Om vidskepelser i Åsele Lappmark

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Runetromme
Norsk Folkemuseum, Oslo.

Temaside: Samisk religion og mytologi

Petrus Thurenius

Om vidskepelser i Åsele Lappmark

1724

En Kort Berättelse
Om the widskeppelser,
som uthi Åhrsilla
Lapmark ännu

äro i bruk.

I. Om theras Ceremonier wid Biörnens bekommande.
II. På hwad sätt the månan wörda.
III. Om theras offer.
IV. Jämbwähl om Trollkonst.
V. Thernäst om theras Frierie.
VI. Sidst huru the sina döda begrafwa.

Effter Hans Magnificents Höggunstige befallning af Petro Thurenio [Lapponico Åhrsiliensi] Sammandragen A:o 1724.

Om dhe widskeppelser som i Åhrsilla Lappmark äro i bruk etc.

Vthi deras så kallade gåte [Kåta] det är kåjan uthi hwilken dhe boo, äro 2:ne dörar, den ena kalla dhe båisa [Båskia], thet är helig dör eller det främsta rummet i Kåijan. Den andra uxe, thet är gemehn dör.

Genom denna dören nembl:n uxe, går både män och qwinnor ut och in, jembwähl och bäres watn; wed, matsaker, som är antingen fisk, Öst[!], Rehnkiött, dock icke det som antingen bergs-, skogs- eller Siöråden, eller ock jamegid, det är de döda, skall offras, eller är offrat. Genom Båisa [Båskia] eller den så kallade Helig dören tillåtas allenast manfolk gå in och uth dok uthi wissa tilfällen, nembl:n då dhe hafva bekommit Biörn eller något annat diur som dhe wörda. Genom denna dören in bäras foglar, Biörnkiött, harar, mårdar, Katteloer, bäfrar, uttrar, samt thet som antingen Bergs- [Skogs-] och Siöråen, eller ock jamgid [Jamegid] det är dhe döda offras skall. Att desse ofannembde diur eller foglar skola bäras igenom Båisa [Båskia] är detta ordsaken, att om de det icke giöra, frukta dhe att [Bergs-] Skogs- el. Siöråen skola dermed förtörnas, och de således eij mer någon lycka hafwa, desse diur att bekomma; uthi detta äro dhe så fast inbillade, att iag tror att ingen dem derifrån afråda kan.

Foglars- och Fiskeben kastas wähl för Hundarna; men dhe öfrigas såsom Biörne, Hare och Katteloers ben skola nedergräfwas på torra sandbackar el:r nedgiömmas i Bergsrefwor, derest ingen hund eller annat odiur dem rörer eller widkommer. Och detta derföre att de wistas, på torra landet, deremot dheras ben, som wistas i wattnet, i källor förgömmas, och således giöra dhe med Botzen seckei qweim, det är med ren klöfwar att hundar och andra odiur dem ej måtte röra [eller widkomma]. I annor händelse mena dhe att Rehnlyckan sig ifrån dem bortwänder.

I. Om dhe Ceremonier som brukas wid biörnens bekommande.

När dhe skiutit biörn, så bruka dhe effterfölliande Ceremonier, dhe som ofwannämde diur skutit, smöria sig med Ahlbark [en rand] kring om begge armarna, ett kors fram i pannan, samt en rand utföre barmen, och med ett flätat rijs, sedan dhe äro hemkomne, slå på Båisa [Båskia] el:r den Helige dören säijandes: skram, skram, gåtam, på desse orden kan fuller intet Swenska gifwas, dock är deras mening denna, war nu glad mitt hus. Sedan siunga dhe en wisa uthan för Båisa [Båskia], förr än dhe stiga in, emedlertid tuggas ahlbark med flit af qwinfolken, hwar med dhe instigande karlar besprutas öfwer hela ansichtet så att dhe blifwa hehl röda i synen, åter siunga dhe en wisa. Sedan hämtas biörnen hem. Renarna som draga den samma skola och smörjas med ahlbark, en rand [kring] om halsen, och ett kors fram i pannan; När dhe nu med diuret äro hemkomne så giöra dhe qwardam wid pass några stenkast ifrån kåjan, på den sidan som Boisa [Båskia], eller den H. dören sig wänder, derest dhe då alt på en gång hela biörnen koka. Till denna qwardam må ingen af qwinfolken sig fördrista att gå så frampt the willia nyttia sin hälsa; ty biörnen är ett heligt diur, efter deras mening och derföre kalla dhe den samme Bise [Bisze] waiskie. det är heligt diur. Männerna skola bära köttet in i kojan till qwinfolken, hwilkom tillåtes äta bakdehlen af biörnen, det är bakom bogarna, allenast dhe så kallade godnam thet är dhe 3 el. 4 yttersta ryggeknotarna på bakdelen skall af den äldsta i bland manfolket ätas. Framdehlen skola manfolket och eij qwinfolket äta, besynnerligen hiertat af Biörnen må ingen af qwinfolket äta. Nb. detta giöra dhe med allahanda diurs hiertan, hwilket dhe kalla Bise [Bisze] bierga, det är heligt Kiött el:r lem. När nu köttet är kokat, får det eij af flere, än af dem som diuret hafwa Skutit i små bitar sönderskäras, som af dhe andra eij med knifwar, utan med stickor som äro på ena ändan wäste ätas.

