sade, att de dädanefter icke skulle åtnjuta samma vänskap av honom som förut.


5. Om Sigurd »slembedjäkne».

Sigurd »slembedjäkne» kom samma sommar västerifrån över havet till Norge. Då han sporde, huru det hade gått hans frände Magnus, trodde han sig emellertid förstå, att han icke skulle finna mycken hjälp i landet. Han seglade därför utomskärs söderut längs kusten över till Danmark och styrde in i Öresund. Söder om Erre[21] stötte han på några vendiska snäckor, lade till strid med dem och fick seger. Han avröjde där åtta snäckor och dräpte många män; några lät han hänga. Han hade också en kamp med vender vid Möen och segrade även där.

Sedan seglade han norrut och styrde upp i den östra armen av Älven[22]. Där tog han tre skepp från Thore »hvinantorde»[23] och sin systerson Olav, Harald »kesjas» son; Olavs moder var Ragnhild, dotter till konung Magnus barfot[24]. Han jagade Olav och hans män i land. Thore var i Kungahälla och hade där en här samlad. Sigurd styrde dit; de sköto på varandra, några föllo och många sårades å ömse sidor, men Sigurd och hans män lyckades icke att göra någon landstigning. Där föll Ulvheden Saxolvsson, en nordländing[25] som var »stamboe» hos Sigurd.

Sigurd seglade nu bort därifrån och styrde norrut till Viken. Han plundrade vida omkring. Han låg i Portyrja[26] vid Limgårdssidan[27] och passade på de skepp som foro till eller från Viken och plundrade dem. Tunsbergsborna samlade folk och överrumplade Sigurd och hans män, medan de voro i land och delade sitt byte. En del av hären kom från land över dem, under det att de andra lade sina skepp tvärs över hamnen utanför dem. Sigurd sprang ombord på sitt skepp och rodde ut emot dem. Vatnorm låg där närmast med sitt skepp, och han lät det draga sig baklänges undan. Sigurd rodde ut förbi honom och kom undan med ett skepp; men många av hans män föllo. Då diktades detta:

Från Portyrja Vatnorm fick bära
sitt huvud med föga ära.


6. Bentein blir dräpt.

Sigurd »slembedjäkne» seglade sedan söderut till Danmark. Under denna resa drunknade en av männen på hans skepp vid namn Kolbein Thorljotsson från Batalder[28]; han befann sig i skeppsjullen, som var bunden efter skeppet, och de seglade med stark fart. Sigurd led skeppsbrott, då han kom söderut, och uppehöll sig under vintern i Ålborg. Sommaren därpå foro han och Magnus norrut med sju fartyg, komma oväntat till Lister om natten och lade i land med sina skepp. Där bodde Bentein Kolbeinsson, en av konung Inges hirdmän och en mycket tapper man. Sigurd och hans män gingo i land där tidigt i dagningen, kommo oförvarandes till gården, omringade huset och ville sätta eld på det. Bentein lyckades rädda sig ut i ett uthus klädd i rustning och väl försedd med vapen; han stod innanför dörren med draget svärd, skölden framför sig och hjälmen på huvudet, beredd till försvar. Dörren var tämligen låg. Sigurd frågade sina män, varför de icke gingo in. De svarade, att ingen hade lust därtill. Men medan de talade som bäst om detta, sprang Sigurd in i huset förbi Bentein. Denne högg efter honom, men träffade honom icke. Därpå vände Sigurd sig emot Bentein, och de hade icke skiftat många hugg, innan Sigurd fällde honom. Han bar hans huvud i handen ut ur huset. De togo därpå allt gods som fanns i gården och foro sedan till sina skepp.

Då konung Inge och hans vänner samt Benteins bröder, de båda Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd, fingo underrättelse om dråpet på Bentein, sände konungen folk ut emot Sigurd och hans här. Själv for han och tog ett skepp från Håkon Pålsson »pungälta»[29], dotterson till Åslak Erlingsson från Sole[30] och syskonbarn med Håkon »mage». Inge drev Håkon och hans män upp i land och tog allt deras gods. Sigurd »stork», son till Eindride i Gautdal[31], hans broder Erik »häl» och Andres »källeskarn», son till Grim från Vist[32], kommo undan in åt fjorden.

Sigurd och Magnus samt Thorleiv »skäppa» seglade med fem skepp den yttre farleden norrut till Hålogaland. Magnus vistades under vintern på Bjarkö hos Vidkunn Jonsson[33]. Sigurd högg stävarna av sitt fartyg, borrade hål i det och sänkte det längst inne i Ägesfjorden[34]; han satt vintern över vid Tjaldasund[35] på Hinn[36] på ett ställe som heter Gluvrafjord. I det inre av fjorden där är en håla i berget. Där sutto Sigurd och hans män om vintern, tillsammans över tjugo män; de täckte ingången till hålan, så att man icke kunde se öppningen från strandbrädden. Sigurd fick livsmedel under vintern av Thorleiv »skäppa» och av Einar, son till Ogmund från Sand[37] och Gudrun, en dotter till Einar Aresson från Reykholar[38]. Det berättas, att Sigurd under den vintern lät finnarna[39] göra sig två »skutor» inne i fjordarna; de voro hopbundna med senor och icke en enda spik fanns i dem; de hade vidjor i stället för »knän»[40] och roddes av tolv män på var sida. Sigurd var hos finnarna, medan de byggde skutorna, och finnarna hade där öl och gjorde ett gästabud för honom. Då kvad Sigurd detta:

Godt var i kåtan,
där muntra vi drucko
och kungssonen glad
mellan bänkarna steg.
Där feltes ej glädje
vid glädjedrycken;
den ene var där
den andres gamman[41]

Dessa »skutor» voro så snabba, att intet fartyg hann upp dem på vattnet; såsom det är kvädet:

Blott få kunna följa
det hålögska skeppet,
där bundet med senor
det flyger för seglet.

Om våren foro Sigurd och Magnus norrut med de två »skutor» som finnarna hade byggt. Då de kommo till Vågar[42], dräpte de där prästen Sven och hans två söner.


7. Sigurd »slembedjäknes» härnadståg.

Sigurd styrde sedan söderut till Vikar[43] och grep där Vilhelm »skinnare» — han var konungens länderman — och Thoralde »käft» och dräpte dem båda. Sedan seglade han söderut längs kusten. Där träffade han söderut vid Byrda Styrkår »gläserova»[44], som var på väg norrut från köpstaden, och dräpte honom. När han kom längre söderut till Valsnes, mötte han där Svin-Grim och lät hugga handen av honom. Sedan fortsatte han söderut till Möre utanför Tråndheimsmynne[45] och tog där Heden »hårdmage» och Kalv »ringöga» till fånga; han lät Heden komma undan, men dräpte Kalv.

När konung Sigurd och hans fosterfader Såda-Gyrd fingo höra talas om Sigurd »slembedjäknes» färd och huru han for fram, sände de ut en här för att söka efter honom. Till anförare för denna skara satte de Jon »höna», son till Kalv den vrånge och broder till biskop Ivar[46], samt prästen Jon »smyrel»[47]. De bemannade »Renen», ett fartyg som hade tjugotvå »rum» och var mera snabbgående än alla andra skepp. De seglade ut för att söka efter Sigurd, men funno honom icke och måste fara tillbaka med föga ära. Det påstås, att de sågo Sigurd och hans män men icke vågade att inlåta sig i strid med dem.

Sigurd for nu söderut till Hordaland och kom till Herdla[48]. Där hade Laxa-Påls son Einar en gård; han hade just då farit in i Hamarsfjorden[49] till det ting som hålles där under »gångdagarna»[50]. Sigurd och hans män rövade allt gods som fanns hemma på gården och togo ett långskepp på tjugofem »rum» som Einar ägde; de grepo också hans fyra år gamle son, som låg hos en av hans arbetskarlar. Somliga ville dräpa gossen, andra ville, att de skulle föra honom bort med sig. Arbetskarlen sade till dem: »Ingen glädje kunnen I ha av att dräpa den här pilten, och icke heller kunnen I ha någon nytta av att föra honom bort med eder; detta är min son och icke Einars.» På hans ord lämnade de gossen kvar och foro därifrån. Då Einar kom hem, gav han arbetskarlen gods till ett värde av två öre guld, tackade honom för hans rådighet och lovade honom, att han alltid skulle vara honom en god vän. Erik Oddsson[51], som först har upptecknat denna händelse, säger, att han i Bjorgvin hade hört Einar Pålsson själv berätta därom. Sigurd for sedan söderut längs kusten och österut ända till Viken. Där österut i Kvilder[52] träffade han Finn Sauda-Ulvsson, som for omkring för att inkräva skatterna åt konung Inge, och lät hänga honom. Han seglade sedan söderut till Danmark.


