Offerdalen i Marsfjällen

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Curt Berg
Offerdalen i Marsfjällen

Västerbotten
1926

Det var i Fattmomakke en försommar för några år sedan. Lapparna firade i de dagarna sin "vårhelg" på kyrkplatsen, som annars ligger tyst och tom mellan fjällen och Kultsjön. Vi hade kommit dit över Vilhelmina, Malgomaj, Bångnäs och Kultsjön för att stanna i Fattmomakke över helgen och därefter leva vildmarksliv någon tid i trakterna norr och nordväst därom.

Det var rätt mycket folk, som sökte sig upp den vägen, nybyggare och lappar, som skulle gifta sig eller vara med på andra viktiga familjetilldragelser, handlande, som tänkte låta befolkningen få del av civilisationens välsignelser i form av nürnbergerkram, turister, somliga duktiga vandrare och käckt folk, andra i så hemsk utrustning som silkesstrumpor och högklackade skor, samt brännvinslangare, otrevliga typer med bukiga kappsäckar och fula planer på lapparnas sedlar.

Jag vet inte, hur det kan vara med den saken nu. Den helgen forslades emellertid åtskilliga liter jästdoftande, ogenomskinligt brännvin upp till kyrkplatsen, där det sedan i skogsdungarna bytte ägare. Säkerligen mot rundligt tilltagen vedergällning.

Fig. 1. Kart

På lördagens förmiddag började man anlända från alla håll och kanter och ta sina stugor eller kåtor i besittning, rökarna stego allt fler och fler upp mot den klarblå himlen, och nerifrån Kultsjön hördes det entoniga dunkandet av motorbåten från Saxnäs, som med Axel Aron vid rodret förde den ena människolasten efter den andra upp till viken.

Det blev en livfull och solstrålande helg. Alla moln voro sopade från himlen, luften ångade hög och klar över markens grönska och de grå boningarna, lapparnas färgstarka dräkter skimrade som vandrande blommor i virrvarret mellan kyrkan och stranden.

Det var goda och höga stunder för den, som kommit för att se och vara tillsammans med sunda och starka människor i en ödsligt storslagen trakt av vårt Västerbotten. Men det kunde väl också hända, att man fick se saker, som inte voro så roliga, och som visade, att samvaron med germanerna inte alltid är så värst välsignelsebringande för lapparna. Ett exempel var en lappojke i grå jackett och vegamössa. Det var obetänksamt att skratta åt honom. Men man fick klart för sig, att han inte passade riktigt bland de andra av sitt folk.

Nå, helgen led mot sitt slut, och vi skulle börja våra förberedelser för att tränga in ännu djupare i landet. Då stötte vi på söndagen ihop med Torkel Tomasson, en känd man både där uppe och i det övriga landet, vid många tillfällen lapparnas talesman i olika frågor och en kunnig och ivrig samlare av lappska etnographica.

Han kom med ett synnerligen intressant förslag, som helt enkelt gick ut på en liten vetenskaplig expedition till en gammal lappsk avgudaplats inne bland Marsfjällen. Min far och jag skulle medfölja för att medelst noggranna fotografiska upptagningar bevara platsens ursprungliga utseende, enär Tomasson hade för avsikt att nedforsla och med statens samlingar införliva den gudabild, som han visste fanns där.

Vi kommo överens om att mötas i Krutberg, en liten lappby om ett par, tre hus sydväst om Dikanäs.

När vi alltså på vår rundfärd över Stora Ransarn, Fättjaure, Borkajaure mot Dikanäs kommo fram till Stennäs, slogo vi in i sydlig riktning och anlände en vacker juliafton till Krutberg, där den gamle präktige klockaren Stinnerbom tog emot oss med all den gästfrihet en same visar mot goda vänner.

Det är nog annars en sak, som turisterna ofta lägga märke till, nämligen sameh's misstänksamhet. Och den är sannerligen berättigad. Bland turisterna finns det åtskilligt oförståndigt folk, som sannolikt inbillar sig, att sameh utgöra någon slags statsunderhållen sensation för semesterfirande stadsbor, kanske något i stil med de degenerade indiantrupper, som förevisas på cirkusar.