Huru dhe giöra med benen är redan sagdt, följer nu

II. På hwad sätt dhe månen wörda.

Alla Månader om åhret wördas fuller, men November aldra mäst, den dhe ock på sitt språk kalla pisse [Bizze] måna eller Aske [Ask] det är helig månaden hwilken till ähra up i kåten reppenas skielem giädzotz, det är, att dhe hänga en messings ring i kåjans rökegång; på denna månad uphöra dhe med lekandet, på det att pissatz [Biszatz] eij må förtörnas, offra och denna månaden till ähra mesem, det är en 1/2 åhrs gl. kalf, ordsaken ther till wisa desse 2:ne efterföljande sagor. Den Första:

En man fordom, som hade bekommit en bäfwer, om qwällen då han hölt på att koka densamma, befalte han sin flicka hämta sig watten, flickan gick tit som Fadren henne bad, då hon nu öste watten, begabbade hon månen säijandes: "skiem tig, skiem tig, min Fader och Moder hafwa bekommit en bäfwer nu få wi äta os mätt; men du sitter i Himmelen och gapar, och har intet." Då hon dessa orden många gångor uprepeterar, blifwer omsider månen wred, far så ned af himmelen, wred halsen af flickan, nedersläpte hufwudet genom Kåjans rökegång, och tog kroppen tillika med kiättelen till sig.

Här af säija dhe att denna flickans afbild är then samma som ännu synes i månen uthan hufwud hollandes Kiettelen i handen.

Den andra sagan kan eij för des widlyfftighet här införas, dock är des innehåld detta. En rik man, som med sitt hela hus förtörnade månen genom lekandet, blifwer med dhe sina och kåija af månen så förstörd och utrotad att der hans Kåija stod såg man om mårgonen intet annat än törnebuskar; deremot en fattig som med all flit månan wördade blifwer rikeligen wälsignad.

III. Om [dheras] offer.

Det som offras skier antingen Månan, Skogs- eller Siöråden, Eller Jamegid, det är the döda till ähra: I octobri offra dhe en brun(n?) Rhen, på dhet att the må niuta Rehnlyckan elliest offras och för de siuka, att dhe må sin hälsa igien bekomma, hwilket sker således; at sedan noide [Näide, dhet är Trollkarlen] hafwer af spåtrumman förnumit hwilken Rehn han skall offra, blifwer den samma, iag wet intet af hwem, ifrån dhe andra Renarna som äro i Skogen, hemdrifwen, hwilken tå strax slaktas, och hela Renen alt på engång kokas, och sedan köttet är kokat, skola benen grannel. uttagas, och förwaras, att det ringaste af dem eij må förfaras, sedan tages en liten bit köt af hwar lem som lägges i en liten possa och nedgiömmns tillika med benen på ett sådant rum, derest ingen hund eller annat odiur dem rörer, eller widkommer, det öfriga af köttet blifwer af dhe nährwarande förtärdt.