8. Konung Inges brev.

Inbyggarna i Viken och Bjorgvin sade, att det var en stor skam, att Sigurd och hans vänner sutto stilla norrut i köpstaden, när hans faders banemän seglade allfarvägen förbi Tråndheimsmynne, medan konung Inge och hans folk befunno sig i fara österut i Viken och värjde landet och hade haft många strider. Konung Inge sände därför ett brev norrut till köpstaden; det lydde på följande sätt:

»Konung Inge, konung Haralds son, sänder sin broder konung Sigurd, Såda-Gyrd, Ogmund »svipte»[53], Ottar »birting» och alla ländermän, hirdmän, huskarlar och hela allmogen, fattiga och rika, unga och gamla, sin och Guds hälsning. Alla känna de svårigheter vi hava och så vår ungdom, i det att du räknar fem år och jag tre; vi kunna icke uträtta någonting, om vi icke få hjälp av våra vänner och av goda män. Nu synes det emellertid mig och mina vänner, att vi äro vanskligheterna och nöden närmare än du och dina vänner. Gör nu så väl, att du kommer till mig så snart som möjligt och så manstark som du kan, och låtom oss sedan båda vara tillsammans, vad som än händer! Nu är den vår bäste vän, som råder till att vi äro så eniga som möjligt och likställda i allt. Men om du drager dig undan och vägrar att komma trots denna min enständiga bön, såsom du förr har gjort, så får du bereda dig på att jag far emot dig med härsmakt, och då må Gud döma mellan oss. Ty vi kunna icke längre sitta här med så stora omkostnader och så mycket folk, som här behöves för ofredens skull, medan du tager hälften av alla skatter och andra intäkter i Norge. Lev i Guds frid!»

Härtill svarade Ottar »birting»; han steg upp på tinget och talade.


9. Ottar »birtings» tal.

»Konung Sigurd svarar sin broder, konung Inge, så, att Gud må löna honom för hans vänliga hälsning och för det arbete och den möda som han och hans vänner ha haft i detta rike till bådas vårt gagn. Om än något synes tämligen hårdt i konung Inges ord till hans broder, konung Sigurd, så har han dock goda skäl för mycket av vad han säger. Nu vill jag yppa min tanke i saken och höra, om du själv, konung Sigurd, och andra mäktiga män viljen, att du och de män som vilja följa dig skolen göra eder redo att värja ditt land och fara med så stor härstyrka som möjligt, och så snart du kan, för att möta din broder konung Inge. Må sedan var och en av eder bistå den andre i alla gagneliga företag, och Gud den allsmäktige hjälpe eder båda! Nu vilja vi höra ditt ord, konung!»

Sauda-Ulvs son Peter bar konung Sigurd på tinget; han kallades sedan för Peter »bördesven». Då svarade konung Sigurd: »Det skola alla män veta, att jag vill fara och möta min broder, konung Inge, så snart jag kan.» Där talade sedan den ene efter den andre, och var och en började sitt tal på sitt sätt, men alla slutade med detsamma som Ottar »birting» hade svarat, och det blev nu avtalat, att man skulle samla en här och fara österut i landet. Sedan for konung Sigurd österut till Viken och träffade där sin broder, konung Inge.


10. Strid vid Holmengrå.
Wilhelm Wetlesen:
Hreidar Grjotgardsson tog konung Magnus i sin famn.

Samma höst kommo Sigurd »slembedjäkne» och Magnus den blinde söderifrån från Danmark med en här på trettio skepp, både daner och norrmän. Det var nära vinternätterna[54]. När konungarna och deras män sporde detta, drogo de österut emot dem. De träffades vid Holmengrå[55] i Hvaler[56]; det var en söndag, dagen efter Mårtensmässan[57]. Konungarna Inge och Sigurd hade tjugo skepp, alla stora. Det kom till en skarp strid. Redan efter det första anfallet flydde danerna söderut hem till Danmark med aderton skepp. Sedan blevo Sigurds och Magnus skepp ödelagda. Då Magnus skepp var nästan helt och hållet avröjt — han låg själv i sin säng —, tog Hreidar Grjotgardsson, som länge hade följt honom och varit hans hirdman, konung Magnus i sin famn och ville springa över till ett annat fartyg. Men Hreidar träffades i samma ögonblick mellan skuldrorna av ett spjut, som gick tvärs igenom honom. Det säges, att konung Magnus fick sin bane av samma spjutkast; Hreidar föll baklänges på skeppstiljorna och Magnus ovanpå honom. Det säga alla, att Hreidar visat sig ha troget och ärofullt följt sin herre. Väl den, som får ett sådant eftermäle!

Där föllo på konung Magnus skepp Loden »saupprud»[58] från Linustader[59], Besse Thormodsson, »stambo» hos Sigurd »slembedjäkne», Ivar Kolbeinsson och Hallvard »fejare», en av dem som hade sin plats i »förrummet» hos Sigurd »slembedjäkne». Den nämnde Ivar var den som först hade gått in till konung Harald och givit honom det första hugget[60]. Där föllo många andra av Magnus och Sigurds män, ehuru jag här endast nämner några få vid namn; ty Inges män läto icke någon slippa undan, som de kunde nå. De dräpte på en holme mer än sextio män; bland dem voro två isländingar: den ene var prästen Sigurd, son till Bergthor Måsson, den andre Klemet, son till Are Einarsson.

Ivar »skrauthanke», Kalv den vrånges son, som sedan blev biskop i Tråndheim[61] och som var fader till ärkebiskop Erik[62], hade ständigt följt Magnus; han räddade sig över på sin broders, Jon »hönas», skepp. Jon var gift med Gyrd Bårdssons dotter Cecilia, och de båda, Jon och Gyrd, voro i konungarna Inges och Sigurds följe. Ivar kom ombord på Jons skepp tillsamman med två andra män; den ene var Arnbjörn »Ambe»[63], som sedan blev gift med Thorstens dotter i Audsholt[64]; den andre var Ivar Staresson »dynta»[65], broder till Helge Staresson; denne Ivar härstammade på mödernesidan från Tråndheim och var en mycket vacker man. När ledingsmännen blevo varse, att dessa män voro där, grepo de sina vapen och gingo emot Jon och hans män; dessa satte sig till motvärn, och det var nära, att man hade råkat i strid. Till slut blevo de dock förlikta på det villkoret, att Jon köpte fred åt sin broder Ivar och åt Arnbjörn och lovade att betala, böter för dem; dessa penningar efterskänktes honom sedan. Ivar »dynta» däremot fördes upp i land och halshöggs, ty Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd ville icke taga böter för honom, emedan de beskyllde honom för att hava varit med om dråpet på deras broder Bentein[66]. Biskop Ivar sade, att det syntes honom vara det värsta som någonsin hade händt honom, då Ivar »dynta» leddes upp i land för att halshuggas och därvid vände sig om mot dem och hälsade dem med en önskan om lyckligt återseende. Så berättade Gudrid Birgersdotter, ärkebiskop Jons[67] syster, för Erik Oddsson, och hon sade sig hava hört det av biskop Ivar själv.


11. Sigurd »slembedjäkne» tages till fånga.

Thrånd »byfogde» hette en man, som styrde ett skepp i konung Inges här. Nu hade det kommit så långt, att Inges män rodde omkring i småbåtar efter de män, som summo omkring på havet, och dräpte alla som de kunde nå. Sigurd »slembedjäkne» sprang över bord från sitt skepp, då det hade blivit avröjt, krängde brynjan av sig under vattnet och simmade sedan med skölden över sig. Några män från Thrånds skepp drogo en man upp ur vattnet och ville dräpa honom, men han bad för sitt liv och sade sig vilja säga dem, var Sigurd »slembe» var. De samtyckte därtill. Sköldar och spjut och döda män och kläder flöto vida omkring bland fartygen. »I kunnen se», sade han, »att det därborta flyter en röd sköld; under den är han.» De rodde dit och grepo honom och förde honom till Thrånds skepp, och Thrånd sände bud till Thjostolv och Ottar och Åmunde.

Sigurd »slembe» hade haft eldtyg på sig; fnösket förvarades i ett valnötsskal som utomkring var täckt med vax. Detta har omtalats därför, att det syntes mycket sinnrikt att bona om eldtyget så, att det aldrig blev vått. Han höll skölden över sig, då han sam, ty ingen kunde då veta, om det var hans sköld eller någon annans, eftersom många sköldar flöto omkring på havet. Det sades, att de aldrig skulle ha funnit honom, om det icke blivit dem sagt, var han var.

Då Thrånd kom i land med Sigurd, omtalades det för ledingsmännen, att han var tagen till fånga, och hären bröt då ut i jublande glädjerop. När Sigurd hörde detta, sade han: »Mången ond man tycks här glädja sig åt mitt huvud i dag!» Thjostolv Ålesson gick fram till den plats där Sigurd satt, strök den bandprydda silkeshuvan av huvudet på honom och sade: »Hur har du, trälson, kunnat vara så djärv, att du har vågat kalla dig son till konung Magnus?» Sigurd svarade: »Icke behöver du likna min fader vid en träl, ty ringa var din fader ansedd bredvid min!»

Thorgeir Stensson »läkares» son Hall var hirdman hos konung Inge och var närvarande vid dessa händelser. Han omtalade dem för Erik Oddsson, och denne har upptecknat berättelsen därom. Erik skrev en bok som kallas »Hryggjarstycke»; i den boken berättas om Harald »gille» och hans två söner samt om Magnus den blinde och Sigurd »slembe» ända till deras död[68]. Erik var en klok och kunnig man och vistades vid denna tiden länge i Norge. En del av sin bok skrev han efter berättelser av Håkon »mage», länderman hos Haraldssönerna. Håkon och hans söner voro med i alla dessa stridigheter och företag. Erik nämner även flera andra män som gåvo honom besked om dessa tilldragelser, förståndiga och sanningskära män, vilka själva voro ögon- eller öronvittnen till händelserna. Somligt har han också skrivit efter vad han själv sett eller hört


12. Sigurd »slembedjäkne» pinas.

Hall har berättat, att hövdingarna ville låta dräpa Sigurd genast, men andra män, som voro grymmare och som tyckte sig ha skäl att kräva hämnd för lidna oförrätter, beslöto att han skulle pinas. Bland dessa nämnas Benteins bröder, Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd, samt Peter »bördesven», som ville hämnas sin broder Finn[69]. Hövdingarna och de flesta andra männen gingo därifrån.

