Kvädet om Helge Hjorvardsson (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 10. sep. 2013 kl. 10:32 av Carsten (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Kvädet om Helge Hjorvardsson



1.

Helge, Svava og Sigar.
(Illustration fra Sanders Edda, 1893)


Hjorvard hette en konung, som hade fyra hustrur. En hette Alfhild, och deras son var Heden. En annan hette Sjörid, och deras son hette Humlung. Den tredje nämndes Siurud och deras son Hymling. Konung Hjorvard hade gjort det löftet att äga den kvinna han visste vänast vara. Han sporde nämligen, att konung Svafner hade den allra fagraste dotter, som hette Segerlin.
Idmund hette Hjorvards jarl, och dennes son var Atle, som for att begära Segerlin för konungen. Han dvaldes vintern lång hos konung Svafner. Franmar hette dennes jarl, Segerlins fosterfader; hans egen dotter hette Ålöf. Jarlen rådde, att mön vardt nekad, och for så Atle hem.
Atle, jarlens son, stod en dag i en lund; en fågel satt bland grenarna öfver honom och hade hört, att hans män kallat de kvinnor vänast, dem konung Hjorvard ägde. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade till hvad han sade; han kvad:

1.


”Såg du Segerlin,
Svafners dotter,
fagraste mön
i Munarhem?
Hjorvards hustrur
dock härliga tyckas
de goda männen
i Glasers lund.”

2.
Atle kvad:
”Vill du med Atle,
Idmunds son,
framvise fågel,
fler ord tala?”

Fågeln kvad:
”Ja, om budlungen
blota ville och läte mig
kora hvad jag önskar
ur konungens gård.”

3.
Atle kvad:
”Kora ej Hjorvard,
ej heller hans söner
eller furstens
fagra brudar;
nej, icke de brudar
budlutngen äger!
Handlom vill samman! —
det är vänners lag.”

4.
Fågeln kvad:
”Hof jag dig korar
och hargar många,
guldhornade kor
ur konungens gård,
om Segerlin
sofver å hans arm
och frivilligt


fursten följer.”


Detta hände, innan Atle for; men när han kom hem och konungen sporde honom efter tidender, kvad han:

5.


”Resans möda,
ej mål vi vunnit;
våra hästar tröttnade
å höga fjället,
vi borde sedan
sjöleds vada:
då vardt Svafners
dotter oss vägrad,
den guldringsfagra,


som vi fästa ville.”


Konungen bad dem fara andra gången, och for han då själf med. Men när de kommo upp på ett fjäll och skådade öfver Svavaland, sågo de landsbrännande och dammoln efter hästar. Red så konungen ned af fjället fram i bygden och tog natthärberge vid en å. Atle höll vakt; han for öfver ån och kom till ett hus. En stor fågel satt å huset för att vakta det men var insomnad. Atle sköt fågeln till döds med sitt spjut; men i huset fann han Segerlin, konungens dotter, och Ålöf, jarlens dotter, och förde dem bort med sig. Franmar hade nämligen tagit hamn lik en örn och värnat dem mot hären med trolldom.
Rodmar hette en konung, friare till Segerlin; han hade dräpt Svavalands konung samt härjat och bränt i bygden.
Konung Hjorvard fick Segerlin men Atle Alöf.




2.


Hjorvard och Srgerlin hade en son, stor och vän; han var tystläten, och intet namn ville fästa sig vid honom. När han satt å en hög, såg han nio valkyrjor rida, och var en af dem den härligaste.

6.


Hon kvad:
”Sent skall du, Helge,
som härman mäktig,
råda öfver ringar
och Rödulsvallarna,
— örn skriar arla —
om alltid du tiger,
fast härd hug,
hjälte, du äger.”

7 .
Helge kvad:
”Hvad låter du följa
fästenamnet Helge,
bjärt strålande brud,
om bjuda du får?
Tänk noga öfver
hvart ord du vill svara!
Jag afslår namnet,
får jag ej äga dig.”

8.
Svava kvad:
”Svärd vet jag ligga
å Sigarsholmen,
väl ett femtiutal
på fyra när;
ett bland dem
är af alla det bästa,
en sköldskadare,
skodd med guld.

9.
Ring är å hjaltet,
hug är i klingan,
skräck är i udden
för den det äga får;
långs eggen ligger
en orm i blodfärg,
ock rundt om fästet


ringlar han stjärten.”


Eylime hette en konung, och Svava var hans dotter; hon var valkyrja och red genom luft och vatten. Hon gaf Helge detta namn och hjälpte honom sedan ofta i strid. Helge kvad:


10.