IV. Om [dheras] Trollkonst.

Till Trollkonst brukas effterfölliande instrumenter, gåbdah i: e: Spåtrummor, bälthe i: e: bälten, axiah i: e: yxor, naibedh, i: e: knifwar, med dessa instrumenter kunna mäste dehlen af dem spå, nembl:n om det är nyttigt den eller den dagen flyttia ifrån det rummet der dhe äro och till et annat, på hwad ort dhe borttappade Renarna äro till finnandes, och så widare. Men desse äro intet till att likna emot nåide [Nåidet] eller Gåbeskied [Gåbeskid], hwilka äro stora trollkarlar eller trollpackerskor, som hos dem i stort anseende äro, desse kunna uthan och med ofwannemde instrumenter giöra en annan skada, jämbwähl till sielfwa lifwet, fördrifwa siukdomar ifrån andra, och giöra wäder när dem behagar. Sien siwäjeh leh [Sij en Skåieh leh] effterfölliande, nembl:n Skogs- eller siöråden, ormar, wargar, örnar och qwåddenisk etc. på hwilket iag eij kan något Swenskt ord gifwa, [dhet är effter orden Sänningebudh] hwilka, som iag dok tror att dhe äro sielfwa dieflar i dheras liknelser, dem effterfölja i stor mykenhet, dock för dhe andra osynlige. Den bäste tiden till att spå hålla dhe före wara om qwällarne, då dhe bruka gåbdam [Gåbdahm], som är och det förnämsta Instrumentet hwilken nåide skall bära igenom båisa [Båskia] el:r den Helige dören. För än han nu begynner att spå, eller trolla, Kläder han på sig sina förnämste kläder, twättar sig ren, kambar sit hår, och alla dhe som då tillstädes äro skola giöra detsamma, der är då intet löije påfärde, intet sqwaller, uthan med största andacht och ihop knäpta händer förwänta dhe hwad nåide det är trollkarlen effter förrättadt arbete har att förkunna. Wid spåtrumman må ingen af qwinfolken röra eller widkomma, kommer någon af them wid then samma så är hon straxt ohelgat och således ej mehr doger. Qwinfolker spå med bälten, knifwar och yxor. Här will iag icke förbigå denna effterföljande händelsen som mig i lycksilla Lappmark af min Scholae Camerat Siulo Rangtiof blef berättat, och detta skall hafwa skedt wid pass åhr 1715 och som det kan wara både till troendes och intet, will jag här med allenast den gunstige läsaren till sinnes föra, huru stor makt diefwulen hafwer öfwer en sådan menniskia som en gång sig i hans wåld gifwer. En noide eller en stor trollkarl skulle effter wanligheten fråga spåtrumman om ett och annat som war af nöden, men fik intet swar hwarken om ett eller annat, då blef ofwannembde karl så wred på trumman att han tog sina hustrus byxor och satte trumman uthi them och kastade byxorna tillika med trumman under tröskelen wid then gemehna dören, han blef fuller af närwarande förmanat, att han eij så öfwerdådeligen skulle ohelga trumman; men han war då af wrede så betagen, att han deras förmaningar eij achtade, tå begynte gåbda eller trumman häfftigt att gråta, nu frågar henne dess ägare hwad henne fehlades? Hon swarar, hwi skulle iag icke gråta effter du mig så skändeligen hafwer ohelgat? Ägaren sade, hwi swarar tu mig intet? Hon swarar: en annan som är starkare än tu hafwer mig thet betagit, och effter tu mig nu så hafwer föraktat, förkunna iag tig döden, tå hon thetta hade sagdt blef karlen sten död.

Att sielfwa diefwulen genom trumman gret och tahlade, kan hwar ock en lätteligen förstå, emedan han är then samma som then instiktat hafwer; men att karlen dör derföre att han henne föraktade och wahnwördade, synes i förstone något sällsamt; men will man efftertänka, hwad endaste ordsaken till thenna mannens afgång hafwer warit, så skall han finna att denna ofwannembde intet hafwer hafft den tankan att han wille sitt trollerie öfwergifwa och sig omwända, ty hade han hafft den tankan aldrig hade han så hastigt omkommit; ty gud will ingen syndares död. Esec. 33. uthan han nu i sin wrede eij allenast bortglömde gud sin skapare, hwilken han med sitt trollerie så swårligen hade förtörnat; utan och sielfwa diefwulen, som han nu i långan tid hade tient, som war och altid redo hans arma siähl emottaga och i pino rummet föra när han sitt synda mått hade fylt.

[V.] Huru the sitt frierie förrätta.

