Om Eddan (KL) Inledning

Fra heimskringla.no
Revisjon per 12. des. 2018 kl. 23:00 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt


Inledning


Det är lätt förklarligt, att de litterära mästervärk, som diktats af ett folks största skalder, när dess civilisation uppnått sin blomningstid, tyckas trotsa seklernas växlingar och ännu af en fjärran eftervärld hvarken kunnat eller hunnit blifva förgätna. Ty den stora, allsidiga människokännedom, den vida, fria blick på lifvet, den djupa, poetiska stämning, som mer eller mindre utmärker dem alla, lyfta dem öfver tidernas skiftande lifssyn och komma dem att stå som upphöjda monument, till hvilka man allt fortfarande blott kan blicka upp med stum beundran. De äro nämligen alla de fullmogna frukterna af en viss tids fullvuxna kultur och därför tyckas de stundom vara så modärna, att man ibland kunde tro dem vara skrifna till och med i dag.


Men egendomligt är, att det äfven finnes sånger, hvilka ingalunda diktats i så att säga denna tidens fullbordan, utan tvärtom i dess första morgon och just till följd häraf i allmänhet ej kunna ega denna tankens mognad och denna reflexionens djup, men hvilka ändock genom sin lätta, poetiska flykt och sin ursprungliga enkelhet i lika eller till och med i än högre grad, huru tiderna än växla, städse bevara en evig ungdomsfriskhet och förefalla trots sin ålder eller måhända just på grund af densamma för hvarje ny generation vara lika nya, sannande i fullaste mening skaldens ord:

»Riktigt gammalt blott är det, som evigt är ungt.»

Det är visserligen sannt, att poesien är en af kulturens vackraste blommor, men det är därför ingalunda så gifvet, att de skönlitterära alster ett folk skapar, då dess bildning står på sin middagshöjd, alltid skola vara de fagraste dikter det frambragt. Ty ofta nog är förhållandet ett helt annat. Civilisation och poesi draga med andra ord ej alltid jämnt. Det är ej i kulturens brännpunkter, som sånggudinnorna städse bäst trifvas. Omgifna af den öfverbefolkade världsstadens bullrande lif, af alla dess jäktande frågor och intressen, af dess slamrande värkstäder och skymmande stenkolsrök längta de stundom ut till naturen — vilja flykta långt bort till ett fjärran land, där i kvällens trollska dunkel, klädda blott i aftondimman och lysta blott af månskensstrimman, elfvorna ännu i ostörd ro få hålla sin lätta bal, där den jungfruliga jorden ännu ej vidrörts af odlarens plog och där det naiva naturbarnets omedelbara tro ännu ej oroats af bildningens alla tusende tankar och tvifvel.


I de stora kulturlanden är marken odlad som en trädgård. Hvarje minsta jordstycke är på omsorgsfullaste sätt plöjdt och harfvadt och gifver ibland äfven frukt både tiofaldt och hundradefaldt. Men öfver alla dessa yppiga trädgårdssängar, öfver alla dessa för vinden vajande gyllene skördar hvilar det något af guldets praktiska prosa och alla dessa bördiga tegar äro i all sin rikedom dock så fattiga och arma på en växlande blomstervärld. Ty det är ej på denna så gifvande jord, utan djupt inne i den tysta, mossiga skogen, på den glittrande fjärdens klippiga stränder, på den i den vilda fjälltrakten mellan stalper och branter gömda alpmattan, som floran är rikast och skönast. Och det är därför ut till vildmarken, som blomstervännen styr sina steg, när han vill söka sitt hemlands vackraste blommor. Och på liknande sätt är det mången gång till civilisationens utjordar, till sitt folks vilda, sagorika barndomstid, som litteraturforskaren får vända sig, när han vill finna alstren af sitt hemlands fagraste diktning.


Så finnes det till exempel kanske ej något af det jämförelsevis myckna, som bevarats af den rika, mångsidiga fornhelleniska litteraturen, hvilket i ädel, enkel skönhet kan mäta sig med de homeriska hjältesångerna. Och dessa blefvo likväl diktade redan på den tid, då ännu sagans rosiga morgonskymning låg kvar öfver det vaknande Hellas.


Förgäfves sökte ett årtusende senare Virgilius midt i den öfverbildade romerska världsstaden efterhärma dessa fornkväden Hans stora hjältedikt blef endast ett aktningsvärdt försök, till sin form väl ett fullödigt mästervärk, till sitt innehåll väl rikt på stora och djupa tankar, men den saknade fullkomligt sin oupphinneliga förebilds underbara flykt i ord och rytm, dess luftiga, doftande poesi, dess ursprungliga friskhet och oskuldsfulla enkelhet. Och den blef därför i all sin formfulländning blott ett konstgjordt konstvärk.


Och på liknande sätt har det gått med alla följande försök.


I hela den modärna europeiska litteraturen finnes det måhända blott ett enda epos, i hvilket man förnimmer en svag genklang af den homeriska sångens grundton, nämligen i den polske skalden Mickiewicz' Pan Tadeusz. Men mycket betecknande är, att ämnet för denna hans hjältedikt är hämtadt från det i kulturell bemärkelse aflägsna Litavens på villebråd ännu så rika skogar och från dess relativt enkla, af den nutida civilisationen så litet berörda medeltida samhällsförhållanden. Och det är ej ens i detta den store polske skaldens yppersta värk, utan i det finska folkets stora national-epos Kalevala, som ungefär samtidigt upptecknades från allmogens läppar i det än mera aflägsna, af kulturen än mindre berörda Karelens kalla ödemarker, som vi åter höra den äkta episka klangen.


Det är således ej i något af det modärna Europas omsorgsfullt odlade kulturland, utan långt bortom odlingens råmärken, i dess ännu obrutna vildmarker, som vi finna någon motsvarighet till den homeriska sången.


Och skulle vi vilja finna en sådan i vår egen Nord, måste vi därför gå tillbaka till de skandinaviska folkens barndom, till den fornnordiska eddadiktningen under den vilda, bloddrypande vikingatiden, då civilisationen här uppe ännu var en nykommen, främmande gäst. Detta tidsskede var nämligen för oss och våra närmaste frändfolk just en sådan kulturens första vårbrytning, då sagans rosiga morgonskymning ännu låg kvar öfver det vaknande Norden.


