Kvädet om Volund (KL)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904
Kvädet om Volund
(Volundarkviða)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► | ||||||
Karl Ljungstedt
1904
Kvädet om Volund
(Volundarkviða)
- Nidod hette en konung i Svitiod. Han hade två söner och en dotter; hon hette Bodvild. Tre bröder lefde vid samma tid, söner af en finnkonung: en hette Slagfinn, den andre Egel, den tredje Volund. De gingo på skidor och jagade djur.
- De kommo till Ulfdalarna och byggde sig där hus. Där finnes en sjö, som heter Ulfsjön. Tidigt en morgon funno de på stranden trenne kvinnor, som spunno lin. Bredvid dem lågo deras svanhamnar. De voro valkyrjor. Två af dem voro döttrar till konung Hlodver, nämligen Hladgunn Svanhvit och Hervor Alvit, men den tredje var Olrun, dotter till Kiar i Valland. Egel fick Olrun, Slagfinn Svanhvit och Volund Alvit.
- Sju vintrar bodde de tillsammans, men därpå flögo valkyrjorna bort för att besöka slagfält och kommo ej åter. Då gick Egel på skidor för att söka efter Olrun, och Slagfinn efter Svanhvit, men Volund satt kvar i Ulfdalarna. Han var den mest skicklige konstnär, som omtalas i de forna sagorna. Konung Nidod lät gripa honom, såsom det berättas i det här kvädet.
- 1.
- Sunnan flögo
- genom mörka
- skogen mör att
- hjältar kora;[1]
- söderns tärnor
- satte sig vid
- sjön att hvila,
- lin att spinna.
- . . . . . . . . . . . [2]
- 2.
- En af dem, för
- hjältar fager,
- i sin ljusa
- famn slöt Egel.
- 3.
- Som sin svanhamn
- hvit den andra
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- men den tredje,
- deras syster,
- omkring Volund
- armen lade.
- 4.
- De sju vintrar
- kvar där dröjde,
- men därefter
- bort de trådde:
- åter hän till
- mörka skogen
- flögo de att
- hjältar kora.
- 5.
- Kom från jakten
- säkre skytten,
- Volund, trött af
- långa vägen.
- Ut och in hans
- bröder gingo,
- funno alla
- salar öde.
- 6.
- Öster Egel,
- söder Slagfinn
- drog att flyktad
- brud uppsöka.
- Kvar satt Volund
- i Ulfdalen
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- 7.
- Ädelsten i
- guld han fäste,
- ring vid ring på
- bastrep band han,
- medan städs på
- ljusa brudens
- återkomst han
- ville vänta.
- – – –
- 8.
- Sporde Nidod,
- Niaradrotten,
- att nu Volund
- ensam vore:
- harneskklädda
- kämpar kommo,
- sköldar blänkte
- midt i natten.
- 9.
- De vid gafveln
- sutto af och
- gingo in i
- långa salen,
- sågo ringar
- där uppträdda,
- alla dem, som
- Volund ägde.
- 10.
- Togo alla;
- men dem åter
- utom en på
- repet trädde.
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- 11.
- Kom från jakten
- säkre skytten,
- Volund, trött af
- långa vägen;
- gick att bruna
- björnen steka;
- snart det brann i
- torra riset.
- 12.
- Alfvars herre[3]
- sina ringar
- gick att räkna,
- en var borta;
- tänkte då, att
- Hlodvers dotter,
- unga sköldmön,
- åter kommit.
- 13.
- Tankfull så i
- sömn försjönk han,
- vaknade sen
- glädjefattig:
- tunga bojor
- om hans händer
- och hans fötter
- voro spända.
- 14. Volund kvad:
- 'Hvilka furstar
- hafva basttåg
- kring mig snört
- och så mig bundit?’
- Nidod kvad:
- 'Alfvars herre,
- säg, hur fick du
- väl vårt guld här
- i Ulfdalen?'[4]
- 16.
- Hlodver Hladgunn
- födt och Hervor,
- Olrun åter
- var Kiars dotter[7]
- – – –
- 17.
- Ute Nidods
- kloka drottning
- stått, nu in hon
- gick i salen,
- stod å golfvet,
- sänkte rösten:
- 'Glad han kommer
- ej från skogen.'[8]
- Konung Nidod gaf sin dotter Bodvild guldringen, som han tagit af bastrepet hos Volund, men själf behöll han det svärd, som Volund hade ägt. Drottningen kvad:
- 18.
- 'Hvasst han liksom
- ormar blickar,
- tänder skär, när
- han ser svärdet.
- Hans knäsenor
- skär i tu och
- honom sätt på
- Sävarstad.'
- Så skedde ock. Man afskar på honom senorna i knävecken och satte honom på en holme, som ligger där utanför stranden och som heter Sävarstad. Där satt han och förfärdigade åt konungen allahanda kostbara klenoder. Ingen tordes fara till honom utom konungen. Volund kvad:
- 19.
- 'Glänser nu vid
- Nidods midja
- svärdet, som så
- skarpt jag hvässat;
- fjärran från mig
- vardt det buret.
- Bodvild bär nu
- ringen röda.'
- 20.
- Satt ej, sof ej,
- svang blott hammarn;
- snart ett svek mot
- Nidod smidde.
- Kommo Nidods
- tvenne unga
- söner dit att
- se på smedjan.
- 21.
- Nycklarna till
- kistan fingo
- de och lystet
- i den sågo.
- Allt det myckna
- där dem tycktes
- vara idel
- guld och smycken.
- 22. Volund kvad:
- 'Ensamma en
- ann' gång kommen
- hit, så skall jag
- guld er gifva.