Detta är ett förolämpande misstag. Och då man hör turistande damer och herrar anfalla sameh med idiotiska frågor om deras religion, språk, seder och privata förhållanden, till exempel deras renhjordars storlek, eller ser dem ogenerat tränga in i kåtorna för att "studera" livet och kunna tala om för sina vänner och bekanta, att de "druckit kaffe hos riktigt äkta lappar", så blir man arg.

Fig. 2. Klockare Stinnerbom

Jag undrar vad herrskapet själv skulle tycka, om en okänd människa av främmande stam komme fram, synade era kläder, petade på era smycken eller ringar och frågade: — Tror ni på Gud? — Brukar ni aldrig offra åt avgudar? — Vad heter godafton på ert språk? — Får jag köpa det här silversmycket? Är det verkligen riktigt silver? —

Eller: — Hur mycket pengar har ni på banken? — Ty renägarens djur det är våra "pengar på banken".

Eller om någon komme hem till er och satte sig att dricka upp ert kaffe, som om en särskild nåd bevisades er?

Nej, de där metoderna äro felaktiga och sameh göra rätt i att vara misstänksamma och kanske skratta i mjugg. Om de inte bli ilskna, vilket sannerligen skulle ligga närmare till hands.

Jag minns en historia från ett lappmöte i Östersund för ett par år sedan.

Man hade dryftat en del frågor angående förhållandet mellan lapparna och svenskarna. En äldre same begärde ordet och berättade, hur ett turistsällskap en dag anlänt till hans sommarviste och gjort sina inspektioner. Höjden på allt nåddes emellertid av en dam från den jämtländska residensstaden, som rusat fram till berättaren och stuckit handen innanför hans kolt för att skaffa sig visshet om, huruvida lapparna — begagna skjorta!

Gubben tillade en stillsam undran, vad det skulle bli för ett liv, om han fore ned till Östersund och började känna efter, om kvinnorna där begagna skjorta!

Men det var inte den saken vi skulle tala om nu.

Vi kommo alltså fram till Krutberg och njöto på aftonen en fridfull vila vid den öppna spisen i sameklockaren Stinnerboms stuga, sedan vi undfägnats med en kraftig måltid.

Och medan det mörknade där ute, flyttade vi oss närmare elden. Piporna tändes och det mumlande samtalet blandade sig med brasans sprakande. Det röda skenet lyste på Stinnerboms bruna ansikte, på det sträva skägget, grått av ålder, och de vakna ögonen, gråa av ålderns visdom. Ty Stinnerbom är nu en sjuttiotre års man och har varit med om mycket i sina dar. I fyrtiosju år har han varit klockare i Fattmomakke, dit han, liksom även prästen, varje vår- och hösthelg vandrat över fjällen för att i kyrkan taga upp psalmerna. Den färden har gjorts under vilka väderleksförhållanden som helst och till och med ända inifrån Norge, där han ibland i sin ungdom vistades med renarna.

Sin sträva men malmfyllda stämma har han ännu kvar. Med sällsam makt grep den oss, när den gamle lät en underlig lappsk psalm ljuda i det halvskumma rummet. Vinden tutade ett dovt ackompanjemang i skorstenspipan, elden fladdrade skyggt på härden och i mörkret, som glodde in genom fönstrens svarta fyrkanter, tyckte man sig skymta skepnader, som flydde undan för bevingade och bjudande ord.

– – –

Fig. 3. Klockare Stinnerbom vid sitt härbree

Nästa morgon, vid tiotiden, begåvo vi oss i väg, Stinnerbom, Tomasson, min far och jag.

Till en början hade det sett lite osäkert ut med färden. Fjällen lågo höljda i en tät dimma. Men så småningom lättade den och drev bort nordvästut.