Eddasångerna och de homeriska hjältedikterna äro till följd häraf i mångt och mycket synnerligen lika. Man återfinner i allmänhet i dem båda samma tankens och uttryckets osökta enkelhet, samma underbara med själfva de döda språkljuden oupplösligen förbundna poesi, samma rörande enfald och naiva lifsåskådning; de skildra båda en nästan barnslig hjältevärld, där gudar och människor ännu lefva ett förtroligt samlif med hvarandra och där intet är vanligare än att de förra nedstiga till jorden eller att de senare varda upptagna i de odödligas krets. Allt är i denna unga värld privat och personligt. Några abstrakta, allmänna sociala idéer finnas ej ännu, utan samhället representeras helt och hållet af de enskilda individerna. Dikt och värklighet äro ännu ett och det underbara städse lika naturligt som det naturliga underbart.


Men härmed vare på intet sätt nekadt, att icke de homeriska hjältedikterna och de fornnordiska eddakvädena också i mångt och mycket äro skarpt skilda från hvarandra. Det faller öfver dem båda helt och hållet olika dagrar.


De förra äro diktade i det af hafvet inskurna och genomskurna Hellas, vid de af pinier och cypresser, myrtenbuskar och olivdungar klädda kusterna af Arkhipelagen — detta lilla världshaf i smått — där seglaren sällan eller aldrig hindras af någon dimma, utan vid stranden af den första klippiga ön strax med lätthet i den genomklara luften skönjer de blånande konturerna af den nästa — diktade i det milda luftstreck, där


"naturen bjuder själf den glada mänskan njuta och leder nöjets dans och knäpper sångens luta och mellan bäckars sorl och västanvindars gång själf språket smälter bort i lena toners sång".


Det hvilar med andra ord öfver den homeriska diktningen — vare sig den skildrar den tappre Akhillevs' och den ädle Hektors lysande bragder eller den förslagne Odyssevs' underbara äfventyr — något ljust och gladt, en lugn harmoni, där hvarje öfverdrift, hvarje otygladt utbrott af hat och lidelse såsom i och för sig oskönt förbjuder sig själft; — det ligger öfver densamma liksom ett återsken af Greklands solbelysta näjder, där den tempererade zonens mera enkla och den tropiska zonens mera yppiga flora sammansmält till ett underligt, måttfullt lagom.


Öfver eddasången faller det däremot en helt annan dager. Den är sund och frisk, men också tungsint och karg som en nordisk vinterdag. Trots språkets bildbarhet och böjningsrikhet äro de korthuggna, nästan sträfva stroferna ordknappa, som den forne nordbon själf, hvilken »slösade ej ord, men väpnade sin hand». Och tungt falla allitterationerna i det stafrimmade kvädet, som skiftades det ännu väldiga hugg mellan hugfulle kämpar. Det är som dessa dikter komme en osökt att tänka på Nordens mörka, snötyngda furuskogar, på böljornas entoniga klagande sång mot stranden af den vida fjärden, bakom hvars yttersta, kala skär man längst i fjärran skönjer det ödsliga, strandlösa världshafvet. Det är något af becksvart vinternatt och tallösa blindskär på dimhöljd farled i edda-skaldens djupa, dunkla tankar; det är något af den rytande höststormens tjut och bränningens brus, af det vulkaniska Islands förfärliga, ständigt väntade eruptioner i allt det tygellösa hat och all den lössläppta lidelse, som storma fram genom Eddans hjältesånger. Man känner, att dessa kväden äro diktade i det hårda luftstreck, där naturen själf


"har gjutit isfylld våg och murat fjällens väggar, utöfver snöklädd trakt med dristig hand har satt det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt".


Med denna dystra bakgrund stämmer godt öfverens den lefvande känslan af att allt är förgängligt, den djupa uppfattningen af att på hvarje brott måste följa ett straff, och att, syndfull som mänskligheten är, det hvilar en förbannelse ej endast öfver nästan hvarje ätt och enskild individ, utan ock öfver hela den varande världen. Man känner sig stundom nästan benägen att i detta sannt tragiska grunddrag — hvilket ingalunda är någon "sorg i rosenrödt" — se liksom en reflex af Nordens så korta, flyktiga sommar med all dess af den långa, mörka höstens frost så tidigt sköflade skönhet. Ja, det är ibland nära nog något liksom fruset i dessa kväden, i deras korta, kärfva form, i deras hopträngda, kärnfulla innehåll, men:


»äfven dikten har sin frusna våg»


och det är poesi, ja icke sällan en poesi af allra yppersta rang, som ljuder oss till mötes ur dessa fornsånger. Och detta mången gång i så hög grad, att man stundom kan rent af blifva frestad att fråga sig själf, huruvida det värkligen ens flnnes något i hela den senare nordiska litteraturen, som i enkel, osökt och gripande skönhet kan mäta sig med dessa namnlösa kväden.


Det är visserligen sannt, att härom kunna meningarna vara mycket delade, men lika visst är, att på samma sätt som de homeriska hjältesångerna tyckas de fornnordiska eddadikterna för hvarje ny generation vara lika nya — tyckas lika som dessa vara höjda öfver seklernas skiftande lifssyn och städse bevara samma oförvissneliga ungdomsfriskhet. Dessa tvänne diktcyklar stå därför ännu i den dag som är för en beundrande, öfverbildad eftervärld som oförlikneliga mönster. Och att så är, det är vid närmare eftersinnande ej heller så underligt, ty de äro ju båda diktade i kulturens daggfriska morgon, då ännu sagans lätta skymning låg kvar öfver en vaknande värld.


_________



Den fornisländska poetiska litteraturen brukar man af gammalt indela i två stora grupper: eddasånger och skaldevisor. Någon fast gräns dem emellan kan visserligen ej uppdragas, ity att flera kväden finnas, hvilka kunna anses tillhöra dem båda, men i sina mest typiska former äro de onekligen ganska skarpt skilda. I allmänhet kan sägas, att eddasångerna äro mera naturliga, skaldevisorna mera konstgjorda, i det de förra representera en i det hela friare och enklare folkpoesi, de senare en strängare, mera lärd konstpoesi. Eddasångerna, hvilkas författare samtliga äro okända, behandla ock nästan uteslutande mytologiska och heroiska ämnen, hvaremot skaldevisorna, ehuru de äfven kunna hafva ett mytologiskt och heroiskt innehåll, vanligen äro lof kväden öfver vissa historiska personer, författade af åtminstone till namnet kända skalder. Den största skillnaden ligger dock i själfva den yttre formen, ity att värsmåtten i skaldevisorna ej endast äro vida strängare och mer invecklade än i eddasångerna, utan äfven snart urarta till en rent af virtuosmessig förkonstling.