”Ej är du, Hjorvard,
högtänkt konung,
du folkets främste,
fast frejdad du må vara:
ty med brand du sköflat
bygderna för furstar,
som dock aldrig
ondt dig vållat.

11.
Rodmar skall råda
öfver ringarna röda,
dem ättmän våra
en gång ägde;
den fursten aktar
föga å lifvet,
tror sig råda öfver arf


efter utdöd släkt.”


Hjorvard svarade, att han månde gifva Helge härfölje, om han ville hämnas sin morfader. Då uppsökte Helge det svärd, som Svava anvisat honom.
Därpå foro han och Atle och fällde Rodmar och utförde många kämpadater.
Han dräpte jätten Hate, när han satt å ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatefjärden, och Atle höll vakt första delen af natten.


12.


Dä kvad Rimgerd, Hates dotter:
”Hvilka höfdingar äro
i Hatefjärden?
Mod sköldar är å skeppen tältadt.
I fören eder karske,
få ting lären I frukta,
nämnen eder konungs namn!”

13.
Atle kvad:
”Helge han heter,
och här skall du
ej kämpen skada kunna;
järnbord äro
kring ödlingens skepp,
oss skola häxor ej huttla.”

14.
Rimgerd kvad:
“Hur heter du,
hugmäktige man?
Hur kalla dig krigsmän?
Fursten på dig litar,
då han låter dig å fagra
skeppet som stambo stånda.”

15.
Atle kvad:
“Atle jag heter,
skall hätsk dig vara,
mot troll är jag värst vredgad;
vid skumsköljd stäf
jag stod som oftast
och kvällriderskor kvalde.

16.
Hvad heter då du,
likhungriga häxa?
Säg, fräcka, din faders namn!
Vore du nio raster
nedan under jorden
och grodde öfver din bål gräs!”

17.
Rimgerd kvad:
”Rimgerd jag heter
och Hate min fader,
den väldigaste jätte jag visste;
mången brud
från dess bo han röfvat,
tills Helge högg honom ned.”

18.
Atle kvad:
”Du var, häxa,
vid höfdingens skepp,
låg falsk för fjärdens mynning;
du velat kungens
kämpar åt Ran gifva,
om ej satts dig en trästång på tvären.”

19.
Rimgerd kvad:
”Dårad är du, Atle,
till drömhem tycks du stadd,
då ögonlocken du lycker;
moder min låg
vid mildingens skepp,
jag Lödvards söner i hafvet sänkte.

20.
Gnägga du månde, Atle,
om du ej gallskuren vore.
Rimgerd sin stjärt reser;
baktill tror jag
du bär ditt hjärta, Atle,
fastän fagert snack du förer.”

21.
Atle kvad:
”Morsk jag månde dig tyckas
vid ett mandomsprof,
om från vågen å strand jag stege:
du skulle helt förlamas,
om rätt hugad jag vore,
och sloka med svansen, Rimgerd.”

22.
Rimgerd kvad:
”Kom då i land, Atle,
om på din kraft du tröstar,
och möt mig i Varins vik!
Refben bräckta
lärer du, räkel, få,
om mig i klorna du kommer.”

23.
Atle kvad:
”Ej månde jag gånga,
förn männen vakna
och hålla vakt om kungen vår;
oväntadt, trollpacka,
icke du skall
sticka dig opp under stäfven.”

24.
Rimgerd kvad:
“Vakna, Helge,
och hugna Rimgerd med böter,
du, som Hate lät hugga ned;
får hon blott en natt
hos fursten sofva,
då skattar hon skadan gäldad.”

25.
Helge kvad:
“Led da är för manfolk,
Luden heter den dig skall äga,
en turs, som bor på Tollö:
en illslug jätte,
argast af spöken,
han är dig en makalik man.”

26.
Rimgerd kvad:
“Hellre, Helge, du önskar henne,
som red att hamnar välja
under förra natten åt folket;
guldstrålande mön
menar jag kraft förlänte;
här från vågen hon steg å strand
och så eder flotta fäste;
hon ensam vållar,
att ej jag kan varda
budlungens män till bane.”

27.
Helge kvad:
”Så hör då, Rimgerd!
Om för harmen jag ger dig böter,
säg kämpen, säg för sant:
var hon ensam, huldran,
som åt odlingen skeppen värjde,
eller foro där flera samman?”

28.
Rimgerd kvad:
”Där foro i tretal nio mör
men främst red en —
en mö under hjälmen mycket ljus;
när hästarna frustade,
föll från deras manar
dagg i de djupa dalar,
hagel i höga skogar:
dädan med åren äring god,
men led var mig den syn jag såg.”