Målet för expeditionen, gudaplatsen, befann sig på norra sidan av Risfjället, en av de nordligare topparna av Marsfjällskomplexet (se kartan!). Över Krutsjön gick det bekvämt med roddbåt, och därefter vidtog vandringen över den närmaste mindre bergsträckningen mot det höga Girifjället, som frodigt och massivt reste sig i väster. En kort halt gjordes vid Stinnerboms gamla höst- och vårviste, varifrån vidstående bild är hämtad. Det utmärkt vackra härbret med de djärvt spetsiga trädrotstolparna och den byggnadstekniskt intressanta takläggningen kommer inom parentes sagt troligen att införlivas med hembygdsföreningens samlingar på Gamm-lia. När vi efter att ha överskridit Girikammen pustade ut en stund på högplatån, berättade Tomasson, hur han funnit guden.

Genom att samla lappska sägner och berättelser från trakterna däruppe — man hade nog lite till mans hört talas om, att det skulle finnas något där inne bland fjällen, men var platsen var, hade man tydligen inte riktigt reda på — samt sammanställa deras innehåll med sina kunskaper beträffande lapparnas gamla religion, seder och bruk hade Tomasson kunnat något så när bestämma, varest guden borde finnas.

Sommaren 1917, omedelbart efter vårhelgen, i Fattmomakke, som då hölls de första dagarna i juli, hade han tillsammans med Anders Wilks, en även bekant same, bl. a. ordförande i Vilhelmina—Åsele sameförening, begivit sig iväg från kapellplatsen över Marsfjället mot passet mellan Risfjället och sjöarna Bleriken och Rissjön, vid vars västra öppning han trodde sig skola finna guden.

Det led mot eftermiddagen, när de båda männen kommo fram till passet, där de gjorde upp eld och lagade i ordning en enkel måltid. När färdkosten var inmundigad, släcktes elden, och de gjorde sig i ordning att vandra vidare.

Just då började det hastigt skymma och en snöstorm bröt lös över dem! En högsommardag.

Wilks sade: — Nu ha vi honom inte långt härifrån! —

Och det gick inte länge om, förrän Wilks höjde ett rop. Han hade funnit guden.

Tomasson smålog, när han berättade händelsen. Gubben Stinnerbom muttrade i sitt gråa skägg.

Nå, man lät emellertid guden stå kvar under den väldiga stenhäll, som välvde sig som ett tak över honom, och fortsatte hem till Krutberg.

Fig. 4. Offerstenen

Tomasson ville inte rubba något på platsen, innan alltsammans blivit ordentligt fotograferat och undersökt, och så kom det sig, att vi nu två år senare voro på väg mot helgedomen. Det var förresten i grevens tid, ty endast en vecka före oss hade en turist engagerat tvenne gamla lappkvinnor, som trodde sig kunna föra honom till stället, men som i alla fall misslyckats. Vart guden i annat fall skulle tagit vägen, är inte gott att veta.

Valet av plats för belätet förklarade Tomasson så, att då lapparna kommit med sina renar från myrmarkerna söder om Girisjön för att överskrida Marsfjällen och därefter fortsätta nordvästut, måste de taga vägen mellan Girisjön och Risfjället och vidare genom det ovan omtalade skalet mellan Risfjället och Bleriken.

När man då nådde skalets sydöstra port offrade man på den därstädes befintliga väldiga Offerstenen för en lycklig genomfart. Sedan den farliga sträckan passerats, fick guden, som alltså stod vid passets västra port, mottaga människornas gåvor till tack för nådig hjälp. —

Efter slutad rast på Girifjället fortsatte vi följaktligen i västlig riktning och strävade långsamt framåt genom tassamarkerna och stenskravlen.

Fig. 5. Gudaplatsen i offerdalen

Kom inte och tala om vidskeplighet, men vad som nu hände, är i alla fall en smula egendomligt. Den som har levat i ödemarken och hört dess hemlighetsfulla röster rycker inte på axlarna åt skrock och trolldom.