Som vi i detta lilla arbete ej vidare komma att sysselsätta oss med denna konstpoesi, vilja vi nu i förbigående yttra några ord om densamma.


De forna nordborna satte ett högt värde på 'skaldskap' och stormännen — konungarna och jarlarna — ansågo det både som en skyldighet och en ära att i sitt hof omgifvas af skalder, hvilka i högstämda äredikter besjöngo deras egna och deras förfaders bragder. Redan hos den förste norske 'ehvåldskonungen' Harald Hårfager i slutet af 800-talet, ja äfven dessförinnan finna vi åtskilliga dylika norska hofskalder, men snart började detta yrke — ty så kan det med allt skäl kallas — att utöfvas nästan uteslutande af isländare. Och dessa isländska skalder drogo från det ena nordiska hofvet till det andra för att recitera sina lofkväden och för att af den frikostige värden erhålla den väntade rika diktarlönen, hvadan det att vara skald kunde i forntiden med all rätt äfven sägas vara ett ganska lönande näringsfång.


Innehållet i denna konstpoesi är ganska omväxlande. Stundom är det rent genealogiskt, såsom i   Y n g l i n g a t a l,    hvilken dikt är källan till den ur vår egen historia bekanta Ynglingasagan. Detta kväde författades af en bland Harald Hårfagers hofskalder,   Þ j ó ð o l f r   o r   H v i n e[1], i senare hälften af 800-talet och skalden uppräknar i detsamma en viss konung Rognvaldrs förfader i syfte att visa, från hvilken fräjdad hjälteätt denne härstammade. Ibland äro dessa skaldevisor rent lyriska utgjutelser såsom kärleksdikter, klagosånger m. m., af hvilka senare må nämnas   S o n a t o r r e k,    författad af den mäktige isländske höfdingen och skalden   E g e l l   S k a l l a g r í m s s o n   († i slutet af 900-talet), hvari han klagar öfver, att han förlorat en af sina söner.


Stundom är det ock en segerrik drabbning, som i dem besjunges. Så berättas det t. ex. att när den svenske konungen Erik Segersäll öfvervunnit sin upproriske brorsson Styrbjörn Starke i det stora slaget på Fyrisvall (i slutet af 900talet), sporde han, om det ej funnes någon, som med ett kväde kunde föreviga minnet af segern, och då reste sig isländaren   Þ o r v a l d r   H j a l t a s o n   och kvad en sång öfver slaget. Vanligen äro dock, som nämnts, dessa skaldevisor lofdikter till någon lefvande eller död härskares ära och minne. Så diktade t. ex. isländaren   H a l l f r e ð r   O t t a r s s o n   V a n d r ǽ ð a s k á l d    († omkr. 1014) en 'drapa' om Olof Tryggvason och en annan om Olof Skötkonung samt efter den förres död i slaget vid Svoldr en s. k. 'erfedrápa' öfver den fallne konungen, hvilken minnessång är ett af de vackraste kväden, som bevarats af denna lärda konstpoesi. Med tiden blefvo dessa skaldevisor till andan allt mer kristliga och som exempel på en dylik så att säga kristnad drapa må anföras isländaren   E i n a r r   S k u l a s o n s   stora äredikt öfver Olof den helige, hvilket kväde han själf framsade i Kristuskyrkan i Nidaros (Trondhjem) år 1152 i närvaro af konung Øysteinn, den påflige legaten, kardinalen Nikolaus af Albano, och andra stormän. Denna kristliga ton blir efter hand allt vanligare; det är oftare helgonet än hjälten, som besjunges och drapan öfvergår slutligen till en religiös uppbyggelsedikt. En sådan är t. ex. den isländske munken   E y s t e i n n   Á s g r i m s s o n s   († 1361 eller 1366) stora dikt Lilia, en lofsång på 100 strofer öfver jungfru Maria.


Men redan dessförinnan var denna konstdiktning utlefvad. Den siste egentlige isländske fornskalden var den store historieskrifvaren   S t u r l a   Þ o r ð a r s o n   († 1284), en brorson till den än större häfdatecknaren, Islands namnkunnigaste författare    S n o r r e    S t u r l a s o n   († 1241). Skaldevisorna förstummades allt mer och ersattes af rimmade riddardikter, s. k. riddararimor hvilka under Medeltidens sista sekler afsluta den fornisländska poetiska litteraturen.


Af dessa korta antydningar torde framgå, att dessa skaldevisor i allmänhet författades vid ett visst tillfälle af någon särskild anledning och att de till tiden ofta kunna tämligen noga bestämmas. Vi känna dessutom ej allenast namnen på alla dessa skalder — de uppgå samtliga till flera hundra — den rika isländska litteraturen lämnar oss ock ej sällan till och med mycket detaljerade upplysningar om deras lif. Flera äro hufvudpersonerna i en och annan af de gamla släktsagorna och det är mången gång vida lättare att skrifva en lefnadsteckning öfver en sådan isländsk fornskald än öfver en af våra äldre svenska författare. Vi veta slutligen äfven, att denna konstpoesi började idkas redan på 800-talet, att den fortlefde ända långt in på 1300-talet och att 1000-talet var dess egentliga blomstringstid.