De krossade nu hans fotläggar och armar med yxhamrar. Sedan sleto de kläderna av honom och ämnade att flå honom levande; de klövo huvudsvålen på honom, men kunde icke fullfölja sitt uppsåt på grund av den starka blödningen. Då togo de gissel av skinnremmar och piskade honom så länge, till dess att huden var fullständigt bortsliten, som om den vore avflådd. Därefter togo de en stock och stötte den i hans rygg, så att ryggraden knäcktes. Sedan drogo de honom bort till ett träd och hängde honom, höggo huvudet av honom, släpade bort liket och begravde det i ett stenröse.

Det sade alla, hans vänner såväl som hans fiender, att ingen man i Norge hade varit dugligare i alla stycken än Sigurd, så långt de män kunde minnas som då levde, men i somliga ting hade han icke lyckan med sig. Hall har berättat, att han talade föga och svarade fåordigt, när någon talade till honom; han sade också, att han vid misshandeln icke lät sig bekomma mera, än om de hade slagit på en stock eller sten. Han tillade, att det måste vara en ovanligt tapper man och okänslig för smärta, som kunde så utstå pina utan att öppna munnen eller jämra sig; icke en enda gång förändrades hans mål, utan han talade hela tiden lika lätt, som om han sutte inne på ölbänken, och varken högre eller lägre eller mera skälvande, än han eljest brukade. Han talade, ända till dess att han utandades sin sista suck, och sjöng en tredjedel av psaltaren. Detta, sade Hall, tycktes honom vara ett bevis på att Sigurd överträffade alla andra män i kraft och själsstyrka.

En präst, som hade sin kyrka icke långt därifrån, lät föra Sigurds lik dit till kyrkan; denne präst var en vän till Haraldssönerna. Men när dessa fingo veta detta, blevo de mycket förtörnade på honom och läto flytta liket tillbaka till den plats där det förut hade legat; prästen fick dessutom bota för sitt tilltag. Några av Sigurds vänner kommo sedan söderifrån från Danmark med ett skepp och hämtade liket, förde det till Ålborg och begrovo det i Mariakyrkan[70] där i staden. Det har berättats för Erik[71] av prosten Ketil, som förestod Mariakyrkan, att Sigurd har blivit gravsatt där. Thjostolv Ålesson lät föra konung Magnus lik till Oslo och jorda det i Hallvardskyrkan bredvid hans fader, konung Sigurd. Loden »sauppruds» lik fördes till Tunsberg; alla de andra fallna männen begrovos där på stället.


13. Östen Haraldsson kommer till Norge.

Sigurd och Inge hade nu styrt Norge i sex år. På våren kom en son till Harald »gille» vid namn Östen västerifrån från Skottland. Arne »sturla»[72], Thorleiv Brynjolvsson och Kolbein »hruga»[73] hade varit västerut över havet för att hämta honom och följde honom till Norge. De styrde genast norrut till Tråndheim. Trönderna togo emot honom, och han blev tagen till konung på det ting som under »gångdagarna»[74] hölls på Eyrar[75]; det bestämdes, att han skulle ha tredjedelen av Norge emot sina bröder. Sigurd och Inge befunno sig vid detta tillfälle österut i landet. Det gick nu bud emellan konungarna, och man lyckades förlika dem på det villkoret, att Östen skulle ha tredjedelen av riket. Det krävdes icke någon gudsdom för att bevisa Östens börd, utan man trodde vad konung Harald hade sagt därom. Konung Östens moder hette Bjadok; hon kom till Norge med honom.


14. Ottar »birting» blir dräpt.

Magnus hette en fjärde son till konung Harald; honom fostrade Kyrpinga-Orm[76]. Han blev nu också tagen till konung och fick sin del av riket. Magnus var sjuk i fötterna; han levde endast kort tid och dog sotdöden. Honom omtalar Einar Skulesson:

Östen ger guld åt folket,
sköldlarmet växer kring Sigurd,
Inge lär svärdsklingan sjunga,
Magnus förliker männen.
Fyra yppare bröder
ha aldrig levat på jorden —
den härlige kungens[77] söner
färga med blod sina sköldar.

Efter konung Harald »gilles» fall blev drottning Ingrid gift med Ottar »birting». Han var länderman och en mäktig hövding, av tröndsk ätt; han var ett starkt stöd för konung Inge, så länge denne var barn. Konung Sigurd var icke mycket vänligt stämd emot honom; han tyckte att han stod för mycket på sin styvsons, konung Inges, sida. Ottar »birting» blev dräpt norrut i köpstaden i envige en kväll, då han skulle gå till aftonsången. Då han hörde vinet av hugget, lyfte han armen och kappan för att värja sig; han trodde att någon kastade en snöboll emot honom, såsom småpojkar bruka göra. Han föll för hugget. Hans son, Alv »hrode»[78], kom just gående in på kyrkogården och fick se sin fader falla; han såg, att den man som hade begått dråpet sprang österut omkring kyrkan. Alv sprang efter honom och dräpte honom vid hörnet av koret. Folk sade, att hämnden hade lyckats honom väl, och han hade sedan mycket större anseende än förut.


15. Om konung Östen Haraldsson.

Konung Östen Haraldsson var inne i Tråndheim, när han fick underrättelse om Ottar »birtings» fall. Han samlade omkring sig en här av bönder och for ut till staden med en stor styrka. Ottars fränder och vänner gåvo konung Sigurd största skulden för gärningen. Denne befann sig då i köpstaden[79], och bönderna voro mycket förbittrade på honom. Men han erbjöd gudsdom och utlovade järnbörd[80] för att fria sig från beskyllningen, och på det villkoret förliktes de. Konung Sigurd for sedan söderut i landet, och det utlovade reningsprovet fullgjordes aldrig.


16. Om Orm »konungsbroder».

Drottning Ingrid födde en son med Ivar »sneis»[81]; han hette Orm och kallades sedan för »konungsbrodern». Han var mycket fager till utseendet och blev en mäktig hövding, såsom senare skall omtalas. Drottning Ingrid blev sedan gift med Arne på Stodreim; han kallades sedan »konungsmågen»[82]. Deras barn voro Inge, Nikolaus[83], Filippus i Herdla samt Margareta, som blev gift först med Björn »bock» och sedan med Simon Kåresson.


17. Erlings och Ragnvald jarls utlandsfärd.

Erling hette en son till Kyrpinga-Orm och Ragnhild, dotter till Svenke Stenarsson. Kyrpinga-Orm var son till Sven Svensson, sonson till Erlend från Gerde[84]. Orms moder var Ragna, dotter till jarlen Orm Eilivsson och jarlen Finn Arnessons dotter Sigrid[85]. Orm jarls moder var Ragnhild, dotter till Håkon jarl den mäktige[86]. Erling var en klok man och god vän till konung Inge, och med hans samtycke fick Erling konung Sigurds och drottning Malmfrids dotter Kristina till äkta[87]. Erling ägde en gård på Studla i Sydhordaland.

Erling for bort ur landet tillsamman med Eindride den unge och några flera ländermän; de hade mycket präktigt folk. De hade rustat sig för en färd till Jorsaler och foro först västerut över havet till Orknöarna. Därifrån följde dem jarlen Ragnvald, som även kallades Kale[88], och biskop Vilhjalm; de hade i allt från Orknöarna femton långskepp. De seglade först till Suderöarna och därifrån västerut till Valland och sedan samma väg som konung Sigurd »jorsalafare» hade farit ut till Norvasund; de härjade under färden vida omkring ute i det hedniska Spanien. Kort efter det att de hade seglat igenom sundet, skilde Eindride den unge och hans här sig från de andra med sex skepp, och de båda flottorna seglade sedan var för sig.

Ragnvald och Erling »skakke»[89] stötte i havet på en »dromund»[90], lade emot den med nio skepp och kämpade mot den. Till sist förde de sina skepp ända in under »dromunden»; de hedniska männen besköto dem då uppifrån med vapen och stenar och hällde ned grytor fulla med kokande beck och olja över dem. Erling låg närmast med sitt skepp, och de vapen som hedningarna kastade på dem gingo över detta. Erling och hans män höggo hål på »dromunden» både nere i vattenlinjen och högre upp på sidorna och gingo in därigenom. Så säger Thorbjörn »skakkeskald» i »Erlingsdråpan»[91]:

De raska norrmännen höggo
orädda hål med yxan
på skeppsbord djupt i vattnet —
ett tappert dåd i sanning!
Krigarna sågo med bävan
er list, när I slogen med vapnen
skansarna[92] lösa från bordet
på havets svarta fåle[93].

Audun den röde hette den man, en av Erlings »stamboar», som först gick upp på »dromunden». De togo fartyget, dräpte en stor hop folk, rövade en ofantlig mängd gods och vunno en härlig seger.