- Sägen ej åt
- någon enda
- ens, att I mig
- hafven träffat.'
- 23
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- Tidigt broder
- kvad till broder:
- 'Nu vi gå att
- se hans ringar.'
- 24.
- Nycklarna till
- kistan fingo
- de och lystet
- i den sågo.
- Då han afhögg
- deras hufvu’n,
- bålarna vid
- bälgen gömde.[9]
- 25.
- Han kring deras
- hufvudskålar
- silfver slog, dem
- gaf åt Nidod;
- gaf hans drottning
- ädelstenar,
- som han gjort af
- deras ögon.
- 26.
- Gaf åt Bodvild
- ett bröstsmycke,
- som han gjort af
- deras tänder.
- Bodvild hördes
- högt det prisa
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- 27.
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- brustet låg det.
- 'Blott till dig jag
- törs det säga.'
- 28. Volund kvad:
- 'Jag skall laga
- brustna smycket,
- så din fader
- och din moder
- tycka, det är
- än mer fagert,
- och du själf det
- samma tycker.'
- 29.
- Öl den sluge
- henne bjöd, och
- snart i sätet
- in hon somnat. —
- 'Nu jag alla
- oförrätter
- hämnat, utom
- en, den största.'
- 30.
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . . [10]
- 'Godt', kvad Volund,
- 'nya senor
- för dem Nidods
- män afskurit.'
- 31.
- Skrattande Volund
- hof sig i luften,
- bort gick Bodvild
- gråtande öfver
- älskarns flykt och
- faderns vrede
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- – – –
- 32.
- Ute Nidods
- kloka drottning
- stått, nu in hon
- gick i salen,
- när på gården
- Volund satt sig:
- 'Är du vaken,
- Niarakonung?'
- 33.
- 'Glädjelös jag
- städs är vaken,
- sedan mina
- söner dogo.
- Kallt mitt hufvud,
- kalla dina
- råd. Vill nu med
- Volund tala.'
- 34.
- 'Säg mig, Volund,
- alfvars herre,
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- hvad händt mina
- raska söner?'
- 35. Volund kvad:
- 'Först en dyr ed
- skall du svärja,
- att du ej min
- brud skall plåga,
- fast du mön, jag
- ägt, väl känner,
- fast jag barn har
- här i borgen.'
- 36.
- 'Gå till smedjan,
- som du byggde;
- där du finner
- bälgen blodstänkt;
- där jag dina
- söner halshögg;
- deras bålar
- där jag gömde.'
- 37.
- 'Jag kring deras
- hufvudskålar
- silfver slog, dem
- gaf dig, Nidod;
- gaf din drottning
- ädelstenar,
- som jag gjort af
- deras ögon.'
- 38.
- 'Gaf åt Bodvild
- ett bröstsmycke,
- som jag gjort af
- deras tänder.
- Nu går Bodvild,
- eder bådas
- enda dotter,
- med en lifsfrukt.'
- 39. Nidod kvad:
- 'Ej du kan mer
- bittert säga,
- värre ej jag
- dig ens önskar.
- Ingen dig af
- hästen kastar,
- där vid skyn högt
- upp du sväfvar.'
- 40.
- Skrattande Volund
- hof sig i luften.
- Bruten Nidod
- satt i salen.
- – – –
- 41.
- Då kvad Nidod,
- Niaradrotten:
- 'Res dig, Takkrad,
- du min trogne,
- säg åt Bodvild,
- fagra tärnan,
- att hon smyckad
- till mig kommer!’
- 42
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- . . . . . . . . . . .
- 'Är det sanning,
- hvad man sagt mig?
- Voren I på
- holmen samman?’
- 43. Bodvild kvad:
- 'Det är sanning,
- hvad man sagt dig.
- Vi på holmen
- voro samman.
- Jag förstod ej
- att mig värna,
- jag förmådde
- ej mig värna.'
Noter:
- ↑ Valkyrjornas uppgift var att i drabbningen å Odens vägnar utkora de hjältar, som Oden ville upptaga till Valhall.
- ↑ Här är sannolikt något bortfallet, väl mer än en halfstrof, hvari borttagandet af svanhamnarna och valkyrjornas namn omtalats.
- ↑ Volund och hans bröder voro alfvar, hvilka likasom dvärgarne voro kända för sin konstskicklighet.
- ↑ Nidod var således själf med sina kämpar, när de kommo till Volund.
- ↑ När Sigurd Fafnesbane 'nära Rhen’ dräpt draken Fafner, lastade han dennes gyllene skatter på sin häst Granes bogar.
- ↑ Volund påminner härmed Nidod, att han själf nyss varit rik, då han var gift med konung Hlodvers dotter (som väl medfört en stor hemgift).
- ↑ Denna halfstrof är kanske en rest af hvad som utfallit mellan stroferna 1 och 2.
- ↑ Konung Nidod med den fångne Volund, som bott i 'skogen' i Ulfdalarna, har nu kommit hem till sin borg.
- ↑ Att Volund ej första gången, gossarne kommo till honom, halshögg dem, förklaras i Didrekssagan på följande sätt: Volund beder där gossarne, att de ej förr skulle komma tillbaka, än ny snö hade fallit och att de då skulle gå baklänges. När man sedan sökte efter dem och frågade Volund, om de varit hos honom, svarade han att de så varit, men gått sin väg, hvilket bevisades af de från smedjan vända spåren.
- ↑ Här torde några rader vara utfallna, i hvilka det berättats, att Volund förfärdigat sig en fjäderhamn.