Beträffande stil och uttryckssätt förtjäna dessa konstdikter i fullaste mening denna benämning, ty de äro i dessa hänseenden i regeln minst sagdt konstlade. De forna nordborna hyste en stark förkärlek för liknelser och omskrifningar — s. k. kenningar — och flertalet af dessa skaldevisor formligen vimla af dylika, ofta ytterst sökta och dunkla 'kenningar'. Till och med de vanligaste, mest hvardagliga föremål blifva på detta sätt omskrifna. Såsom exempel på en sådan kenning må anföras, att i Ynglingatal kallas galgen för 'Signes älskares svala häst'. Uttrycket finner visserligen sin förklaring, när man erinrar sig den gamla sagan om Hagbard och Signe, men att kalla galgen för Hagbards svala häst är obestridligen i alla fall en både sökt och föga träffande bild. Detta är emellertid blott en småsak i jämförelse med följande omskrifning: guden Tor kallas bland mycket annat för 'Lister-stenens Ellas lif-förkortare'. Denna kenning tarfvar i sanning en förklaring och därtill en ganska vidlyftig sådan. Lister är som bekant ett landskap i södra Norge. 'Lister-stenen' betyder naturligtvis egentligen en sten eller möjligen bildlikt ett berg, ett fjäll i detta landskap, men här står detta uttryck i bemärkelsen fjäll i allmänhet. Ella är namnet på en konung i England, hvilken enligt sagan besegrade Ragnar Lodbrok, men sedan dödades af dennes söner. Här är detta egennamn användt i betydelsen konung i allmänhet. 'Lister-stenens Ella' kan således återgifvas med fjällets konung, d. v. s. jätten. Och med 'jättens lif-förkortare' menas helt enkelt Tor, hvars första och främsta plikt var att med sin hammare Mjollner krossa asagudarnas fiender, jättarna, hvadan han ock ofta kallas med en annan långt enklare kenning för 'jättars bane'. Som det nu sist anförda exemplet till fyllest torde visa, urartade denna böjelse för omskrifningar omsider till en rent af intellektuell sport. Skalderna täflade med hvarandra i att upptänka de mest svårtolkade kenningar; åhörarna täflade med hvarandra om hvem som först skulle kunna tyda dessa gåtor, och till den lycklige pristagarens ära, hvilken kunnat slå ett sådant rekord, tömde man det bräddade dryckeshornet. Till följd häraf blefvo kenningarna efter hand i bokstafligaste mening allt mer konstgjorda och urvattnades i samma mån på all värklig innebörd, hvadan denna konstpoesi småningom nedsjönk till ett tomt, sportmässigt jonglerande med ord och bilder, öfverträffande hvarandra i innehållslös dunkelhet. Då härtill lägges, att många bland dessa omskrifningar ha sitt enda raison d'être i anspelningar på för oss eljest okända myter, måste de naturligtvis för eftervärlden te sig än mera oklara och svårfattliga.


Beträffande den rent yttre formen gör denna konstdiktning i än högre grad skäl för denna benämning.


Den fornnordiska värsen var i allmänhet ej i modärn bemärkelse rimmande, utan allittererande och ofta assonerande.


Med allitteration menas, att i två hvarandra vidstående värsrader det skall finnas två eller helst tre betonade stafvelser, som börja med samma konsonanter eller olika vokaler, så fördelade, att i första raden det finnes en (eller två), i andra raden en allitterationstaf. Så t. ex.


Hljóðs biðk allar
helgar kinder,
meire ok minne
mogo Heimdallar!
(Hören mig alla
heliga släkten,
större som smärre
söner af Heimdall!)

(Volospá).


Upp reis Óðenn,
aldenn gautr
ok á Sleipne
soðol um lagðe
(Upp steg Oden,
åldrige härskarn,
och på Sleipner
sadeln lade)

(Vegtamkviða).


Detta s. k. stafrim har, bland andra, Tegnér (ehuru tämligen fritt) sökt efterhärma i sin bekanta dikt kung Rings dräpa. Vi vilja som ytterligare belysande exempel anföra ur densamma följande strof:


»Nu rider rike
Ring öfver Bifrost.
Sviktar för bördan,
bågiga bron.
Upp springa Valhalls
hvalfdörrar vida,
Åsarnas händer
hänga i hans.»


Stelnade genljud af detta stafrim återfinnes dessutom i många ännu allmänt gängse ordstäf såsom 'gammal i garde', 'hus och hem' m. fl.


Med assonans menas åter, att i en eller två värsrader tvänne betonade olika vokaler skola åtföljas af samma konsonant (eller konsonanter) — s. k. halfassonans — eller att tvänne betonade lika vokaler skola åtföljas af samma konsonant (eller konsonanter) — s. k. helassonans. Så bilda t. ex. orden land(et) och sund(en), tid(en) och mod(et) halfassonans; orden land(et) och strand(en), tid(en) och strid(er) helassonans. Äfven af detta stundom s. k. inrim höra vi än i dag ett och annat stelnadt genljud i vissa talesätt såsom t. ex. 'här och hvar, 'morgonstund har guld i mund'.


Det i skaldevisorna ojämförligt vanligaste värsslaget är det s. k.   d r ó t t k v ǽ t t.    Reglerna för detta, kanske ett det svåraste värsslag som finnes, äro följande: Hvarje strof skall bestå af 8 rader och hvarje rad af 6 stafvelser (eller rättare af 3 2-stafviga takter); 2 och 2 hvarandra vidstående rader skola allitterera med hvarandra på så sätt, att i den första raden skall det finnas 2, i den andra i allitterationsstaf, och i hvarje udda rad (således i den 1:a, 3:e, 5:e och 7:e raden) skola tvänne stafvelser bilda halfassonans, i hvarje jämn rad (således i den 2:a, 4:e, 6:e och 8:e raden) skola tvänne stafvelser bilda helassonans.


Då det ej ligger utom möjlighetens gränser alt på svenska göra en drottkvsettsvärs, vill jag för att konkret belysa dessa regler exponera följande i fullaste mening gjorda strof:


Våldets alla välden
vel at folken dela.
Fastän starkt befästa
falla en gång alla.
Folken ren sig fylka
fridens kamp att strida,
stridens vilda blodström
sträfva att förkväfva.


Som denna lilla strof blott är för tillfället fabricerad för att åskådliggöra dessa regler, torde läsaren välvilligt förlåta, att, ehuru det visserligen finnes rim (allitterationer och assonanser), det ej är mycket räson (för att ej ens tala om någon poesi) i densamma. Men detta värsslag är så ytterligt svårt, att äfven en skald, huru mycket han än må ega vårt språk i sin makt, sannolikt skulle finna det vara en nära nog olöslig uppgift att skrifva ett svenskt drapa på drottkvǽtt. Dessa alla allitterationer och assonanser vilja nämligen oupphörligen så klafbinda och vingklippa tanken, att han knappt kan flaxa, än mindre flyga.