Ragnvald jarl och Erling »skakke» kommo på denna färd till Jorsalaland och ut till älven Jordan. Sedan vände de tillbaka och seglade först till Miklagård, där de kvarlämnade sina skepp, foro sedan landvägen hem och hade en lycklig färd, till dess de åter kommo hem till Norge. Deras färd blev mycket prisad. Erling hade nu mycket större anseende än förut, både genom sin färd och genom sitt giftermål. Han var också en mycket klok man, rik, ättstor och vältalig; han slöt sig i sin vänskap mest till Inge av de båda bröderna.


18. Håkons födelse.

Konung Sigurd red omkring på gästning österut i Viken med sin hird och kom förbi en gård som ägdes av en mäktig man vid namn Simon. Då konungen red igenom gården, hörde han från ett hus en så fager sång, att det syntes honom helt underligt att höra. Han red bort till huset och såg in och blev då varse, att där stod en kvinna vid en kvarn och sjöng mäkta fagert, medan hon malde. Konungen steg av hästen, gick in till kvinnan och lade sig hos henne. Då konungen red därifrån, visste bonden Simon, vad ärende konungen hade haft där. Kvinnan hette Thora och var en tjänstekvinna hos bonden Simon. Sedan lät Simon taga vård om henne, och en tid därefter födde hon en son, som fick namnet Håkon och som sades vara konung Sigurds barn. Håkon föddes upp där hos Simon Thorbergsson och hans hustru Gunnhild. Där uppfostrades också Simons egna söner, Anund och Andreas; de och Håkon voro mycket fästa vid varandra, så att intet annat än döden kunde skilja dem.


Wilhelm Wetlesen: Konung Sigurd hörde från ett hus en fager sång.


19. Om Östen och Hisingsborna.

Konung Östen Haraldsson befann sig en gång österut i Viken nära landsgränsen. Han var oense med bönderna där, ränerna[94] och Hisingsborna. De samlade en här emot honom, och han kämpade med dem och vann seger. Striden stod på ett ställe som heter Lekberg[95]. Han brände också vida omkring på Hisingen. Efter detta underkastade sig bönderna och betalte stora böter; men konungen tog gisslan av dem. Så säger Einar Skulesson:

Av tapper drott
en gruvlig lott
fick Vikbornas släkte,
som ofred väckte.
Skräckfyllt allt fanns,
förrn freden vanns;
med gisslan och böter
fursten man möter.
Han seger bär
med sin raska här
från Lekbergs slätt —
det prisas med rätt.
Ränerna snart
flydde bort med fart;
de allt betalde
vad kungen valde.


20. Konung Östen Haraldssons härfärd.

Någon tid därefter begav sig konung Östen på en färd bort ur landet västerut över havet och seglade till Katanes[96]. Han sporde, att jarlen Harald Maddadsson var i Thorså[97], lade till där med tre småskutor och kom oväntat över honom. Jarlen hade ett skepp på trettio »rum» och åttio man ombord. Men emedan de voro oförberedda, lyckades konung Östen och hans män genast äntra skeppet. De togo jarlen tillfånga och förde honom med sig till sitt skepp. Han köpte sig fri med tre mark guld, och därmed skildes de. Så säger Einar Skulesson:

En skara av åttio kämpar
följde Maddads ättling;
den mäktige mättarn av örnen[98]
vann seger med ringa skara.
Den tappre sjökrigarn[99] tog där
jarlen och tvenne långskepp.
Storsint skänkte han sedan
den raske fursten[100] hans huvud.
Konung Östen i Skottland och England.

Konung Östen seglade därifrån söderut längs östkusten av Skottland och lade till i en köpstad i Skottland som heter Apardjon[101]. Han dräpte där många män och plundrade staden. Så säger Einar Skulesson:

Där föllo än
Apardjons män —
svärden bräcktes,
där striden väcktes.

En andra strid hade han söderut vid Hjartapoll[102] med en ryttarehär och drev den på flykten. Han avröjde också några skepp där. Så säger Einar:

För kungssvärdets bett
rann blodet hett,
när vid Hjartapoll skaran
delade faran.
Korpen med lust
drack sårens must[103];
rikt vargen föddes,
när skeppen öddes.

Sedan styrde han söderut till England och hade en tredje strid vid Hvitaby[104]; han vann seger och brände staden. Så säger Einar:

Svärdsången klang —
sköldringen sprang —
mot högan sky
vid Hvitaby.
Ulven drack blod.
Högt lågan stod
till männens sorg
ur antänd borg.

Därefter härjade han vida omkring i England. Vid den tiden var Stevne konung i detta rike[105]. Nästa strid hade konung Östen med en ryttarehär vid Skarpaskär[106]. Så säger Einar:

Fursten med mod
i pilregnet stod,
drap sköldkunnig[107] här
vid Skarpaskär.

Därnäst kämpade han i Pilavik[108] och vann seger. Så säger Einar:

Hårdt svärden beto;
ulvarna sleto
borgmännens lik
i Pilavik.
Vid Västersalt[109]
Langatun allt
brändes på färden.
Högt klungo svärden.

De brände där en stor stad som hette Langatun[110]. Det säges, att denna stad sedan dess icke har kunnat resa sig ur sitt förfall. Därefter for konung Östen bort från England och kom tillbaka till Norge. Folk dömde mycket olika om denna färd.


21. Om Haraldssönerna.

Det rådde god fred i Norge i början av Haraldssönernas dagar, och deras enighet var någorlunda god, så länge deras gamla rådgivare levde. Inge och Sigurd voro ännu barn, och de hade hird tillsamman. Östen, som var fullvuxen man, hade däremot en hird för sig själv.

Då Inges och Sigurds fosterfäder, Såda-Gyrd Bårdsson, Åmunde Gyrdsson, Thjostolv Ålesson, Ottar »birting», Ogmund »svipte» och Ogmund »liesmed», Erling »skakkes» broder, voro döda — Erling betydde icke mycket, så länge Ogmund levde —, delade Inge och Sigurd sin hird, och konung Inge fick sedan sitt bästa stöd i Gregorius Dagsson, son till Dag Eilivsson och Skopte Ogmundssons dotter Ragnhild. Gregorius var mäkta rik och en mycket duglig man. Han ställdes i spetsen för riksstyrelsen tillsamman med konung Inge, och konungen tillät honom att taga av sina intäkter vad han ville.

Konung Sigurd blev, när han hade vuxit upp, mycket övermodig och hänsynslös i allt sitt förehavande. Detsamma var fallet med Östen; denne lade något mera band på sig än brodern, men var till ytterlighet penningkär och sniken. Konung Sigurd var mycket stor och stark och hade ett käckt utseende. Han var brunhårig och hade ful mun, men såg för övrigt bra ut; han överträffade alla i att lägga sina ord väl och kraftigt. Detta omtalar Einar Skulesson:

Sigurd, som blodar ofta
den skarpa klingar, talar
mäktigt och väl som ingen —
Gud själv ger honom seger.
När raumarnas gladmälte konung
myndigt förer sin talan,
det är, som om alla andra
tege — praktfull är fursten!


22.

Konung Östen var svarthårig och mörklagd, något över medelhöjd; han var en klok och förståndig man, men det bidrog mycket att avlägsna makten ifrån honom, att han var så snål och penningkär. Han var gift med Ragna, dotter till Nikolaus »måse».

Konung Inge var den fagraste man kunde se; han hade gult hår, något tunt men mycket lockigt. Han var liten till växten och hade svårt för att gå utan hjälp, så förtvinad var hans ena fot, och han hade puckel både på ryggen och på bröstet. Han var blid i sitt tal och vänlig emot sina vänner, givmild på gods, foglig i att låta hövdingarna råda med sig i fråga om landets styrelse och vänsäll emot allmogen. Allt detta drog makten och folket till honom.

Brigida hette en dotter till Harald »gille». Hon var först gift med sveakonungen Inge Hallstensson (l09), sedan med jarlen Karl Sonesson[111] och därefter med den svenske konungen Magnus[112]. Hon och konung Inge Haraldsson voro sammödra syskon. Till sist blev hon gift med jarlen Birger »brosa»[113]. De hade fyra söner: den förste var Filippus jarl[114]; den andre Knut jarl; den tredje Folke och den fjärde Magnus. Deras döttrar voro: Ingegerd, som blev gift med konung Sverker[115] och med honom hade sonen konung Jon[116], samt Kristina och Margareta.

Maria hette en annan dotter till Harald »gille». Henne äktade Simon »skalp»[117], son till Hallkel »huk»; deras son hette Nikolaus. En tredje dotter till Harald »gille» var Margareta; hon blev gift med Jon Hallkelsson, en broder till Simon.

Emellan bröderna föreföll mycket som ledde till oenighet. Jag skall dock här endast omtala det som synes mig ha varit av den största betydelsen för händelsernas utveckling.


23. Kardinalen Nikolaus kommer till Norge.

Kardinalen Nikolaus av Rom kom till Norge under Haraldssönernas tid; han var sänd till landet av påven. Kardinalen var ovänligt stämd mot Sigurd och Östen, och de tvungos till förlikning med honom; mot Inge däremot var han övermåttan vänlig och kallade honom sin son. Då de alla voro försonade med honom, tillät han dem att viga Jon Birgersson[118] till ärkebiskop i Tråndheim, gav honom det kläde som kallas pallium[119] och förklarade, att det hädanefter skulle vara en ärkebiskop vid Kristkyrkan i Nidaros, där konung Olav den helige vilar; förut hade det endast funnits lydbiskopar[120] i Norge. Kardinalen stadgade också, att ingen skulle ostraffat bära vapen i köpstäderna, undantagandes de tolv män som skulle följa konungen. Han förbättrade i mycket sederna bland folket i Norge, medan han vistades där i landet. Aldrig har någon utländsk man kommit till Norge, som alla ha satt så högt eller som har haft så stort inflytande hos menigheten i Norge som han. Han for sedan söderut med många vängåvor och sade sig alltid skola förbliva en god vän till norrmännen.