Dagen hade förut varit solig och klar. Klockan var nu vid pass två på eftermiddagen.

Vi närmade oss sakta men säkert Offerdalen. Då började himlen döljas av tunga moln, som svepte tillsammans som väldiga gråsvarta segel och snart lågo tätt packade och hotande över oss. Det skymde hastigt som om kvällen redan varit inne. Några stora, tunga regndroppar föllo och snart dränktes jorden av ett susande skyfall från de mörka seglen där uppe.

Med framåtböjda kroppar arbetade vi oss tungt framåt mot regnet och den häftiga vinden.

Då. Kratsch! Bom!

Med ett fruktansvärt dån, som om bergen störtat samman, brakade åskan lös.

Vi saktade stegen, en smula häpna över den osynliga kraften. Blixtarna väste blåvita genom den tunga luften.

Ur Offerdalen rullade knallarna emot oss, svepte över våra huvuden, rusade in mellan de mäktiga fjällen och kommo ihåligt genljudande tillbaka igen.

Det var, som om en ofantlig järnvagn hade kört mellan branterna i rasande fart.

Varifrån fick jag just då tanken på Tor, asarnas mäktige krigsman? En underlig tillfällighet, eler vad var det?

Oioåai—i—i—oåi! Vinden pep och visslade i klippblocken. Trolltrumman dundrade i skyn.

I en liten klippgrotta sökte vi skydd för det kyliga regnet, kröpo tillsammans som våta hundar. Men vädrens hårdhänta lek tycktes inte vilja upphöra. Vi måste lämna värt skydd och traska vidare.

Nu kom Offerdalens mynning i sikte. Åskan tystnade, regnet upphörde, och allt blev stilla och tyst. Vi rastade vid Offerstenen, ett ofantligt, mörkt, nästan kubiskt block med insprängda ljusa kvartsklumpar, beläget mitt på en liten jämn slätt. Luften hade blivit ljum och ångande, himlen klarnade. Och i den djupa tystnaden berättade Tomasson sägnen om stenen.

Det var om vårvintern, som Niehkor-Guörnjes hustru sjuknade i närheten av Girisjön. Jamehratte, Döden, som även äger renhjordar och för övrigt lever som lapparna själva, hade då redan flyttat norrut med sina renar, vandrat förbi Girisjön och befann sig många mil på andra sidan passet nära norska fjällen. Men han färdades inte lugnt.

Han kände, att det var något, som kallade honom tillbaka, något, som han lämnat ogjort efter sig. Och till slut vände han om tillsammans med renarna och en följeslagare och körde i vinande fart mot Offerdalen.

Men Niehkor-Guörnje, den sjuka gummans man som var kunnig i trolldom och därför fått kännedom om, att Jamehratte var på återväg, anade, att Döden vänt om för att hämta hans hustru. Mannen begav sig därför till passet och gömde sig bakom Offerstenen.

Så kom Döden körande, enligt sagan egendomligt nog tillsammans med en följeslagare. Denne tyckte sig emellertid skymta någon varelse vid stenen, höll in sin ren och frågade:

— Ser du inte ett grått bylte där borta? —

Döden svarade: — Jag ser ingenting. Där finns intet.

Så fortsatte de båda hemska vännerna. Men just då de kommo mittför stenen sprang Niehkor-Guörnje fram och skrämde med högljudda rop renarna, som vilda av rädsla vände och rusade tillbaka samma väg de kommit. Dödens egen körren följde de övriga. Så undgick lappgumman för den gången att hämtas av Döden.

– – –

Fig. 6. Guden under stenblocket

Uppfriskade av vilan rätade vi på benen och började tränga in i dalen.

Då överföll oss ånyo det dova hotet. Molnen slöto sig, skymningen föll och järnvagnen mullrade mellan klippväggarna. Det lät, som om dess dån växte mer och mer, ju längre vi kommo.