29.
Atle kvad:
“Se åt öster, Rimgerd, nu!
Med runestafvar
till Hel har Helge dig slagit:
till lands och till sjös
är loftungens flotta bärgad
och sammaledes siklingens män.”

30.
Helge kvad:
”Nu är dager, Rimgerd,
men dig har Atle
till dödens timme fördröjt:
ett hånligt märke du tyckes
vid en hamn vara,


där du som en stenstod ståndar.”




3.


Konung Helge var en mycket stor härman. Han kom till konung Eylime och bad om hans dotter Svava. Helge och Svava afgåfvo trohetslöften och älskade hvarandra mycket. Svava var hemma hos sin fader, men Helge drog i härnad; dock var Svava valkyrja ännu som tillförne.
Heden var hemma hos sin fader, konung Hjorvard, i nordlandet. En julafton for Heden ensam hem från skogen och fann då en trollkvinna, som red på en varg och hade ormar till tömmar; hon tillbjöd Heden att följa med honom. Nej! — sade han. Hon sade: “Detta skall du få umgälla vid bragebägaren.” Om kvällen gjorde man heliga löften. Offergalten vardt framförd: männen lade sina händer på honom och aflade så sina löften vid bragebägaren. Då gjorde Heden det löftet att vinna Svava, Eylimes dotter, sin broders käresta, men ångrade detta så mycket, att han drog bort på villostigar till länderna söder ut, och träffade han där sin broder Helge.


31.


Helge kvad:
“Var hälsad, Heden!
Hvad har du att säga
af nya tidender
från nordlands väg?
Hvi är du, drotten,
drifven ur landet
och kommer ensam
att oss träffa?”

32.
Heden kvad:
”Mig har ett mycket större
missdåd hemsökt,
i det att jag korat
den konungaborna
bruden din
vid bragebägarn.”

33.
Helge kvad:
Sök ej sak med dig själf!
Sannas månde, Heden,
bägges våra
bägarelöften.
Mig en höfding
till holmgång stämt:
om trenne nätter
vi träffas på platsen;
oviss jag är,
om jag återkommer;
då må i godo
göras slikt, om det skall.”

34.
Heden kvad:
”Du sade, Helge,
att Heden vore
värd godt af dig
och gåfvor stora;
men bättre dig höfves
att bloda svärd
än frid gifva
åt fiender dina.”

35.
Helge kvad:
”Å varg i kvällen
en kvinna red ju,
som hugad bad
att Heden få följa:
hon visste slikt,
att slagen varder
på Sigarsvallarna


Segerlins son.”


Detta kvad Helge, emedan han anade sin död och att hans fylgjor hade uppsökt Heden, när denne såg kvinnan komma ridande på vargen.
- - - - -
Alf hette en konung, Rodmars son, som hade för Helge hasslat en valplats på Sigarsholmen med tre nätters frist. Där vardt en stor strid, och fick Helge då banesår.


36.


Helge sände
Sigar att rida
efter Eylimes
ensamme dotter:
”Bed henne fort
färdig varda,
om hon finna vill
fursten i lifvet!”

37.
Sigar till Svava:
”Mig har Helge
hitsändt, Svava,
att till dig själf
säga de orden:
Dig ville hjälten
gärna träffa,
innan den ädelborne
utandats än!”

38.
Sväva kvad:
”Hvad hände då Helge,
Hjorvards son?
Mig har sorgen
svåra hemsökt.
Om sjö honom svek,
om svärd honom bitit,
å dem, hvad menligt
för män är, jag samkar.”

39.
Sigar till Svava i södern:
“Här föll i morgonstunden
vid Frekasten
budlungen, som var
den bäste under solen.
Alf må för alla
yfvas öfver seger,
dock denna gång
vore däraf ej behof.”

40.
Helge kvad:
”Hell dig, Svava,
huldrikt din kärlek dela,
nu ses vi i världen
för sista gången:
budlungen hjälp
att lättare blöda!
För mig har svärdet nått
hvad närmast är hjärtat.

41.
(Efter någon tystnad:)
Jag beder dig, Svava,
— brud min, gråt ej! —
om mina ord
du akta vill:
att du åt Heden
hvila beskär
och unge kämpen
med kärlek leder!”

42.
Sväva kvad:
“Det hade jag lofvat
i Munarhem,
när Helge redan
med ring mig fäste:
ej vill, ej kan jag,
sen min konung är död,
oberömd furste
i famnen sluta.”

43.
Heden kvad:
“Kyss mig, Svava!
Ej kommer jag åter
att Roghem besöka
och Rödulsfjällen,
innan jag hämnat
Hjorvards son,
budlungen, som var


den bäste under solen.”


Så är sagdt, att Helge och Svava äro födda åter efter döden.