Då han kom söderut till Rom, avled hastigt den förutvarande påven, och allt folket i Rom ville taga Nikolaus till påve. Han vigdes till påve under namnet Adrianus[121]. Det berättas av de män som under hans tid kommo till Rom, att om han än hade aldrig så viktiga ärenden att avhandla med andra män, så talade han alltid först med norrmännen, när de bådo om företräde hos honom. Han var icke länge påve. Han anses för helig.


24. Konung Olavs underverk.

Under Harald »gilles» söners dagar hände det, att en man vid namn Halldor råkade ut för venderna. De grepo honom och lemlästade honom, genomborrade hans strupe, drogo ut tungan genom hålet och skuro av den vid tungroten. Han sökte då hjälp hos den helige konung Olav, vände sin håg innerligt till den helige mannen och bad honom med gråtande tårar, att han skulle förläna honom talförmåga och hälsa. Den gode konungen förbarmade sig över honom och gav honom hans mål tillbaka, och han blev sedan hans tjänare under alla sina levnadsdagar och var en god och trofast man.

Detta under skedde en halv månad före den senare Olavsmässan[122], samma dag som kardinalen Nikolaus steg i land i Norge.


25. Konung Olavs under med prästen Rikard.

Det fanns två bröder i Upplanden, ättstora och välmående män, Guthorm »gråskäggs» söner Einar och Andres, morbröder till konung Sigurd Haraldsson. De hade där i Upplanden sin odaljord och alla sina egendomar. De hade en syster, mycket fager till utseendet, men icke tillbörligt försiktig emot onda människors tal, såsom det senare visade sig. Hon var mycket vänlig emot en engelsk präst vid namn Rikard, som vistades där hemma hos hennes bröder, gjorde honom till viljes i mycket och gjorde honom ofta av välvilja stora tjänster. Men det gick icke bättre, än att det kom ut onda rykten om kvinnan, och sedan saken hade blivit allmänt bekant, gåvo alla prästen skulden och så också hennes bröder. Så snart de hade fått reda på förhållandet, sade de öppet till allt folket, att han var närmast till det på grund av den stora vänskap som rådde emellan honom och deras syster. Detta blev dem nu, såsom icke underligt var, till stor olycka, då bröderna förtego sina hemliga anslag och icke läto märka någonting.

En dag kallade de prästen till sig; han väntade ingenting annat än godt. De lockade honom med sig hemifrån, i det att de sade sig skola fara till en annan bygd för att där uträtta ett ärende och bådo honom följa med sig. De hade med sig en av sina huskarlar, som var invigd i denna plan med dem. De foro på ett skepp längs en sjö som heter Rond[123], följde sjöstranden och lade till vid ett näs som heter Skiptesand. Där gingo de i land och roade sig en stund med lekar. Därefter foro de till ett undangömt ställe, och där tillsade de huskarlen att giva prästen ett slag med yxhammaren. Huskarlen slog till honom, så att han föll avsvimmad. Då han vaknade till sans, sade han: »Varför skall man misshandla mig på detta sätt?» De svarade: »Fastän ingen säger dig det, så skall du nu finna, vad du har gjort» — och yppade nu sina beskyllningar mot honom. Han nekade och bad Gud och den helige konung Olav döma mellan dem. De bröto sönder hans ena fotlägg, släpade honom emellan sig till skogen och bundo hans händer bakpå ryggen. Sedan lade de ett rep om hans huvud och en bräda under skuldrorna och huvudet, satte en kavle i repet och snodde hårdt åt. Därefter tog Einar en träpinne och satte den på ögat på prästen, och hans tjänare stod bredvid och slog med yxan, så att ögat trängdes ut och föll ned i skägget. Sedan satte han pinnen på det andra ögat och sade till tjänaren: »Slå icke fullt så hårdt!» Han gjorde så; då slant pinnen från ögongloben och slet bort ögonlocket. Einar tog ögonlocket i handen och höll det upp och såg, att ögongloben var kvar; då satte han pinnen ute vid kinden, och tjänaren slog till, så att ögongloben föll ned på kindbenet där det är som högst. Sedan öppnade de hans mun, togo fatt i tungan, drogo ut den och skuro av den; därefter löste de hans händer och huvud.

Så snart han kom till sans igen, lade han genast ögongloberna på deras plats uppe vid ögonbrynen och höll dem fast med båda händerna, så godt han kunde. De buro honom till skeppet, foro till en gård som heter Säheimrud[124] och gingo i land där. De sände bud till gården och omtalade, att en präst låg där nere på stranden vid skeppet. Medan den man som hade blivit sänd i detta ärende var borta, frågade de prästen, om han kunde tala. Han rörde tungstumpen fram och tillbaka och ville försöka att säga något. Då sade Einar till sin broder: »Om han kommer sig och tungstumpen läkes, så är jag rädd, att han kommer att tala.» Därefter togo de fatt i tungstumpen med en tång, drogo ut den och skuro i den tre gånger, den sista gången ända ned i tungroten. Sedan läto de honom ligga där halvdöd.

Husfrun där på gården var fattig; likväl gingo hon och hennes dotter genast ned och buro hem prästen till huset i sina kappor. Sedan foro de och hämtade en präst. När denne kom dit, förband han alla den misshandlades sår, och de skaffade honom sedan all den lindring som de kunde. Där låg nu den sårade prästen illa tilltygad, men han hoppades dock alltjämt på Guds misskund och miste aldrig tron därpå. Han bad mållös till Gud av all sin själ och hela sitt sorgfulla hjärta; ju sjukare han var, desto större förtröstning visade han, och han vände sin håg till den milde konungen, Olav den helige, Guds dyre vän. Han hade förut hört mycket talas om hans underbara gärningar, och därför satte han nu så mycket fastare av allt sitt hjärta sin lit till honom för att få hjälp i sin nöd. När han låg där lam och berövad all kraft, grät han bittert och stönade och bad med smärtfyllt hjärta den härlige konung Olav att hjälpa sig.

Efter midnatt somnade den lemlästade prästen. Då tyckte han sig se, att en man av förnämt utseende kom till honom och talade till honom: »Illa medfaren är du nu, min vän Rikard! Jag ser, att du icke har mycken kraft kvar.» Han tyckte sig bejaka detta. Då sade mannen till honom: »Du är i behov av misskund.» Prästen svarade: »Jag skulle nu behöva Guds och den helige Olavs nåd.» Mannen sade: »Den skall du också få.» Därpå tog han fatt i tungstumpen och drog så hårdt, att prästen kände smärta därvid. Sedan strök han med handen över hans ögon och ben och andra lemmar som voro sårade. Prästen frågade nu, vem han var. Mannen såg på honom och sade: »Jag är Olav norrifrån Tråndheim.» Sedan försvann han. Prästen vaknade fullständigt helad och började genast att tala. »Säll är jag», sade han. »Gud och den helige konung Olav vare tack! Han har helat mig!» Lika illa som han förut var lemlästad, lika snabbt fick han nu bot för all sin olycka. Det föreföll honom nu, som om han aldrig hade varit sårad eller sjuk; tungan var hel, båda ögonen hade åter kommit på sin plats, benbrotten voro läkta och alla andra sår läkta eller utan värk, och han hade fått full hälsa. Till tecken på att hans ögon hade varit utstungna, blev det dock kvar ett vitt ärr på vartdera ögonlocket, på det att man skulle kunna se den härlige konungens underbara verk på den man som hade varit så illa tilltygad.


26. Konung Inge och konung Sigurd hålla ting på Holmen.

Östen och Sigurd hade blivit oense, emedan konung Sigurd hade dräpt konung Östens hirdman Harald den »vikverske»[125], som ägde ett hus i Bjorgvin, och prästen Jon »tabard»[126], son till Bjarne Sigurdsson. För den skull avtalade de att mötas under vintern på Upplanden för att förlikas. De båda bröderna sutto länge i samtal med varandra, och slutet på deras överläggning blev, att alla tre bröderna skulle träffas sommaren därefter i Bjorgvin. Det ryktades från deras samtal, att de ville giva konung Inge två eller tre gårdar och så stor förmögenhet för övrigt, att han kunde hålla sig ett följe av trettio män; men han syntes icke, menade de, ha god hälsa nog för att vara konung.

När Inge och Gregorius fingo höra detta, foro de till Bjorgvin och samlade mycket folk omkring sig. Sigurd kom dit litet senare och hade betydligt mindre följe. Då hade Inge och Sigurd varit konungar över Norge i nitton år. Östen blev senare färdig att komma från Viken än de andra norrifrån. Konung Inge lät blåsa till ting på Holmen[127] och konungarna Sigurd och Inge kommo dit med manstarka skaror. Gregorius hade två skepp och väl nittio män, som han underhöll på egen bekostnad. Han höll sina huskarlar bättre än andra ländermän, ty han drack aldrig i några gillen, utan att alla hans huskarlar drucko med honom. Han gick till tinget med förgylld hjälm på huvudet, och alla hans män voro hjälmklädda. Konung Inge steg upp, omtalade för männen, vad han hade sport och huru hans bröder ville handla emot honom, och bad om deras hjälp. Alla de församlade ropade bifall till hans tal och lovade att följa honom.