Eftersom fornisländskan var långt formrikare än vårt modersmål, kunde orden beträffande sin ställning i satsen i detta språk känna sig vida mera fria och obundna, men icke desto mindre var detta värsslag äfven för den fornisländske skalden nästan för svårt. Också hans tanke blef af alla dessa stränga regler så klafbunden, att den ej längre kunde röra sig fritt i dessa sina själfsmidda bojor. Andan blef i bokstafligaste bemärkelse i denna konstpoesi dödad af bokstafven och äfven i rent formellt hänseende nedsjönk därför denna lärda diktning till ett blott tomt jonglerande med ord.


Men då, när blott det yttre skalet fanns kvar, satte man så mycket större värde på detta. Man löpte linan ut och ville söka öfverträffa både sig själf och andra genom att uppfinna ett, om möjligt, än svårare värsslag. Skalderna bemödade sig — det torde vara rätta ordet — att skrifva dikter på dróttkvǽtt med dubbla helassonanser i hvarje värsrad och slogo därmed ett i sitt slag oupphinneligt världsrekord.


Den som säger A, måste ju ock säga B och som det måhända skulle önskas ett exempel äfven på denna variant af dróttkvǽtt — det s. k. alhent — vill jag, ehuru med suckan och bäfvan, exponera till allmänt beskådande äfven följande utgjutelse:


Tig! Drick tyst mig, flicka,
till! Låt lillan gråta!


Och med detta lilla prof torde både läsaren och författaren ha fått nog!


Dessa konstlade omskrifningar och denna än mer förkonstlade värsbyggnad var den kräfta, som tärde på den lärda skaldediktningen, så att den omsider förlorade all inre lifskraft och till sist blott den yttre, tomma formen af densamma återstod.


Rättvisan fordrar dock det erkännandet, att många af dessa skaldevisor utmärka sig genom en värkligt poetisk skönhet och att äfven denna deras förkonstlade form, när man så att säga väl en gång fått örat öppnadt för dess praktfulla rimflätning, har ett egendomligt behag. Det är nämligen något högstämdt och storslaget i dessa tungt fallande alliterationer, något som påminner om klangen af sammanslagna sköldar i de ständigt återkommande assonanserna. Och i all sin förkonstling var likväl detta dróttkvǽt ett värsslag, som väl anstod det fornnordiska lofkvädet. Själfva de stränga, noggrannt iakttagna reglerna vilja liksom erinra oss om de forna kämparnas väl beräknade hugg och lugnt reflekterade dödsförakt och man tycker sig nästan förnimma något af forntida hjältekraft, af armens styrka och viljans stål, i drapans malmtunga, taktfasta gång.


______________


Från många synpunkter äro eddasångerna vidt skilda från denna lärda konstpoesi. De karaktäriseras för det första just genom sin lika osökta som naturliga enkelhet. De representera en med dessa skaldevisor relativt samtida folkpoesi och deras innehåll är därför äfven af öfvervägande episk art.


I den äkta episka diktningen träder skalden så i bakgrunden för sitt ämne, att han själf ej synes. Det är blott hans snille, som genomskimrar och uppbär hans sånger. Och eddakvädenas skalder ha till den grad dragit sig bakom sina egna värk, att en beundrande eftervärld ej ens känner deras tomma namn.


Det är därför minst sagdt svårt att närmare afgöra, när och hvar dessa sånger diktats. Det finnes en rik litteratur öfver detta ämne, men ännu äro dock forskarna rörande dessa spörsmål ingalunda ense. Då det uppenbarligen ligger utom omfånget och syftet med detta lilla arbete att närmare ingå på denna omtvistade fråga, vilja vi inskränka oss till att endast nämna, hvadsom i detta hänseende kan anses vara af vetenskapen redan ovederläggligen fastslaget.


Eftersom dessa dikter faktiskt föreligga i handskrifter från 1200- och 1300-talen, är det själfklart, att de måste vara författade före denna tid. Vida svårare är att besvara frågan, från hvilket århundrade de äldsta af dessa sånger kunna anses härstamma. För ej så länge sedan hystes af många framstående vetenskapsmän den uppfattningen, att flera af eddakvädena, särskildt de yppersta bland dem, voro diktade redan på den förhistoriska, urnordiska tiden under 500- och 600-talen efter vår tideräkning. Men nu torde det vara obestridbart ådagalagdt, att, åtminstone i den gestalt dessa dikter åt oss bevarats, de omöjligen kunna vara affattade förr än under Vikingatiden. Det var nämligen under detta tidehvarf, som det urnordiska språket genom en mängd obetonade vokalers bortfall allt mer började hopkrympa. Och dessa dikters metriska form blir helt enkelt upphäfd, om man vill återföra orden i desamma till deras urnordiska gestalt. För att belysa detta vilja vi omskrifva de ofvan anförda värsraderna :


»Upp reis Óðenn,
aldenn gautr


i deras urnordiska former. De skulle då få följande lydelse:


Up rais WoðinaR[2],
alðinaR gautaR.


Och de i Volospá förekommande, från metrisk synpunkt likaså fullt riktiga värsraderna:


Þórr einn þar vá
Þrungenn móðe


måste, omklädda i umordisk dräkt, få följande utseende:


ÞonaraR ainaR þar wah
ÞrunginaR moðe.


Metern blir, som lätt torde inses, härigenom totalt förstörd.


Härmed är emellertid naturligtvis ej förnekadt, att icke flera af de ämnen, som i eddakvädena besjungas, kunna härstamma från långt äldre tider och genom tradition från släkte till släkte under seklernas lopp fortplantats. Den stora, tyvärr fragmentariska samling af eddasånger, som behandlar den samgermanska sagan om Sigurd Fafnesbane och Gjukungarna, är bevisligen delvis grundad på af folkfantasien länge fritt ombildade minnen af historiska tilldragelser under den stora germanska folkvandringen på 400- och 500-talen. Och det ligger ju då visserligen inom möjlighetens gräns, att några af dessa sånger kunna vara under Vikingatiden gjorda modärniserade omdiktningar af långt äldre kväden, men härom veta vi åtminstone intet med visshet.