Den som nu skall fria, han tar med sig sin Fader och Moder, bröder och systrar och hela sin släkt. Faderbroderen skall sielfwa talesmannen wara, har han intet Faderbroder, är moderbrodren den samma, [sedan dhen närmaste i Släckten]. Hennes släkt församlas och både stora och små, har friaren intet bränwin med sig, hwar med hennes släkt skall plägas, då är hans frierie fåfängt. Här frågas först effter roten [Rotimet] det [är effter] mårgongåfwor, är hans Föräldrar fattiga deremot hennes rika; då är hans frierie förgäfwes; men äro dhe jämnlika och af den förmögenheten, så skola brudens föräldrar hafwa af Brudgummens, hwarthera sitt silfwer bälte, samt ett silfwer stop eller kanna, hennes bröder och systrar, hwarthera en silfsked, hennes Föräldrar och närmaste släkt en RD:r, då nu hennes föräldrar och släkt är på sådant sätt förnöjd, måste hon volens et nolens gifwa sig i brudgummens wåld. Detta förstår iag icke om dhe fattiga,  dok måste dhe ock förnöija hennes Föräldrar och släkt efter theras råd och lägenhet.

Offta sker ock det att dhe giöra brölop en månad el. 6 wekor förän the äro wigda.

VI. Huru the sina döda begrafwa.

Att the nu för tiden sina döda i skogen begrafwa tillräknar iag Kyrkioherdens försumlighet. Ty vthi Lycksilla Lappmark, hwarest nu förtiden en flitig Pastor är, tror iag att mäste dehlen af dem sina döda i Kyrkiogården begrafwa, emedan H:r Pastoren om wintertiden när allmogen sig i granfiellet uppeholler, far om kring till alla byar och till hwart och ett mathlag i synnerhet då jemte thet han them flitigt i theras Christendom underwisar, uptecknar hwar och en person, som om åhret antingen födes eller med döden afgår, och således effterfrågas hwar den eller den personen är, hwarföre få the icke något tillfälle att sina döda i Skogen begrafwa, skulle Lappen uhrsäkta sig, att han hafwer liket i Norrike begrafwit, då frågas effter skriffteligit bewis af Norrska Prästen, om det i sanning är eller eij. Men i Ahrsilla Lapmark är fast annorledes, iag frucktar att der finnas många nog, som sina döda i skogen begrafwa, emedan det helt annorledes går med dheras Disciplin.

Det gamla sättet till att begrafwa är nu mästedehls gudilof afskaffat, dok bruka somliga i Löndom sina döda begrafwa som följer nembl., att the lägga en liten bit kött i kistan; en yxa eller knif, eldföre, jembwähl ock litet penningar, att the skola hafwa något til att begynna med i andra werlden.

_________

Ofwanstående för den lappska mythologin viktiga källskrift har anträffats uti tvenne afskrifter, af hvilka den här återgifna, som är den fullständigare, kopierats ur Skoklosters arkiv (Miscellanea I s. 388 ff), den andra efter anvisning af Prof. K. B. Wiklund ur Rålambska samlingen på Kungliga Bibliotheket (n:o 134 s. 143 ff). Anmärknigsvärdare afvikelser i denna senare äro til-  lagda innom klämmer eller angifna i noter. Om författaren har Prof. K. B. Wiklund godhetsfullt lämnat följande uppgifter. Petrus Thurenius Lapponicus Åhrsiliensis var en vanlig Lapp, som genomgått Lyksele lappskola; jfr. att han på ett ställe talar om en sin skolkamrat därifrån. Uti prästeståndets protokoll den 19 okt, 1723 nämnes om honom: "Blef upå mag:r Plantins andragande för en fattig lappgosse, ben:d Thurenius, som redan varit någon tid i Upsala och har hog til at fortsättia studierna, om icke fattigdomen tvingar honom therifrån, funnit för godt at låta för honom opgå til H. M:t et underdånigt promotorial om någon undsättnings erhållande. — — Uplästes then til H. M:t upstälda recominendations skriften för lappgossen Thurenius, til hvilkens undsättning ock nu utaf ståndets närvarande ledamöter sammansköts 15 caroliner, hvilka mag. Plantin mottog, at til hans bästa använda. — —"

Kilde

Om vidskepelser i Åsele Lappmark En Kort Berättelse Om the widskeppelser, som uthi Åhrsilla Lapmark ännu äro i bruk. Udgivet af Isak Fellman: Handlingar och uppsatsar angående Finska Lappmarken och Lapparna, 1910, Bd. 1, s. 389.