27. Om Gregorius Dagsson.

Sedan steg konung Sigurd upp och talade. Han sade, att det icke var sant, vad konung Inge beskyllde honom och hans broder för, menade, att det var Gregorius som fann på slikt, och sade, att om han finge råda, skulle det icke dröja länge, förrän han och Gregorius skulle träffas på sådant sätt, att han skulle slå av honom den där förgyllda hjälmen. Han slutade sitt tal med att säga, att de icke skulle leva länge båda. Gregorius svarade; han sade sig tro, att Sigurd icke skulle behöva längta länge efter det mötet, och förklarade sig beredd när som helst.

Några dagar därefter blev en av Gregorius huskarlar dräpt ute på gatan; dråparen var en av konung Sigurds tjänare. Då ville Gregorius gå emot konung Sigurd och hans män, men konung Inge och många andra män avrådde. En kväll, när konung Inges moder Ingrid gick ifrån aftonsången, fann hon på ett ställe Sigurd »skrudhörna»[128] ligga dräpt. Sigurd var en av konung Inges hirdmän; han var gammal och hade varit i många konungars tjänst. Dråpet hade begåtts av konung Sigurds män, Hallvärd Gunnarsson och Sigurd, son till Östen »travale»[129], och man beskyllde konung Sigurd för att vara upphovsman till dådet. Ingrid gick genast till konung Inge och omtalade händelsen för honom; hon sade, att han länge skulle förbliva en liten konung, om han icke ville göra något åt att hans hirdmän blevo slaktade som svin, den ene efter den andre.

Konungen blev vred över hennes tillvitelser, men medan de ännu tvistade härom, kom Gregorius gående in, klädd i hjälm och brynja. Han bad konungen att icke vredgas, sade att hon hade talat sant — »och nu har jag kommit hit», sade han, »för att hjälpa dig, om du vill gå emot Sigurd. Här äro mina huskarlar, över hundra man, ute i gården, klädda i hjälm och brynja. Vi skola gå till anfall emot dem från den sida som det synes farligast.» De flesta avrådde emellertid och sade, att Sigurd nog skulle vilja böta för sin ogärning. När Gregorius såg, att saken höll på att avstyras, sade han till konung Inge: »Så bläda de dig blad för blad! Helt nyligen dräpte de en av mina huskarlar och nu din hirdman. Men när de se, att du icke gör något däråt, så torde de väl snart vilja fälla mig eller någon annan länderman, vars död synes dem innebära en större förlust för dig, och sedan taga konungadömet ifrån dig, när de först ha berövat dig dina vänner. Huru nu än dina andra ländermän vilja, så vill jag icke vänta på att bli nedhuggen som en oxe. Redan i natt skola Sigurd och jag göra upp vårt mellanhavande, hurudan så utgången än bliver. Det är sant, att du är illa ställd för din vanförhets skull, men jag tror också, att du har föga vilja att hålla dina vänner om ryggen. Jag är nu beredd att härifrån gå och möta Sigurd; mitt fälttecken är här ute.» Då steg konung Inge upp, sade till om sina kläder och bad alla göra sig redo, som ville följa honom. Han sade, att det icke tjänade någonting till att försöka avråda honom; han hade länge vikit undan, men nu skulle det komma till ett avgörande mellan honom och Sigurd.


28. Konung Sigurds fall.

Konung Sigurd satt och drack i Sigrid »sätas»[130] gård. Han rustade sig, men trodde icke, att det skulle bliva något av med kampen. Hans fiender drogo emellertid emot gården, konung Inge ovan från smedjorna, Arne »konungsmåg»[131] ute från Sandbro, Åslak Erlendsson från sin gård och Gregorius från gatan; anfallet från denna sida var farligast. Sigurd och hans män sköto kraftigt från loftsgluggarna, bröto ned ugnarna och kastade stenarna på de anfallande. Gregorius och hans följe bröto upp gårdsporten, och där i portöppningen föllo av konung Sigurds män Einar, son till Laxa-Pål, och Hallvard Gunnarsson; den senare blev skjuten inne i loftet, och ingen sörjde honom. Därefter började de hugga ned husen, och konung Sigurds män gingo ifrån honom och bådo om fred.

Sigurd gick in i ett loft och ville äska ljud, men han bar en förgylld sköld, och man kände igen honom och ville icke höra på honom. Man sköt på honom, så att pilarna flögo så tätt som yrsnö, och han kunde icke vara där. Då hans män hade gått ifrån honom och man nästan hade huggit ned huset, gick han ut tillsammans med en av sina hirdmän, Thord »husfru», en man från Viken. Han ville gå bort till konung Inge och ropade på sin broder, att han skulle giva honom nåd; men både han och Thord blevo genast nedhuggna. Thord »husfru» föll med mycken heder. Där föllo många av konung Sigurds män, ehuru jag här blott nämner få av dem, och likaledes av konung Inges. Av Gregorius män föllo fyra och dessutom några, som icke tillhörde någondera skaran, utan träffades av vapnen nere på bryggorna eller ute på skeppen.

Denna strid stod fjorton dagar före Johannes döparens mässa; det var en fastedag[132]. Konung Sigurd jordades i den gamla Kristkyrkan ute på Holmen. Konung Inge skänkte Gregorius det skepp som konung Sigurd hade ägt. Två eller tre dagar senare kom konung Östen dit västerut med trettio skepp och hade i följe med sig sin broderson Håkon[133]. Han for emellertid icke in till Bjorgvin utan stannade i Floruvågar[134], och det gick bud emellan honom och Inge för att förlika dem. Gregorius ville, att de skulle ro ut emot dem och kämpa med dem, och sade, att det icke skulle bliva bättre längre fram. Han sade sig vilja vara ledare för den färden — »men du, konung, skall icke fara. Det fattas oss nu ingalunda folk.» Många avrådde emellertid, och därför blev färden icke av. Konung Östen for österut till Viken och konung Inge norrut till Tråndheim. De skulle nu anses förlikta, men träffades icke själva.


29. Om Gregorius Dagsson.

Gregorius Dagsson for österut kort efter konung Östen och uppehöll sig på Hovund på sin gård Bratsberg[135]. Konung Östen var inne i Oslo. Han lät draga sina skepp mer än två sjömil över isen, ty det låg mycken is inne i Viken. Han for upp till Hovund och ämnade gripa Gregorius, men denne märkte faran i tid och begav sig upp i Telemarken med nittio man. Därifrån drog han norrut över fjället, kom ned i Hardanger och for sedan till Studla i Edne[136], där Erling »skakke» hade en gård. Erling själv hade farit norrut till Bjorgvin, men hans hustru Kristina, konung Sigurds dotter[137], var hemma. Hon erbjöd Gregorius att taga med sig därifrån allt vad han ville hava, och han blev där mycket vänligt mottagen. Han fick med sig därifrån ett långskepp, som Erling ägde, och allt annat som han behövde. Gregorius tackade henne hjärtligt och sade, alt hon hade betett sig storsinnat, såsom man kunde vänta av henne. Gregorius och hans män foro sedan till Bjorgvin och träffade Erling, och denne tyckte, att hon hade handlat rätt.


30. Konung Inge och konung Östen förlikas.

Sedan for Gregorius Dagsson norrut till köpstaden[138] och kom dit före jul. Konung Inge blev mycket glad över att se honom och bad honom taga av hans gods så mycket han ville. Konung Östen brände Gregorius gård och högg ned boskapen. De skeppsbodar som konung Östen den äldre hade låtit bygga norrut i köpstaden[139] och som voro mycket dyrbara byggnader, blevo nedbrända under vintern, och med dem brunno också några goda skepp som konung Inge ägde. Denna gärning väckte mycken harm, och den skylldes på konung Östen och konung Sigurds fosterbroder, Filippus Gyrdsson.

På sommaren därefter for Inge norrifrån och hade med sig en stor härstyrka. Konung Östen kom österifrån och hade också samlat mycket folk. De möttes vid Selöarna norr om Lidandesnes[140]; konung Inge var den vida manstarkaste. Det var nära, att det hade kommit till strid dem emellan, men de blevo slutligen förlikta. Förlikningen gjordes på det villkoret, att Östen skulle lova att betala fyrtiofem mark guld. Konung Inge skulle ha trettio mark i bot, därför att Östen hade vållat skeppens och skeppsbodarnas brand. Gregorius skulle ha femton mark i skadestånd för det som konung Östen hade bränt för honom. Filippus skulle vara biltog och likaså alla som hade varit med om att bränna skeppen. Men de män skulle också vara biltoga, som hade del i dråpet på konung Sigurd, ty konung Östen lade konung Inge till last, att han beskyddade dessa män.

Konung Östen var illa tillfreds och menade, att förlikningen var honom påtvungen. Konung Inge for från mötet österut till Viken och konung Östen norrut. De träffades icke; endast sådana ord gingo dem emellan som icke voro ägnade att sämja dem, och de läto dräpa varandras vänner. Det blev icke något av med gäldandet av böterna från Östens sida, och de beskyllde varandra ömsesidigt för att ej hålla det som var avtalat. Konung Inge och Gregorius lockade många män från konung Östen: Bård Brynjolvsson »ståndhale»[141], Hallkel »huks» son Simon »skalp» och många andra ländermän, Halldor Brynjolvsson och Jon Hallkelsson.