Det faktum att alla dessa dikter äro bevarade i isländska handskrifter, behöfver naturligtvis ej bevisa, att de alla måste vara författade på Island. Många omständigheter tyda tvärtom därpå, att åtminstone en och annan af dessa sånger kan ha diktats i andra nordiska land.


Då i   H á v a m á l   likförbränningen omtalas såsom en gängse sed och denna icke synes ha varit bruklig på Island, tyder detta på, att denna dikt (eller rättare denna samling af dikter) blifvit författad i Norge, måhända vid midten af 800-talet.   R í g s þ u l a,    i hvilket kväde guden Heimdall under namnet Rígr uppträder som grundläggaren af det mänskliga samhället, torde vara diktadt i ett af norska vikingar eröfradt keltiskt land, sannolikt på någon af de skottska öarna, ty namnet Rigr anses på goda grunder vara lånadt af det keltiska ri, rig (= det latinska rex, regis). I denna sång omtalas torfskärning som en af trälarnas sysselsättningar. Men nu vet man, att det var   T o r f – E i n a r r,    jarl pä Orkenöarna († omkr. 910), som uppfann torfbränslet. Till följd häraf tyckes detta kväde ej kunna vara äldre än från början af 900-talet.   A t l a m á l   h i n   g r ø n l e n z k o   visar genom sitt blotta namn på Grönland och äfven andra skäl tala för, att det skulle vara diktadt därstädes, men som Grönland upptäcktes först 985, kan, om detta är riktigt, detta kväde svårligen vara äldre än från början af 1000-talet. I Volospá förekommer synnerligen dunkla strof:


Sól varp sunnan,
sinni mána,
hende høgre
um himinioðor;
sól né vissi,
hvar sale átte
máne né visse,
hvat megens átte.


Ordagrannt öfversatt betyder detta:


Solen, månens följeslagare, kastade söder ifrån sin högra hand om himmelskanten. Solen visste ej, hvar hon hade sin (hvilo)plats, månen visste ej, hvad styrka han hade.


Hvad är meningen med detta mörka tal? Man har sökt sprida ljus öfver detsamma genom följande gissning. Hvad skalden här vill skildra, är en nordisk midsommarnatt ofvan polcirkeln. Han har måhända aldrig förr sett detta egendomliga natursceneri och blir till följd däraf, än mera gripen af detsamma. Månen är uppgången och solen, kommande från söder, dalar sakta ned mot horizonten, men — nescit occasum — hon går ej som vanligt ned att hvila i väster, utan liksom husvill snuddar hon blott med sin nedra kant vid himlaranden och vet ej rätt, hvar hon är hemma. Och månen, som eljest brukar så stolt lysa med sitt lånta sken under nattens tysta timmar, vet ej heller rätt, hur det är fatt. Den alltjämt strålande solen afkläder honom obarmhärtigt all hans lånade härlighet och han står där i den dagsljusa natten så blek och farglös, som om han hade förlorat all sin styrka.


Skulle denna obestridligen ganska fyndiga tolkning vara den rätta, så hänvisar oss emellertid denna strof nödvändigt till det nordligaste Norge, ty knappt Islands nordligaste udde når upp till polcirkeln. Men det vore dock förhastadt att häraf draga den slutsatsen, att det måste varit en norsk skald, som diktat denna strof. De gamla isländarna voro mycket reslystna och det ligger allt fortfarande inom möjlighetens gräns, att en isländare kan ha författat densamma.


Det är visserligen litet man ännu med relativ säkerhet vet om eddasångernas hemland och ålder, men så mycket tyckes dock vara åtminstone ytterst sannolikt, att om också flertalet af dessa kväden äro diktade på Island, synes likväl ett och annat härstamma från Norge och från af norska och isländska vikingar i närliggande länder grundade nybyggen. Och skulle äfven en och annan af dessa dikter vara författad så sent som på 1100-talet — såsom t. ex. måhända är fallet med   A l l v í s s m á l   och   G r i p e s s p á   — så kan å andra sidan svårligen någon enda vara diktad före 800-talet. Till allra största delen åtminstone tillhöra således eddasångerna Vikingatiden, just det tidehvarf, under hvilket sagans öfver Norden ännu kvardröjande skymning allt mer viker undan för historiens fulla dager.


En annan fråga, som nära sammanhänger med den nu i korthet vidrörda, är den, huruvida äfven i de öfriga nordiska landen — Danmark och Sverige — en denna (norsk-)isländska eddadiktning relativt liknande folkpoesi funnits. På detta spörsmål kan den nutida forskningen gifva ett obetingadt jakande svar, ehuru nära nog intet af denna diktning — åtminstone i original — är bevaradt.


Det förnämsta beviset för, att så värkligen varit förhållandet, föreligger i den danske häfdatecknaren   S a x o   G r a m m a t i c u s '   († 1208) på latin skrifna Historia danica. Detta arbete indelas i 16 böcker, af hvilka de 9 första öfvervägande äro baserade på forndanska sagor och sånger, dessa senare alla tyvärr omskrifna på klassiska värsmått och öfver höfvan utsmyckade med blomstrande fraser. Men det oaktadt kan man ibland bakom detta granna omhölje i någon mån skönja konturerna af det kärnfulla originalet. Ämnena för denna forndanska folkpoesi äro delvis desamma, som besjungas i eddadikterna, men de äro mången gång sedda från en helt annan synpunkt. Så t. ex. återfinna vi äfven hos Saxo Baldersmyten, men under det att i den isländska gudasagan den fromme Balder dödades af den blinde Höder genom Lokes svek, och hans hustru, den trogna Nanna, dog af sorg, när hon fick se sin makes bål, äro hos Saxo konungasonen Hotherus och guden Balderus oförsonliga rivaler, hvilka båda eftersträfva den sköna Nannas hand, och Saxos sympatier ligga öfvervägande på den ädle och ridderlige Hotherus' sida. Närbesläktadt med de egentliga eddasångerna är det s. k.   B i a r k a m á l   e n   f o r n o,    en dikt, som enligt sagan   B o ð v a r r   B i a r k e   skulle ha kvädit för Rolf Krakes kämpar. Af en tillfällighet äro brottstycken af denna dikt bevarade både på isländska och i latinsk öfversättning hos Saxo. Den isländske skalden   Þ o r m ó ð r   K o l b r ú n a r s k á l d   berättas ha reciterat denna fornsång på morgonen före slaget vid Stiklastad, där Olof den helige stupade (den 29 juli 1030), och Snorre Sturlason har i sin stora norska historia, 'Heimskringla', upptecknat tvänne strofer af densamma. Saxo har på latin omskrifvit en stor del af detta kväde och vi kunna till följd häraf jämföra hans öfversättning med det af Snorre Sturlason afskrifna (isländska) originalet. Som prof på Saxos 'öfversättning' må följande exempel anföras. Hvad som i originalet är uttryckt med följande fyra rader:


Vekka yðr at víne,
né at vífs rúnom,
heldr vek yðr at hordom
Hildar leike.


d. v. s. 'ej väcker jag eder till dryckeslag eller till förtroligt samtal med kvinnor, utan (snarare) väcker jag eder till stridsgudinnans hårda lek', återgifves af Saxo på följande sätt:


Non ego virgineos jubeo cognoscere ludos, non teneras tractare genas, aut dulcia nuptis oscula conferre et tenues astringere mammas, non liqvidum captare merum, tenerumve fricare femen et in niveos oculum jactare lacertos. Evoco vos ad amara magis certamina Martis. Bello opus est, nec amore levi; nihil quoque facti mollities enervis habet; res proelia poscit.


En något fri öfversättning häraf vore:


»Icke kallar jag er till jungfrurs vekliga lekar, ej till att smeka en kind och icke att ljufliga kyssar gifva och taga igen eller trycka den svällande barmen, icke till bägarnas glam eller vällusttrånande läger, ej till att mätta er blick med tärnornas snöhvita former. Hellre kallar jag er till kampens blodiga lekar. Strid, men ej älskog jag vill, och den kvinnliga svaghet fjärran vike från oss, ty kampens stund är nu inne.»


Det är, som vi se, en ej så liten skillnad mellan originalets korta, kraftiga och rena rader och Saxos yppigt svällande, blomstrande och nästan orena 'öfversättning'.


Af det anförda framgår, att ej endast ett och annat af de ämnen, som i eddasångerna behandlas, utan äfven till och med ett och annat af de i den isländska litteraturen bevarade fornkvädena varit i Danmark under dess hjälteålder bekant. Men häraf framgår ock, att den rika, för alltid förstummade forndanska folkpoesien i mycket måste hafva afvikit från den relativt samtidiga (norsk-)isländska eddadiktningen, hvadan den stora sagoskatt Saxo bevarat åt eftervärlden ej gifver det ringaste stöd för, utan snarare vederlägger den åsikten, att eddadikterna, åtminstone i den gestalt vi känna dem, i allmänhet varit kända i Danmark. Den 'eddadiktning', som där obestridligen en gång blommat, var — om ock i ton och stil tämligen lika den (norsk-)isländska — likväl en annan, delvis behandlande andra, delvis samma myter och sägner, men då ofta från en helt olika synpunkt.


Änskönt vårt land ej egt någon Saxo, än mindre någon Snorre, veta vi dock med full visshet, att äfven i Sverige det funnits en forntida folkdiktning relativt samtidig och måhända äfven relativt jämställd med de (norsk-)isländska eddasångerna. Adam af Bremen († 1076) berättar, att vid de stora offerfesterna vid Uppsala tempel reciterades en mängd hedniska och 'skamliga' dikter. Mycket tyder ock på, att de heroiska ämnen, som besjungas i Eddans hjältesånger, äfven varit kända hos oss. På våra talrika runstenar ha vi äfven ej sällan inskrifter i metrisk form, affattade i samma värsmått som eddasångerna, och på vår allra märkligaste runsten, Rökstenen (ristad omkr. 900) ha vi bevarad en strof af ett fornsvenskt hjältekväde, kanhända handlande om den fräjdade östgotiske konungen Theodorik den store († 526), hvilket brottstycke såväl från formell som från estetisk synpunkt synes stå eddasångerna synnerligen nära.


Om det sålunda på grund af det nu nämnda är höjdt öfver allt tvifvel, att både i Danmark och Sverige det funnits en med denna (norsk-)isländska eddadiktning relativt samtidig och jämställd folkpoesi, så är det å andra sidan som sagdt ej mindre visst, att dessa eddasånger, i den form vi ega dem, i allmänhet ej i dessa land varit kända. Vi vilja till sist härpå anföra ännu ett bevis. Det ämne, som behandlas i den kanske mest 'populära' af alla Eddans dikter, Þrymskviða, hvilken troligen är författad i Norge, återfinnes i danska och svenska folkvisor, men dessa utgå enligt all sannolikhet från ett annat stafrimmadt kväde. Och om således äfven den nu i det hela förlorade forndanska och fornsvenska 'eddadiktningen' i mycket var lika den (norsk-)isländska, var den dock därför icke identisk med denna.


Eddasångerna äro i många punkter synnerligen dunkla och den dag torde väl näppeligen någonsin randas, då de varda fullt tolkade och förstådda. Själfva språket erbjuder för det första många svårigheter. Stundom hafva orden i dessa dikter en annan betydelse än i den klassiska isländska prosan. Föråldrade uttryck och konstruktioner möta oss esomoftast och åtskilliga ord i 'eddaspråket' återfinnas ej i den senare isländska litteraturen, äro ibland blott en enda gång hittade och det i sådant sammanhang, att deras rätta betydelse är mer än oviss. Härtill komma vidare de talrika anspelningarna på eljest obekanta myter och sägner, hvilket i Eddan är så vanligt. Af den fornnordiska gudaläran och hjältesagan ha i stort sedt blott spridda brottstycken räddats. Dessa äro väl rika på djupa tankar och poetiska skönheter af allra yppersta rang, men de äro än rikare på oersättliga luckor och dessa här nämnda hänsyftningar äro därför mången gång lika förvillande som upplysande glimtar i mörkret. Och slutligen må det framhållas, att det ingalunda är så lätt för den modärna kulturmänniskan att fullt kunna sätta sig in och lefva sig in i denna barnsligt naiva guda- och hjältevärld, och detta är likväl så den första som sista oeftergifliga förutsättningen för att i någon mån kunna fatta och förstå dessa fornsånger.