Sedan vi tillryggalagt ytterligare ett par kilometer, stannade Tomasson, pekade mot det branta, skyhöga Risfjällets blåsvarta massa och sade:

— Vi stå på helig mark! —

Och där framme, knappt hundra steg ifrån oss böjde guden forskande sitt huvud mot oss, stel, allvarlig, högtidlig. Det såg ut, som om han undrande ville spörja, vilka väl de främlingar voro, som trängde in i hans dal, och varför de kommo utan gåvor och offer.

Över honom välvde sig ett väldigt klippblock, som om det hängde i luften. Den mörka granitmassan tycktes kunna välta över och krossa honom när som helst, och endast genom någon hemlighetsfull kraft hölls den uppe.

Plötsligt upphörde åskdundret, det ljusnade hastigt. Så sköts en lucka upp bland molnen och en blekgyllne sol lät några skälvande strålar falla på den grågula guden.

Vi närmade oss den. En krokväxt fjällbjörkstam med några enkla, otympliga sniderier! Konstlöst utförd och ändock så konstfull. Ett triangelformat huvud med tomma ögon, som nästan utplånats av väder och vind, en klumpigt skuren krage och kring den runda, smala bålen en åtsnörpning, som föreställde bältet. Det var allt. Men fjällbjörkens vackra linjer adlade bilden. Huvudet lutade lyssnande över åt ena sidan, ryggen och nacken voro böjda med ett kungligt behag.

Fig. 7. Träguden med renkrona och stake för offergåvornas upphängande. (Staken synes otydligt framför belätet)

Framför guden reste sig, väl fastsatt mellan stenarna, en murken träpinne med klyka i toppen. På den hängdes offergåvorna. Bland stenarna lågo halvmultnade benskärvor, hårtovor och en mossgrön renkrona med uppstickande spetsar, kvarlevor efter en tsieggu, d. v. s. en ren, som offrats, tillredd så, att den antingen stenades ned hel och hållen eller endast benen begravdes, oftast i ett moränlager med hornkronan resande sig fullt synlig ovan stenarna eller jorden.

Sedan alla mätningar och fotograferingar utförts och våra muskler stärkts med bröd och soltorkat, blodigt renkött, voro vi beredda för vandringen hemåt. Nu såg vädret mera lovande ut. Solstrålarna försökte varsamt tränga igenom det lätta dis, som regnet lämnat efter sig. Klockan var visserligen omkring sju på kvällen, men det var rätt ljust.

Vi närmade oss åter den mäktige, som hotat oss så våldsamt, när vi beträdde hans dal. Tomasson påpekade, att vi av allt att döma hade råkat på en bild av själva Tor. Jag kom ihåg den tanke, som flugit på mig, när det första ovädret bröt ut. Nu skulle han föras bort. Vad skulle då inträffa?

Med förenade krafter flyttade vi stenarna åt sidan och efter en stund lyftes guden upp från sin hårda fotapall. Skulle klippblockets tempelvalv störta ned och krossa oss? Nej, det låg kvar, men i stället sköto molnen luckan för solen, skymningen begynte åter breda sig över Offerdalen och regnet silade som förr från de svällande vattensäckarna i höjden.

På en liten ås stod gamle Stinnerbom och avtecknade sig mot skyarna. Med sin toppiga tygluva, den svarta flaxande kappan och det toviga skägget kring det mörka, rynkiga ansiktet såg han ut som Lapplands Ande, stadd på vandring fjärran från människor och deras boningar.

Han kraxade sträva lappska ord, som trängde fram till oss genom regnets risslande som underliga ljud från en död tid, från hedendom och trollvärld. —

Så kastades guden över axeln och vandringen började. Och nu blevo vi inte förvånade. Det var tvärtom, som om vi hade väntat det.

Ur fjärran närmade sig åskan mullrande och dånande fram över oss.

Tor körde sina frustande bockar mellan fjällen. . .

Kilde:

Curt Berg: Offerdalen i Marsfjällen i Västerbotten – Västerbottens läns hembygdsförenings årbok, 1926, ss. 107-117.