31. Om konungarna Inge och Östen.

Då två år hade förlidit efter konung Sigurds fall, drogo konungarna samman härar, Inge från de östra delarna av landet — han fick åttio skepp —, konung Östen norrifrån — han fick fyrtiofem skepp. Östen hade den stora drake som konung Östen Magnusson hade låtit bygga[142], och han hade mycket och präktigt folk. Konung Inge låg med sina skepp söderut vid Moster[143] och konung Östen något längre norrut i Gröningasund[144]. Östen sände Åslak Jonsson den unge och Arne Säbjörnsson »sturla» söderut till konung Inge med ett skepp. Då Inges män kände igen dem, anföllo de dem, dräpte många av deras män och togo skeppet och allt det gods som fanns ombord. Åslak och Arne och några få män till lyckades komma i land, foro tillbaka till konung Östen och omtalade för honom, huru konung Inge hade välkomnat dem.

Konung Östen höll då husting, omtalade för sina män, vilken ofred konung Inge ville anstifta, och bad sina härmän, att de skulle följa honom — »vi ha en så stor och god här», sade han, »att jag icke är sinnad att fly, om I viljen följa mig.» Men hans tal vann intet bifall. Hallkel »huk» var där hos konungen, men båda hans söner, Simon och Jon, voro hos konung Inge. Hallkel svarade högt, så att många hörde det: »Låt nu dina guldkistor följa dig och värja ditt land!»


32. Konung Östen blir dräpt.

Under den följande natten rodde Östens män bort i hemlighet med många skepp, några för att sluta sig till konung Inge, andra för att fara till Bjorgvin eller in i Fjordarna. Om morgonen, när det hade blivit ljust, var konungen kvar med endast tio skepp. Han lämnade då kvar den stora draken, ty den var tung att ro, och likaledes flera andra skepp. De höggo draken nästan i sönder; de slogo också sönder sina öltunnor och förstörde allt vad de icke kunde taga med sig. Därefter gick konung Östen ombord på Eindride Jonssons skepp, och de seglade sedan norrut och in i Sogn och foro därifrån landvägen österut till Viken. Konung Inge tog skeppen och for sjövägen österut till Viken. Östen befann sig då öster om Folden[145] och hade nära tolv hundra man. När de fingo se konung Inges skeppshär, tyckte de sig emellertid icke ha styrka nog, utan flydde undan till skogen. De lupo var och en åt sitt håll, så att konungen till sist var ensam kvar med en enda man.

Wilhelm Wetlesen:
Simon »skalp» mötte konung Östen, då han kom ut emot dem från et snår.

Inge och hans män sågo, var Östen drog fram, och då de blevo varse, att han endast hade få män hos sig, foro de att leta efter honom. Simon »skalp» mötte honom, då han kom ut emot dem från ett snår. Simon hälsade honom: »Hell, herre», sade han. Konungen svarade: »Icke vet jag, om icke du nu i stället tycker dig vara min herre.» »Ja, det är nu som det har blivit», sade Simon. Konungen bad, att han skulle hjälpa honom att fly, och sade, att det vore hans skyldighet — »ty länge har det varit vänskap emellan oss, fastän det nu är annorlunda.» Simon svarade, att det icke kunde ske. Konungen bad då, att han först skulle få höra mässan, och det fick han. Därefter lade han sig ned framstupa och bad, att man skulle hugga honom i kors mellan skuldrorna; man skulle nu pröva, sade han, om han kunde tåla järn eller ej, såsom Inges vänner hade sagt. Simon vände sig till den som skulle hugga och bad honom gå till verket; han sade, att konungen hade redan allt för länge krupit omkring där i ljungen. Östen blev nu huggen, och han syntes bete sig manligt därvid. Hans lik fördes till Fors[146] och blev bisatt natten över i brinken söder om kyrkan. Konung Östen blev sedan jordad i Fors kyrka; hans gravplats är midt på kyrkogolvet, och ett täcke ligger utbredt däröver. Man anser honom för helig.

Där han blev dräpt och hans blod kom på marken, sprang det upp en källa, och en annan på den plats i brinken, där hans lik stod över natten. Av båda de vattnen sägas många människor ha blivit botade. Det berättas bland folket i Viken, att många järtecken skedde vid konung Östens grav, till dess att hans fiender hällde spad av hundkött på graven.

Simon »skalp» blev mycket hatad för denna gärning. Man gav allmänt honom skulden; somliga säga dock, att då konung Östen blev gripen, sände Simon en man till konung Inge, men denne bad, att Östen icke skulle komma i hans åsyn. Så har konung Sverre låtit skriva[147], men detta säger Einar Skulesson:

Simon skalp, den usle,
som dräpte sin konung med svekråd,
osalig evigt skall bliva
till straff för dylik gärning.


Anmärkningar:

  1. Borg: Sarpsborg, tingsställe för Borgartingslaget i sydöstra Norge.
  2. »Birting» betyder: forell.
  3. Sauda-Ulvsson: son till Sauda-Ulv. — Om denna släkt se Harald hårdrådes historia kap. 37.
  4. »Balle» betyder: den starke, våldsamme.
  5. Stad: nuv. Stadtland, udde i norra Firdafylke på gränsen till Sunnmöre.
  6. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  7. Holm: Nidarholm (nuv. Munkholmen) utanför Nidälvens mynning.
  8. Dessa bröders efternamn och släkt äro icke kända.
  9. Mynne, en ort vid sydliga ändan av sjön Mjösen.
  10. Kolle, med tillnamnet »den prude» (dvs. den ärelystne), isländsk skald, om vilken intet annat är bekant än att han diktat en dråpa om konung Inge Haraldsson och någon tid vistats hos denne i Norge. Av den nämnda dråpan äro endast några få brottstycken bevarade. [Se även Skaldeöversikten.]
  11. Denna rad utgör en del av omkvädet, vilket för övrigt gått förlorat.
  12. Götaland; här: Västergötland.
  13. Karl Sonesson (Sunesson) var på mödernet av norsk härstamning och säges ha varit gift med Harald »gilles» dotter Brigida (Birgitta); jämför texten nedan samt kap. 22.
  14. Krokaskog: i Sörbygden i Bohuslän.
  15. Denne jarl Orm Eilivsson är densamme som omtalas i Harald hårdrådes historia kap. 41. Hans moder Ragnhild, dotter till Håkon jarl den mäktige, hade före giftermålet med Eiliv (som för övrigt är okänd) varit gift med hövdingen Skopte Skagesson (se Olav Tryggvessons historia kap. 19).
  16. Se ovan s. 300 not 4. [I Magnus-sönernas historia, not 100].
  17. Hallvard, norskt helgon, enligt sägnen en frände till Olav den helige (d. 1044). Hans dödsdag, den 15 maj, firades i hela Norden under den äldre medeltiden.
  18. Huvudö: nuv. Hovedø utanför Oslo.
  19. Nordsidan; rättare: västsidan.
  20. Hornborasunden: sunden mellan nuv. Hornborgö och fastlandet i Kville härad i Bohuslän.
  21. Erre: nuv. Ærø, söder om Fyn.
  22. Älven, dvs. Göta älv.
  23. Tillnamnet betyder möjligen: »den surrande skalbaggen».
  24. Ragnhild var sålunda halvsyster till Sigurd. Se för övrigt Magnus-sönernas historia kap. 22.
  25. Nordländing: en man från Nordlandet på Island.
  26. Portyrja: nuv. Portør nordost om Lyngør, jämför not 4. [Not 28].
  27. Limgårdssidan, rättare troligen Lungårdssidan: kusten omkring Lyngør på Norges sydkust.
  28. Batalder: nu Batalden, en ö i Søndfjord.
  29. »Pungälta» möjligen: person som bereder (garvar) skinn till pungar.
  30. Om denne, en son till den berömde Erling Skjalgsson, se ovan Harald hårdrådes historia kap. 41.
  31. Gautdal: nuv. Guddal i Kvinnherred i Hordaland.
  32. Vist: nuv. Viste i Hetlands herred på Jæderen (Rogaland).
  33. Jämför Magnus den godes historia kap. 11.
  34. Ägesfjorden: nuv. Øksfjord på sydsidan av Hinna i Hålogaland.
  35. Tjaldasund: nuv. Tjældsund, sundet mellan Tjælda och Hinnø.
  36. Hinn: Hinnø.
  37. Sand: en gård på Tjældø.
  38. Jämför del 2, s. 147 not 2. [I Olav den heliges historia, not 279].
  39. »Finnar» betecknar här lapparna.
  40. »Knä»: krokigt trästycke som tjänade att förbinda fartygets olika delar.
  41. De två sista versraderna syfta på ordstävet: »man är mans gamman» (Håvamål).
  42. Vågar: nuv. Vaagan, se del 2, s. 250 not 2. [I Olav den heliges historia, not 439].
  43. Vikar: i Brønø herred i Hålogaland.
  44. »Gläserova» betyder: »han med den glänsande svansen», ett nedsättande öknamn för en praktlysten person.
  45. Tråndheimsmynne: nuv. Kraakvaagfjorden söder om ön Storfosen i Nordmöre.
  46. Ivar med tillnamnet »skrauthanke» (den praktlystne), biskop i Nidaros c. 1140—1150.
  47. »Smyrel» var namnet på en falkart.
  48. Herdla: nuv. Herlø i Nordhordaland.
  49. Hamarsfjorden: yttre delen av Osterfjorden i Nordhordaland.
  50. Gångdagar: dagar då kyrkliga processioner anställas; särskilt kallades så de tre dagarna närmast före Kristi himmelsfärdsdag.
  51. Om denne isländske författare se [Indledning (Norges konungasagor|Inledn.]] s. XXI.
  52. Kvilder: Kville härad och socken i nordligaste Bohuslän.
  53. Tillnamnet är av oviss betydelse.
  54. Vinternätterna: dagarna omkring den 14 oktober.
  55. Holmengrå, en ö utanför Strömstad. Den räknades fordom till Hvaløerne, se not 3. [Not 57].
  56. Hvaler: Hvaløerne, ögrupp i Östfold (f. d. Smaalenenes amt) nära svenska gränsen.
  57. Dvs. den 12 november (1139).
  58. Tillnamnet osäkert både till form och betydelse.
  59. Linustader: nuv. Linnestad i Ramnes herred i Vestfold (f. d. Jarlsberg och Larviks amt).
  60. Se Magnus den blindes historia kap. 16.
  61. Se ovan s. 349 not 5. [Not 47]
  62. Erik Ivarsson, ärkebiskop i Nidaros 1188—1205, död 1213.
  63. »Ambe» är en kortform till Arnbjörn av samma slag som t. ex. nysv. Adde (Adolf), Figge (Fredrik), Nisse (Nils), Olle (Olov) o. d.
  64. Audsholt, en gård i närheten av biskopssätet Skålholt i södra Island.
  65. Tillnamnet betyder sannolikt: »den viktige, tillgjorde, kaxige».
  66. Se ovan kap. 6.
  67. Jon Birgersson, ärkebiskop i Nidaros 1152—1157.
  68. Jämför Indledn. s. XXI.
  69. Finn hade blivit dräpt av Sigurd »slembedjäkne»; se slutet av kap. 7 ovan.
  70. Mariakyrkan i Ålborg tillhörde ett därvarande nunnekloster.
  71. Dvs. Erik Oddsson, från vars arbete Snorre hämtat dessa uppgifter.
  72. »Sturla» betyder: »stridslysten, våldsam person», »fredsstörare». Ordet användes även som verkligt namn; det bars t. ex. av Snorres fader och en av hans brorsöner.
  73. »Hruga», eg.: »hög», »hop», syftar som tillnamn på en person som brukar sitta hopkrupen eller som har en kort och tjock, satt figur.
  74. Jämför ovan s. 350 not 3. [Not 51].
  75. Se s. 8 not 3. [I Magnus den godes historia, not 21].
  76. Tillnamnet av oviss betydelse; möjligen: »gammal, skröplig och rynkig man».
  77. Dvs. Harald »gilles».
  78. »Hrode» betyder: »den orolige, stridslystne».
  79. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  80. Se ovan s. 278 not 2. [I Magnus-sönernas historia, not 63].
  81. »Sneis» betyder: »korvpinne».
  82. »Måg» betecknar i fornspråket släkting genom giftermål i allmänhet, alltså icke blott »måg» i nuvarande betydelse, utan även »svåger», »svärfar» m. m. Här betyder ordet »styvfader».
  83. Nikolaus blev biskop i Oslo (1190—1225).
  84. Jämför Olav den heliges historia kap. 195 med anmärkning.
  85. Se Harald hårdrådes historia kap. 46 och ovan s. 341 not 2. [Not 16].
  86. Se Harald hårdrådes historia kap. 46 och ovan s. 341 not 2. [Not 16].
  87. Jämför Magnus-sönernas historia kap. 20.
  88. Kale var denne jarls ursprungliga namn. Han antog emellertid senare namnet Ragnvald (efter Ragnvald Brusesson), då han av Sigurd »jorsalafare» fick jarlsvärdigheten och styrelsen över en del av Orknöarna. Ragnvald Kale är bekant även som skald. Några årtionden efter sin död (1158) blev han förklarad för helgon.
  89. »Skakke» betyder: »den snede». Detta tillnamn fick Erling, därför att han i den här omtalade striden fick ett svårt sår i halsen, så att han sedan dess alltjämt bar huvudet snedt.
  90. »Dromund» (grek. dromon, mlat. dromo) var namnet på ett slags fartyg med säregen byggnad och tackling som användes i Medelhavsländerna.
  91. Om denne skald känner man intet annat än att han diktat om Erling »skakke», vilket också givit anledning till hans binamn. Av den ifrågavarande dråpan äro endast tre versar bevarade. [Se även Skaldeöversikten.]
  92. Se ovan s. 116 not 1. [I Harald hårdrådes historia, not 96].
  93. »Havets fåle»: skeppet.
  94. Ränerna: innebyggarna i Ranrike, dvs. Bohuslän.
  95. Denna orts belägenhet är icke känd.
  96. Katanes (eng. Caithness): nordöstra spetsen av Skottland.
  97. Thorså, en ort på nordkusten av Katanes.
  98. »Örnens mättare»: den tappre krigaren, dvs. Östen.
  99. »Den tappre sjökrigarn» är Östen.
  100. »Den raske fursten»: Harald Maddadsson.
  101. Apardjon: nuv. Aberdeen.
  102. Hjartapoll: nuv. (West o. East) Hartlepool i grevskapet Durham.
  103. »Sårens must»: blodet.
  104. Hvitaby: nuv. Whitby i Yorkshire.
  105. Stevne: Stefan av Blois, född 1097, konung i England 1135—1154.
  106. Okänd ort.
  107. »Sköldkunnig», dvs. stridskunnig, duglig i strid.
  108. Okänd ort.
  109. Västersalt: Västerhavet (här Nordsjön).
  110. Okänd ort.
  111. Jämför ovan kap. 2.
  112. Magnus: Magnus Henriksson, son till den danske prinsen Henrik Skatelar, konung i Sverige 1160—1161.
  113. Birger »brosa», av Folkungaätten, jarl i Sverige c. 1170—1202, känd som en duglig och kraftfull styresman.
  114. Filippus slöt sig till konung Sverre i Norge och fick av honom jarlsvärdigheten (död 1200).
  115. Sverker: Sverker Karlsson; se ovan s. 279 not 8. [I Magnus-sönernas historia, not 71].
  116. Jon: Johan Sverkersson, konung i Sverige 1216—1222.
  117. »Skalp» betyder: »svärdskida».
  118. Se ovan s. 356 noten. [Not 68].
  119. Pallium: en vit bandliknande krage, som inom den katolska kyrkan utgör ett tecken på ärkebiskopsvärdigheten.
  120. Lydbiskop, eg. »folkbiskop», kallades de underordnade biskoparna i ett ärkestift.
  121. Adrianus: Hadrianus IV. Nikolaus, till börden engelsman, var under detta namn påve åren 1154—1159. Hans här nämnde företrädare var Anastasius IV (1153—1154).
  122. Se ovan s. 295 not 4. [I Magnus-sönernas historia, not 96].
  123. Rond: Randsfjorden på Hadeland.
  124. Enligt en äldre källa Askeim (nuv. Askjum) i Brandbu herred, Hadeland.
  125. »Vikversk»: som härstammar från eller bor i Viken.
  126. »Tabard» (mlat. tabardum, fornfra. tabard) var namn på ett slags kappa, som i äldre tid omtalas såsom använd endast av präster, senare även av lekmän och kvinnor.
  127. Se ovan s. 314 not 2. [I Magnus den blindes och Harald gilles historia, not 18].
  128. Tillnamnet syftar säkerligen på något prydnadsplagg eller dylikt, men den närmare betydelsen är oviss; möjligen: trekantig sjal.
  129. »Travale» synes vara det franska ordet travail, vilket i nyisl. under formen trafali användes i bet. »hinder», »besvär» o. d.
  130. »Säta»: »hemmasitterska» (hustru vars man farit bort från landet).
  131. Jämför ovan kap. 16.
  132. Fastedag, dvs. fredag. Striden stod således fredagen den 10 juni (1155).
  133. Håkon: Håkon Sigurdsson; jämför kap. 18 ovan.
  134. Se ovan s. 313 not 2. [I Magnus den blindes och Harald gilles historia, not 16].
  135. Bratsberg: gård (under medeltiden ett berömt hövdingasäte) öster om nuv. Skien i Telemark (f. d. Bratsbergs amt).
  136. Studla: nuv. Støle i Etne herred i södra Hordaland.
  137. Dvs. Sigurd »jorsalafares»; jämför kap. 17 ovan.
  138. Dvs. Nidaros.
  139. Jämför Magnus-sönernas historia kap. 23.
  140. Norr om; rättare: väster om. Lidandesnes: nuv. Lindesnes på Norges sydkust.
  141. »Ståndhale» betyder: som bär svansen upprätt (som icke »slokar svans»); om en oförskräckt, stolt eller viktig person.
  142. Se Magnus-sönernas historia kap. 23.
  143. Moster: nuv. Mosterø i sydliga Hordaland.
  144. Gröningasund, ett sund vid inloppet till Bjorgvin.
  145. Folden är det forntida namnet på Kristianiafjorden.
  146. Se ovan s. 307 not 2. [I Magnus den blindes och Harald gilles historia, not 5].
  147. Uppgiften finnes i den av abboten Karl Jonsson (f. c. 1135, d. 1213) författade Sverres saga, vilken delvis nedskrevs i Norge efter Sverres egen diktamen.