I afseende på stil och uttryckssätt bilda, som ofvan nämnts, eddadikterna i allmänhet en skarp motsättning till den lärda konstpoesien. Någon gång sakna de till och med alla bilder och det tycks, som sånggudinnan, fullt medveten om, att hennes egen skönhet ej på något sätt kan förhöjas, ville försmå alla yttre prydnader och smycken samt uppträda i grekisk enkelhet och låta sina dikter blott uppbäras af den högsta och skönaste poesi, som finnes — tankens, känslans och stämningens poesi. Vida vanligare är det dock, att man äfven i dessa kväden finner en mängd bilder och kenningar, men dessa äro då i regeln så enkla och klara, att man ser, huru den ursprungliga naturåskådningen genomskimrar dem och de skänka därför dikten ett egendomligt, genomskinligt behag. När t. ex. striden kallas 'svärd-ting' — det ting, på hvilket svärden föra ordet — , när kämpen kallas 'ringbrytare' — den frikostige höfdingen, som hugger sönder sin gyllene armring och utdelar bitarna åt sina kämpar som segerlön — , eller när skeppet kallas 'böljgångare' och skägget 'kindskog', så framlocka alla dessa kenningar bakom själfva orden en hel värld af ungdomsfriska bilder, upprulla för blicken en hel serie färgrika taflor ur de forna nordbornas så yttre som inre lif. Ibland inträffar det väl, att de vilja öfvergå till skaldevisornas konstlade och dunkla omskrifningar, men detta är undantag och visar blott, att gränsen mellan dessa diktarter är, som nyss sagts, sväfvande, och sällan urartar denna böjelse för bilder i eddasångerna till en fullt afsiktlig konstsport.


Beträffande själfva den yttre formen äro likaså eddadikterna vida enklare och friare än skaldevisorna. Allitterationen är väl en oeftergiflig fordran, men assonansen visar sig blott sporadiskt och tillfälligt. Det förekommer i dessa sånger endast trenne värsslag: Kviðoháttr, Málaháttr och Lióðaháttr, om hvilka vi till sist vilja nämna några ord.


Det relativt vanligaste värsslaget är Kviðoháttr. Det består af 8-radiga strofer och hvarje värsrad i dess normala form af fyra stafvelser eller rättare af två 2-stafviga takter; två hvarandra vidstående rader allitterera med hvarandra på så sätt, att vi i första raden skola hafva en (eller två), i andra raden en allitterationsstaf. Såsom typiskt exempel härpå anföra vi följande strof ur Völospá:


Sér upp koma
oðro sinne
iorð or ǽge
iðiagrǿna
Falla forsar
flýgr örn yfer,
sá's á fjalle
fiska veiðer.
(Ser för andra
gången stiga
jord ur hafvet
evigt grön.
Forsar brusa,
örnen späjar
vidt från fjället
efter rof.)


Det andra, mera sällsynta värsslaget är Málaháttr. Skillnaden mellan detta och det föregående är endast den, att i detta senare hvarje värsrad i dess normala form består af fem stafvelser eller, rättare sagdt, af en 2-stafvig + en 1-stafvig + en 2-stafvig takt. Såsom typiskt exempel härpå anföra vi följande strof ur Atlamál hin grønlenzko:


Kom þá Kostbera,
kvǽn vas hon Hogna,
kona kapps gáleg,
kvadde þá báða.
Gloð vas ok Glaumvor,
es Gunnarr átte,
fellskat saðr sviðre,
sýste um þorf gesta.
(Kom då Kostbera,
hustru till Hogne,
den mycket kloka,
hälsade båda.
Glad var ock Glaumvor,
maka åt Gunnar,
sörjde att intet
brast deras gäster.)


Det tredje värsslaget är Lióðaháttr, näst det första det vanligaste, bestående af 6-radiga strofer, nämligen af två s. k. kortrader och en s. k. långrad + två kortrader och en långrad. De två och två kortraderna allitterera med hvarandra på samma sätt som värsraderna i Kviðoháttr och Málaháttr; i hvardera långraden, som allittererar med sig själf, skall det finnas två (eller tre) allitterationsstafvar. Såsom typiskt exempel härpå anföra vi följande strof ur Hávamál:


Døyr fé
døyia frændr,
døyr sjálfr et sama.
Ek veit einn.
at aldre døyr:
domr um dauðan hvern
(Dör fä,
dö fränder,
själf dör du likaledes.
Ett jag vet,
som aldrig dör:
dom öfver dödan man.)


Vi ha härmed sökt lämna några allmänna upplysningar rörande dessa fornkväden. Innan vi öfvergå till en närmare betraktelse af desamma, vilja vi emellertid i korthet redogöra för de handskrifter, i hvilka de blifvit bevarade.



Fodnoter

  1. Rörande uttalet af de i detta arbete anförda isländska namn och citat må följande anmärkas:
    Akut akcent (´) öfver vokal betecknar icke tonvigt, utan blott, att ifrågavarande vokal är lång;
    ø betecknar ö-ljud, o kort å-ljud, ǽ långt ä-ljud; diftongerna ei, au och øy (ey) uttalas ungefär som äj, au och öj (såsom i svenska fråjd, tyska Auge, svenska möjlig);
    f uttalas som v i alla de fall, där vi i nysvenskan teckna v-ljudet med f eller fv (ex. gefa, gaf, úlfr), men eljest som f (ex. fara, fór etc); g, k och sk uttalas alltid 'hårda', aldrig som j-, tj- och sch-ljud (ex. gefa, kerling, skina); h uttalas ungefär som tyskt ch i förbindelserna hi, hv, hl, hn och hr (ex. hjarta, hví, hlaupa, hnakke, hreinn), men eljest som h;
    bokstafven þ betecknar det 'hårda', bokstafven ð det 'lena' engelska th-ljudet (t. ex. isländska þing = engelska thing, isländska faðer = engelska father),
    I öfrigt hade bokstäfverna i fornisländskan i allt väsentligt samma ljudvärden som i nysvenskan.
  2. Med R mena vi ett annat r-ljud än det vanliga med r betecknade. Redan i förlitterär tid öfvergick detta R till r.